Varganord

…vi menar med (omoralisk) kapitalism i ett samhälle är ett tillstånd där den stora massan av medborgarna, eller en oproportionellt stor del av dessa, inte är i bestånd att genom egen självproduktion säkerställa sin ekonomiska levnadsstandard och att dessa därför måste leva på löner av dem som äger tillräckligt stora materiella eller ekonomiska tillgångar vilka man använder till att dra fördel av det större antalet medborgares sämre ekonomiska situation: Proletariatet.

Märk väl att ”kapitalism” i sin negativa betydelse här syftar på den process som hotar existensen av vår kultur och välfärd inte betyder samma sak som äganderätten, utan snarare utnyttjande och missbruk av äganderätten; Tillgångar vilka utvecklats på ett onaturligt sätt att dessa tillgångars användning av enskilda individer blir en börda för folket och samhället snarare än en tillgång, då dessa tillgångar används för att undertrycka eller missgynna det egna folket från ekonomisk frihet och välfärd. Vilket kan hota ett samhälle och kultur med katastrof. Äganderätten är inget ont i sig, speciellt inte vid dess naturliga livsnödvändiga bruk. Exempelvis en familjs rätt till sitt hem, maskiner, landområde, kläder, sparkapital osv. Kapitalismen är inte ett ont för att den försvarar äganderätten, utan för att utan för att den igenom sin natur kan använda dessa privata äganderättigheter genom ett fåtal privilegierade mot det större antalet av medborgarna, som trotts ändå innehar jämställda politiska rättigheter men står utan självständig ekonomisk försörjning. Därför är det negativa i det slarvigt använda ordet ”kapitalism” snarare att betraktas som ”proletarianism”; då det destruktiva vi idag kallar för det kapitalistiska samhället inte är att det finns fåtal som är rika, utan för att den större majoriteten inte kan åtnjuta en högre form av ekonomisk självständighet. I stället för att skapa medel för att slippa oroa sig för sitt uppehälle så har det anonyma lönearbetet blivit det centrala i den moderna människans liv.

Det är existensen är våra moderna proletärer, löneslaveriet, som har givit nyansen till hela vårt samhälle, vilket gör det kapitalistiskt i sin själsligt och kulturellt destruktiva form. Det är inte lönearbete i sig som utgör det negativa, utan att medborgaren i sig inte längre utgör något annat än en lönearbetare i ett system som inte uppmuntrar till något annat (utom övrigt tillfredställande av lustar/behov vilka även dessa stimuleras/skapas och underbyggs artificiellt genom psykologiskt utstuderad markandföring, normer och reklam).

Det är inte den naturliga halvt oundvikliga tendensen hos ”kapitalisten” att utnyttja en ekonomiskt gynnsam situation till sin fördel som är grunden till det onda i en kapitalistisk ekonomi. Det är däremot det stora antalet som är försvarslösa mot exploateringen. Att kapitalismen arbetar för vinst pekar marxister/socialister snabbt ut som det huvudsakliga onda med det kapitalistiska systemet. Det är inte så det förhåller sig dock. Det finns inget omoraliskt eller oetiskt att arbeta för vinst eller med vinst som drivkraft föra produktion, distribution och utbyte av kapital. Exempel: Småföretagaren som exempelvis reser med flyget för att kunna inhämta nya varor, flyget som ägs av ett vinstupptagande flygbolag gör en vinst på detta- eller borde göra det om det drivs produktivt. Aktieägaren i flygbolaget köper företagarens varor vilket gör att företaget går med vinst och gör resan värd. Båda dessa transaktioner är helt mänskligt normala och normala för det mänskliga samvetet. Vinsten som i detta fall tillfaller småföretagaren så denna kan klara sin försörjning för familj, hus osv är fullt legitim och följer en självklar handelslogik.

Roten till det onda med det vi kallar kapitalism och det destruktiva i dess innebörd ligger inte i dess funktion som vinstgenererande genom vinstinbringande transaktioner genom bruk av äganderätten, utan i existensen av ett löneslavsamhälle med en övervägande del proletära (egendomslösa) arbetssäljare där det stora antalet berövats sin ekonomiska frihet trotts att de omfattas av frihet och jämlikhet i politisk (och juridisk) mening och att detta har blivit det dominerande mönstret i hela samhället. När den stora massan av individer och familjer ser på sig själva som beroende lönearbetare och även anses vara detta av de som betalat ut deras löner men själva gör en vinst på det, kan samhället definieras som kapitalistiskt. Det är inte kapitalistiskt (i negativ mening) för att vissa proportioner äger kapital och använder det, utan för att hela samhället är lönearbetande (och därmed proletärt).

Låt oss nu begrunda de onda ting som blir en del av ett sådant samhälle och uppskatta dessa efter dess proportioner. Här, likt in allt mänskligt, överväger det andliga det materiella. Det är den andliga defekten medföljande proletarianismen som är den huvudsakliga anledningen till ökande instabilitet, och av denna negativa andlighet är två ting huvudsakligen dominanta: 1) Känslan av orättvisa genom att människor åtnjuter (i teorin efter moderna omständigheter) politisk frihet men är berövade sin ekonomiska frihet; 2) Harmsenheten över vetskapen om att vara en fullvärdig medborgare, men än dock tvingas utnyttjas av en annan som varit mer framgångsrik, men som i praktiken inte har med några andra skäl att göra så utom faktumet att denne besitter mer kapital/tillgångar än den förste som berättigande för att utnyttja denna sorts makt. Det finns en frånvaro av egentlig moralisk rätt att utnyttja denna makt (som för den besuttne handlar om materiella tillgångar och inte ledarskap, auktoritet, suveränitet eller respekt) som blir oacceptabel.
(Ur den arbetssäljandes känslostämning blir den blir fullständigt självklar och naturlig ur den partens ögon vilken anser sin egen insatts, som att driva och utveckla företaget, borde ha rätt vilket i sig inte är fel men att proportioner måste tas hänsyn till. Detta exempel verkar främst vara något som idag passar mer i på stora företag/arbetsplatser där den anställde och arbetsgivaren är långt mer alienerade från varandra än på en liten firma eller företag).
En annan själsligt negativt ofrånkomlig sida i den proletära staten, genom ”kapitalism” (ur dess destruktiva sida) är den ökande kontrasten mellan lyx och överflödighet hos dem som äger den ekonomiska makten, och den ”kastbundenhet” och minilevnadsstandard som särpräglar de som är beroende av dessa.

Ett annat andligt nedbrytande fenomen är som borde tas hänsyn till är den opersonliga (alienerande) som särpräglar det hela: Borttagandet av det mänskliga skapandet (det kreativa särpräglandet) från produktionen, bristen på en mänsklig gemenskap mellan dom som arbetar och de som tjänar på dessas arbete; Anonymiteten i storföretagen som de lönearbetande är anställdas hos; avlägsenheten mellan de ledande och de ledda (i dom fall det är en individuell kontakt över huvudtaget).

På ett annat lägre plan men grundläggande för förståelse för situationen är den destruktiva materiella aspekten av systemet. Det involverar den oundvikliga återkommande/återupprepande utblottningen, eller risken för utblottning, även för dem som för tillfället inte är drabbade av den. Sådan utblottning kan bli lättad genom understöd/bistånd, men det ligger i saken att denna lättnad måste bli otillräcklig för en god levnadsstandard. I alla fall för den levnadsstandard kännetecknande för ett civilt liv i ett samhälle som är menat att bestå at fria människor (alltså i jämförelse mellan de arbetande och ickearbetande måste det automatiskt bli ekonomiskt kännbart för att systemet och samhället ska funka). Även övertaget att lönebetalaren ska betala så lite som möjligt gör att även den välbetalde arbetaren ofta även åtnjuter en levnadsstandard motsvarande en nivå som i det specifika samhället skulle anses ligga under dräglig livskvalitet (Exempelvis det tidiga 1900-talets England som Belloc analyserar, men det kan dock ses annorlunda med ett modernt svenskt perspektiv då moderna västerländska ”proletärer” i sig kan erhålla en mycket högre materiell levandsstandard, ändock mindre ekonomisk frihet än övriga samhället om proletärer som Belloc beskriver innefattar alla som är beroende av att sälja arbetskraft). De längre skikten i samhället kommer i allmänhet, oavsett även om sociala hjälpmedel kan ges upp till den nivå av de lägst betalda arbetena, inte kunna tävla  med de bättre förutsättningarna för levnadsstandard i tävlan på arbetsmarknaden. I så fall skulle arbetets värde i sig minska genom att kunna bibehålla en god levnadsstandard och god livskvalitet skulle allt mindre välja att arbeta (man kan relatera till vår tid gällande debatten om ”arbetsskygghet” och ”förslappning” vilka moderna borgliga politiker gärna använder i sin vokabulär för att göra enkla politiska poänger och därmed släta över systemets brister och vår tids andligt krävande klimat, medan “arbetarpartierna” helst undviker erkänna att någon sådant överhuvudtaget har någon betydelse i verkligheten).

(Märk väl att detta är en fri översättning som ej fullt ut överstämmer med ursprungstexten ordagrant genom språkliga, tidsenliga begrepp eller uttrycksformer men i sin helhet är menad att lyfta fram andemeningen ur det perspektiv som jag uppfattat det. Jag har även placerat in kommenterar om mina egna funderingar kring Bellocs analys och hur den kan vara aktuell idag)

Hilaire_Belloc är inte ett särskilt känt namn i våran krets av Europa och har sällan tagits upp av traditionalistiska eller nationella aktivister eller ideologer i vårt land. Dock är Belloc för oss nationellt sinnade en högst intressant filosof och samhällskritiker vars ekonomiska och strukturella vision, kallad distributismen, som i sin helhet var ett uttryck för en sorts nyagrar korporatism, en tredje väg. Det finns ett nära intellektuellt och ideellt släktband hos Belloc till vår egen Per Engdahl, som lät sig inspireras av Bellocs skriftställarskap som stod nära den svenska korporativa tanken och både inspirerades av- och delade dess kritik av den liberala återvändsgränden med kapitalism i den ena änden och kommunism i den andra.  

Hilaire Belloc var en av det tjugonde århundradets tänkare som sökte efter en väg bortom kapitalism och kommunism (socialism). I ”Crisis of Civilization” undersökte Belloc de historiska rötterna till de två ändarna av den liberala världsåskådningens anstormning mot det traditionella europeiska samhället. Han bevisade att dessa delar långt mycket mer gemensamheter är vad de etablerade försvararna av etablissemangets båda motpoler gärna erkänner. Belloc lät först höja en varningens röst i hans profetiska bok, ”The Servile State”, publicerad 1912. Den beskrev hur kapitalismen och socialismen (marxismen) endast båda kan sluta med ekonomisk och andlig förslavning av mänskligheten. Hans tes var att kapitalism ”blir mer ostabil ju mer den fulländas”. Dess bieffekt var den ökande interventionen av en allsmäktig stat för att stävja konsekvenserna av ett samhälle grundat på de fria marknadskrafterna, och på så vis understödjer utvecklingen av den totalitära staten som begräningar och i lag försöker kontrollera/strypa den mänskliga alldagliga livet in i minsta detalj, vars slutdestination leder den totalitära kollektivistiska staten (kommunismen) för att lagföra all form av mänskliga relationer och materiell hantering av tillgångar och resurser. Bellocs fjärrskådande teorier kan sägas ha besannats i utvecklingen av den globala ”Nya världsordningen”, en konstruktion vars värden och världsbild hämtar sin näring både ur de ur liberal-kapitalismen syn på “progressiv” världsekonomisk utveckling och kommunistisk dogma och värdegemenskap. Dock så har världen och förutsättningarna som skapade Bellocs teorier flyttats flera steg och kan inte helt passa in i vår egen tids utveckling, men teorietiskt och praktiskt sett stämmer de tilräckligt bra för att utgöra en träffsäker kritik av vår egen era. Europa har tagit steget bort från industriellt centrerad produktion och manifaktur och gått in i det man kan kalla ”servicesamhället” eller serviceekonomin. Vår tids lönearbetande ”proletärer” i vitskjorta är minst lika beroende av marknadskrafternas nycker och utsatthet i sin försörjning som deras blåställklädda kolleger och står i hög grad utom personlig kontroll av förutsättningarna för sin personliga försörjning. Proletären är den utan möjlighet till att genom egna tillgångar klara sin försörjning självständigt från det marknadsorienterade samhället. Oavsett anställning i privat eller offentlig sektor kan inte den moderna arbetaren i generellt snitt lita på att kunna försörja sig långsiktigt på egna tillgångar och egenproducerande förmåga och därmed, oavsett yrkeskategori, är vi i ordets sanna mening det nya proletariatet, då vi alla oavsett sifferantal på lönekontot, är i vårt servicespecificerade snabbtjänst-samhälle helt beroende av att sälja vår arbetskraft till arbetsköpare. Må det vara staten eller ett multinationellt företag (gränsen där emellan har sedan länge börjat blekas bort) utom den som tar på sig rollen som den ”frie” företagaren, insnärjd både från statlig intervention eller finansmonopol i darwinistisk konkurrens. Den fria yrkesutvecklingen och kreativa skapandet i produktionen är i princip endast tillgänglig för ett litet privilegierat skikt av ”kulturarbetare” under allt annat än fria former (då kulturradikalismen strypt så gott som allt orginelt kreativt skapande) eller den enda andra reella frihet är att själv rätta sig efter den starkes rätt i konkurrenskrafterna för att etsa fast en plats i solen hos samhällets övre skikt av framgångsrika konkurrenskraftiga finansliv. Bortom dessa ”fria” positioner finnes endast en ranglista av förmånliga tjänster i någon nämnd sektor. En ”friare person” så länge ”friheten” inriktar sig på den strikta ramen inom verksamhetsområdet. Det har växt fram ur denna kultur, eller antikultur, en samhällsordning strikt centrerad kring lönearbetandet vilken byggs upp av två dimensioner: Arbete och rekreation från ickearbete. Den moderna världen har skapt ett utrymme där det blivit tvunget för lönearbetaren att skapa en egen autonom bubbla av, kalla det ”lek” eller verklighetsflykt av det infantila slaget (dokusåpor, missbruk av elektroniska tjänster eller ting, promiskuitet, alkoholkonsumtion, sensationslystenhet, infantil narcissism, alienation, sökande efter lättköpta ”kickar”) allt under namn som ”hobby”, avslappning eller ”fritid” osv… då i det moderna samhället skapats både av kulturella (eller antikulturella) och strukturella omständigheter ett behov hos merparten av vår vuxna unga och befolkning att ”leka av sig”.

Jag hade därför tänkt att ett par framtida inlägg kommer behandla skilda avsnitt av Bellocs skriftställarskap.      

Vänsterradikalen och tillika författaren Bim Clinell, med flera kopplingar till det den statligt understödda åsiktskontrollerande underrättelsetjänsten Expo, gav under svallvågorna av det franska presidentvalet 2002 ut boken ”De hunsades revansch” (En resa i fascismens Frankrike). Boke är tryckt av Ordfront 2003 och försedd med förord av den antisvenske aktivisten och Expomedarbetaren Stig Larsson. Boken, trotts författarinnans tveksamma politiska och irrationella böjelser åt extremvänstern och kommunisterna (Clinell har även skrivit en bok om den militanta vänsterextrema rörelsen ATTAC) så inger faktiskt ”De hunsades revansch” ett hyfsat seriöst intryck om att faktiskt vilja objektivt granska bakomliggande Nationella Frontens framgångar ur ett samhällsorienterat och perspektiv från vänsterradikal synvinkel. Tyvärr så brister större delen av Clinells analys genom det snäva vänsterradikala perspektivet utan utrymme för sakligt granskande och hellre faller tillbaka på 68-västmarxistisk dogmatik. Nationalister, oavsett om de stödjer assimilation eller helhjärtat stödjer parlamentarisk liberaldemokratisk statsgrund skall alltid bemötas och bekämpas som ”fascister”. Bilden som Clinell uppmålar skulle rent stilistiskt sett kunna beskrivas som ett Frankrike under ockupation av Vichyregimens hantlangare och landet håller på att ätas upp inifrån av en rasistisk/fascistisk/nynazistisk konspiration med Jean-Marie Le Pen som Hitlers arvtagare och uttolkare av den generiska fascismen. Begreppet ”fascism” klargörs dock aldrig tyvärr, vilket hade varit mer intressant för att ta Clinells skildring mer på allvar, men låter det hela stanna vid att kritiserande eller tvivel på det mångkulturella samhällets legitimitet skall definieras som ”fascism” och därmed antidemokratiskt.

I längden så finns det inget utrymme för någon egentlig kritik så länge den inte kommer från författarinnans egna ideologiska paradigm, vilket tyvärr visar sig väldigt snävt. Någon som helt acceptans eller förstående för det franska demokratiska systemets legitimitet framförs inte, ”fascister” skall bekämpas, mobbas och utfrysas och trakasserier, smutskastas och organiserat bekämpas på alla plan för att förhindra demokratiska valda företrädare att utföra sitt arbete. Men dock så ger boken en hel del intressanta inblickar i det franska samhället som Bim Clinell motvilligt inte lätt kan överstryka.

De inhemska fransmännen, de ur vad vi kallar socialgrupp III, är den grupp som den franska nationalismen främst verkar attrahera. Som efterföljd av Maastrichtomröstningen 1992 reagerade flera franska fackförbund mot anpassningen efter utländska mått i både sociala rättigheter och arbetsrättigheter. Det kom att bli den fattigaste delen av befolkningen, som kom att visa hårdast motstånd mot det nya gemensamma Europa under EU och stegrad internationalisering. Som räknat blåstes det snart nytt liv i både den militanta politiska korrektheten och fackföreningar, religiösa organisationer, humanitära o.s.v. till protest mot den allt mer oreglerade markandsliberalismen. Det irriterande och det mest svidande för vänsterkrafterna var att de franska arbetarna också var fullt medvetna om hur fransk politik förs, både av liberala/konservativa och marxistiska/liberala regeringar och att valet mellan borgligheten eller vänstern är ett val mellan ökad mångkultur och snabbare stegrad globalisering, eller snabbare stegrad mångkultur och ökad globalisering. Man skådar här hos Clinell en underliggande frustration, en medvetenhet om att det är de mest utsatta, den nya franska inhemska arbetarklassen, oftast arbetande i småföretag utan några direkta skydd av få arbetsrättsavtal och vars vardag ständigt präglas av allt större grupper av etniska främlingar kolonialiserar deras stadsdelar vilket i rask takt även radikalt förvärrat (eller multikulturaliserat) en redan svår och osäker tillvaro, som kommit att bli basen för stödet av det nationalistiska motståndet mot mångkulturen och globaliseringen. Franska medier har fått bita i det sura äpplet och erkänner öppet nu: Fronten är Frankrikes största arbetarparti.
Att arbetarna tappat förtroendet för vänstern, som även i Sverige främst drivs av kulturradikalism, multikulti, dogmatiskt feminism, HBT-frågor och ökad invandringsmottagning har i den inhemska arbetarklassen förlorat sina traditionella bastioner. Detta är inget unikt utan är en typisk del i den utveckling som fortgått i Europa i.a.f. 40 åren vilket har snabbats på dels genom det statligt påtvingade kravet om mångkulturalisering, markandsliberalisering och globalisering där den vita inhemska underklassen hamnat i en situation som den nya pahria i en alienerad tillvaro ( http://oskorei.motpol.nu/?p=406 och http://oskorei.motpol.nu/?p=226 ). Kulturmarxismens samhällsexperiment påtvingat ovanifrån blev här tvungna att lämna sin självpåtagna styvföräldersroll över den nationella arbetarklassen för att nedprioritera den inför andra mer ”progressiva” spörsmål.

Clinell framlyfter att det är en ny vit arbetarklass som vuxit fram som störst visat sitt stöd till Fronten. Den ”klassiska” proletärromantiserande arbetarna, anställda i stora företag, aktiva eller företrädda av starka fackföreningar, kollektivavtal och lojala socialistisk partidoktrin av konservativa skäl som snarare är en del av samhällets mellanskick har präglats av de vänsterinriktade trygga medelklassidéerna, är inte den arbetarklass som här avses. Det är den nya ekonomins alienerade underklass som lockas av de nationella och traditionalistiska budskapen och solidariteten: Isolerade underleverantörer, chaufförer, anställda vid småföretag utan fackligt inflytande, servicepersonal, korvkioskens personal osv… De som tar ”skitjobben” helt enkelt. Denna grupp är en socialgrupp vars själva livsvillkor kan ruineras snabbt och obarmhärtigt, de strandsatta fransmännen i ständigt växande och otryggare mångkulturella områden i landskap av betong, ett folk i sitt eget land framväxande proletariat utan hopp om framtidsutsikter. Jag tror, utan att vilja framstå som pompös eller melodramatisk, att det är just detta som varje ärlig nationalist tänker på och motiverar kampen för Europas länder och folk. Trotts årtionden av försök att sammanbinda nationalism med orättvisa, överklass, borglighet så framväxer den nationella och sociala tanken fram för att bilda en enhet det uppenbaras självklarhet: Folkgemenskapens som en naturligare gemenskap och solidaritet än en från verkligheten avskiljd abstrakt ideal om världsmedborgarskap (en företeelse ursprungligen hemmahörande i den kosmopolitiska överheten). Clinell medger, om än motvilligt, att Nationella Frontens aktiva anhängare skapar näst intill familjära band i en miljö där alienationen växer sig allt starkare.

I Frankrike så har chocken över FNs framgånger helt klart överdramatiserats till enorma proportioner. Så pass attett löjligt skimmer direkt infaller när journalister mer eller mindre lika gärna kunde tala om en ny ockupation av Hitlertyskland, vilket faktiskt Clinell mer elelr midnre menar genom att framhålla att det finns/funnits partifunktionärer som arbetat för eller sympatiserat med Vichyregimen.

 Clinell beskriver skolor där lärarkåren tillåter skolk för att demonstrera mot FNs kommunalråd, att det bildas ”motståndsgrupper” som slagit samman autonoma vänsterextremister och ”rara kvartersbor”-förbund för att på alla sätt störa, trakassera, demonstrera dagligen, utföra blockader, arrangera strejker, sätta press på servicefirmor och allt annat tänkbart för att öppet visa att man inte kan acceptera att felaktiga kandidater ska få tillträde till stadsfullmäktige eller andra beslutande organ. I princip alla franska partier är i stort sett eniga, mångkulturen detsamma som frihet, jämlikhet och broderskap så medborgerliga rättigheter, integritet och demokratiskt beslutsfattande och parlamentarismen får maka på sig till ”demokratins försvar”. För den bredvidstående betraktaren ges här ett praktiskt exempel på de politiska mekanismer och definition av det man kallar demokrati: Skiljt från begreppet folkstyre och representativt styre så ska ”demokrati” snarare uppfattas som en radikal socialistisk/liberal värdegrund vars uppgift är att förneka och motarbeta traditionella, nationella, individuella värderingar. Mångkultur och demokrati anses ur denna synvinkel vara begrepp omöjliga att separera och kritik mot dess effekter socialt, ekonomiskt, kulturell, etniskt och på långsiktig civilisationsnivå är en attack på ”demokratin” i sig.

Fronten har under flera år arbetat med att bygga upp ett socialt kapital lokalt på den ort man inriktar sig på att företräda. En klart utarbetad folkrörelsestrategi och långsiktigt arbete, företagande, arrangerande av folkliga aktiviteter, opinionsbildande vid arbetsplatser, fackligt och facklig engagemang ända sedan 1970-talet har skapat förutsättningar för den position partiet hamnat i idag. Klassiskt folkrörelsearbete tänker man, men de paniska ”antifascisterna” skriker ut sin frustration om infiltration, lobbyism, antidemokratiskt underminerande av institutioner o.s.v. för all sin kraft. Relaterat  
http://aequitasetlibertas.motpol.nu/?p=159

Front National är enligt sin egen beteckning ett nationalistiskt högerparti, och flera mindre grupperingar och partier har brutit sig ur Fronten. Ett exempel är den nationalrepublikanska rörelsen under Bruno Megrét. Jean-Marie Le Pen har flera gånger fått kritik från såväl nationalister som det politiskt korrekta lägret att vara en karriärist och opportunist utan egentlig ideologisk förankring. En stående kritik från nationellt håll är att partiet liberaliserats allt mer och ska ha accepterat att Frankrike är en multietnisk stat så länge den franska kulturen bevaras och att Fronten numera förespråkar assimilation framför repatriering.
Relaterat: http://www.nd.se/nyheter/dokument.asp?dokID=262&q=david+duke&x=0

Hur det verkligen förhåller sig kan jag inte direkt uttala mig om (men dock så verkar partiet inte gått lika långt som exempelvis SD, ytligt sett), men Frankrike har med sitt exempel FN visat att hårt och tålmodigt arbete också kan löna sig i det långa loppet i kampen för Sveriges och Europas framtid. Det är inte utan en viss ironi man inombords drar sig till minnes en av franska revolutionens slagord vilket ur ett modernt perspektiv har tvingats in i en motställning till det ofta irrationellt och dogmatiskt skanderande frihet, jämlikhet och broderskap: Viva la Nation!