Ett utdrag ur Are Waerlands bok “Vår Urgrund: Vikingatidens Livssyn”.

“Himlen tävlade med jorden om de ypperste.”Are Waerland.

Den fornnordiska religionens tyngdpunkt låg i mannens fria ställning till sin gud som en medkämpe och medskapare, i hans självtillit och självförtröstan och tro att det gudomliga bäst manifesterar sig i lyckokänslan, livsglädjen och dådlusten, dvs. i det starka, sunda, aktiva livet, buret av fria, självbehärskande, livsbyggande och lagstiftande personligheter.
 
 

 

I motsatts till österlänningen, som “tillber” Brahma men negerar hans värld och sig själv, sade nordbon ett obetingat “Ja” till livet och till sig själv som dess borne härskare. Han accepterade tillvaron som den var med alla dess motsatser och svårigheter, med trollpack och jätteyngel, mörker och köld, himlar och avgrunder. Livet var till för att behärskas. Blevo de fientliga makterna för övermäktiga, så fick man rusta sig till en avgörande strid på stor skala, där alla gångna släktleds hjältar mötte upp i samlad trupp vid gudarnes sida. Livet “var” icke. Det ständigt blevo. Och vad det “blev till”, berodde på gudar och människor. Så talas det i de gamla sagorna icke om att “världen är till“, utan att “världen bygges” : - “Så vitt man jagar ulv, eld bränner, jord gror, himlen välves och “världen bygges“… Något, som “är till” utan att “bliva till” och något som “bliver” utan att vara uttrycket för och resultatet av en aktiv personlig verksamhet, kände våra förfäder ej.

Således en viljans och bragdens, en verksamhetens, glädjens och optimismens religion i högsta potens!
 
 

 

Nuet var livets brännpunkt. I detta sammanflöt forntid och framtid. Och nuet var framför allt vilja. I nuet omskapade viljan ständigt livet självt liksom roten. “för dem var livet alltid i gentagelse och begynnande”, säger Grönbech. “Dess ändlöshet berodde icke på att det en gång var begynt, men uteslutande på att det ständigt blev till. Därför utövar blot-mannens offer sin verkan lika väl bakåt som framåt. För att göra blotets betydelse full rättvisa, måste vi säga att icke blott förtätade och förnyade forntiden, utan skapade den. I blotet blev livet åter och åter förnyat.”En sådan livssyn vänder upp och ned på alla våra vanliga begrepp om tid. – Men hur ha vi väl kommit till dessa begrepp? – Genom att mäta händelserna i naturen med längdmått och liksom inregistrera dem på en alnsticka, dvs. genom att breda ut tiden i rummet och se den som en ständigt förlöpande linje, i vilken varje tidsenhet skär sitt märke. Skuggans vandring på solurets tavla må tjäna som exempel. Händelserna i naturen synes följa varandra på ett bestämt sätt och i en bestämd upprepning. Denna form har sedan utan vidare överförts på själslivet. Så ha sist och slutligen även människans tankar och känslor bundits av tiden och uppradats liksom på en enda linje i en uppkonstruerad, strängt lagbunden orsaksföljd.

Österlänningens karmalag är ett uttryck härför. Alla själslivets händelser bindes samman i en ändlös räcka – liksom länkarna i en järnkedja utan början och utan slut. Livet är ett fängelse, varifrån vi aldrig kunna bryta oss ut på annat sätt än genom fullkomlig självuppgivelse, självförintelse och livsnegering. Orsak och verkan måste fortgå utan slut. Själen drunknar i orsaksräckan. Att tala om en ny start på någon enda punkt, är att göra våld på logiken och upphäva själva orsaksräckan. Detta vilja karmalagens västerländska anhängare i sin logiska blindhet och inkonsekvens ej inse och vidgå, emedan de på äkta västerländskt sätt betrakta denna lag som ett ypperligt moraliskt gissel, vilket man som sedan “hokus pokus” upphäver, när det gäller att bereda plats för s. k. “goda” gärningar eller gärningar av annan art.

Acceptera vi karmalagens grundprincip, så äro alla våra handlingar – onda såväl som goda – förutbestämda sedan begynnelsen och vi ha blott att “följa med”
. Härav den pessimism, som likt en mara trycker Österlandet och ovillkorligen även måste tära på optimismen hos karmalagens västerländska anhängare, såvida dessa se den i dess rätta ljus. Detta förvandling, som de österländska tankarna undergå i västerlandet, när det tänkas om igen av västerländska hjärnor, är emellertid av det art, att det ej blir mycket kvar av det gamla innehållet. Man plockar ut, vad som för tillfället passar en västerländsk läggning, och tager det sedan ej så noga och allvarligt vare sig med ursprunget eller logiken.
 

 

Jämfört med den indiska synen på tidsförloppet och människans av detsamma bundna handlingar möter oss i evangelierna en vida friare tidsuppfattning. Denna närmar sig i mycket våra fäders. Tidsförloppet är icke själens herre, utan själen är tidsförloppets. Händelsernas följd och verkan dominera icke människan, utan dessa domineras av människans egen viljeriktning. En förändrad viljeriktning omskapar människan och upphäver varje mekaniskt tänkt fölfd och verkan på själslivets område. Varje ångrad handling är lika med en pånyttfödelse av själen. De, som komma i den elfte timmen, skola vara de första, och omvänt. Ett gudomsuppfyllt “nu” omskapar såväl det gångna som det i kommande. Vad som varit livs livsnedbrytande och själsfördärvande i en människas liv, kan genom ångern, d.v.s den kristna livsförnyelsen, förvandlas till livsuppbyggande och själsförlösande, om blott själva viljeriktningen förändras. Så långt kunna vi gå med evangeliernas kristendom, vilken som känt är långt något helt annorlunda än kyrkornas.

Det egendomligaste är att den moderna vetenskapen tenderar, såsom jag påvisat i “Det levande Världsalltet” och “Livsbejakelsens Religion”, i samma riktning. Den vetenskap, som mer än någon annan varit ansvarig för den mekaniska livssynen, nämligen fysiken, talar nu på allvar om naturen som “icke enhetlig och fortlöpande, utan som sammansatt och avbruten” – (discontinuous). “Interdeterminismens princip är uttryckligen erkänd, och fysiken har befriats från determinismens boja”… Detta betyder så mycket som att livet kan bestå av många olika händelseförlopp och världar, vilka ej nödvändigtvis behöva vara beroende av eller bundna vid varandra, och att livet inom dessa världar kan manifestera sig på månghanda sätt, varom vi, som mäta allt med jordbundna mått, icke kunna göra oss någon föreställning. Om själva naturen som prof. Eddington säger, innerst och ytterst är “mental aktivitet“, så komma vi till den märkliga slutsatsen att våra förfäder, som byggde sin livsuppfattning huvudsakligen på egna inre livserfarenheter, stodo sanningen mycket närmare än vi, som sökt denna sanning icke inom oss själva utom oss själva i en värld, vilken vi avskalat all individualitet och till grunden avklätt allt vad själsliv heter.

Omsätta dessa två åskådningar, den österländska och den fornnordiska, “pragmatiskt”, d.v.s införlivas de i den handlande människans livssyn och tillämpas på livsföringen, så kan det ej bli ett enda ögonblicks tvekan om vilken av dem som är den starkare och mer livsfrämjande. Tron på karmalagen som en exponent för den deterministiska livssynen har sugit livsmusten ur österlandet, medan ättlingarna till de germaner, som trodde på en ständig livsförnyelse genom den egna gudomliggjorda viljan, ha erövrat världen. Hela den västerländska sekulära själsuppbyggande litteraturen, som för varje år väller fram i en ständigt bredare ström, bygger mer eller mindre medvetet på grundvalen av den gamla nordiska livssynen. “Om du ej ha förtroende till dig själv, hur vill du väl då andra skall ha förtroende till dig”, heter det. Volym efter volym talar om självförtroendets fundamentala betydelse… optimismen som livets röda blod… om den stålsatta viljans makt att övervinna svårigheter… och om inspiration och glädje som livskraftens källspring.

De gamla återuppståndna idealen hålla på att spränga själarnas fjättrar. Våra fäders fylgior och diser vandra åter ledande och vägvisande bland Midgårds ättlingar.
 
 

 

Germanernas rike var den levande naturen, det levande världsaltet, däri människan stod – ej som en suckande, räddhågad främling i en död värld, eller som en gäst, vilken gått vilse och kommit till fel gård, utan som en friboren härskare på egen mark , där allt var i släkt med hans eget väsen och där alla livsbärande makter liksom sökte ett centrum i hans egen själ och därifrån fördes från seger till seger under ett ständigt växelspel mellan honom själv och tingens själar. Till den synen har vi ännu en lång väg Men hjälpen har kommit från det minst väntade hållet. De makter och vetenskapsgrenar, som frånrövat oss mest, såsom t. ex. fysiken, synes nu åter redo att ge oss mest. Är naturen innerst och ytterst “mental aktivitet“, så varför skulle vi då icke åter kunna komma till tals med tingen och inspirera oss med dess själar – ej genom estetiskt svärmeri och poetisk begeistring , utan genom att uppleva dem i vprt inre, så somvåra fäder gjorde det: genom att besjäla oss med dem som omvänt.Hur annorlunda förnimmes t. ex. ej en soluppgång, om vi plötsligt vakna upp till fullt medvetande om att den är verkligt liv och att de känslor den väcker i vårt inre, äro uttryck för ett levande sammanband, en dynamisk harmoni, som vill något. Livet förändras den stund vi förnimma allt runtom oss som livsmoment… något i vardande och “havande”… vilket blott bidar vår vilja för att fullbordas och springa fram, fyllt av liv och mening.

Säkerligen stå vi som medskapare i en värld med oändliga möjligheter, där varje ögonblicks insats på vår egen strävan, inspiration och vilja. Livet “är” icke – det bliver. Varje ögonblick är en skapelseakt. På ingen enda punkt upprepar livet sig självt. Denna upprepning, som generationer trott på, har visat sig vara en av livets största villfarelser. Det finnes ingen möjlighet att peka på en enda situation, som skulle vara identisk med en tidigare, d.v.s. fullkomligt lik densamma eller “vara densamma”. Upprepningen är endast skenbar och beror på att man liksom bortopererat hela miljön eller den omgivning i vilken och de omständigheter under vilka händelserna sprang i dagen. Det enskilda fallet har i tankarna blivit isolerat från de tusentals faktorer, som bilda dess infattning, Att “gå” är visserligen en uppredning av samma rörelsemoment. Men varje steg, vi taga, förändras allt inom vår kropp: samma atomer deltaga ej mer i nästa rörelse, samma tanke- och känslo-konstellationer återkomam ej vid nästa steg… samma människor passera oss ej på vägen… samma synbilder fångas ej av vårt öga på vare sig himmel eller jord… samma vindar spelar ej om vår kropp… och solen själv med jorden har redan flytt till en annan punkt i världsrymden, dit den aldrig mer återvänder i samma form eller skepnad.

Livet är ständigt nytt, en ständig nyskapelse och nyfödelse
. Det bär varje ögonblick inom sig hela sin forntid och framtid – ej som något bundet, gånget, utkristalliserat eller förutbestämt, utan som ett böljande, bidande, kännande, drämmande, viljande. Det gångna är där – ej som något en gång fixerat och dött, utan som ett levande förflutet, som nuet ständigt förändrar och som i samgåendet eller sammansmältningen med detsamma söker en ny födelse. Tiden är icke en död linje, utan livets egna röda blod. Allt som lever är vilja – eller rättare karaktärsbestämda viljor , som i livsförloppet söka en ständig förnyelse genom nyskapelse ocj vilkas innersta drivkraft är inspiration.
 

 

Vi inspirera oss själva med forntiden såsom något, vilket i oss begär en ny födelse och ett nytt liv… Vi inspirera oss med framtiden, som någpt, vilket av oss väntar sitt innehåll… Vi inspirera oss med en annan varelses själ, när denna druckit ur sin egen inspirations källa… Vi inspirera oss med bergets, fjället, böljans, havets, kristallens, blommans, stjärnans, vintergatans, världsalltets själar och se in i livsförvandlingen vägen till den eviga livsförnyelsen. Endast den, som huggit sig själv lös från sin egen viljas och inspirations rot och källor, lever i ett dött, uttorkat gånget och sörjer vid randen av dess grav.

Det är därför, som våra förfäder sände en fallen drott till Valhall med gästabud, där icke sorgen utan livsglädjen satt i högsätet. De visste att den drott, vars hädangång icke blev firad som en livets fest, utan buren med förstämning och klagan, gick till Hels rike. De visste att fränder leva evigt i varandra och att de varken veta av tid eller rum som skiljemurar. Den hädangångne levde lika fullt och helt i nuet på samma sätt som de efterlevande. Vi kanske tänka så. De visste det.

Mot våra uttorkade, fruktlösa, sterila spekulationer om livet och tillvaron satte de livserfarenheten som en levande verklighet. Därför kom till slut varje genealogi att byggas på de själsliga sambanden och ej på de fysiska. Släkt räknas med allt, som hörde samman med och inspirerade ens egen själ.

Skillnaden mellan våra fäders och vår tids livssyn kan bäst utryckas i en enda satts: -

Vi fråga vad som kommer att ske med oss – de avgjorde själva saken.
 
 

 

“Finnes det ett livs bortom graven?” lydde på deras språk: “Vilja vi själva leva bortom graven?”.

Möjligheten betvivlade de aldrig. Men om det ej fanns vilja därtill, hur kunde det då bliva något verkligt av saken? Mannen gick då till Hels rike som samlingsplatsen för allt livsodugligt.

Men är ej “Hels rike” en ännu större verklighet i våra dagar än i deras?… Ha vi ej förvandlat livet till ett andligt och kroppsligt sjukhus, och är ej benrangelsmannen med sin lie symbolen för vår tids andliga nakenhet och brist på livstro?… All brist på livstro hämtar sin näring ytterst från andlig och kroppslig svaghet och förfall samt självdegenerering och brist på självförtroende och tillit.

Den som icke kan tro på sig själv, han kan ej heller tro på livet.
 
 

 

Den, som tror på sig själv, hämtar med nödvändighet kraft och inspiration från allt runtomkring sig: . från stenen vid vägen, från fjället vid synranden, från de höga skyarna…

“At vie betyder da at inspirere, at bringe en Gudomlighed eller en Gudom til Saede i Tingen… at göra den til en Gud.”
 
 

 

Var finnes väl den man, som bidragit med en aldrig så ringa skärv till livets lyckofond och samhällsutvecklingens “excelsior”, och ej hämtat inspirationen och viljan därtill från sitt eget själsdjup – må sedan denna inspiration tänts vid aldrig så många offerbåls flammor.

Aldrig kunna vi låna eld av andra, utan att själva bära eget bränsle till flamman – aldrig nära en altareld, utan med oljan från vår egen själ.
 
 

 

Det råder inget tvivel om att våra förfäder hade rätt och att vi frågat galet, när vi frågat vad livet är i stället för vad vi skulle göra det till.

Vi ha handlat som mannen i sagan, vilken gick över ån efter vatten. Ty själva ha vi ständigt suttit inne med svaret, utan att vilja se det och veta därom. 

 
 

 

Livet “är” icke, det “bygges”.