Vi tro på Sverige…
Efter ett tidigare medgivande av NsR så tänkte jag här lägga upp ett inspirerande stycke skrivet av Per Engdahl från hans bok ”Sverige och det tjugonde århundradet”, då hans ord, även i vår tid om någon, har sitt största berättigande.Vi tro på Sverige!
Man bör helst icke uttala en trosbekännelse i våra dagars Sverige. Då utsätter man sig lätt för risken att verka löjlig. En sund nutidsmänniska, som inte vill betraktas som överspänd ungdomlighet eller en enfaldig fantast, bör hålla sig till den erkänt förnuftiga, och för övrigt anlägga den skeptiska inställning, som just i sin negativism aldrig kan ge hugg på sig. Den inställningen är bekvämast för ett folk, som för sin egen räkning reserverat världshistoriens parkettplatser. Och så länge det svenska folket får sitta ostört i sin privatloge, kan det i lugn betrakta världen genom sin teaterkikare. Men det kan hända, att skådespelet på scenen blir alltför våldsamt, att man inte längre sitter säker på parkett. Ty världshistoriens skådespelare har alltid haft ovanan att leka med elden, och ibland har olyckan velat, att leken sluta illa ut.
Det är övertygelsen om den förnäma parkettmentalitetens oförmåga att bibehålla sin kraft i ett kritiskt läge, som vi unga våga uttala vår bekännelse. Vi tror på Sverige! Vi tro, att det land, som fingo vi i arv, landet med de många skogarna, åsarna och slätterna, landet med sjöarna, skären och forsarna, landet med de rykande fabrikerna, de dånande järnverken, de rena elektriska kraftstationerna, landet med plogarna i steniga åkertegar, med knackande skrivmaskiner på tusen kontor och med surrande bilmotorer på bensinindränkta asfaltgator, vi tro, att detta land skall ge oss en stor framtid. Vi tro, att Sverige i en tid av splittring, i en tid då nerverna ute i världen slits sönder, då Europa står vid skiljovägen, vägen till fred och folkförsoning eller vägen till krig och kulturskymning, har en uppgift att fylla. Det var en gång, då det också rullade upp sig ett hotande moln över vår världsdel. Det var den gången, då reformismens arv av tankefrihet höll på att gå om intet. Den gången var det vårt egna lilla folk, som under den store Gustav Adolfs ledning grep in i världshistorien och gav den en annan riktning. Det är icke alltid de stora och mäktiga, som fälla utslaget. Ibland kan det måhända, att vågens skålar väga jämnt, och då kan också det minsta korn i den ena vågskålen bli avgörande. Vi kunna därför betyda något i framtiden, om vi veta att fylla vår uppgift och gripa de ögonblick, som kunna yppa sig.
Men utan inre samling kan Sverige aldrig bli moget för en ny historisk insats. Det svenska folket måste svetsas samman. Klasskampens och profitbegärets draksådd måste ryckas upp med rötterna. Folket måste göras medvetet om sin plikt och sitt ansvar. De verkningar, som pacifistpropagandan trots sin verklighetsfrämmande karaktär dock kunnat åstadkomma, visa tydligt vad ett skickligt upplagt ideellt upplysningsarbete kan uträtta. Tvåhundra år och mer har gått, sedan den siste store folkkungen samlades till sina fäder. Han föll i en hård och ojämn strid icke blott med halva Europa utan också med herrarna i sitt eget land, med den guldgalonerade krämarandan hos adliga stormagnater. Det är, som om tragiken i denna hjältesaga finner nytt liv, ny aktualitet i dessa skickelsedigra. Det är, som om den kampen skulle leva upp på nytt, som om uppfyllelsens dag äntligen skulle gry för de tankar, som den karolinska folkstaten fåfängt lämpade för. Så länge Sverige lever, så länge svenska ännu talas, skall visserligen alltid den smärta gestalten i den blå vapenrocken leva kvar av egen kraft, eggande och dömande, men när folkets ungdom samlas under prövningarna hårda tryck till en gemensam kamp mot pennigvälde och internationalism, då lever karolinernas anda åter upp intensivare än någonsin. Då blir den förtvivlade uthålligheten plötsligt meningsfylld, då bli offren på de vitfrusna stäpperna icke förgäves. Genom århundrade har det stått fast, fälttecknet, som han reste, och kring den fanan samlas än en gång en kämpande skara, fast besluten att föra kampen vidare. Formerna äro nya, målen te sig annorlunda, men andan, viljeinriktningen, är den samma. Genom en tid lika ödslig som den milsvida stäppen, genom storstädernas larmande trafikstråk, där reklamfönstren skrika ut sin innehållstomma värdelösa profithunger, över bygder, där tröttheten och resignationen inför en oviss framtid breder ut sig hopplös och dödsmärkt, genom studiekamrar, där idéernas lågor falnat ned till askhögar av kritiskt förnuft, där går vår långa marsch emot avgörandet. Om avgörandet blir ett Poltava eller Breitenfeld är icke det betydelsefullaste. Troheten mot idéerna, tapperheten i kampen är det väsentliga. Sverige får icke dådlöst försumpas, när Europa vaknar! Också vår stämma hör med i den västerländska kören: den förutan vore Europa ett stycke fattigare. Icke långods utifrån skall bygga det nya Sverige utan det bästa i vårt egna kynne, det djupaste i svensk idealitet. Vi avvisa den självgoda gåpåarandans och de övermaga anspråkens ledartanke för att i stället samlas kring ett lösenord, i vilket vårt ledarideal ligger inneslutet: Den som är störst bland eder, han vore den andres tjänare!
