Problemet är då, om man ska följa en sådan logik rakt ut så är det bäst folk sadlar om till romersk-katolsk revisionism och accepetrar dess världsbild, eller att man kanske har barmhärtigheten att iaf bli hinduer. Alternativ två är att avskaffa all religion och tradtion överhvudtaget, alternativ tre att från grunden skapa en totalt ny och rent artificiell trosåskådning om man ska undvika att blanda in några andra traditionalistiska icke-monoteistiska element (alltså om man nu vill undvika att betraktas som något så föraktfullt som “romantiker” eller rekonstruktionist av somliga). Rekonstuktionism är en mycket annnorlunda sak jämnfört med exempelvis den arkeofuturistisk filosofi, eller för den delen polyteistisk traditionalism om man nu ska sätta en beteckning på det hela. Tråkigt nog har dessa ting här blivit mer av slagträn utan att ses i en relation med varandra.

Nordanvind. Jag förstår utmärkt vad du vill säga, att förstå, däremot, är inte samma sak som att rakt upp och ner okritiskt accpetera.

Jag kanske inte var tydligt nog: En anhängare av kristendomen var fortfarande i grunden en anhängare av samma lära 1300 som 1700 (om vi inte talar några väldigt säregna avarter), eller annat valt årtal som ligger innan vår egen tid med ett par generationer. Sedan om dom externa detaljerna kan däremot katoliker, protestanter och andra grupperingar träta sinsemellan om.

Jag är ledsen men jag delar inte motvilja eller ringaktandet av varken renässans, “upplysningen”, naturvetenskapen som något enbart negativt endast för att den brutit med ett andligt totalitärt förflutet. Faktiskt så är den kristna medeltida eran en mörkertid i mina ögon, en perversion av den antika kulturen och den nordliga frihetligheten och faustiska andan. Problemet med den monoteistiska traditionalismen är just dess icke-acceptans av sanningar utanför dess egna paradigm vare sig det är bibeln, rormerska kyrkan, koranen, umma, brahman osv.

När jag talar om både protestanism eller katolicism utgår jag inte från några teologiska grunder (dom emellan) som egentligt av vikt eller intresse utan från dess realpolitiska perspektiv i första hand. Under hela kristnehetens existens har striden ståt mellan den totalitära teokratin och det värdsliga riket och försöka balansera däremellan til den sorts kristen riksenighet . Jag anser det är en ren och rent och skärt önsketänkande att hävda att man kan peka ut: Se där för 500 år sedan trotsade en tysk snubbe vår kyrka, “därför är världen en ond och mörk plats”, när världen alltid varit sådan och den totalitärt monoteistiska varit en specifikt sådan. Ärligt talat, den sekulära processen är inte den grundläggande anledningen till all världens ondska och faktiskt en väldigt betydelselös del. Om man tror en kristen präst Sverige anno 1700 var på något sätt väsentligt väsenskild en präst 1300 så anser jag personligen inte att man sett till de större perspektiven.

Som europeisk-nordisk hedning så kan man förhålla sig till detta tvåfaldigt utan att egnentligen anse den ena vara midndre pest än den andra är kolera: Dels att man kan betrakta protestantismen som mer ärlig i sitt försök till att uttolka den kristna läran (även om man själv finner den frånstötande) och att den tog bort flera rent hedniska i grunden ickekristna element (t.ex införlivandet av den romerska kulturens kejsardyrkan genom att ge samma attribut och funktion till helgondyrkan och dy). Ur detta perspektiv så borde man kunna tycka katolicism vore så mycket bättre med all hedendom den har i bagaget ,men inte jag.

Jag kan tro på Tradition, eller rättare sagt jag tror på riktigheten i Tradition,men inte på vilken tradition som helst för att det påstås vara är Tradition. Det är ett självbedrägeri.

För att diskussionen om sekuläriseringen ens ska kunna bli reellt logisk i dessa sammanhang måste man också utgå från den självbedragande utgångspunkten att monoteistiska insitutioner skulle faktiskt vara representativa för en utomstånde världig makt kallad Jehova eller Allah. Efter som jag inte anser denna föreställning sann utan endast subjektivt “sann” för dom som vill tro det, så spelar det i grund och botten ingen roll om att alls tala om Tradition då dessa institutioner inte för mig representerar Tradition utan tradition (hängde du med?).

Men däremot så finns en viss sanning i Nietzsches syn på relationen katolicism-protestantism: Katolicismen var tvungen att stjäla och förvränga förkristna kulturer, traditioner och civilisation för att manifestera sin existens och legitimitet och däremd utöka sitt politiska välde, protestanismen valde följa källorna i bibeln och skala av dessa ny-gamla tilläg men behöll ändå den rent kristna dogman. På detta sätt blir det i viss mån förståeligt om vissa som kallar sig traditionalister föredrar pest(katolicism) framför (kolera) protestantism.

Vad är då “rätt” Tradition ur ett kristen perpektiv i detta fall? Valet mellan en/flera Traditoner förvrängd för att passa realpolitska syften att sammanföra världens folk i en enda artificiell gemenskap utan någon egentlig traditionalistisk substans (utanför dess judeo-levantiska sammanhang som ett visst utvalt folks stamtro som sedan utvecklats upphöjelsen av en av dess mer radikala kättar-filosofer till världs-deimurgens springpojke).

Monoteistisk traditions hävdande av den universala sanningen och representnat för den yttersta objektiveteten ger de sig själv en moraliskt immun ställning till sina världsliga politiska institutioner.
“Nej vår tro och kyrka har aldrig gjort fel, det är sssssatan! och “satanisterna” (högst imaginärt hjärnspöke) som har inflitrerat oss, därför har VI aldrig gjort något fel host host”….

Jag ser bara förvrängd polyteism hämtad från antikens kulturer under en hebreisk urprunglig stamlära främmande för all anann form av tradition (trotts dess grundläggande koncept redan är hämtade från egyptisk, mesopotamisk och andra tidigare icke stambaserade traditioner). Så jag vidfasthåller min såndpunkt: Tradition är endast tradition för vissa. Antingen finns valet på under en totalitär monoteism att tiga och låta ateismen regera under ytan eller accpetera att Tradition inte endast har ett uttrycksmedel. Detta är ju självklart mycket känsligt för grupper som kristendomen eller islamismen då “frälsning” kan endast erkännas uppnås inom det egna paradigmet och lojalitet till dess politiska institutioner. Varför hatar katoliker protestanter? För dom erkänner inte katolicismens värdsliga styre som gudlomligt inkarnerad. Varför tycker anser muslimer katoliker och andra kristna just vara kättare? Av sama orsak katolikerna hatar protestanterna.

Monoteismen är i sin grund helt enkelt väsenfrämmande från Europas och världens övriga ursprungliga trossystem som i långt högre grad präglades av andlig pluralism (även om det nödvändigtvis inte var självklart). Men ja, jag är nog så “sekuläriserda” att jag anser hellre ser flera livsåskådningar kan komma till uttryck än en totalitär enväldig värdslig institution som kallar sig “representant för gud på jorden”. Jag anser att det är fulltsändigt omöjligt att det ens kan existera någon som helst rimlighet i något sådant för det måste i sin längd också innebära att sanningen 2+2=4 är =5 om denna inistitution skulle kräva det. Anledningen att jag inte tror på ovannämnda är inte för att jag inte nödvändigtvis har en tro på det sakrala däremot vänder jag mig fullständigt emot att idéerna om att avsaknaden av endast en monoteistisk totalitär institution skulle vara något som generellt leder till ateism eller sekulärism (i vilket utsträckning nu “sekulärism” verkligen är dåligt förutom från ett rent subjektiv monoteistisk maktposition). En monotesitisk värld är en stagnerad värld, vilket är en död värld mig och flera andra som finner stotlhet och frid i våra förfäders ursprungligare föreställningar och världsåskådningar kring varat.

Jag är dock urbota trött på att höra tal om att atavistisk andlig strävan eller att sätta större vikt vid nationen och den organiska gemenskapen skulle vara ett utslag för alla läskiga boogyman-idéers genomsalg 1789. Antagligen skulle de flesta nationalistiska hedningar med allmänt sunt förnuft kämpa med bönderna i Vendée om de man rent leker med tanken att det skulle finnas en sådan valmöjlighet. När man ser världen som “antignen eller” utan nyanser så har man redan fallit i den monoteistiska dogmatikens dualistiska fälla och då spelar det ingnen roll vad man kallar sig.
Jag kämpar knappast för, eller förespråkar, någon ateism för att jag väljer mina och vår nations förfäders, och kanske till och de kristna av dessa, som långt naturligare än någon abstrakt högst subjektiv och godtyckligt tillämpad princip.

Och för att avsluta gällande detta ord sekulärisering: Om sekulärisering innebär att jag eller ett folk har den faktiska möjligheten att själva välja: Exempelvis kristendom eller söka efter en mer geniun europeisk-nordisk religion, ja då är jag HELT FÖR och en stolt försvarare av “sekulärisering” där jag eller vem som helst av mitt folk kan välja identifikation med ett trosystem, eller välja ett eget , efter en kulturell värdegemenskaps och folkgemenskaps ramar. I verkligheten har detta knappast med någon uttyryck för någon “sekulärisering” eller någon “ateism” eller “modernism” (post modent atavstiskt kanske) utan antagligen mer traditionellt överensstämmande med klassisk europeisk och nordisk kultur om något. Dock kanske inte efter kristen/”traditionalistisk” synpunkt” men som tur är är den inte heller något som den nordiska och europeiska kulturen man kan klara sig utan.

Ingen av de “stora” perennialisterna accepterade någon form av synkretism - varje sådan urartning i “new age”-anda är alltså produkten av feltolkning, och orsakerna till den kan egentligen inte sökas i systemet som sådant. Men det hävdar du i och för sig heller. Karaktärer som Bill White har ju visat att det är fullt möjligt att feltolka traditionalismen på det mest fruktansvärda sätt i sin “radical traditionalism”-text, som jag inte ens vill länka till, så visst har du en poäng i att det finns sådana tendenser.

Det här om den monoteistiska traditionalismen stämmer däremot inte alls. Katolicismen var under nära två årtusenden nära knuten till både furstestater och till folkets lokala traditioner och identiteter - förintandet av etniska särdrag och lokala kulturuttryck kom ju snarare med reformationen. Det går fortfarande idag att jämföra södra Tyskland, med sin Fastnacht och en myriad (ofta uppenbart förkristet grundade) små traditioner och lokala festivaler, med norra Tyskland och Skandinavien, där “renandet” av kyrkan till en av en allt mer sekulär statsapparat kontrollerad institution förde med sig en långt gången förstörelse av nästan alla dylika uttryck. De olika nyreligiösa försöken att skapa “hedendomar” där “folket kommer först” är ju än extremare exempel på en total avsaknad av faktisk förankring i vare sig “tradition eller Tradition”, om man ska använda de begreppen. Att religionen med nödvändighet måste inkludera en KULT av” rasliga särdrag” för att passa ihop med nationalism - folklig eller ej - är en populär uppfattning, men en svårförsvarad sådan.

Detta åsido: har man en autentisk religiös tro, alltså inte bara en “andlig” utväxt på politiska åsikter, blir det tämligen naturligt att denna överordnas politiska överväganden -inklusive nationalismen. Jag tycker att svenskar, skandinaver och europeer (och på sätt och vis alla olika kulturer) är vackra och viktiga produkter av skapelsen, och att de förtjänar att bevaras. Däremot tror jag inte att gudar är psykologiska fenomen som producerats av dessa grupper, eller att någon sorts “vetenskapligt” definierad folkgrupp kan vara överordnad tillvarons principiella grund. Jag har också svårt att se enligt vilken autentisk tradition (nordisk eller ej) man skulle kunna ha ett sådant perspektiv. Är det åt det hållet du lutar får du gärna förklara hur det går ihop?

Själv hade jag länge ett intresse för nordisk hedendom och dess möjligheter, men någonstans har jag börjat inse att det oftare än inte handlar om ren ateism, där man försöker skapa en “kult” av modernistiska psykologiska teorier, och det är för mig totalt ointressant (och, bör tilläggas, antitraditionellt enligt alla definitioner man kan tänka sig).

Däremot håller jag med om att man bör avhålla sig från att spekulera för mycket i historia, vare sig hit eller dit. Atlantiska ursprungsteorier är förstås inget att trumpeta runt med (och teosofi tycker jag man ska avhålla sig ifrån helt och hållet - apropos traditionalism kan jag rekommendera René Guénons “Theosophy - History of a pseudo-religion”), och ska man diskutera politiska problem bör man förstås främst hålla sig till politik. Däremot är för mig ett ifrågasättande av sekulariseringen en väsentlig princip, och inget jag personligen kommer att sluta med. En tvångsateistisk stat, eller en där religionen alltid ska vara “privat och personlig” och är satt på undantag, är helt enkelt inte acceptabel för min del, oavsett hur mycket den lever upp till nationalismens principer i övrigt.

mvh/ Varganord