Därför är jag nationalist i första hand framför traditionalist.

Eftersom att just termen traditionalism  många gånger behandlats här på Motpols bloggportal och det ofta dykt upp frågetecken kring denna något svårtillgängliga terms praktiska innebörd så skulle jag gärna själv delge några av mina tankar om ämnet, speciellt dess relation till nationalism.

Jag ska inte sticka under stol, för mig så är nationen det grundläggande värdet varefter detta utgör ett mått på hur jag också värderar termen tradition. Den mer abstrakta termen tradition vilken egentligen har många innebörder med tämligen mest ett utslag för individuell tolkning. Missförstå mig inte. Traditionen är en fundamental del av nationaliteten och nationen, speciellt när man blickar på nationen efter en organisk-holistisk världssyn och inte efter politisk-juridiska termer, men kan aldrig ersätta det grundläggande värdet av nationaliteten.

Om vi blickar till det allmänna traditionalistiska teorin och världssynen finner vi att oavsett kulturell, geografisk eller historisk kontext så kan man finna vissa sanningar i de flesta olika andliga åskådningssystem. Detta är en inställning som är både intellektuellt ärlig och en hedervärd uppfattning då man lättare kan finna överblick och respekt till civilisatoriskt åtskiljda värde- och normsystem. Med denna form att överblickande traditionalism kan man analysera och har möjlighet att erkänna att inte endast ett enda traditionellt åskådningssystem hyser, och har ensamrätt, på universala sanningar: Alltså det är fullt möjligt att finna sorts själslig gemenskap och överkulturell förståelse mellan starkt åtskilda historiska traditionella kulturer: Det kan röra sig om bushido, det romerska förkristna sakrala imperiets anda, den helleniska kulturen (eller kulturerna), den indoariska kulturens inverkan över den ursprungliga europeiska kulturens olika uttrycksformer osv. Detta sätt att blicka över kulturer och traditioner är i sin grund etnopluralistisk, men också om den dras till sin överbetoning med att endast finna mindre gemensamma nämnare förlorar blicken över det som inte är gemensamt och faktiskt åtskiljande. Jag är inte ute efter att definiera en ”ny ism” men det lättaste sättet att sätta ord på mina tankar om detta är att man kan kalla detta för en etnopluralistisk syn på traditionalismen och skulle kunna kallas för ett positivt och kulturellt och realistiskt baserad syn på Tradition utan att för den sakens skull göra avkall på den egna metakulturella nationalitetstillhörighetens kontext.

Som motsättning till denna etnopluralistiska traditionalistiska syn finner vi en motpol i den strikt monoteistiska traditionalismen som ej är öppna för varken den organiska identiteten som grundläggande värde eller möjlighet till samförstånd, då dessa inte utgår från en organisk folklig gemenskap, utan tillhörighet i en universalt artificiell tillhörighet där traditionalism i sig endast kan definieras som tillhörighet inom den egna traditionen utan nationell kontext. Dock kan det inflikas att det finns monoteistiska traditionalister som försöker inflika etnisk tillhörighet i sin ideologiska världsbild med kvalitativt och logiskt varierande resultat, dock måste detta ses som undantag och ej representativt för varken de grundläggande lärorna i sig eller dess medlemmar utan en individuell kompromiss av motstridiga principer.

Traditionalism, med stort T, kan lik väl urspåra i en sorts mystisk kosmopolitism utan någon egentlig relation till någon form av organisk kultur där man efter ett new-age mönster plockar till sig och upplyfter valda individuellt tilltalande delar i en multikulturell osammanhängande röra utan egentlig grund i någon reell tradition alls. Vi kan här finna en uppsjö av helt individuella värdesystem bland sökare, ett interkulturellt och postmodernistisk lånande kors och tvärs där vi kan tala om allt mellan sufism, hinduism, kristendom, satanism, buddhism, europeisk eller nordisk religion och i princip vilken form av spirituell tillhörighet som helst under den abstrakta etiketten ”traditionalism”. Detta är något som man måste seriöst ta i beaktande då vi kommer in på ämnet politik och speciellt kulturellt och identitetsbetingad politik där en sådan traditionalism måste ses som ett uttryck för ett individuellt andligt sökande i avsaknad på en genuin organisk kultur (såsom fallet med den moderna mångkulturella västerländska eran) men i praktiken ickerelevant ur ett allmänt perspektiv när det kommer till att försöka lansera en sorts ny alternativ till den mångkulturella det etniskt alienerade Nordeuropa.

Här av också vart den nationalistiska kritiken av traditionalism kommer till uttryck. För nationalisten är det inte tillhörigheten i en abstrakt religiös princip som är det grundläggande fundamentet utan just tillhörigheten, gemenskapen och lojaliteten till en nation, en transcendent tillhörighet till ett specifikt, inte generellt, ursprung. Den praktiska politiska och individuella lojaliteten mellan nation, tradition och ursprung förkroppsligas i den nationella staten, traditionen och folkgemenskapen (”the long memories”) så länge också denna styrs efter ett mönster som sammanfaller med själva nationens vitala intressen: Såsom livsintresse, livskvalitet, gemensam identifikation osv. I den gamla frågan om vad som kom först; hönan eller ägget; är det nationen som utgör staten eller är det staten som bildar nationen; så är svaret tvåfaldigt men varierande: Nationen kan betinga staten och staten kan betinga nationen och nationens identitet och tillhörighet. Den svenska nationen och den svenska gemenskapen vi kan tala om idag är betingad av det svenska rikets bildande. Så långt allt väl och utan denna skulle det bli väldigt svårplacerat att tala om någon generell svenskhet och svensk identitet, men staten har också växt fram kring en omfattande en specifik etnisk tillhörighet som i speciellt i nordisk kontext är unik till skillnad från många andra europeiska mer mångetniska statsbildningar. Därför är det också naturligt att en svensk inte endast är någon tillhörande den svenska statsbildningen utan också har en tillhörighet i den nordisk-skandinaviska metakulturella tillhörigheten.

För att summera min tankar: Som nationalist så är det fullständigt möjligt att integrera vissa former eller delar av traditionalism. En etnopluralisitsk traditionalism som erkänner väsentliga drag av perennialism; att eviga autentiska värden finns inte endast inom en tradition utan har kommit till uttryck på felrfaldiga sätt i vitt skilda kulturella tillhörigheter och civilisationer. Nationalismen är modern samtidigt som den är traditionalistisk. Eller snarare så eftersträvar nationalismen en transcendens mellan nutid, dåtid och framtid. Nationalismen är i sig varken ensidigt reaktionär eller progressiv för egenvärdet i sig av någotdera. Nationalismen är arkeofuturistisk. Tyvärr så är fallet med andra som kallar sig för traditionalister(eller ibland nationalister) att man talar föraktfullt och hätskt emot den nationella staten och dess transcendentala innehåll speciellt i vårt egna hemland. Nationalism i sig har redan en stor portion traditionalism om man ser ur en organisk-holistisk betraktelse. Vi måste här skilja på den folkiga nationalismens och den republikanska nationalism som man kopplar till revolutionen 1789, något om flera reaktionärer, oftast tillhörande någon monoteistisk tradition förkastar och menar på att all som kommit efter 1521 är att styggelse och borde självklart bortses från som ”icke-europeiskt”. Denna inställning är exempelvis ej särskilt förenlig med svensk eller nordlig identitet (med dess folkligt-monarkiska tradition som grundpelare och historiska konflikt med papismen och den kosmopolitiska adelns oligarki. Något som gjort att svensk monarki historiskt sett innehaft mycket unik särställning och roll).

En annan infallsvinkel ligger mellan realitetens omständigheter och viss form av “radikaltraditionalism”. Nationen kan vi följa, vi kan känna den och är en politisk och kulturell realitet och som vi faktiskt kan länka till ett nationellt sammanhang. Traditionalism av exempelvis den esoteriska skolan med dess mytologiska kopplingar och övertolkningar av forntida myter av olika kulörer till en grund för objektiv till sin verklighetsuppfattning på en mycket bräcklig grund: Utgångspunkter i rent mytologiska föreställningar, om exempelvis teosofin eller den bibliska världsbilden, som grundläggande utgångspunkter i fastställande och teorier gällande ursprung, etnicitet och reell historia kan inte i sig ses som någon fast grund för någon okränkbar historisk uppfattning. Intressant ur sitt mytologisk-kulturella sammanhang kanske, men aldrig något värt att blanda in i seriös identitetsfilosofi som sträcker sig utöver den egna subkulturella gruppen och absolut inte politik.

Vilket samhälle vill vi svenska nationalister ha?

Eftersom att det inte är en fråga om utopier utom om grundläggande etik och karaktärsdrag så är det snarare en fråga om vilka värden samhället och staten betraktar som grundläggande och impregnerar i samhället som eftersträvansvärda; till dom hör inte förtryck av den egna befolkningen och totalitärism såsom mördande av religiösa dissidenter såsom inom den historiska kristendomen och islam (och innan någon hunnit påpeka:”Men kejsar Nero”… så hör det till en helt annan diskussion). När det kommer till religion så väljer man eller föds var man in i sin egen religion och men medborgaren har inga skyldigheter att bekänna trohet till någon kyrka eller trosform. Trossamfund som tjänar världsliga politiska intressen som står i motsättning till vår nations integritet, historiska grund och självintresse av etniskt bevarande; såsom islam kan självklart inte anses vara något som sätter agendan på svensk dagspolitik. Så även kan vara med flera andra grupperingar som har andra aspirationer med utrikespolitiska särintressen och lojalitet mot sin av öst- och sydeuropeiska gemenskap, men dessa skall ändock kunna verka och existera men inte ges några speciella rättigheter än andra samfund om nu inte det skulle finnas någon folkligt dominant grund för annan status (vilket inte finns).

Finns det svenskar som fortfarande vill vara, exempelvis muslimer, efter mångkulturens avskaffande så får dom vara det, men de ska inte förvänta sig stöd eller ekonomisk draghjälp från staten eller statligt stöd till moskébyggen osv. Om det rör sig om främmande sponsorar så måste dessa granskas av staten och därmed finnes dessa ej godkända då det inte ligger i nationens, folkets eller statens intressen eller rättigheter att en främmande ockupationsmakt upplåter en bastion inom rikets gränser genom det internationella kapitalets försorg.

Men om  man nu undrar vilket politiskt system jag förespråkar så är svaret en bladning av nationaldemokrati och korporatism med decentrialiserad beslutfattning ända ner till orts- och kommunnivå och återförande den politiska makten närmare svenska folket/nationens medlemmar. Samt införande av ansvarsprincipen som grundläggande för demokratisk medverkan då med politiska rättigheter följer också skyldigheter, såsom förtjänande av rösträtt och aktiv del i beslutsprocessen som en del av att man tar aktiv tjänst för samhällets väl och uppvisar en grundläggande nivå av politisk kunskap.  Dessa rättigheter kan naturligtvis även dragas in på samma sätt som ett körkort eller någon annan form av certifikat efter väl formulerade regler.

Vissa monoteistster som brukar omtala sig själva som traditionalister försöker ibland slå mynt av att hävda att om deras specifika trosinriktning inte skulle så ha särrättigheter så är det att jämföra med”tvångsateism”.  Det är givetvis absurt att tro att nordfolken någonsin till någon större del skulle återvända till tvånget av totalitär monoteism eller att någon sådana föreställningsr har något att tillföra nordfolkens utveckling och fortsatta existens. Kristendomen lär inte dö ut än på ett tag, men att exempelvis tro att den i Sverige någonsin igen skulle kunna utgöra någon som helst grund för en nationell folkgemenskap är tyvärr grundat på verkligheten. Speciellt inte dess papistiska eller patriarkala förgreningar har knappast någon som helst relevans ur ett svenskt metapolitiskt och realpolitiskt perspektiv utom för en marginell minoritet.

Vissa korporativa element kan ur ett utopiskt perspektiv kunna ersätta parlametarismen genom genom en korporativ demokrati som står inom den svenska riksbildningen och svenska nationen som grundläggande fundament, samt rättsobjektivitet och brytande av motsättningen mellan arbete och kapital. Men detta är utopiskt och det är den pragmatiska verkligheten som måste komma i första hand. Däremot skulle den korporativa företagsreformer kunna praktiseras även om parlamentarismen skulle bibehållas.