Detta stycke följer en nästan prosaisk betraktelse skriven av Per Engdahl om hans syn på och berättelse om den svenska statens utveckling i romantiska och ofta generaliserande, men inspirerande och eggande, ordalag och ger en mycket intressant och idag mycket annorlunda formulering av den svenska historien. Dock så avviker den föga från moderna fakta i sin helhet, men ur ett perspektiv grundat på kärlek och inte endast kritiskt tillrättaläggande. I dagens historieforskning, präglad av politisk korrekthet, ifrågasättande och bortförklarande till allt som skulle kunna grundas för en historisk nordisk svensk identitet och ofta i den hånfulla revisionismens tecken, är det skönt att än dock få höra vårt lands och folks historia utan eftermoraliserande självursäktande. Ett folk, identitet, en kollektiv eller individuell identitet, en stat, en gemenskap, organisation, o.s.v. är alltid beroende av dess historiska uppfattning och syn på sig själv. Utan historia finns ej heller en levande samhörighet för framtiden. Trotts flera detaljer som framgår i texten i mer uppdaterad forskning kan ses som inte längre helt korrekt, är det ändå en stimulerande läsning och ett av Engdahls mest lysande verk och en bragd för hans skriftställarskap, hämtad från hans största idéhistoriska och visionära verk ”Västerlandets Förnyelse”. 

Den europeiska etatismen har haft sitt huvudfäste i Tyskland och i någon mån Italien och Frankrike. Där blommade den medeltida kejsartanken, där byggde medicéerna sin furstestat i Florens, där murade hohenzollrarna mödosamt och segt den preussiska militärmonarkien, där skapade Habsburgarna kring sin kejsarkrona den nationellt mångskiftande, Donau-monarkien, där samlade kung sol och kejsar Napoleon det franska folket kring en statlig järnvilja, där bygde Bismarck sin starka tyska riksledning mitt framför den för fullt pågående demokratiseringsprocessen i väster, och där reste Hitler och Mussolini den nationella diktaturen. Den europeiska demokratien kom västerifrån. Den engelska parlamentarismens gradvisa utveckling från aristokrati till demokrati har ackompagnerats av en idédebatt, som mer än de flesta stimulerat den europeiska demokratiska utvecklingen , som mer än de flesta stimulerat den demokratiska utvecklingen i Europa, och den franska revolutionens jämlikhetsdoktriner ha gått ut som tändande gnistor över världen, samtidigt som de inspirerat den tredje republikens sjuttioåriga franska utveckling i tecknet av en följdriktig demokrati, medan de lilla schweiziska alpfolket skapat den mest fulländade formen av för ett demokratiskt styrelsesätt i sina fjällskyddade dalbygder. När vi en dag under trycket av från öster se fram mot en syntes mellan de livsdugliga i de skiftande europeiska traditionerna, är det därför naturligt, om vi vända oss mot det väderstreck, från vilket ingen skapande insatts på det författningspolitiska området gått ut över Europa, trotts att vi där bevittnat en av de orginellaste utvecklingslinjerna i europeisk historia mot norr.

Sveriges historia är historien om folkstaten, förkroppsligad i färgstarka och kraftfulla ledarpersonligheter, stödda på böndernas och borgarnas grund i målmedveten försvarskamp mot aristokratiska klassintressen. Det är samtidigt om ett litet tappert krigarfolk, som trotts sin avlägsna läge i ett hörn av Europa och trotts sin blygsamma folkmängd gjort världshistoriska insatser i lysande vapenskiften på ryska och europeiska krigsskådeplatser, en gång byggt upp en stormakt i norr, stödd på en stram förvaltning och en segerrik försvarsmakt , men som under omständigheternas tryck trängts tillbaka i ställningen som småstat utan att därför förlora sitt självförtroende. Det är historien om ett folk, som förvandlat sin krigiska nationalism till en fredens expansion, och ett litet fåtal, som i konst och vetenskap, i folkbildning och social standard marscherat upp i främsta ledet bland världens nationer, som gjort produkterna av sitt arbete kända runt jorden, och som vetat att genom två världskrig i fred och oberoende g¨sin egen väg genom en brinnande värld, trotts att lågorna från branden bokstavligt talat svett knutarna.

Sveriges historia rymmer i sina skiften den stora syntesen mellan de tre huvudfaktorerna i europeisk utveckling, etatism, demokratism och solidarism, och den är samtidigt vittnesbördet om hur krigets utåtriktade nationalism förvandlas till en inåtriktad fredens nationalism, en nationalism, som i överensstämmelse med sin inneboende kraft känslokraft strävar efter att växa över gränserna till en idé om en mellanfolklig solidaritet kring de andliga värden, för vilka svenskarna i forna tider i forna tider kämpade för med vapen i hand. Det är självfallet, att en människa formas av sin miljö, att man lätt romantiserar sitt eget folk och dess insatser, att man aldrig kan nå en fullt objektiv bild av sitt eget folks insatser i jämförelse med andra folks. Och det är därför tillbörligt att här framhålla, att när Sveriges historia skrives av en svensk patriot, känslofärgen måste bli starkare än om den skrivits av en fullt opartisk bedömare. Fakta är dock ofrånkomliga, och dess språk gäller för alla.

Sveriges historia börjar, när den stora nedisningen omkring 10 000 år före Kristus började gå tillbaka och de första renjägarna vandrade in över det område , som idag utgöres av Danmark, till det tundreliknande landet längre i norr. Under långa årtusenden levde de svenska bebyggarna på den äldre stenålderns primitiva stadium, till dess att omkring 3000 år före Kristus den första egentliga kulturen börjar blomma upp. Den är begränsad till västra och södra Sverige, det senare nära anknutet till det nuvarande danska området. Man har i denna s.k. megalitkultur sett en yttersta svallvåg av den kulturella eruption, som kulminerade de egyptiska i de egyptiska pyramiderna. Möjligen har den samband med en ännu obekräftad invandring av jordbrukskunniga människor från Västeuropa. Tusen år senare kom i varje fall en invandring, som skulle få avgörande betydelse för Sveriges historia. Det var båtyxefolket, som kom in över Bornholm till Skåne och sedan följde ostkusten norrut och skapade en egenartad kulturbygd i Mälardalen. Det var detta folk, som bildade kärnan i den mellansvenska bronsålderskulturen, som enligt vittnesbörd av gravhögar från omkring 1000 före Kristus grundade ett mellansvenskt rike, som hade vidsträckta handelsförbindelser österut ända till Volgakröken. Detta välde är själva upprinnelsen till det svenska riket, Europas äldsta. Fem hundra år senare gick bronsåldern under genom den klimatförsämring, som i svenska sagor och myter går under namnet fimbulvintern. Men i Mälardalen synes traditionerna från den förfrusna storheten har dröjt kvar, något som framgår i Tacitus skildring av svearna i motsats till övriga germanfolk vara en militärmonarki; som främst stödde sig på flottan, och som hölls av samman av en i förhållande till grannstammarna osedvanligt stark kungamakt.

 Ytterligare några hundra år, och det mellansvenska riket börjar åter expandera. De västsvenska områdena infogas i riket. Söderut flyttas gränsen ner mot Skåne. Gotland uppgår som en måhända självständig enhet i Sveakungarnas välde. På andra sidan Östersjön återupptas baltiska kolonisationen, liksom södra Finland också blir en svensk intressesfär, något som inte heller torde vara nytt för denna period. Den svenska riksgrundningstiden torde vara avslutad framemot 800. Denna utveckling finansierades genom export av pälsverk från de stora skogarna i norr och slavar från områdena i öster. Pälsverket gick via Danmark ner till kontinenten, slavarna fortsatte i samma väg till det muhammedanska Spanien. Den svenska handeln med orienten tvingades i stället österut och tog vägen via de ryska floderna till Svarta havet och Konstantinopel. Därmed är vi framme vid den svenska vikingatiden. Överallt på handelsvägarna grundade svenska vikingar små furstendömen, vilka tjänstgjorde som militära stödjepunkter utmed handelsstråken. Det persiska silvret, som just nu började flöda i en aldrig sinande ström, gick i utbyte mot skinn och slavar mot norr. Det var väldiga rikedomar, som på detta sätt hopades i Sverige, och genom den svenska kolonin i Hedeby i Slesvig sökte man också trygga en förbindelse västerut., genom vilken transitotrafiken mellan kontinenten och den muhammedanska världen, som förut gått över Medelhavet, nu länkades över Norden.

Man skulle ge mycket för att få något närmare, om hur detta sällsamma svenska rike i själva verket var konstruerat. Vi ärp hänvisade till ytterst knapphändiga uppgifter från missionärer, som med Ansgar i spetsen besökte Sverige på 800-talet, till de lapidariska runinskrifterna och till de isländska källornas delvis romantiserade och delvis efter vissa önskemål tillrättalagda framställning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att de sammanhållande bandet inom svenska väldet var den gemensamma hedniska kulten, vars främsta företrädare var konungen i Uppsala. Huruvida kungen under vikingatiden hade en verklig betydande makt låter sig icke avgöra. Hans ställning som offerkung tycks i varje fall ha varit den enande symbolen inom riket.
Han representerade den främsta ätten i riket, ett rike, som till sin sociala struktur var ett typiskt ättesamhälle. Man urskiljer tre samhällsgrupper, trälarna, den fria medelklassen för att använda, som i detta sammanhang är något anakronistiskt, och de förmögna stormännen.

Trälarna utgjordes mestadels av importerade slavar och hade inga sociala rättigheter. De fria bönderna, medelklassen, torde ha haft en levnadsstandard, som icke i fråga om lyx och förfinig föga skilde sig från trälarnas. Men de hade rätt att möta upp vid tingen och delta i rättskipningen och handhavandet av allmänna värv. Stormannaklassen fick ett mäktigt uppsving under vikingatiden. Det var de, som höstade in de stora rikedomarna, och med all sannolikhet torde det ha varit stormännen, som behärskat tingsmenigheten.

Omkring år 1000 började det persiska silvret att ta slut. Därmed förlorade östhandeln sin dominerande betydelse för den svenska utvecklingen. Vi möta i detta sammanhang en konflikt, den första mera kända i den Sveriges historia, som kan förstås av den utrikespolitiska utvecklingen. Olof Skötkonung, den förste svenske monark, som varit kristen, ville vid Uppsalatinget begära medel för ett krig i Norge.

 

 Men bönderna fordrade förlikning med norrmännen och tvingade konungen att böja sig. Man har i denna tavla, tecknad av isländaren Snorre Sturlarson, velat se ett första bevis på de svenska böndernas politiska frihet. Sannolikt är denna tolkning missvisande. Det är nämligen föga troligt, att denna konflikt rörede kungen och bönderna. Det var fast mer ett konservativt stormannaparti, som på tinget dikterade sin mening. Stormännen höllo fast vid östpolitiken, som gjort dem rika, medan konungen ville orientera sig västerut och genom svensk hegemoni i Norge skapa en svensk kontroll över den nordiska expansionen västerut. Hans övergång till kristendomen är typiskt uttryck för denna västorientering. Det är höjt över varje tvivel, att konung Olof sett läget betydligt klarare än hans motspelare på tinget. Att han förlorade dragkampen skulle för århundraden framåt förvandla Sverige till en bortglömd vrå av världen, medan i stället Knut den stores Danmark och senare konung Sverres Norge övertog rollen som nordiska stormakter. Stormannapartiet vann och sökte nu i en sista heroisk kraftansträngning fullfölja traditionerna från östväldets glansdagar. Man skickade förstärkningar till det svenska Novgorod och slog tillbaka angrepp från den bysantinske kejsaren. Man planerade en ny handelsväg över Kaspiska havet och kirgisstäppen för att ännu längre österut hämta produkter, som sedan kunde avyttras på den europeiska marknaden. Men man spände bågen för högt, och sannolikt omkring år 1040 stupade den siste store vikingahövdingen Ingvar i en strid, som förlagts till stäpperna norr om Kaukasus, en forntidens karl XII i en sista förtvivlad kamp för upprätthållandet av ett välde, som förlorat sin ekonomiska ryggrad, och som översteg Sveriges krafter att regenerera.

Sveriges historiska glider nu definitivt in på de inre linjerna. Östväldets sammanbrott öppnade slussportarna för kristendomen, som under seg brottning med den hedniska tron kämpade sig fram till herravälde i landet. Danmark, som nu gick mot sin egentliga storhetstid, hade beslutsamt gått i spetsen. Ett ögonblick fanns det en möjlighet för svensk anknytning till den grekiska kyrkan, något, som om det blivit mera än en episod, kunde fått oöverskådliga konsekvenser för hela utvecklingen. Men denna kontakt var blott ett sista återsken av den sönderfallande stormaktställningen. Samtidigt som kristendomen segrade över Oden och Asa.Tor, genomgick det svenska samhället en social omvälvningsprocess, i det att forntidens ättesamhälle började omvandlas till medeltidens ståndsamhälle. När Birger jarl på 1200-talet fastslog, att syster skulle ärva hälften mot broder, hade denna utveckling definitivt stabiliserats. Manslinjen var icke längre dominerande på samma sätt som tidigare. Detta möjliggjorde en konsolidering av stormannaklassen på en helt ny grund. 1200-talet är uppfyllt av inbördesstrider mellan konkurrerande släktkonfederationer, samtidigt som de olika provinsernas urgamla traditioner åter började göra sig gällande i form av separatiska tendenser, som understundom hotade att äventyra riksenheten. De till Uppland knutna konungarna av den erikska ätten företrädde ett nationalkyrkligt program i motsättning till de släktgrupper, som tagit arv från 1000-talets konservativa östparti, medan de i Östergötland residerande sverkrarna företrädde en universalkyrklig linje. I slutstriden kastades rollerna om. De nationalkyrkliga synpunkterna förenades med bygdeseparatismen kring de s.k. folkungarna, det börjande 1200-talets mäktigaste stormannagrupp, medan monarkien i den universala kyrkan sökte stöd för en centralistisk maktpolitik. Det var den kungliga folkungarnas seger över den egentliga folkungagruppen och Birger Jarls rikslagstiftning, som definitivt säkerställde rikets enhet.  Hans son, Magnus Ladulås, fullföljde verket och byggde kring folkkungarnas kungadöme upp en riksaristokrati, som skulle bli det samlade elementet tvärs över de gamla provinsgränserna och som i början av 1300-talet fick sitt sammanfällande organ i riksrådet. Brödrakampen inom folkungaätten efter Magnus Ladulås död försvagade kungamakten ställning och möjligtgjorde riksaristokratins första storhetstid under Magnus Erikssons förmyndarregering ( från år 1319). När den siste konungen av folkungaätten nått myndig ålder och började föra en egen politik, djupnade emellertid konflikten mellan honom och aristokratien. Konung Magnus hävdade den svenska monarkiens ställning som riksenare genom utfärdandet av Magnus Erikssons landslag, den första svenska sammanfattningen av de tidigare landskapslagarna. Dess kungabalk blev Sveriges första skrivna författning. Motsättningen till aristokratien blev emellertid än värre efter utrikespolitiska motgångar.

Kung Magnus hade i början av sin regering lyckats förvärva de nuvarande sydsvenska landskapen från Danmark men förlorade både dem och Gotland, sedan Danmark pånyttfötts av den kraftfulle Valdemar Atterdag. Kung Magnus drev i landsflykt, och aristokratien inkallade den tyske Albrecht av Mecklenburg, som den ville göra till sitt lydiga verktyg. Magnus Erikssons son Håkan, som han flytt till, var konung i Norge och gift med Valdemar Atterdags dotter, Margareta.

 Redan förut hade ett västskandinaviskt hertigdöme med områden från alla tre länderna under några årtionden spelat en stor roll i Nordens historia. Håkans och Margaretas son Olof var ättling till de svenska folkungarna på fädernet, till den danske Valdemar Atterdag på mödernet och själv kung i Norge. I honom förkroppsligades en nordisk enhetstanke, som länge lekt de svenska folkungarna i hågen. Olof dog emellertid tidigt, men som den dödes mor övertog Margareta hans norska krona liksom hon samtidigt fick sin faders danska. Den tyske kung Albrecht i Sverige kom snart i delo med aristokratien, han som sina föregångare, och det dröjde inte länge innan de svenska stormännen inkallade Margareta. 1389 avgjordes slaget vid Falköping Nordens ödde. Norden blev tre riken under en drottning, och detta faktum stadfästes åtta år senare genom Kalmarunionen, då Margaretas systerdotterson, Erik av Pommern, blev erkänd som tronföljare. Den nordiska enhetsdrömmen var nu förverkligad, och Margareta sökte nu målmedvetet svetsa samman dansk, norsk och svensk aristokrati till en enhet, som skulle hålla samman det hela på samma sätt som Magnus Ladulås i Sverige erövrat provinserna genom att skapa en nationell aristokrati.

Ur hela denna tid märker man i det yttre föga av de svenska bönderna. Det är kungar och aristokrater, som kämpa om makten och inflytandet. Som en tyst faktor fanns bönderna dock där i bakgrunden. Deras från forntiden nedärvda självstyrelse, deras rätt att utse representanter landskapsvis för att på Moras stenar välja kung, hade aldrig avskaffats. Men det är först på 1400-talet, som de bli en aktiv maktfaktor i svensk politik och därmed skapa förutsättningen för den svenska folkstat, vars rötter gå tillbaka till konung och menighet på forntidens ting, men som i sin moderna form grundlades på 1400-talet för att under nästa sekel få sin administrativa utformning under Gustav Vasas ledning.

Den svenska medeltidsaristokratien utvecklade sig aldrig till en feodaladel av kontinentalt snitt. Detta hängde samman med två orsaker. Dels sakande Sverige förutsättningar för de inre tullsystem, som blev en av de tyska och franska adelns förnämsta inkomstkällor. Det gick inte att upprätta några vägstationer i det långa och skogrika Sverige, där ödemarkerna lågo vidsträckta mellan den här och var hopgyttrade tätbebyggelsen. Man kunde lätt passera förbi en vägspärr, särskilt på vintrarna, då de frusna vattendragen utgjorde briljanta kommunikationsleder. Och de långsträckta kusterna med sina många vikar och öar omöjliggjorde varje effektivt tullsystem. Stormännen innehade en ställning som kommendanter i de av konungen upprättade fästena till försvar för olika landsdelar. De hade rätt att uppta vissa avgifter, som formellt skulle gå till försvarsändamål, men som givetvis även användes för privat bruk. Då ett fäste efter kommendantens död måste återlämnas till riket och fick en ny kommendant, då alltså dessa poster aldrig blevo ärftliga, blev aristokratien för sin makt beroende av inre sammanhållning, som möjliggjordes och organiserades genom riksrådet. Här samverkade de världsliga stormännen med kyrkans biskopar, som även i Sverige voro det till rangen främsta ståndet under medeltiden.

Bönderna voro däremot bundna till de olika bygderna och företrädde i ganska stor utsträckning deras speciella intressen. Därigenom kommo de på sina håll, särskilt i Mellansveriges gruvområde, att stå nära den fåtaliga men inflytelserika krets av bergsmän, som handhade den svenska järnhanteringen, och som genom sin järnexport utgjorde en väsentlig faktor i det svenska näringslivet. Det var denna kombination av bönder och bergsmän, som skulle bära upp den stora folkresningen under Engelbrekt.

Drottning Margareta hade i klok insikt om lägets krav koncentrerat sig på en inre konsolidering av den nordiska unionen. När efter hennes död 1412 Erik av Pommern blev regent, förändrades situationen. Kung Erik var en romantiker, som drömde stora drömmar om ett nordiskt Östersjövälde. Han ville återupptaga de danska kungarna politik från medeltidens äldre epoker och frigöra de nordiska köpstäderna ur beroendet av den tyska Hansan. Detta medförde emellertid en långvarig konflikt med de nordtyska städerna, och detta krig band hans krafter kostade åtskilligt med pengar. Många städer i Sverige, Norge och Danmark ha Erik av Pommern att tacka för sin uppgång. Dit hör bl.a. Malmö, som fick sitt vapen med den krönta gripen av kung Erik. Men de mellansvenska bergsmännen, som sålde sitt järn till direkt till tyskarna, fingo hela exporten stoppad på grund av kriget i Östersjön, och bönderna pressades av allt hårdare skatter och finansieringen av ett krig, vars orsaker och mål de aldrig förstodo. De svenska intressena gingo mera österut än söderut, de norska löpte i större grad åt väster. Erik av pommern började pressa unionens krafter, innan dessa svetsats samman. Detta blev i längden både hans och unionens olycka. 1434 vid midsommartiden reste sig bergsmän och bönder i Dalarna och Västmanland under en man ur bergsfrälset, Engelbrekt Engelbrektson, och denna resning svepte snart fram som en stormvind över hela landet.

 Överallt stodo fogdeborgarna i lågor. Riksrådet sökte först medla. Men de krafter, som lösgjorts, voro för starka,  och rådet tvingades övergå på resningens sida. Sedan konungen avtvungits en för rådsmajoriteten fördelaktig uppgörelse, lugnade sig stämningen. Men blott för ett ögonblick. Engelbrekt märkte snart, att rådet sökte skjuta honom åt sidan och snart stod han åter i vapen med allmogen. Rådet sökte spela bort honom genom att göra en representant för högadeln, karl Knutsson Bonde, till rikshövitsman. Engelbrekt opponerade sig med sådan kraft, att man måste kompromissa och låta Engelbrekt få samma befogenheter. Åter svepte bondehären mot söder, tvingade skåningarna till en uppgörelse, intog Halland och böjde upp mot Västergötland, där Axvall var det enda fäste, som ännu inte givit sig. Då insjuknade Engelbrekt och fördes till Örebro slott, som han erhållit i län. Rådet utnyttjade situationen och kallade till rådsmöte. Engelbrekt begav sig emellertid dit, fast hans krafter ej återvänt. På vägen träffades han på en holme i Hjälmaren av sin mördare, en ung representant för högadeln. Framstående rådsmedlemmar togo därefter mördaren i sitt beskydd.

Den stora bonderörelsen hade därmed förlorat sin ledare. Den hade även mot slutet spritt sig till Norge, och den skulle sedan utan svenskt stöd fortsätta i Danmark. Men utan Engelbrekts politiska geni var den dömd att misslyckas. Det var på Engelbrekts tid, som en församling i Arboga, dit adel, präster, borgare och bönder kallats, kom att bli förebilden för Sveriges riksdag. Med Engelbrekt hade bönderna visat sig vara en faktor av första rangen i svensk politik. Efter hans död tog rådet åter ledningen, men dess krafter voro splittrade. Andan från resningen levde vidare, kampen mot Erik av Pommern fortsattes, Karl Knutsson gick över till den folkliga linjen och ur den moderata kretsen kring Engelbrekt föddes år 1438 den sång, som blivit kallad det svenska 1400-talets marseljäs, den första nationella hymnen i vår litteratur, biskop Thomas frihetssång.

Sedan även danskarna fått nog av Erik, inkallades hans frände Kristofer av Bayern, som nu i alla de tre rikena. Kristofer tog upp drottning Margaretas politik. Han stödde sig på de kretsar, som tillhört Engelbrekts moderata anhängare, främst de reformvänliga svenska biskoparna och den begåvade och statskloke ärkebiskopen i Lund. Efter att ha slagit ned det danska bondeupproret, varvid han visade sig som en man med fältherreegenskaper, sökte han vinna bredast möjliga stöd i de tre rikena och strävade målmedvetet efter att icke gynna någotdera av dem. De allt mera tilltrasslade förhållandena vid den svenska östgränsen i samband med Tyska Ordens sammanbrott gjorde honom benägen för en framstöt mot öster för att där skapa säkerhet och samtidigt skydda handelsvägarna till den ryska marknaden, då plötsligt en blodförgiftning i ett finger den 7 januari 1448 satte stopp för hans planer. Kristofers historia har delvis skrivits av hans svenska avundsmän, främst Karl Knutsson, vars ärelystna planer tvingade konungen att skjuta honom åsido, men modern forskning har intygat, att vi i denne mänskligt mycket högtstående man hade en av Nordens bästa och mest sympatiska regenter. Han död är dubbelt tragisk, ty denna oansenliga lilla blodsförgiftning skulle medföra hela den nordiska enhetstankens sammanbrott.

I Sverige utnyttjade Karl Knutsson situationen och lät utropa sig till konung. Danskarna valde Kristian I av Oldenburg, som även erkändes i Norge. Unionen var sprängd. Men Kristian gjorde sina anspråk gällande även Sverige, och snart finna vi danskar och svenskar i blodig fejd. Den svenska aristokratien sympatiserade med unionen, då den hoppades få större makt och bättre privilegier under en konung i Köpenhamn än en egen nationell monark. Bönderna däremot hade mot herrarna stridande sociala och ekonomiska intressen och stodo därför för det nationella kungadömets sida. Karl Knutsson utvecklade nu hela den nationella propaganda, som sedan skulle bli karaktäristisk för Sverige. Han vädjade till böndernas motsättning till herrarna, till svenskarnas patriotiska känslor mot främmande fogdar och han gjorde det icke utan talang. Tre gånger fördrevs han av danskar och svenska stormän, tre gånger kom han tillbaka. De svenska stormännen voro splittrade, och när Karl Knutsson, den store opportunisten, som blev den svenska nationalismens grundläggare och Nordens olycka, gick ur tiden, stod en ny adelsman av helt annan personlig resning beredd att ta arvet. Det var Sten Sture den äldre, som i slaget vid Brunkeberg1471vann en lysande seger över danskarna och deras svenska bundsförvanter, en seger, som är desto märkligare, som den visade, att den svenska bondehären nu var i stånd utan inspiration utifrån genomföra den omfattande förintelsetaktik, som kontinentens krigshistoriker lärt sig beundra hos Hannibal och Caesar. Sturepartiet i Sverige kallades ”bonnavänner”, vilket klart ådagalägger anknytningen till de breda lagren. Det slutande 1400-talet liksom de två första årtiondena av nästa sekel blev en förvirrad kamp mellan aristokratiska unionsvänner och nationella grupper med bönderna som kärna och vissa adelskotterier som ledare. Till sist tycktes unionstanken definitivt segra genom Sten Sture den yngres nederlag och Kristian II:s triumf.

 Men när den danske konungen genom sturepartiets likvidering i Stockolms blodbad skulle sätta inseglet på sitt verk, sådde han det frö, som definitivt gjorde unionen omöjlig. Vägen låg klar för Gustav Vasas nationella kungadöme.