Varganord

”………Man plägar kalla den riktning, jag tjänar, för unghögern. Jag vill härvid endast anmärka, att denna bok innehåller ett unghögerprogram, icke unghögerprogrammet, vad ”vi” i texten är en tidningsmannaplural och ingen anförareparoll. Unghögern, som ju intet annat är än det längst åt vänsterframskjutna flygeln av den numera allmänna reformhögern i vårt land, är icke som sådan organiserad och har därför inget officiellt program. Dock tror jag, att den här skall igenkänna sina grundtankar; och jag dristar mig att till alla samhällsbevarande, vilken politisk etikett de än bära, rikta en allvarlig vädjan att eftersinna, huruvida någon annan plattform numera bjuder utsikt till kampen med farliga internationella rörelser………

………Författarens ”Nationell Samling” 1906 var väsentligen process mot den historiska liberalismen. Den bok, som nu utgivs, söker att uppdra kamplinjer emot dels högerbyråkratismen och dels socialismen. Det vill nämligen synas, som hade utvecklingen numera definitivt fastslagit dessa båda som polerna i vårt politiska liv, och som funnes det emellan dem blott en enda livskraftig strävan – man må sedan efter eget behag kalla den för unghöger eller ungvänster. Gånge alltså denna bok ut i den värld där nationens allmäna mening skapas, med den kraft och verkan den hava kan! Quod bonum, faustum, felixque sit! Den är framsprungen från ett håll, där man tror med en brinnande tro på landet, och kämpar för att kunna för att behålla sin tro på folket. Under sådana förhållanden vågar dess författare göra till sina egna ord, som C. A. Agardh – en af de klarsyntaste och hängivnaste patrioter som någonsin fått gå inkognito genom sin samtid, yttrar i företalet till sin ”Statekonomsika statistik öfver Sverige” 1852:

”Boken är skriven ”med sympatetiskt bläck, hvars skrift endast blir läsbar vid eld, den, som ej läser den vid elden af kärleken till fäderneslandet, må lämna den oläst”.
 Göteborg i November 1908.

Rudolf Kjellén     

Två ståndpunkter ha länge ensamma behärskat det politiska livet i vårt land. Den ena betecknas som gammalhöger; dess delvis var ”statusquo”, eller på svenska: Det är bra som det är. Den andra var gammalvänstern; dess delvis lydde ”laissez aller”, det är uttydt: Låt det gå som det vill! I det förra tecknet satte man sig trygg som vakt kring det bestående och gav utvecklingen en god dag; i det senare lät man utvecklingen gå på de enskildes ansvar allena, under största möjliga frihet för dem, medan staten reducerades till ”nattväktartjänsten” att skydda rättordningen.

 Ty två nya ståndpunkter har på sistone framträtt. De är förenade i ett: missnöje med den samhällstyp som blivit till under den tid då de gamla var ensamma på tävlingsbanan. De står bägge på demokratiskt och progressiv grund. Men de är skilda i arten av sin kritik på detta samhälle, följaktligen också i sina reformprogram. Vi fixera denna motsatts redan vid utgångspunkten som motsatsen mellan nationaldemokrater och socialdemokrater. Mellan dem kommer striden att stå, sedan de gamla riktningarna försatts ur tävlingen eller åtminstone ur ledningen af tävlingarna.

Socialismens ideal och praktik är noggrant bekant genom litteratur och erfarenhet så väl i vårt land som i utanför. Den uppträder i fast politisk organisation och med ett bestämt program. Icke så nationalismen. För mången torde dess ideal ännu inte ha övervunnit nebulosans stadium; och dess politiska arbetsprogram framträda i många varianter, liksom trevande efter en kristallationspunkt. Men säkert är att massor av svenska män, både till höger och vänster, längta efter en form för sådant politiskt tänkande. Och det är också misskännligt att bägge de borgliga programmen, vart från sitt håll, närmat sig varandra under sökandet efter detta mål.

vad som här framställs, är ett bidrag i denna riktning; ett försök alltså att under ledande grundtankar sammanbinda och på detta sätt till fastare konturer förtäta en på samma gång nationell och demokratisk åskådning i politiska ting. Då jag betecknat resultatet som nationella samlingslinjer, så har jag därmed anknutit framställningen till de ”politiska och etiska fragment” som av mig publicerades år 1906 under rubriken nationell samling. Accenten ligger här på ordet nationell i specifik mening; inte som en fras utan som en världsåskådning. Det är inte frågan om en blott social samling, en affär mellan oss inbördes med köpslagan och prut och kompromiss, utan annat mål än att komma överens så länge det varar. Ännu mindre om samling av ett enda klassintresse som därtill räcker utanför nationalitetens gränser – en internationell samling av en del av en hel nation! Utan det är frågan om ett samförstånd under ett högre fälttecken, ingånget i syfte att bringa landet framåt, om också under kamp med partikulära strävanden inom nationens ram.

För detta ändamål måste först kritiskt prövas, hur det gamla systemet tjänat detta progressiva ideal. Sedan krävs samma kritik över det socialistiska systemet. Först mot denna dubbla bakgrund kan ett nationaldemokratiskt program avteckna sig, med principer och detaljer, i sin livsnödighet för folket.

1.

Mot byråkratismen

Vad är hälsan hos ett folk? Det kan man tvista i oändlighet; vi vill inte försöka ge ett direkt svar, men vi utgå ifrån att hälsograden kan avläsas i nationalkänslans ståndpunkt liksom en barometer. I nationalkänslan se vi nämligen intet annat än det som hos den enskilde framstår som en naturlig självkänsla och självförtroende; d.v.s. den kraft, med vilken man går livsduglig och arbetslustig genom världen. Nationalkänslan är för folken källan till arbetskraft och arbetsglädje framför andra. Ur den samma utstrålar alltså till nationens barn ett livsvärde av utomordentlig omfattning. Om redan bärandet av ett ädelt personnamn känns upphöjande så väl som förpliktande, hur mycket mera skall inte detta följa med medvetandet att tillhöra en stor och ärorik nation! Romanus sum - ödmjukhet inför sitt eget stora folknamn, stolthet gent mot alla andra, detta är äkta nationalkänsla, och det är tillika för den enskilde en kraft- och en lyckokänsla endast att jämföra med dem som den personliga kärleken och den religiösa andakten skänka. Därför säger John Ruskin någonstädes: ”Genomglödgad af stolthet över sitt land så som en ung flicka af medvetandet om sin skönhet, sådan skall den engelska ungdomen vara”.  Englands ungdom har också skäl till denna stolthet, då den blickar inom sin statliga värld. Hur är det hos oss? Vi har nyss firat minnet av den tid då ”namnets klang var en annan, då än från Leipzigs och Warsavas dar den minste bar af gloria liksom ett skimmer på pannan”. Då hette det även om oss: ”Romanus sum – på yppersta bänken slog svensken sig neder”. Hur är det nu? Vi har hunnit långt in i resignationens konst, men vi kunna icke släppa allt krav på stolthet över vårt svenska namn, och därför faller en skugga för vår syn när vi betänka vart vi på senare tider glidit hän.

Det är sant, vi äga en anledning att bära vårt huvud högt i nationalitetens namn. Med tacksamhet notera vi, att vårt land bevarat sin gamla ära på det andliga kulturområdet. I konst och litteratur, vetenskap och praktiska uppfinningar, stå svenskar i utvecklingens främsta led. Det visar, att vårt land väl försvarar sin plats i det allmänna kulturarbetet, genom vederbörligt tillskot till civilisationens gemensamma fond. Detta är mycket, men det är inte allt. Det är den ena uppgiften av två, som äro folken förslagna. Att utveckla sitt eget personlighetsvärde är det andra. Den sunda egoismen har sitt krav liksom altruismen sitt; det förra är desto nödvändigare, som det är ursprungligare, och ger den enda verkliga livförsäkringen i politiskt hänseende. Där brister vi. Vetenskap och skön konst, intellektuella och estetiska värden, förstånd och känsla, det ha vi nog övernog; vad som felas oss är den moraliska viljan och nationella självaktningen. Förmåga att tänka har vi mera än kraft att handla. Beslutsamhetens friska hy har bleknat i krank eftertanke. Vårt folk är psykiskt överbyggt; det har höga torn, men en svag grund. Detta är diagnosen som betingar kuren.

Bevisen? Exemplen? Se då på hela arten af vår ekonomiska politik! Vi äga, enligt allmänt omdöme, världens yppersta ingenjörer, och vår arbetare ha åtminstone i Amerika visat sig vara jämngoda med de bästa, därtill bjuder oss landet i berg och skogar, mossar och vattenfall de rikaste tillgångar på både råvara och naturkraft. Vi ha såldes exceptionellt lysande förutsättningar för den högre handelstypen, kulturlandens typ, vars särmärke helfabrikatens övervägande på exportlistan. Men hur ser vår handelsräkning ut? I långa tider ha vi betalt utländska fabriksvaror, som vi kunna göra lika bra själva, med svenska råvaror eller på sin höjd halvfabrikat, trä och malmer. Således ha vi jävat alla högre förutsättningar och i vårt nationella hushåll förnedrat oss till den lägre typen, koloniernas som utmärker sig genom fabriksvarornas dominerande på importen och råvarornas på exporten. Vi ha framstått på handelsmarkanden som föga bättre än en engelsk och tysk, ja dansk koloni! Men det värsta är, att vi inte ens märkt det förnedrande och skaldliga i denna ståndpunkt, utan hart när bröstat oss däröver. Den trafik att gagna utländska intressen på nationell bekostnad – ty detta och ingenting annat innebäres i ett system, som ger utlänningen arbetet och vinsten av den inhemska varans förädling – den är blott en sida i en nästan pervers undervärdering av det egna och övervärdering av det utländska. I sin skrift om ”Svenskens lynne” omnämner Heidenstam en köpman i Stockholm, som skyltade med den ”utländska lumpaffären”; den mannen kände sin publik: han visste att en sådan skylt måste imponera på äkta svenskar bra mycket mera än om det gällt föraktliga inhemska lumpor! Man frestas understundom att tro, att svenskarna föredrog utländska lumpor t.o.m. framför svenskt helylle. Hur många handlande ha inte rent av måste ljuga och utge inhemska varor för utländska för att få dem sålda, hur många fabriksmärken och etiketter ha inte missbruksats till sådana bedrägerier! Eller skola vi tala om de skånska inköpen i Köpenhamn? Sannerligen, nationalkänslans barometer har stått lågt i vårt land, långt under normalpunkten.

Följden af denna åskådning har naturligtvis blivit en bristande omsorg om sitt eget. Varför skulle man ivrigt och pietetsfullt lägga sig vinn om den utvecklingen af inhemskt näringsliv, vars alster ändå ha så ringa kurs på den egna markanden! Och sålunda har vårt land under senare tider fått tåla en misshushållning, så att det väcker nästan förundran att det kunnat bära den utan att ändå alldeles indraga sina håvor. Oförståndiga slösare har vi varit, inte blott med svenskt arbete genom vår premiering af utländska varor, utan med svenska naturtillgångar av alla slag genom att utställa dem för rovdrift. Vi skumma af den närmaste och lättillgängligaste vinningen, för att slumpa bort resten av världsmarknaden eller låta den ligga och ruttna hemma. Vi hacka sönder våra berg och hugga ned våra skogar, med världens bästa järn och virke uti, och sända dem så som råa ut i världen, nöjande oss med en fattig procent av den vinst som de skulle ge den arbets- och förtänksamme.

Men härigenom tära vi till sist på den nationaltillgång som heter själva folket. Genom misshushållning och vanvård av riket ha vi inknappat på arbetstillfällena och spridigt missmord i sinnena, så att folket börjat fly från våra stränder, i en abnormt stor emigration. Alltså ha vi i följden avverkat människoskogen, liksom Norrlands skogar, och med samma lätta samvete: i långa tider ha vi stått och sett på, hur emigrantvärvare arbetat och emigrantångare lastat deras rika fångst, och inte ett finger ha vi lyft för att på något sätt hindra denna trafik. Oförståndiga slösare ha vi varit med skogar, berg och med människor; skogen kan dock växa igen, men järnet aldrig och folket endast trögt. Samma ekonomiska lagar, som driva folket ut i emigrationens landsflykt hindrar nämligen ny folktillförsel hemma, i det att de sänka äktenskapssiffran. Så laborerar vår folkorganism med större utgifter och mindre inkomster än andra. I ett af Europas största länder bor ett af Europas minsta folk, och det folket bränner sitt ljus i bägge ändarna – allt för sitt svaga och bleka nationalmedvetandes skulle…

I sanning, slösare är vi, och icke blott med svenskt arbete och svensk råvara: vi slösa också med svensk ära och begåvning. De som stannar hemma får erfara det. Givmilt och tåligt som det svenska landet tänder det svenska blodet oavlåtligt rika begåvningar, och efter kommer den ”kungliga svenska avundsjukan” och gör sitt bästa att släcka dem. Vi vilja icke veta av dem, det vållar oss ett personligt obehag att se någon höja sig över de andra, och därför löpa vi samman mot varje sådan och trycka ned honom igen efter bästa förmåga. Vad innebär nu detta? Veta vi icke, att föregångsmännen äro vår allra dyraste nationaltillgång, enär det är de allena som kunna utlösa framtidens värden åt oss alla? Förstå inte vi, att de är själva utvecklingens hävstänger, så att den som förgriper sig på dem i själva verket förgriper sig på utvecklingen? Eller inse i detta och följa ändå vår småsinta impuls? Hur som helst, den svenska avundsjukan är den mörkaste af alla de skuggor som falla över vårt samhälle, ty den är det obarmhärtigaste och osvikligaste tecknet på bristande vilja till det helas välfärd. Den stämplar hela folket som ett framstegsfientligt folk. Detta är det farligaste av alla en förslappad nationalkänslas utslag. Skalden vet och ser sammanhanget: densamme intime kännare av ”svenskarnas lynne”, som vi nyss lyssnade till, låter en karolin på Poltavadagen uttala det i följande ord: de svenske se alltid fjärt på varandra – därför, därför skola de en gång förgöras och deras namn utslätas bland folken…

Men det folk, som inte har framsträvandets ideal, det glider av sig självt in i ett annat, och detta andra är byråkratismens. Det ligger vid motsatta polen. Det bedömer en man efter hans sinne för det korrekta och formella; det är felfrihetens system, utan avseende på förtjänsterna. Det sätter som första plikt i denna värld att ”inte bråka”. Men nu förhåller det sig så, att folkens hjältar och frälsare inte kunna undgå att ”bråka” och synda mot de gamla formerna; ty den som verkligen vill uträtta något, kan inte sitta stilla med nattmössan på, inte heller har han rätt att förlora tid och kraft med att undvika ”fel”. När vi alltså sitta liksom vid reflexionsspegeln på småstadsgatan och bara vaka över varandras uppförande och slå ned som hökar på varje konduitfel av vår nästa – medan vi kanske se genom fingrarna med verkliga moraliska lyten – då hålla vi säker vakt, att land och folk må stanna i utvecklingen och nationens friska vatten försumpas i sitt stillastående. Följden har inte kunnat bli annat än ett föraktat land, ett stagnerande samhälle och en vegeterande stat. Ett land, från hvilket folket flyr och till andra där det finns uppmuntran för förtjänsten. Ett samhälle, där ”les cabotins” utbreda sig som vattenpest på en sjö. En stat, som inte vet af någon annan väg än sjön omkring, inte någon annan levnadskonst än att komma undan det närmaste obehaget, inte någon annan uppfostringsmetod än att hålla folket undan sitt ansvar, alla uppgifter, allt som stryker och härdar…

Det var denna statskonst, som ledde oss till år 1905. Plötsligt blev vi ställda på prov, och förmådde inte att bestå det – det föll en ljusstråle genom dimmorna över vår gamla politik, och vad fink vi se: ett underminerat land som icke dugde att rida på, likt Amerikas slätter där präriehundarna grävt sina hålor. Så går det och måste gå, när nationella patos viker ifrån ett folk. Men det skall icke stanna därvid. Unionsupplösningen verkade på oss som en sten kastad i vatten: vattnet upprördes, det uppstod ringar runt omkring; men skulle de åter slätas ut och vattnet rinna samman som om intet hade hänt, då skola nya olyckor drabba oss. Ty de samma onda krafter, som röjde vägen för unionsbrottet, skola då fortsätta sitt värv och beröva oss ändå dyrare värden än unionen. Och redan samla sig förebuden. T.o.m. i lagarnas upprätthållande har ett låt-gå-system fått råda, som tålt det onda så länge som möjligt och lite till. Följden är runt oss: samhällsupplösande rörelser frodas som ogräs i vanskött åter, aktningen för lag och rätt och gamla religionsvärden avtar med en förfärande snabbhet. Vi ser å ena sidan en tilltagande råhet och våldsamhet, yttrande sig i övervåld och brott mot person, å andra sidan en förfärande slapp ansvarskänsla i förvaltningen af medel. Samhällsordningen själv, den nedärva samlevnadens grund på hvilken vi vilja lita som på marken under våra fötter, synes underminerad. Staten, i vars egen medelförvaltning, den ena sorgliga upptäckten görs efter den andra, har ej längre auktoritet nog att hålla upp det sviktande planet; och kyrkorna synas icke längre ha tröst att ge, att döma af de massor som vandra ut ur dem och in i bönehus eller en y hedendoms öken. Sålunda vacklar allt, varpå vi trott och förströstat. Med vilka känslor vi firar våra stora minnen! Borta är Östersjöväldet, förlorat är Finland, bruten är unionen – ett ha vi kvar, vår fädernesgård på fädernesgrund, och nu gäller det även den! Detta vårt ”j´accuse” i nationalismens namn mot dem, som tycka det är bra som det är, och dem som vilja låta det går som det går. Vi låta oss icke besticka av den yttre samhällblomstring, som man på det hållet med sådan förkärlek tillgriper som buske att gömma strutshuvudet i, även om den i verkligheten vore mera än ett nödtorftigt följande med i den allmänna utvecklingen, så skulle den icke kunna förmildra vår dom över den politik, som mognat emigrationen och förspillt unionen och ställt samhället självt i fara – utan att ens sörja däröver!
2.

Mot socialismen .

Allmänna är i samtiden dessa känslor av missnöje och misstro till traditionell svensk regeringspolitik, med ty åtföljande vantrevnad och osäkerhet i det gamla samhället. Massor av medborgare omsätta dem hemma i ett slags desertation. De lämna icke landet, men de ända samhället ryggen. Hur är detta möjligt? Jo, man har visat dem prospekt över ett nytt samhälle, vars härlighet är utan gränser, ett förlovat land med mjölk och honung för de fattiga och betryckta. Dit ställer alltså sin kosa. Vi se en syn, som kommer oss att tänka på utströmningen ur en pestsmittad stad: det ena tåget efter det andra avgår från station, med överfyllda tredjeklassvagnar och växande passagerarantal även i de högre vagnsklasserna – alla med adress dit där prospekten och ritningarna skola förvandlas till den skimrande verkligheten i socialismens framtidsstat. Sålunda timras och bygges dag för dag på en annan stat än den fäderneärvda svenska inom dess egna råmärken. Detta som borde sägas i alla hus och skrivas över alla dörrar, så att ingen längre kan ta miste på därpå eller gå blind därför; mitt i vårt gamla samhälle håller på att uppföras ett annat samhälle, som medvetet och på alla områden konkurrerar med det gamla. Härav en stor del av det gamla samhällets bekymmer. Konkurrenterna betjäna sig icke blott av skönmålningar över sin nya stad utan även av svartmålningar över den gamla: de slå ned med skadeglädje allt som är ruttet däri och göra stora nummer därav i sin press, de frossa på alla ”skandaler” i de högre klasserna och framförallt i statens egen förvaltning, de vaka oavlåtligen över ordningsmaktens verkliga eller förmenta övergrepp, de föra ett oavlåtligt krig mot bestående rättskipning och lagstiftning, de arbeta systematiskt att allt mera undergräva förtroendet till, skärpa misstänksamheten mot och öka missnöjet med det gamla. Och det stannar inte längre vid kritik: i handling försvara de dess ställning genom att ”hålla samhället i gungning”, underhålla en ständig inbördes strid på arbetsfältet med omväxlande stormningar och löpgravarbete, samt i sin privata praktik återföra oss till det primitiva rättstillståndets tider då självhämnden ännu florerade i stället för laga process och fredlöshet i stället för laga straff. Sålunda pågår en aggressiv kamp mot den lagliga staten. Faran för rättsordning och samhälle kommer icke blott från de onda krafter, som alltid resa sig där slapphetens ande råder, utan ock från den gamla statsmaktens fördärv för att självt en gång kunna träda i dess ställe. Ju mindre staten förmår uppfylla sin plikt att skydda rättordningen i dessa båda faror, desto mera sjunker ytterligare de auktoritet – och desto större bli rusningen till stationen, därifrån tågen draga mot socialiststaten.             

Vi nationaldemokrater står här på skiljevägen. Skola också vi, i vår vantrevnad vid det gamla, kasta yxan i sjön och följa strömmen till det nya riket? Skola vi med jämnmod se vårt bestående samhälle sprängas som ett stelnat puppskal? I och för sig kan denna företeelse allt för väl vara en organisk utveckling, som historien oss bevisat. Allt beror dock på, om det är ett högre liv som kan väntas ur förvandlingen. Innan vi följa, måste vi som besinningsfulla män närmare betrakta detta liv, detta nya rike, och efterse i hvilken mån det kan inrymma vårt ideal. Är det epidemier och dålig hygien på ett ställe, så begiva vi oss dock inte av till ett annat innan vi gjort oss förvissade om att det är bättre ställt där. Vi måste alltså undersöka det socialdemokratiska idealet. Vad ser vi?

Först och främst faller det i ögonen, att socialisternas motiver till missnöje med det gamla äro andra än våra. De bry sig inte ett vitten om nationalkänslans förfall i och för sig, då de anse ”internationalen” för en högre ståndpunkt; de bekymra sig föga eller intet över vårt befolkningsproblem med emigrationens åderlåtning; de hjälpte själva till att göra 1905 till olycksåret, och de beklaga misshushållningen med våra naturliga tillgångar, så synes det mindre vara därför att den gör landet fattigare än därför att den gör enskilda män rikare. De är här sticka in sin samhällskritiks sond: på det sociala problemet om egendomens fördelning. För dem är det bestående förhatligt inte som byråkratism utan som kapitalism. De tycks ogilla rikedomen mera än ynkedomen. Egendomens ojämna fördelning, så att de närmast producerande få minsta lotten, är deras stående anklagelse emot det gamla samhället och det onda för hvilket de i främsta rummet vilja skaffa bot i sitt samhälle. Man må icke förvåna sig över denna lära synts breda lager af samhället som ett politiskt evangelium. Här har socialismen i vårt som i andra land haft en predisponerad mark. Genom att ansluta sig till den moderna arbetarrörelsen, fullända dess organisation taga ledningen i dess kamp för förbättrade villkor, har socialismen uppodlat denna mark och dragit ett troget klientel för sina syften. Detta klientel har samtidigt fyllts med ett slags andligt innehåll: klassmedvetande i stället för nationalkänsla, kamratskapets idé i stället för medborgarskapets, ”internationalen” och den ”moderna vetenskapen” i stället för fädernesland och Gud. Sålunda vill socialismen tillfredställa både materiella och ideella behov. Till folket, som törstar, kommer den med en dryck som sägs besitta så underbara egenskaper att den kan läska och läka både kropp och själ. Till den politiska striden går den med ett positivt program, anpassat efter mänskliga behov och krav ändå från det dagliga brödets och upp till själva världsförklaringens. Detta är den nye pretendentens oerhörda styrka: han som intimt förmält sig med ett enda stort och brett klassintresse och synes ändå ha idéernas fana fladdrande över sin väg. Vi ser redan verkningarna i ett slags ny rättsbildning. Stora delar af folket synes ha lösgjort sig från den fäderneärvda statens åskådning; deras plikt- och rättsmedvetande graviterar icke längre åt den gamla rättsordningen; de ha ställt sig under makten af en ny, som på avgörande punkter är en motsatt. Svenska staten har proklamerat arbetes frihet; socialiststaten stämplar den som ”strejkbryteriets” nidingsdåd, om den utövas emot de organiserade arbetarnas intresse. Vår rättsordning förbjuder självhämnd och känner ej fredlöshet som straffpåföljd: de nyssnämnda strejkbrytarna få känna af bägge på gator och torg och i hela sin timliga tillvaro, ty detta är socialismens rättsordning. För denna hämnd erkänns ingen gräns. Bombkastare i Malmö ansåg sig inte ha begått något brottsligt ens genom att taga medmänniskors liv; ”då arbetarnas organisationer”, så förklarade de inför rätta, ”strida mot sin motpart, och förrädare af arbetarnas egen klass hjälpa till, så få vi själva skipa rätt”. Som man ser, en fullt medveten och genomförd åskådning: det givs ingen rätt utanför arbetarintresset, nota bene det socialistiskt organiserade. All däremot stridande rätt betecknas illa som ”klasslagstiftning”. Men ingen synd av socialister är så svår att den inte vinner förlåtelse. Inte ens av egna avtal synes de alltid känna sig bundna längre än det omedelbara intresset räcker. T.o.m. anarkismens tilltag ogillas endast ur politisk, inte ur moralisk synpunkt: det är icke orätt i och för sig, men det är af ondo, därför att det skadar socialismens framgång hos de stilla i landena. Alla domar, som tillämpa gällande lag på socialisternas brott, brännmärkes däremot som klassfördomar. Domare, som endast följa pliktens och samvetets uppenbara bud, straffas, där marken räcker till såsom vid rådmansval i Stockholm, med förlust av befordran. Sällan har världen sett partiskheten gå fram så obeslöjad – och den kallar sig för rättvisa.

Detta är den trafik, som vi redan ser omkring oss i socialismens namn. Det slår totalt över ända det resultat, som mänsklighetens hittillsvarande samlevnad givit oss som en oförytterlig kulturskatt: principen om rättvisans objektivitet och likheten inför lagen. Vi ha vant oss vid detta som vid ren luft: över folket och lagstiftaren själv står lagen, lika för alla och höjd över alla. Skola vi nödgas undvara detta i den nya socialiststaten, skola vi där få buga för en privilegierad klass, vars själviska intresse är lag likt envåldshärskarens i en despoti – då kunna vi icke flytta dit. Det är det första skiljemärke, som bestämt skiljer vår väg från den som bär dit.

Det är icke det enda. En rörelse måste prövas efter sitt mål, likgiltigt om den är hunnen ett längre eller kortare stycke på vägen. Sålunda måste också en politisk strävan dömas efter sina idéer, likgiltigt hur mycket af dem den just nu finner moget för politisk aktion. Vad finna vi då vidare vid socialistbanans slut? Vi finna privategendomen upphävd, indragen till staten, den lilla egendomen så väl som den stora, tills vi alla blivit livegna och legodrängar åt denna arbetarklassens envåldsstat. Detta är det andra. Vi finna kungadömet borta, Sveriges urgamla tron flyttad in i statens historiska museum för fornsaker, nedan den republikanska statformen står för rikets öden. Detta är det tredje. Vi finna slutligen våra kyrkor stängda eller nedrivna, den religionsform upphävd i hvilken Sverige en gång var ”vordet en man”, det ljuset släcks som i nära tusende år lyst vårt folk genom livets och genom dödens mörker – i dess ställe en modern hedendom med ”vetenskapens resultat” i den religiösa trons ställe. Detta är det fjärde och sista. Till en sådan stat kunna vi ej resa. Tron, altare, egendom och objektiv rättvisa stå för oss som samhällets fyra grundpelare och hörnstenar; utan dem alla kunna vi icke tänka oss någon bättre framtid för vårt folk eller något folk. Att överge vår gamla samfundsordning för en sådan ny ordning, det vore förvisso att komma ur askan i elden, från en smittohärd till en sjufalt värre. Hellre soten än en sådan bot! I socialiststaten skulle vårt nationella ideal alldeles förtvina. Vi kan alltså inte se någon räddning där, utan tvärtom en ny och fruktansvärd fara. Men kan vi inte åtminstone följa socialisttågen en bit på väg? Detta är den senare liberala klokskapen. Den går ut ifrån, att socialisterna inom sig sönderfalla i ett parlamentariskt parti och ett anarkistiskt; den anser under sådana förhållanden statsmannamässigt att räcka det förra ett finger till stöd – som det heter – mot det senare. Alltså har man i det liberala programmet gjort halvt och i den liberala valtaktiken helt sällskap med socialisterna. Denna politik är den typiska svenska kortsynthetens, som låter medlen undanskymma för att icke säga helga ändamålet. Man fixerar skillnaden mellan socialisternas ”reformistiska” och ”revolutionära” program och tror sig utan skada kunna stödja det förra, utan att besinna att det endast är en omväg eller inkörsport till den senare. Man inser icke, att socialisterna inkassera som vinst åt det förra. Genom att följa med ett par ”stationshåll” på socialistbanan upparbetar man traden åt dem, gör banan lönande för dem – sedan bär den sig själv, all hjälp förutan, ända fram till målet…

Följepolitiken är desto fördömligare, som den redan en gång varit prövad till fäderneslandets ofärd. Det är nämligen alldeles densamma, på hvilken vi förlorade unionen. Då var norska vänstern busen liksom nu ungsocialismen, och man rekommenderade bundsförvantskap med norska högern som höjden af politisk visdom, liksom nu med ”lagvägsocialism”.
  På detta program passerade vi stationerna 1895 och 1899, och hunno omsider fram till 1905. Vi ha alltså prövat taktiken och funnit den av ondo. Den har kostat oss unionen. Tre år efter 1905 rekommenderar man den ånyo, när det gäller samhället. Är vi då ohjälpliga Bourboner, som ingenting lärt och ingenting glömt? Det finns en visdom som lever längre än denna, och det är den enkla erfarenheten att det är bättre stämma i bäcken än i ån. Den bjuder oss, som se vart vattnet rinner, att alldeles skilja våra vägar från även de parlamentariska socialisternas. Aktningen för deras personer och moderation i deras nuvarande medel kan icke komma oss att glömma deras samhällsvådliga mål. Därför erkänner vi ingen blott gradskillnad mot dem. Så länge alla ungsocialistiska brott överskylas av socialdemokraterna, och så länge de senares riksdagskandidater alltid understödjas af de förre, kan vi inte heller erkänna en artskillnad mellan dem. Åthävor och ord slita icke band, som gärningar knyta. Den avgörande klyftan i svensk politik ser vi alltså icke emellan socialdemokrater och ungsocialister, utan emellan socialister och borgerliga; precis som vi i norska frågan såg den verkliga gränsen icke gå emellan norsk höger och norsk vänster utan mellan Norge och Sverige. Där stå vi nu på vår sida om gränsen och kan inte annat. Denna ståndpunkt har intet af det socialisthat och den ”socialistskräck” som man tillvitar all höger här i landet. Vi läste härom nyss en skildring i den liberala Karlstadstidningen:

”Det kan knappast tänkas något mera ointelligent, opsykologiskt och cyniskt än den vanliga högerkritiken af arbetarpartiet. Inte ett spår till en mänsklig förstående uppfattning af det starka och djärfva grepp i vårt släktes  stora praktiska grundproblem som socialismen gjort, af det naturliga och själffallna i den hänförelse, som dess låt vara allt för sangviniska löfte att afskaffa fattigdomens uråldriga förbannelse måste väcka hos alla arbetande och betungade. Intet en ansatts till det i högre mening rättvisa bedömningssätt, som inser att gårdagens slafklass äfven idag måste märka af sin styfbarnställning i samhället, att dess uppträdande icke kan varan annat än vanstäldt af all brist, all ofrihet, all hjälplöshet mot dåliga inflytelser som den haft att utstå. Ingenting sådant, som kunde hos arbeterne väcka den känslan, att  en uppriktig välvilja mot dem ligger under och besjälar anmärkningarna och förebråelserna, när de gjort saker till förlöpningar eller rent af fördömliga handlingar. Aldrig någonsin. Utan ett högdraget, hånfullt, utmanande ovett, som aldrig kan väcka annat än ont blod. En äkta öfverklassig, bornerad illvilja, ett i sina bekväma samhällsvanor stördt goddagsfåtals förargelse öfver dem som ”väsnas och bråka”. Socialismen är för genomsnittshögern föga mer än ett okynnigt och oförskämdt ligapojkstilltag, som bör ordentligt efterklämmas. A och O i högerns sociala politik blir därför nya strafflagar”.

Till äventyrs är denna hatfulla skidring inte alldeles blottad på sanning; men den sanningen träffar åtminstone inte oss av unghögern. Vi glädjas åt att vårt folk ännu har kvar en sådan energikälla och disciplinär förmåga tillika, som den organiserade arbetarrörelsen visat oss. Det är oss en borgen att ett kraftigt statväsen ännu en gång kan blomstra upp i vårt land, när våra patricier och plebejer en gång funnit en plattform att samlas och enas på. Vi frukta därför icke heller, att våra arbetareskaror för alltid skola stanna borta vid det ”heliga berg”, där det nu synas vilja bygga ett läger, Det finnes en anekdot om Gounod, att han vid 20 år sade ”jag”, vid 30 ”jag och Mozart”, vid 40 ”Mozart och jag”, men vid 50 bara ”Mozart”. Vår arbetarerörelse befinner sig ännu i 20-årsåldern och är alldeles fylld af sig själ; åren och erfarenheten skola utan tvivel skänka den en annan och högre värdesättning af de grundläggande samhällsprinciper, på hvilka de nu ser ned med förakt. Men lika klart det sålunda står för oss att socialismens framsteg icke behöver draga landets ofärd med sig, lika klart se vi att ofärden kan komma och skall komma, om den nya rörelsen får utveckla sig utan mottryck. Det vore en landsolycka utan like, om den kommer till makten i sitt närvarande omogna tillstånd. Skall den kunna förvandlas så att den blir ett lojalt framstegselement, så måste den som anan ungdom ”klämmas mellan sköldar”. Här står kravet på alla samhällsbevarande medborgare, som med vakenhet följs utvecklingens gång, att nu förena sig emot socialismen – ingalunda för att utrota den eller ens driva den ut ur riksdagen, hvilket i varje fall är oss ”over ævne”, utan för att genom själva motståndet förvandla den till en nationell utvecklingsfaktor.

Socialisterna lever i en värld för sig, fylld med klassynpunkter och lönestrider och doktrinärt ensidig vetenskap. Vi kan inte krypa in i deras trånga horisont, inte heller med jämnmod se att samhället i dess helhet nedtrycks dit. Och en bitter erfarenhet har lärt oss att icke allt för mycket lita på den dubbla politiska regulator, som tyskarna ha i en stark statsmakt och en upplyst folkmening. Därför kunna vi icke lämna utvecklingen åt sig själv, än mindre följa socialisterna på väg till deras nya stad. Vi måste stanna i den gamla staden, på vår historias mark och de fyra pelarnas grund, och värna dess murar mot deras angrepp. Men på samma gång må vi se till, om icke en modern politisk hygien skall kunna rensa luften därigenom och skapa förutsättningar för en ny trevnad, så att det utvandrade folket en gång må komma tillbaka, i en välsignad stund - - -

Denna uppfattning af läget lägger konturerna klara vid ett nationellt samlingsprogram: å ena sidan den negativa uppgiften att stärka det bestående rättssamhällets yttermurar, å andra sidan den positiva uppgiften att uppodla fältet där inom genom ett omfattande reformarbete. Det förra innebär en bestämd och dubbel frontställning dels mot de gamle stillasittare eller misshushållare, del mot de nye bildstormare och vederdöpare: ett kampprogram alltså med två fronter, byråkratismen åt höger, socialismen till vänster. Det senare är ett arbetsprogram, en egen dryck att bjuda folket som törstar, i stället för den socialistiska dryck som vi varna för. Ett nej och ett ja till utvecklingen, reaktion och reform, svärd och murslev – alltså vilja vi bygga på ett nytt Sverige, större och lyckligare än det gamla.

3.

Kampprogrammet.

Kampen mot byråkratismen är i grunden endast en formel för utvecklingen själv och hör sålunda ytterst till folkuppfostrans gebit. Den kampen får tas upp från grunden, i folkskolan. I detta hänseende yrka vi dels ett systematiskt tillvaratagande och uppmuntrande af begåvningar genom statspremier, del en allt starkare förskjutning i undervisningen från former till liv, och framför allt till det nationella livet. En rikare medborgerlig kunskap är ett livsbehov för ett folk, till vars stora och farliga egenskaper det hör att gärna vilja blicka utanför sig själv. Längre upp omsätter sig detta krav i yrkande på en mera konkret statsvetenskaplig utbildning för dem som skola ägna sig åt statens omedelbara tjänst. Här uppe har byråkratismen en åtkomlig härd, och vi kunna se sammanhang mera en så gott som uteslutandejuridisk rekrytering af ämbetsverken. Med juridiken har följt formalism och mångskriveri, som lagt sig hämmande i vägen för näringslivets krav. Den reaktion, som redan är i full marsch på detta område, må kraftigt stödjas, på samma gång ämbetsmännen genom fortsatta löneregleringar sättas i stånd att ägna sig uteslutande åt en verksamhet i stället för det forna mångsyssleriet.

Men för en verklig uppryckning ur decenniers slentrian och ”kungliga tågordning” fordras mera. De gyllene tiderna är förbi, då staten kunde vegetera bara på sin liberala ensamroll som ordningens upprätthållare; de försvann definitivt i och med socialismens framträdande i konkurrensen. Gentemot deras kamporganisation måste även staten iklädas en modernare rustning. Det måste komma mera smidighet, koncentration och disciplin i dess förvaltning. Det radikala medlet därtill är upphävande av principen om ämbetsmäns oavsättlighet. Ämbetena får inte längre ha kvar den feodala bismaken af egendom; de är statens organ och skola förvaltas ur synpunkten af dess välförstådda behov. Kraften och begåvningen må sålunda även här ställas främst, men lättjan och likgiltigheten – liks väl som den allt för långt drivna administrativa självständigheten – hindras att förlama statens rörelser. Reformen är redan å bane, emot grundlagen, på den rena affärsverksamheten i statens hägn; det återstår att genom grundlagsreform göra den laglig och utsträcka den. Detta krav är ett av de klaraste i hela den närvarande situationen, liksom det också är tillgodosett hart är i hela den övriga kulturvärlden. Dess sammanhang med författningsfrågor – liksom redan dess rotfäste i en djup fördom – kräver i begynnelsen en försiktig tillämpning, och rättskipningen måste alltid vara undantagen; men reformen måste komma, om vi skola ha något hopp om statens motståndskraft i länden emot dess målmedvetna vedersakare.

Vi vänta alltså af denna reform, att den skall befrukta staten ur energikällor som icke kunna förväntas ha likt rikt flöde, så länge statens tjänare ansvara endast över lagbrott. Härmed skulle speciellt övervinnas den farliga misstro mot staten, som nu förspörjes inom det moderna affärslivet, där staten betraktas alltjämt som ett hinder för utvecklingen. Till stärkande av statens auktoritet på detta område fordras emellertid ännu ett: en starkare kontroll inom förvaltningen. Vi avse härmed ingalunda en mera minutiös, af det slag varav vi redan allt för mycket i justitieombudsmannens, konstitutionsutskottets och statsrevisorernas arbete på sina olika fält; vi befara tvärtom att den står i ett organiskt sammanhang med den byråkratism, som koncentrerar sig på att undvika formfel. Vi vilja en kontroll, som verkligen silar kamelerna; sedan får den gärna svälja myggen. Det ser ut som vore här icke allt väl beställt. Man äger visserligen ingen rätt att draga allmänna slutsatser af enstaka fall, men dessa fall ha på senare tider varit så pass talrika och uppseendeväckande att något måste göras för att indra misstron att sprida sig. Statens anseende är här engagerat ännu mera än när frågan är om dess tjänares drift och skicklighet. För detta anseendets skull måste i påyrka en grundlig räfst och en skärpt garanti, vare sig detta kan ske genom reform af den ordinarie revisionen eller måhända i förstone hellre genom en extra riksdagskommission. Denna skall således ha att granska statens hela förvaltning, med avseende å medelanvändningen och medelkontrollen inom densamma, och detta både på civila och militära områden. Härvid vilja vi göra blott en restriktion: försåvitt kommissionen består av civila ledamöter, må den hållas borta från allt som rör den militära disciplinen; ty vi vilja det ena göra det andra icke låta, vi vilja icke köpa övertygelsen om militärförvaltningens redbarhet och ändamålsenlighet på bekostnad af vår lit till arméns effektivitet.

Sålunda stärkt inifrån genom nyttiga och nödiga reformer, skall staten kunna upptaga striden för sin tillvaro på gammal grund, med hela den kraft som vederbörder. Vad innebär denna strid? Först och sist att staten fyller sina uppgifter mot samhället, bland hvilka står främst att ”lag styrka och frid hålla”. Denna grundläggande plikt kräver ett målmedvetet arbete på rättsordningens stärkande.

Här skall nu en gång för alla slås fast, att rättsordningens stärkande sker främst i aktiv form, genom en lagstiftning som utrensar förbrukade rättssatser och tillsätter nya och sålunda avpassar det bestående lagsystemet efter tidens aktuella rättsmedvetande. Detta är den ena vägen, som aldrig får förgätas. Men samtidigt härmed har staten ej mindre maktpåliggande uppgift att värna den bestående lagens helgd, så länge den består. Här gäller det ännu en gång och i synnerlig grad dess auktoritet som ansvarig för rättssäkerheten i riket – den överhet, som hör bär svärdet förgäves, skall förr eller senare få det ryckt ur sin hand - -
Den gamla ”nattväktartjänsten”, som det här är en fråga om. Vi ha vuxit ifrån den tid då den ansågs som statens enda uppgift; men vi skola aldrig växa ifrån statens ansvar i detta stycke, och detta är vår svåraste anklagelse mot de tider som varit att de icke ens kunnat upprätthålla den. Vi veta, att de icke står väl till med denna statens pliktuppfyllelse i vårt land, att döma af det osäkerhetstillstånd som faktiskt är rådande. Det har därhän, att man på vissa orter (Sundsvall, Malmö) funnit sig föranlåten att anlita självhjälp och uppsätta borgaregarden. Vad skall staten göra för att återställa detta brustna förtroende till sig? Två vägar ligger klart att samtidigt beträdas. Det första håller sig inom ramen af närvarande lagstiftning och går ut på en kraftigare tillämpning af den. Man får låta låtgåsystemet gå. I praktiken innebär en förändrad och förstärkt polisorganisation, i synnerhet på landsbygden. Det är mera en heder för vårt folk än ett bevis på systemets förträfflighet, att ordningen där kunnat i långa tider upprätthållas med så bräckliga medel som länsman och fjärdingsman. Nu är den goda tiden förbi, och vi måste se oss om efter effektivare garantier, varibland ett ridande gendarmeri synes närmast böra komma under omprövande.

Men för förvaltningens brister må icke glömmas lagstiftningens. Den är den andra reformlinjen, alla laglydiga medborgares krav under intrycket af den tilltagande råheten och förvildningen i seder. Det räcker icke med påtagligare beivran af det onda, det måste också vara en effektivare bestraffning. För detta ändamål kräva vi vänta denna reform i riktning mot hårdare kroppsstraff. Detta är det enda som, enligt vår åsikt, biter på de hårda själar varom här är fråga. Man torde nu se och förstå, att detta krav innebär en ren försvarspolitik och från statens sida en självbevarelseåtgärd tillika; ty statens auktoritet lider af att våldet går för löst över landet. Förstår man kanske nu också, varför socialisterna med sådan styrka resa sig emot detta krav? Deras myckna tal om humanitet och vetenskaplighet är intet annat än en mask framför deras klassintresse af att icke se nationalstaten förstärkt i sin motståndskraft emot deras strävanden. Samhällets oro och misstron till den gamla staten är syret och kvävet i den luft i vilken de vinna proselyter, ty själva garantera de förvisso en fastare ordning; därav deras moraliska indignation över ”prygelstat”, som skulle göra ett slut på oron och rena den grumliga atmosfären.

Sannolikt är detta sammanhang icke klart ensa för alla socialister – huru ofta bära vi ej mask utan att veta därom! Desto öppnare står striden emellan dem och staten på ett annat område, där likaledes gäller en pliktuppfyllelse af staten, men nu närmast mot en särskild grupp inom statsfolket. Vi mena de arbetare, som förströsta på staten som garant af arbetets frihet. Dessa ”strejkbrytare” ha absolut rätt att fordra statens skydd och staten har absolut plikt att ge dem detta skydd. Genom att blunda för deras nöd och låta förföljelsen gå fritt över dem förlorar staten icke blott deras aktning, utan alla rättänkande medborgares. Till denna sjunkande prestige kommer så den omedelbara förlusten af trogne medborgare; ty ju mindre kraft eller förmåga staten har att skydda de förföljde, desto säkrare skola de själva till sist vilja undgå förföljelsen genom kapitulation och intagning i fiendelägret. Socialisterna för här en taktik med storryssarnas mot de små nationaliteterna inom det ”heliga Ryssland”, vilka undertrycka deras språk och övriga individualitet och på det viset intvinga dem i sina leder. Denna inhemska ”russificering” florerar på tryckfrihetens mark, i det att tryckfriheten tjänar socialisterna som medel att utpeka och åt förföljelsen prisgiva sina offer, Följaktligen är det på denna mark staten bör uppta striden. Detta är bakgrunden till den bekanta s.k. “Lex Hildebrand”. En inskränkning i tryckfriheten, så att den icke missbrukas till frihet att förtryck, påbjudas staten som enkel pliktuppfyllelse, ja af ren självbevarelse. När socialisterna kalla denna uppenbara defensivpolitik för ”klasslagstiftning”, då se vi åter masken framför deras eget klassintresse, men den är nu för tunn att den icke borde lura någon. Ännu ett tryckfrihetsområde, där staten möter en socialistisk propaganda som öppet fientlig, är de antimilitaristiska uppropens. Snarast är det dock att beteckna som en enkel ordningsåtgärd, om staten med all kraft slår ned på denna agitation. Måste vi för den militära effektivitetens skull motsätta oss redan en civil kontroll över arméns disciplin, så måste vi ännu mera ropa ”i gevär” mot dessa smygande förförare, som vilje förgifta både trohet och kraft hos folkhären.

Det synes af tidens senaste tecken, som fordrades en reaktion även på församlingsfrihetens område. Liksom all frihet är given under förutsättning af ett lojalt bruk och har sin givna gräns vid dess gräns. Men nu användes den av ungsocialismen till att sprida talets gift, liksom tryckfriheten att sprida det skrivna ordets; och riksdagens justitieombudsman har på sistone, i typisk byråkratisk omsorg af bokstaven, lagt sig vinn om att undanröja de hinder därför, som polismyndigheters pliktkänsla tyckt sig finna i lagens anda. Under sådana omständigheter återstår allena att genom ny lagstiftning inknappa bokstaven på detta område. Är det så att vår gällande lag skyddar revolutionärers propaganda, men inte hederligt folks rätt att arbeta, då må sannerligen lagen ändras – om vår gamla stat icke skall blivas en ynkligaste skepnad i historien!

 I detta sammanhang vilja vi också fästa uppmärksamheten på den högviktiga frågan om lagstadgat arbetsavtal. Sammanhanget ligger icke däri, att vi behöva komma dit genom kamp; det vore en stor olycka om så måste ske; samma hänsyn, som vid kommiténs nedsättning visats socialismen som arbetareklassens målsman, bör under hela ärendets gång tillkomma densamma, så att det icke kan bli ens ett sken af ensidig lagstiftning i arbetsgivarnas intresse. Men sammanhanget ligger däri, att även här i grunden gäller den historiska statens auktoritet. Det får nämligen icke släppas ur sikte, att nuvarande tillståndet är föga bättre än ren anarki och inbördes krig; det är ett stycke af samlevnaden, och ett af de allra viktigaste, som liksom vuxit ifrån statens uppsikt – eller rättare, staten har överrumplats af utvecklingen själv och ännu icke hunnit med att lägga detta under lag. Men der är detta som betingas af dess hela karaktär af rättsstat. Det är icke nog att staten i sista hand blandar sig i aktuella tvister och suddar ihop en kompromiss åt parterna. Den måste bygga ut rättstillståndet över hela det existerande samhället, så att inga vildmarker bli liggande kvar . och minst på det område, där nationen ser sin kungsväg gå mot framtiden. Arbetets ordnande i rättsliga former påkräves alltså icke blott i de närmast intresserade parternas, utan också i statens eget intresse – och för övrigt i hela allmänhetens. Utan tvivel är lagstiftarens uppgift här lika invecklad som den är ömtålig. Den räcker ut på skild områden, kräver uppenbart för si praktiska effektivitet arbetareföreningarnas klara fixering vid juridiska personligheter, skall måhända också föranleda en utvidgning i regeringsformens snäva bestämmelse om ”huruledes särskilda menigheter må för egna behov sig beskatta”(§ 57 mom. 2). Här kunna vi endast framhäva behovet af en överhuvud. Ty i detta behov ligger inneslutet vårt närvarande livsbehov af samhällsfrid och arbetsro. Vi se framför oss en arbetsdag längre och mödosammare än folket på länge haft, innan vi kunna åter andas tryggt; af det arbetet allena vänta vi folkets pånyttfödelse – må vi få samlad därtill utan händerna bakbundna af sociala bekymmer!

4.

Arbetsprogrammet

Alle man på däck, och sedan framåt!  Detta är vår nationaldemokratiska lösen. Samling i gemensam känsla af fullt medborgarskap inför staten, och sedan ut på det gemensamma arbetsfältet!

Vi ställa oss härmed fullt på demokratiens grund. Vi vilja ej längre styra och ställa för folket från en ståndpunkt ovanför folket; vi vilja gå ut bland de många och tala till dem och af deras förståelse allena vänta segern för våra idéer. Därför ha vi understött det enda förslag, som gav utsikt till den allmänna rösträttens genomförande i närliggande tid, även om det ännu är byggt på de samfällda valens artificiella i stället för gruppvalens naturliga system. Att förslaget å sin sida, genom ett proportionellt valsystem i samband med första kammarens reformering, sörjer för att medelklassen icke skall behöva gå ut genom bakdörren, när de breda lagren strömma in i salen uppför stora trappan, detta kunna vi inte anse annat än som en förtjänst ur den allmänna rösträttens egen synpunkt. Vi hade visserligen hellre önskat en lösning på grundvalen af organisk valkretsindelning, och vi tro att man å ömse sidor överskattar proportionalismens betydelse – till höger som skydd för det bestående, till vänster som hinder för en sund partibildning – men om det är något man får lära i politiken så är det att resignera från det bästa.

En enda reform vilja vi ytterligare rekommendera såsom slutbyggnad på den demokratiska huvudreformen, och det är densamma som Tysklands socialister fordrade i sitt grundläggande Gotha-program: ”obligatorisk röstning vid riksdagsmannaval”, eller ”rösträttens utvidgning till röstplikt, som man numera säger i Tyskland. Därmed må reformverket på folkrepresentationens område vara slut och vårt statsskick gives tid att orientera sig in i det nya systemet.

Vi ha således ingen plats vid valurnorna för kvinnor. Alle man på däck! Man skulle möjligen kunna se kvinnornas framträdande, liksom arbetarnas, ur en synpunkt som ett löftesrikt samhällssymptom, nämligen som vittnesbörd om ett slags läkekraft inom folket självt: när kraft syntes fela i centrum, så strömmade kraft till från periferien. Men det är i alla händelser feminin kraft vi behöva. Vårt objektiva behov tillgodoses genom tillflödet ur arbetarnas kraftkälla. Därmed stärkes statslivets centrum, som sig bör, på manlig grund. Kvinnans rösträttskrav är, från en sida sett, ett symptom på att mannen vanskött sin plats vid rodret. Gör männen mera dugliga till sitt politiska kall! Den rätta lösningen på denna fråga är statssynpunkt är icke att revolutionera kvinnorna, utan att reformera männen!

Härmed snudda vi redan vid en ojämnförligt större och betydelsefullare fråga än alla författningsfrågor, om den icke ännu har att glädja sig åt en närmelsevis så stor uppmärksamhet. Den är nämligen ingen intressefråga, utan i djupaste fråga mening nationell. Vi avse befolkningsfrågan. Söker man med blicken höja sig över pet parlamentariska dagsbullret och de officiella partiprogrammens mer eller mindre tillfälliga krav, så skall befolkningsfrågan i själva verket utan allt tvivel synas som den viktigaste i svensk politik för närvarande tid och för framtiden. Ty hvilken svaghet kan vara mera på liv och död än den, att folket självt vill stanna i sin växt? Hvilket framtidshopp kan å andra sidan gå längre än det som fixerar, att vi ha ett större land än Italiens, Japans, ja själva Englands moderland? Här är en oemotsvarighet så oerhörd, så skriande, att politiken måste vända ögonen och öronen mera än hittills dit.

Även för andra länder – de tre nyssnämnda så väl som Kina och Tyskland, Danmark och Belgien, för att nämna de här mest framträdande – är befolkningsfrågan politiskt dominerande, men på alldeles motsatt sätt: de lida af överbefolkning, måste alltså söka rum och bröd för överstatliga skaror. Sveriges problem är, likt Rysslands och Förenta staternas, underbefolkningens. Vi äro lyckliga att, som de, äga ett kolonialrike inom egna gränser. Ödet bjuder oss så att säga gratis lösningen på vår politiska gåta. Att genom inre arbete taga igen vad som utåt förlorats, det måste vara kungstanken i svensk politik efter 1905, ´liksom i holländsk efter 1830 och i dansk 1864. Och här ligger arbetsfältet icke på havets och sjöars botten eller i hedars sand, det ligger framför oss i gestalten af ett jungfruligt land med oändliga möjligheter, det vinkar som en skattkammare, till vars länge stängda portar den moderna tekniken nu smidigt nycklar. Att öppna den och lösa de bundna skatterna till människornas tjänst – att sålunda fylla vårt tomma land med människohem, att skapa förutsättningar för ett stort folk i det stora landet – det är den dagsklara uppgift som nu förestår oss. Därav vänta vi vår rätta pånyttfödelse och bot även i folksjälen: känsla af att tillhöra ett starkt växande och allt större folk skall återge livsmod och livsglädje, så att det återfinner tro på sig själv och den självaktning som är enda vägen till andras respekt. Befolkningsfrågan samlar alltså i en brännpunkt tidens politiska behov och krav för oss. Ur alla synpunkter måste den bila ledmotivet i ett sant nationaldemokratiskt program.

Här går skärlinjen alldeles särskilt skarp emot det socialdemokratiska programmet. Där se vi knappt en tanke på detta slags utveckling. Inom dess begränsade sfär är det bara tal om delning af inkomsterna; vi finna knappt några omsorger om att det skall finnas något att dela. Man bekymrar sig icke om att öka nationens värdetillgångar; man vill bara omflytta dem som nu finnas. Allt detta kan nu vara gott och väl, och även vi måste se till att fördelningen blir rättvisare; men vi måste också se till, att arbetet självt icke strypes av höga arbetslöner. Vårt program tager direkt sikte på sikte på att höja hela landets värde, till befodran av allas hälsa och välstånd. Vi vilja mätta de många, icke genom utsvältning af de få, utan genom nya, rika och lönande arbetstillfällen åt alla. Detta är vårt, af konjunkturer och idéer lika klart förestavade arbetsprogram – och det avtecknar sig mot ett befolkningsproblem som skall och måste lösas i tid, om icke folket skall gå rent mot sotdöden…

A) Befolkningspolitik.

Då vi nu vända oss till positiva reformlinjer, så gäller det först att direkt angripa de svaga posterna i vår befolkningsfråga. De äro framförallt allt den abnorma åderlåtningen genom emigrationen och den abnormt tröga tillförseln genom nativitet, beroende på abnormt sena och fåtaliga äktenskap. Vi ha lång väg att gå innan verkligheten kan hinna upp drömmen: vi måste först arbeta oss upp till normala förhållanden af folkväxt. Vi intressera oss således för alla förnuftiga åtgärder att direkt hämma emigrationen. Vi kunna visserligen icke rent förbjuda den; men vi kunna åtminstone låta bli att direkt gynna emigrantvärvarnas näringsfång. Frågan om utvandringsskatt bör tagas under överseende, och värnpliktiges fanflykt till Amerika endast i undantagsfall stämplas med statens gillande. Sedan vi numera på privat väg fått en nationalförening mot emigrationen - motsvarande nationalföreningen mot vår andra folkminskare, tuberkulosen – bör den af staten understödjas, så länge den visar sig kunna något uträtta. Å andra sidan bör det vara en högst angelägen statsomsorg att söka, även genom lättnader i lagstiftning och förvaltning, åt landet återerövra dess till Amerika utvandrade söner, riktade med den där förvärvade erfarenheten af arbetsintensitet och företagsamhet. Däremot kunna vi undvara människoimport af främmande blod och parasitväxter på våra näringar, för hvilket ändamål en invandringslag är af behovet påkallad.

Vända vi blicken till den naturliga folkökningen, så måste vi göra allt som inom lagstiftningens och finansregleringens begränsade ram kan göras för att underlätta för våra unga män att sätta bo och bilda familj en talrik familj. Tanken på ungkarlsskatt är oss icke främmande, och den lär nog bli en verklighet sedan den, som alla dylika reformer, passerat löjets och hånets stadier. Tillsvidare erbjuder sig närmare att bereda ökade lättnader i den progressiva beskattningen för familjeförsörjare och sålunda minska deras utgifter, samt att vid åtminstone statstjänarnas avlöning taga hänsyn till hushållets storlek och sålunda öka inkomsterna.

 Ett vida kraftigare medel än dessa små palliativ äger staten emellertid i första hand att befrämja folkväxten med, och det heter understöd åt småbrukaren. Redan här möter oss alltså en reform af första storleken den ”egnahemsrörelse”, som numera tycks stå på alla politiska program. Här fästa vi oss särskilt vid dess direkta betydelse för befolkningsfrågan. Vi ha redan i vår historia ett storartat bevis därpå i den spontana egnahemsrörelse som gick genom landet under 1800-talets förra hälft, efter byalagens utskifte, och gav oss en folktillväxt som varken förr eller senare. Det är icke frågan om att icke en naturlig tendens härtill ligger även i våran tid ; det återstår från statsmaktens sida att ta den under armarna med ett kraftigt tag, långt mera än hittills frigjort från hinderliga former och ängsligt skelande på risken att icke få statsanslagen direkt räntebärande. För att skaffa småbruken plats för nyodlingar uppmuntras mera än hittills och friare former än hittills, så att anslagen därtill icke smaka kapitalplacering af staten; vidare bör staten i utsträckt skala därtill använda sina domäner; och slutligen synas för samma ändamål även de ärebördiga traditioner, som fäste sig vid den gamla fideikommiss-institutionen, böra fara. Vilken form innehavandet af de nya hemmen bör ha, synes oss en som en praktisk snarare än en principiell fråga: hellre en massa småbruk under besittningsrätt än ett fåtal under äganderätt men hellre den senare formen än den förra visar sig icke nog lockande! Nder allt detta arbete bör man dock icke ha till mål ett uteslutande i småbruk uppstyckat land; idealet är ett land som här och där – visserligen vida mindre än nu – ha en större egendom för att ”stötta” småbruken och småbrukare,

Men härmed äro vi redan långt inne på den linje, där huvudarbetet även i befolkningsfrågan måste koncentreras; det indirekta arbetet, som består i att göra landet självt mera lockande och rikt på arbetstillfällen. Vad vi hittills berört är ju i grunden endast faser i en ”symptomatisk” behandling; den verkliga kurmetoden är den ”konstitutiva”, som angriper det onda i dess rot och orsakssammanhang. För så vitt både emigrationen och svag äktenskaplighet i mycket väsentlig mån fota i ekonomiska missförhållanden, så arbetar man säkrast bort dem genom ekonomisk uppryckning i allmänhet, på samma gång man därmed positivt stegrar folkkraften. Det är icke blott människorna som skapa hemman; även hemmen, livsmöjligheterna, skapa människor. I en kraftig närings- och ekonomisk politik överhuvud ligger således tyngdpunkten även för vårt befolkningspolitiska program.

B) Ekonomisk politik.

På detta gränslöst vida fält måste vi nöja oss med att endast påpeka huvudvägar; så mycket hellre som folkmeningen lyckligtvis har börjat konvergera mera än på andra områden?

Det får aldrig släppas ur sikte, att jordbruket är detta lands modernäring och samhällets bärande grund. Genom småbruken skall jorden tillföras de flitiga händer och det intensiva arbete göres behov; men även därefter ankommer på staten att hjälpa till, framför allt genom beredande af bättre avsättningsmöjligheter än hittills. Allt mera måste ock tagas i anspråk den väldiga reserv åt jordbruket som vi äga i våra torvmossar.

Men mossarna äro icke blott slumrande åkrar och åkerbrukets tjänare (torvströ), de äro också kraftkällor af första ordningen. De stå således vid sidan af vattenfallen, denna kraft varmed naturen begåvat Sveriges rike mer än de flesta i världen – kraften, som i elektricitetens tidevarv artar sig att utföra större underverk än stenkolens förmådde i ångans, och med hvilken även små folk kunna göra storverk i världen. Som tredje faktor i detta sammanhang framstår vår enorma skogstillgång, och som den fjärde världens rikaste järnmalm-fyndigheter placerade i vår höga nord. Torvkol och vattenfall, två af de starkaste naturkrafter, möta således inom samma rikes ram trä och järn, två de reellaste råvaror, alla fyra i utomordentlig rikedom. Här öppna sig utsikter till en storindustri nästan utan gräns.

Till industriella ansträngningar hänvisas vi också af observation på våra gamla fel. Vi vilja icke längre bortslumpa för en spottstyver det som vi med lite mera arbete kunde få en daler för. Därför må vi så långt möjligt förädla våra råvaror hemma. Detta är den allmänna principen: hellre föra markanden fabrikat än halvfabrikat och hellre halvfabrikat än råvara – alltså herre snickeriarbeten än hyvlade bräder och hellre de senare än ohyflade plankor, hellre papper än trämassa, hellre stålvaror är järn och hellre järn än malm. Ty varje sådant framsteg i processen kunna massor af människor leva. Det är här, på övergången mellan råvara och fabrikat, som hela den moderna industrin (och ävenledes hantverket) skjuter in med sina existensmöjligheter för tusen sinom tusen familjer.
I all synnerhet gäller detta om järnindustrin, den ekonomiskt viktigaste af alla, den mest människoförtätande, den af vår natur speciellt gynnade och ävenledes i vårt land den nationella: vi äro dock barn af ”järnbärarlandet” par préference och bör i detta hänseende ha andra uppgifter än att mata tyska massungnar och tyska stålverk. Det stora järnbruket och det lilla jordbruket äro de bägge tecken, som gömma våra bästa förhoppningar för framtiden.

Skall man kanske nu förstå, varför vi nationalister så mycket intresserat oss för de norrländska malmfälten och så starkt motsatt oss uppgörelsen på malmfyndighetens egen bekostnad? Vi missunna icke vårt ”Charted Company” dess arbetslös, vi förbise icke värdet af att på kapital in i riket i denna tid, vi vilja icke heller alldeles innehålla våra råtillgångar – vi förbise ingenting, men vi se längre fram, och vad se vi? Människor och järn äro vår främsta nationaltillgång, men medan människorna strömma till Amerika strömmar järnet till Tyskland, för att sedan återvända till oss och dräpa våra förhoppningar om en egen storindustri – för var 1000:de ton malm som utföres slocknar hoppet om ett nytt svenskt hem, för var 100,000:de mista vi kanske ett gammalt… Kan  man icke bli djupt beklämd, då man ser landets största värden bortslopas för relativa vrakpris i en tid, då emigrationen frossar på människomassan och då nativiteten avtager? Men det är ändå icke mycket denna omedelbara förlust som grämer oss; värre ärm att intresset för järnförädlingsproblemet måste minskas hos det mäktiga bolaget, sedan det fått råvarubrytningen premierad, samt att marknaden för inhemsk järnförädling inknappas genom konkurrensen med Tyskland, till råga på allt släppt nästan fri genom en handelstraktat. Sålunda kan Kirunavara i stället för vara vår största förhoppning bli en fara för staten – vi måste reagera mot en statskonst, som förvandla nationella tillgångar till faror!

Sedan uppgörelsen emellertid kommit till stånd, behövs det av oss att göra det bästa möjliga af den försämrade situationen. Vi fordra af staten, att den åtminstone förvaltar sina egna malmreserver i den inhemska industrins tjänst utan formalistiska omvägar, samt att den med stora premier befordrar järnförädlingstanken – ”royaltyn” af Kirunavara ger därtill ett osökt tillfälle – så att det en gång kan bli för malmbolaget självt en affär att avsätta så stor del som möjligt inom landet. Svenske mäns snille är oss här en bättre borgen än dess regeringars statsklokhet, att än kan komma en dag, än är ej allt förbi!

Vad åter beträffar kraftproblemen, torvfrågan och vattenfrågan, är det en tillfredställelse att se det intresse som numera besjälar statsmakterna i dessa stycken. Vad som här återstår – speciellt i fråga om att utestänga den allestädes som luften i detta land närvarande och inträngande byråkratien – tillhör den tekniska sakkunskapen att utreda.

Detta är vårt allmänna program på produktionens område: en omläggning från koloni- till kulturtyp, genom export af fabrikat på grundval af en allt mera folkförtätande industri, stödd af och stödjande ett allt intensivare bedrivet jordbruk. Ännu en anmärkning hör hit: vi måste vara på vår vakt mot ”cacanny”-principen, som smyger omkring i våra fabriker och intalar att den är en dålig kamrat som arbetar mer än andra! Med sådana principer kan ingen industri bli exportduglig på världsmarknaden, i konkurrens med andra land där man sätter utvecklingen själv framför missförstådda solidaritetskrav. Tyvärr har staten själv i avtal med sina arbetare skattat åt denna falska princip, genom att lägga tid i yrket och ålder i tjänsten till enda grund för vissa löneberäkningar. Alltså räcker byråkratin på höjderna åt byråkratin i dalarna för att i tjänstens namn stänga vägen till förtjänsten. Häremot uppställer vi arbetsintensitetens princip – för arbetare liksom för arbetsledare och arbetsgivare – och vilja befrämja den genom yrkesskolor för utbildning af både befäl och manskap i den ekonomiska kampen. Endast på sådana grunder vänta vi en ökning af exporten, som kan väsentligt förbättra den dåliga betalningsbalans med utlandet som vi alltjämt ha att bekymra oss över. Det finnes ett annat, kanske i längden ändå effektivare medel häremot: nämligen att minska importen af sådana saker som vi kunna göra själfva. Detta förutsätter emellertid icke blott den uppryckning i industriellt avseende, varom vi redan talat, utan även en förändring i folkets hjärta och njurar, så att vi icke längre se ned på våra egna varor. En oavlåtlig agitation behövs här, i praktiken stödd på en lämplig ursprungsbeteckning för svensk och utländsk vara. Även här måste vi gå till grunden och söka genom uppfostran få bukt med våra anlag för misshushållning. Vi måste lära oss köpmannayrket, även om vi sakna anlag därför, och just på den grunden! Det hör med i den medborgerliga kunskap, varom här redan talats; men dessa önska vi och hoppas att snart få verkliga handelshögskolor i riket samt allra längst upp en plats vid konungens rådsbord för denna närings representant. Ett självständigt handels- och sjöfartsdepartement (med eller utan industrin tillika), varom riksdagen enats 1905, är en nödvändighet; varvid det kunde tagas i övervägande, huruvida icke det gamla kommerskollegiet nu äntligen kunde indragas.

Men sålunda förbättrad kommersiell utrustning skulle vi ännu mera förhoppningsfullt kunna höja vårt fältrop på detta område: bort med främmande mellanhänder! Allt mycket och allt för länge har Danmark förmedlat Sveriges varuutbyte med främmande folk. Den delen af förtjänsten vilja vi taga tillbaka åt våra egna. Detta innebär i allmänhet uppmuntran åt vår egen rederinäring, så att vår sjöfart måtte motsvara skäliga förhoppningar i ett land med så stor sjögräns. Speciellt innebär det upprättande af det egna, omedelbara förbindelser med främmande land.
Vi står här på ett af de få områden, där nationalisten känna verklig glädje öfver landets utveckling i senaste tid. Här är uppsvinget påtagligt. Redan gå svenska båtar, med eller mindre utan statsunderstöd, till alla världsdelar: Sydafrika, Australien, Argentina, Östasien. Det återstår blott att vaka över, att påpassliga spekulanter icke rentav tillgodogöra sig detta vårt nymornade intresse så att vi åter falla i främmande ”rövarehänder”; den östasiatiska linjen är icke alldeles fri från förebud i den vägen. Kanske vore det för framtiden försiktigast att icke öppna en dylik linje förrän vi kunna hålla den rent svensk.

Ett särskilt slag beteckna förbindelserna över Östersjön. Det vill synas som skulle året 1908 här bilda epok genom tvenne beslut: ångfärjan till Tyskland och den raka rutten till Ryssland. Den förra se vi icke alldeles utan farhågor, men på den senare med desto större förhoppningar. Sveriges ekonomiska ansikte, länge vänt övervägande åt England, har på sistone börjat vridas allt mera åt Tyskland, men det har varit nästan alldeles bortvänt Ryssland. Och dock måste de största möjligheterna till avsättning finnas där vi ha att motse minsta konkurrensen med en inhemsk industri. Därför är Ryssland vårt stora naturliga uppland, af en nådig försyn placeradt vid vår sida, vinkande med en obegränsad köpemarkand just i samma tid då förutsättningarna för en obegränsad industriell utveckling börjat mogna inom våra gränser. Allt för länge ha vi försummat denna härliga utsikt, för kulturell avoghets och politisk skrämsels skull. Nu rycker Tyskland oss in på livet i en grad, som kan inge betänkligheter. Är icke en ekonomisk digression äfven af denna anledning lämplig? I österväg har alltid gått Sveriges väg framåt och uppåt. Där vinkar nu fredlig bragd och ekonomisk storhet. Rättning öster är vårt ”praeterea censeo” för svensk handelspolitik i våra dagar.

Men för de utländska förbindelserna må vi icke glömma förbindelserna inom vårt eget land. Här krävs en målmedveten och vidsynt kommunikationspolitik. Vi får icke lyssna endast till de lärde i Salamanca, som fördöma varje Columbitanle, desamme som på sin tid mobiliserade mot statsjärnvägarna och mot Göta kanal.  Vi måste bryta med hela den åskådning, som vill se pengarna på bordet innan den vågar sig på ett företag. Vi tror på landet, om vi tror på folket. Detta är icke lättsinne, då det rätt förstås: det är en högre art af sparsamhet. Amerikas folk har visat huru man övervinner och tämjer ett stort rum,; detta exempel böra vi efter råd och lägenhet följa.

Det är två företag, på hvilka här skall fästas särskild uppmärksamhet. Det ena är inlandsbanan, järnbaneförbindelsen Kattegatt-Kiruna. Vi vänta af densamma, att den skall besegra Lapplands stora rum, öppna dolda naturresurser, skapa ny bygd utmed sin stora pulsåder, närma järnet under polcirkeln till järnindustrins gamla härdar i Mellansverige, ge det bohuslänska fisket en väg uppåt landet, vi vänta dessutom och särskilt, att den skall återerövra våra under unionens täckmantel förlorade gränstrakter samt binda dem samman med riket och med varandra. Det är särskilt Värmland och Dal, som på detta sätt råkat i beroende af Norge för bristande svenska kommunikationer skull: och därför begära vi att inlandsbanan på dessa breddgrader blir en gränsbana. Det andra företaget har blivit kallat ”Svea Rikskanal”, inom hvilket namn då sammanbinds tvenne gamla önskemål, nämligen ”Värnen en Hasvik” och ”Svea kanal”; alltså en havskanal genom hela riket, en kungsväg för allt gods och kanske t.o.m. en transitoväg för världstrafik mellan London och Petersburg – denna stora tanke är visserligen ännu icke hunnen långt över själva begynnelsen till en tillfredställande utredning. Sådana väldiga planer må dock icke undanskymma det blygsamma arbetet, t. ex. att modernisera och komplettera vårt nuvarande kanalsystem samt att inrätta våra förnämsta landsvägar för automobiltrafik. Det för ett snart och planmässigt ordnande af inre vattenvägar som supplement till våra järnvägar, för masstrafikens behov af billiga frakter. Denna sak ingår alltså som ett led i den moderna fraktpolitik, som hör till våra angelägnaste uppgifter. Allt för länge har statens järnvägsförvaltning – i innerligt förbund med riksdagens uppfattning – betraktat järnvägarna som en affär för sig som måste hjälpligt förränta sig pr dag och bankkilometer. Detta betraktelsesätt måste vika för det rent nationalekonomiska: statsjärnvägarna skola icke vara en mjölkko åt staten utan en dragare åt samhället, alltså ställas i näringarnas tjänst – så får även staten i sinom tid sin utdelning i följd af samhällets uppblomstring och växande skatteförmåga. Här ger oss Tyskland exemplet att efterfölja. En smidig och väl avägd fraktpolitik hör till de främsta af alla medel att höja omsättningen inomlands och göra den inhemska industrin exportduglig.

Även på detta område krävs för ett koncentrerat och enhetligt arbete ett högsta speciellt förvaltningsorgan. Vi önska alltså ett departement för kommunikationer och det allmänna arbeten. I vårt stora land ha vi ett särskilt behov därav. Sedan kunde inom det gamla civildepartementets ram beredas plats till fyllande af ett annat önskemål, dikterat af landets stora utsträckning: en centralbyrå för norrländska ärenden. Norrlands säregna förhållanden i ekonomiskt och socialt avseende göra en sådan anordning af verkligt behov påkallad.

Alla sådana förbättringar i produktion och omsättning, samfärdsel och förvaltning äro ägnade att höja vårt samhälles både reella och ”affektions”-värde. Sålunda vilja vi binda folket genom uppmuntran till bosättning och locka de utvandrade hem. Det behövs blott en ny och modern blick på ekonomiska ting. Allt annat har vi redan. Vi få icke längre stå tillbaka här för våra grannar, vi som långt mera än de behöva en materiell uppryckning, och som ha naturen på vår sida i form af stora obrukade reserver. Den gamla sagan berättar om jätten Anteus, att han fick ny kraft genom beröring med jorden. Må vi i Sveriges land göra den sagan till sanning! Rekonvalescensens ande är i oss just nu, med växande arbetskraft och arbetslust – låt den icke dö! Endast med ett arbetsprogram som det här utvecklade kunna vi följa Axel Oxenstjärnas djupa maning att ”rätt bruka det Indien som Gud givit oss i Sverige”, endast så kunna vi behjärta Jonas Alströms sköna tro på ”Sveriges välstånd, om det vill”!

C) Socialpolitik.

Ett arbetsprogram förutsätter med nödvändighet arbetsro. Vi ha mött detta behov redan på fråga om stärkande af nationalstatens auktoritet. Här inställer det sig ånyo, på de positiva reformernas linje. Den ekonomiska politiken skapar arbetstillfällen, den sociala politiken skall skapa arbetsfrid och arbetsglädje.

Tyskland ger oss här åter en stor lärdom. Även det har haft en stor emigration, men har fått bukt på den. Huru? Genom industriell utveckling, men på samma gång en vidsynt social lagstiftning till undanröjande av industrialismens skuggor. Där går också vår väg, och vi äro redan långt inne på den. Alla partier äro här eniga om huvudriktningen. Ett återstår, krönet på det hela: en ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, till utjämnande af kroppsarbetarens risk i samhällsarbetet. På det att sådan icke må ha någon som helst smak af fattigvård bör arbetaren själv deltaga i premiebetalningen, hvilka premier naturligtvis gå förlorade om han utvandrar. Huru det finansiella problemet eljest skall lösas, är naturligtvis en allvarlig sak att utreda, men det bör kunna gå för oss lika väl som för tyskarna. Under alla omständigheter böra alla skattedragare personligen deltaga, så att det hela får karaktär af en nationalpensionering snarare än ett klassunderstöd – en nationell samling mot nöden, liksom förut i arbetet. Det är detta som ger vår socialpolitik dess karaktär gentemot socialisternas. Även vi vilja höja arbetareklassen, men icke genom att nedtrycka alla andra klasser, utan genom att höja hela nationen. Alltså den gamla motsatsen i en ny form! Och om man från motståndarehåll stämplar högern som ett klassparti af socialisternas egen cert, så beror detta på ett fullständigt misskännande af de olika klassernas ställning till den nationella idén.

Om vi nationalister känna särskilt solidariska med vissa intressegrupper, så är det sådana som äro i särskild mening bundna med hemlandet. Så är icke med förhållandet med socialismens klientel och icke heller med dess motsatts kapitalismen. Ingendera har rötter som med nödvändighet binda dem vid detta land. Kapitalet rinner, som grundvattnet i jorden, över alla landsgränser, och arbetarrörelsen adresserar ju sitt föreningsrop till ”proletärer i alla land”. Detta ligger förövrigt i sakens natur; ty kapitalet kam man ta med sig i plånboken och förvandla till livs- eller njutningsmedel var som helst på jorden, och likaså kan man finna användning för sina armars arbetskraft överallt. Men sitt ägande hemman kan man icke ta med: det ligger där det ligger i Sveriges land. Likaså i viss mån med verkstaden, med handelsboden, med fabriken, med det produktiva arbetets alla härdar: de kunna icke så lätt flyttas och följa med. De binda ägaren hemma med starkare band än den tillfälliga arbets- eller kapitalplaceringen. De göra honom särskilt känslig för alla nationella olyckor: han har att ta dem direkt på sitt huvud, han kan icke komma undan.

Detta är sammanhanget mellan oss unghögermän och bondeklassen, som är den svenska jordens salt och folkets märg. Detta binder oss vidare vid hantverkarna samt smärre handlande och fabrikanter, eller vad man i Tyskland nu så starkt omhuldar under namn af ”medelståndet”. I detta medelstånd se vi den naturliga motvikten å ena sidan kapitalism, som icke längre gör sig solidarisk med landets näringsliv, å andra sidan socialismen. Det är vår plattform i den sociala striden. Vårt bondestånd kämpar just nu en ojämn kamp med dessa båda fronter, ekonomiskt med kapital, politiskt mot socialismen. Vi vilja ej som liberalerna försvara mot den förra faran i Norrland för att sedan utlämna det åt den senare i det övriga riket. Vi vilja kämpa för dess sak över hela linjen. Och huvudvapnet är organisation. Att utveckla de ansatser till allmogens organisation som utgått från Ångermanland, Västergötland och Skåne, så att de omfatta hela landets allmoge som en stark kämparustning, det anse vi från vår synpunkt som en af tidens allra mest maktpåläggande uppgifter – icke minst med tanken på det proportionella valsätt som vi nu gå till mötes. För det övriga medelståndet önska vi ävenledes förbättrad organisation, men i förening med många aktuella reformer: yrkesskolor med lärlings- och mästareutbildning, ett ordnar kreditväsende, utrustning med tekniska hjälpmedel, och vad mera som fackets egne kunna förena sig till eget bästa och ingens skada. Jämte dessa direkta åtgärder till medelklassens stärkande framställer sig som ett stort önskemål att gynna dess rekrytering från arbetarnas kategori. Detta är egnahemsrörelsens största uppgift: att göra lösa arbetare till fasta, ”boende” män. Den vänder sig här först till lantarbetare, som sålunda böra förvandlas till småbrukare. En särskild omsorg bör även ägnas åt att inlösa torpen till privat egendom och sålunda bevara det viktiga, nu i upplösning stadda, ferment inom vårt bofasta samhälle representeras af torpareklassen. Men det ur social synpunkt viktigaste är att sammalunda göra industriernas klass i görligaste mån bofast. Detta är den enda rationella lösningen på städernas bostadsfråga. Här kunna vi icke undgå att sympatisera med de rörelser, som åsyfta en jordreform i storstäderna, givetvis med tillbörlig hänsyn till bestående rättsförhållanden. Vi måste ge dem rätt som i äganderätten se icke ett mål för sig, utan ett medel till samhällets bästa: en eggelse och ett stöd för det produktiva arbetet. Där genom samhällets egen utveckling – och alldeles särskilt genom den offentliga hushållningens offer från statens eller kommunernas sida utan ägarens egna insatser – egendomens värde stegras, där finna vi det allmänna i sin goda rätt att taga sin del; lik så väl som det allmänna äger ingripa där äganderätten missbrukas till dess skada. Vår senaste skogs- och Norrlandslagstiftning (1903 och 1906) är exempel på huru sistnämnda synpunkt redan börjat tränga in i allmänna medvetandet. I förra avseendet vittnar 1908 års sockerbeskattning liksom förslagen och beskattning af oförtjänt värdestegring (på städernas tomter eller statsjärnvägarnas omgivningar) i samma riktning. Vi ställa oss principiellt på samma ståndpunkt, såsom en naturlig finanspolitisk konsekvens af vår socialpolitiska åskådning.

Vi dela härmed ingalunda socialisternas hat till allt kapital över en bank, och det behöver väl knappt sägas att vi hålla absolut på den gamla äganderätten till bondejorden. Men när i äganderättens mark växa upp sådana träd som de moderna trusterna, i hvilkas skugga ingen enskild företagsamhet kan växa – när kapitalet sålunda blir en hämmande boja på det produktiva arbetet i stället för dess friska källflöde – då är staten icke blott berättigad utan förpliktigad att i allmänhetens sanna intresse reglera dess framfart. Vi vilja lika litet ha gula som röda stater i staten!

D) Religiösa och moraliska frågor.

Det finnes ännu en stor institution, jämte vår gamla folkrepresentation och vår gamla statförvaltning, som seglar i motvind i våra dagar, och det är vår gamla statskyrka. Äfven mot henne höjas allt starkare rop, och vad värre är, stora massor af folket ha trätt ut ur henne för att fylla sitt religiösa behov i andra former. Sålunda ansätts hon från ena sidan af de frireligiösas kyrkor och församlingar. Å andra sidan blåser emot henne den rena otron vind från det håll, där man vill ”släcka himmelens ljus för folket”. Mycken malm ljuder och många bjällror klinga i vår tid för att döda våra gamla kyrkklockors ljud. Och vad bjuder man på den sidan i stället? Ren självförgudning uppe på höjderna, socialismens ”evangelium” med sin oklara tro på mänskligheten nere i de breda lagren: en ny hedendom alltså både i de högsta och i det lägsta samhällslagren.

Men emellan dem sitter den alldeles övervägande delen af nationen – åter ett ”medelstånd” – och den vill icke förlora fädernas band med evigheten. Dogmerna äro människoverk och som sådana underkastade förvandlingens lag; men på kärnan vilja vi alltjämt leva och dö. Hur skola vi då kunna behålla den? Sant är, att ingen kan taga det inre livet ifrån oss; men vi nationalister kunna aldrig nöjas med att sålunda ha religionen till ”privatsak”, vi vilja tillika behålla dess värde som en kraft till och i församlingen. Är det då den rätta politiken att stå till sista man på statskyrkans gamla skansar, med orubbade anspråk på förmyndarskap över skolan och obönhörligt avvisande af dem som flytt till frikyrkorna? Vi äro djupt övertygade, att statskyrkan är ännu alltjämt den bästa och mest toleranta formen för församlingslivet, och vi anse frågan om hennes upphävande sakna verklig aktualitet i vår tid. Men vi kunna icke dölja för oss, att här som annorstädes tarvas en helt annorlunda politik än förr; en politik, som går långt i att offra former för att rädda sak. Saken är till sist religionen själv och intet annat. Högre än alla kyrkor står huds röst i våra hjärtan. Tänka vi så, då är vägen här klar. Vi måste med försonlighet och offervillighet räcka frikyrkan handen, för att tillsammans med dem – som en reguljär armé och friskaror – taga upp kampen mot hedendomen inom landets gränser.
Vi kunna alltså icke längre betrakta utvandringen ur statskyrkan som ett brott som måste straffas; vi se däri ett symptom af statskyrkans egen svaghet, som måste botas. Och vi vilja söka boten i samverkan med de emigrerade själva – så kunna vi kanske även hoppas här på en återvandring, sedan bägge parterna börjat inse att det som skiljer blivit mindre än det som enar.
Vi nöja oss här med detta allmänna perspektiv till ledning för ståndpunkten i de praktiska frågorna. Blott en af dem torde här böra framhållas, även om reformen i fråga synes mången ännu icke mogen. Det är frågan om själva kyrkomötet, statskyrkans representation och tillika det gamla prästeståndets efterträdare som skyddsvakt kring kyrkolag och prästerliga privilegier. Det är uppenbart att denna dubbla karaktär är ägnad att minska den betydelse, som denna representation kunde och borde ha. Så länge kyrkomötet är ett slags konkurrent till riksdagen, så länge kan man icke begära att riksdagen ska vilja se det och bekosta det oftare än vart 5:te år; men en så sporadisk existens gör kyrkomötet fullkomligt  i oskick att fylla den höga uppgiften som det kyrkliga livets representativa organ för hela riket. Vore det icke bättre att söka orientera sig inpå allvar i den senaste ställningen, även om det skulle kosta ett veto, som ändå icke är mycket värt? Vi tänka oss alltså årliga kyrkomöten, som statsmaktens rådgivare i kyrkliga och även sedliga frågor, med dess plats även för organiserade kyrkosamfund. Att kvinnor skulle lika med män deltaga i dessa val, står oss för lika klart som att icke böra deltaga i det politiska livet.

Bland sedliga frågor står nykterhetsfrågan alltjämt his oss i förgrunden. En nationaldemokratisk syn på det politiska livet fäster sig givetvis icke endast vid folkets kvantitet utan i allra högsta grad vid dess kvalitet. Och vi kunna ej undgå att se huru denna sjunker genom alkoholismens inverkan. Skall vårt land gå framåt genom folkets självaktning och stärkta viljekraft, då är det visserligen en livsfråga att frigöra det från rusdryckernas övervälde.

Men då den organiserade nykterhetsrörelsen ser medlet härtill i ett absolut rusdrycksförbud, så kunna vi icke betrakta detta annat än som ett utslag af bristande människokännedom och social insikt. Alkoholismen i vår tid är icke bara original smitta utan en följdsjukdom, framkallad af det industriella arbetets glädjelöshet och stadslivets frestelser m.m. ; den är således själv en verkan af djupare liggande orsaker, och det är alltid en dålig kur som bara siktar på verkningarna. I detta fall är det dessutom starkt att befara, att botemedlet bleve ett slag i luften. Vi leva nämligen mitt ibland andra folk, som visserligen icke ha eller tänka att skaffa sig rusdrycksförbud; det fordras då icke mycket fantasi för att se rusdryckerna strömma över till oss från genom hemliga kanaler, om vi verkligen skulle antaga prohibitionismens system. Vad vore alltså vunnet därmed med? För den verkliga nykterheten intet, ty drinkaren skulle alltid veta att förskaffa sig tillfredställelse; men tillfredställelsen skulle ske på smygvägar i stället för öppet, kanske också medelst onaturliga surrogat af ändå större skadlighet – och främmande land skulle tillgodogöra sig den ekonomiska vinsten af begäret.

Vi ha redan ett praktiskt och mycket analogt exempel, nämligen på spelpassionens område. Där finns ingen normal tillfredställelse inom Sveriges gränser; följden har blivit att vårt land betalas en årlig skatt till Danmarks och andra lotterier på många millioner. Inför detta missförhållande rekommendera vi ett inhemskt penninglotteri, så att vi åtminstone ha kontrollen på detta område i egna händer och eventuellt kunna använda den finansiella vinsten till sedliga ändamål. D.v.s. vi vilja på spellustens område ha samma system som vi nu ha på dryckenskapens. Men de organiserade nykterhetsvännerna riskera att ge oss på det senare det system som vi nu ha på det förra: ett falskt sken af sedlighet, gömmande den förbjudna fruktens eggelse tillika med skattskyldighet till främmande land. I sanning, ett rusdrycksförbud är ett tveeggat svärd!

Den väg vi vilja gå i denna fara är längre, men säkrare. Det är uppfostran och upplysningens väg: inverkan på ungdomen, så att ett släkte växer upp som bättre känner fienden och därför vet att fly eller besegra honom. Af en sådan sinnenas reformation vänta vi den enda räddningen undan degenerationens ande, som sitter allt för djupt inne i hela vårt sociala lif för att bliva åtkomligt med yttre medel.

Nykterhetsfrågan är förövrigt icke en fråga blott om drycker, utan om levnadssättet i allmänhet. Det är en lika pålitlig som betänklig sanning, att vårt folk har anlag att leva för högt, och att dessa anlag just nu florera inom alla klasser. De som ömma för nationens hälsa måste predika ett enklare levnadssätt, särskilt inom högsta samfundslagren varifrån exemplet måste komma. Med djup tacksamhet och tillfredställelse hälsa vi och det exempel som i detta fall utgår från själva konungaborgen. Lever folket i allmänhet för högt, så vill man nu också på sina håll att det skall leva fritt. Där den gamla religionen ”värkt bort”, där känner man sig frigjord även från den gamla moralen; där ljuda i stället lärorna om ”självhävdelsen”, på äktenskapets och hemmets och alla goda seders bekostnad. Emot dessa förvillelser ha vi icke heller annat att sätta än upplysning. Alla framfarna människosläktens erfarenhet borde dock icke vara förspilld på oss. Den lär, att vårt liv är oss givet som ett dyrbart lån med  goda gärningar förränta. Vi leva icke bara för vår egen skull, och minst för våra lustars skull. Vi ha icke bragt våra samhällen och våra själar till nuvarande kultur endast för att återkomma till djurens moral i skogen; och det är dit man kommer med självhävdelsen, i hvilka skyddande förklädnader man än må svepa in den, inför andra och inför sig själv.

 I denna dom ligger icke ett stämplande af njutningen själv som ett ont; vi äro inga självplågare; vi se i njutningen en krydda på livet och tillvaron, och vi äro tacksamma därför. Men den skall krydda fullgjort arbete, icke taga kraft därifrån, icke heller bleka ansvarskänslan. Sker så, då få vi själva betala den med lidande, lånet skall krävas tillbaka af oss intill sista skärven, och världen blir fattigare för vår skull därför vi icke rätt förvaltade det…

Mot en sådan moralisk bakgrund måste all nationell politik stå. Ty det är dock till sist sedan mera än lagen, som uppehåller samhällena. Att skydda samfundsmoralen är att värna folkets egen hjärterot.

E) Utrikes- och försvarspolitik.

Det återstår att säga ett ord om vår utrikespolitik. Här är först och främst att märka den genomgripande skillnad, som inträtt i vår yttre ställning under senaste decenniet. Därförut satt vi lugna inom den inre ringen af småstater (Norge, Danmark och Finland), som på olika sätt tjänade oss till buffertar mot den yttre gördeln af storstater (England, Tyskland och Ryssland) hvilka därtill hade sina ansikten bortvända ansikten bortvända från oss. Det var en situation som direkt inbjöd till ett utrikespolitiskt stilleben. Rysslands finska politik, unionens upplösning och de omedelbara förbindelserna med Tyskland ha alldeles förändrat situationen. Våra smågrannar ha till stor del blivit avklädda buffertkaraktären, och de tre stora ha ryckt upp till våra verkliga grannar, med intressen som synas korsa varandra på vår halvö. Det är den situation, som framkallat Ålandsfrågan och mognat Östersjö- och Nordsjöavtalen.

Det ligger i öppen dag, att detta läge ställer helt andra krav på vårt utrikes- och försvarsdepartement är förr. Vi måste lära den turkiske sultanens konst att balansera mellan stormakter; på samma gång vi måste i tid göra klart för oss var vår rätta plats är, om neutraliteten ej längre kan bevaras. Att målet för oss alltjämnt är denna neutralitetens bevarande, det är af de ej allt för många saker om hvilka alla i vårt land äro eniga; det följer alldeles särskildt af vårt arbetsprogram, ty detta förutsätter lugn utåt och inåt.

Det utmärkande draget i vår aktuella utrikeshandel är att England avlägsnar sig och Tyskland närmar sig; den nödigaste reformen på samma område är, som ovan utvecklats, att vi närma oss Ryssland. I en tid som den nuvarande kunna dessa linjer icke falla utanför den rena utrikespolitiken, utan måste öva inverkan därpå. Vi kunna säkerligen icke underlåta att förnya den tyska handelstraktaten, bandet med den närmast befryndade och i intressen mest förbundna stormakten; men vi kunna möta den med en starkare tulltaxa, och vi böra icke i ringaste mån låta den stänga våra utsikter åt andra håll, framför allt år öster.

Alldenstund vi vilja fred, måste vi hålla vårt krut torrt och ”rusta till krig”. Ett aktningsbjudande riksförsvar är en nödvändighet, som kommit i särskilt stark relief genom våt förändrade situation i statssystemet. Ingenting visar bättre det socialistiska perspektivets instängning inom rena klassynpunkter än att socialisterna kunna proklamera en minskning i försvaret just nu, då landet sjunker flere grader i internationell säkerhet, då vi blifvit traktatsenligt förpliktade att deltaga i skyddet af andra lands kuster, och då det hotande avgörandet mellan England och Tyskland kastar sin skugga framför sig! Härmed sammanhänger ock deras ovilja emot skytterörelsen, som måste ligga varje nationell politik i hög grad om hjärtat.

Försvarssynpunkten har varit närvarande redan i vårt kommunikationsprogram, då det är uppenbart att både inlandsbanan (i norr) och Sveakanalen i hög grad skulle tjäna sådana ändamål; den senare tillika med en moderniserad Väddökanal skulle t.o.m. i någon mån kunna neutralisera faran af ett befäst Åland. Vi ha också redan vidrört kravet på en bättre kontroll inom förvaltningen, vilket krav alldeles speciellt gäller de militära områdena. Det är icke blott de bekanta kasernbyggena o.d., som vittna om rent oförsvarliga missförhållanden; det skall icke nekas att en misstro mot hela armén smugit sig in, då den 1905 en tid gav intrycket af att icke vara vuxen den minsta uppgift som omständigheterna kunna pålägga den. Detta är de verkliga försvarsvännernas gravamen, vilka icke vilja söka sak i oträngt mål; men vi kunna icke finna oss i att år efter år offra summor, som för oss äro oproportionerligt stora, på rikets maktmedel, och sedan med jämnmod se dem oförberedda eller impotenta när det skulle gälla…

Därför fordra även vi att något göres till stärkande af förtroendet. Jämte den ifrågasatta räfsten för tillfället anse vi numera försvarsdepartementenas sammanslagning vara även i detta hänseende nyttig åtgärd – under en civil chef, liksom den gamla krigsexpeditionen före 1840 - ; och vi skulle instämma i det liberala ”status quo” på budgetens område, om vi bara kunde vara säkra på att försvaret självt icke finge sitta emellan vid omregleringarna och besparingarna.

Slutord.

Detta är alltså vårt unghögerprogram, i ett flyktig rekognoscering. Mången skulle kanske ha vänstat ett kapitel ren kulturpolitik med tal om andliga uppgifter bredvid de materiella; och man skall kanske förvånas att finna denna sida förbigången just af oss. Härpå är blott att svara vad som redan inledningsvis blivit antytt, att det är frågan om vad folket behöver, och vad det behöver just nu. Andra tider ha andra uppgifter. På vår tid och vårt folk står som ett kategoriskt imperativ kravet att stärka den materiella grunden, ty endast där finns bot för vårt lidande. Är nationell bleksot vårt kasus, då hjälper det icke med lärda utredningar och vackra visor; vi måste ta in järn. Ljus över landet måste spridas; men vi kunna ej leva av ljus. Bröd åt folket, i ständigt växande massor, det är det vi vill. Det är en odödlig sannig att man icke heller leva av bröd allena, men det är icke mindre sant ock klart att man dör utan bröd.

Många och långa år på arbetets hårda väg förestå oss alltså att försona vad många år förbrutit. Sedan skola vi med mera oblandad glädje kunna hälsa vingslagen af Minervas uggla i våra lärosalar och af poesiens vinghäst i våra skaldeboningar. Så förvänta vi ock en mera sund riktning inom vår sköna litteratur än som nu mångenstädes gör sig gällande. Vi har fått övernog af dessa prunkande och röda vallmoblommor, som påminna om kyrkogårdar; den sång vi längta efter skall som blåklinten växa på folkets egen åker, mitt uti rågen som ger folket bröd –

Sålunda vilje vi återge folket lycka och självaktning, icke genom att bara pyssla med dess krämpor eller inleda det i en virvel af njutningar, utan genom att bjuda arbete, samhällsfrid och förnöjsamhet i känsla af egen hälsa och förtröstan på eviga makter. Vi bjuda bröd från inhemska tegar åt allt folket – till skillnad från dem som nöja sig med att mätta en enda klass och med utländskt bröd.

Är detta nu reaktionärt strävande? Vi tala icke till dem, som behöva sådana slagord för att bemantla sin egen reaktion. Alla opartiske och ärlige män måste erkänna, att vår reaktion icke annat är än en sund fysiks reaktion mot smittoämnen, men att vårt program i övrigt är fyllt av den klaraste och starkaste framåtanda å folkets vägnar.

Och skulle det icke vara självständigt nog, skulle det icke vara annat än skåpmat ur andras skafferier, sammanrafsade lockbeten från höger och vänster? Ser man då icke på den ledande och bärande grundtanken: att värna nationaliteten och höja nationalkänslan genom stärkande av folkets ekonomiska grund! Det avtecknar sig klart och starkt emot andra partiers enbart ”socialreformistiska” ledmotiv.

Alla vårt mål är utan tvivel att gagna det fädernesland, som vi tillhöra och med kärlek omfatta. Men vägarna äro skilda. Vi högermän äro de enda som vilja gå nationalismens raka väg till nationalismens raka mål: och vi ha här ett slags ”förmånsrätt”, ty vi ha stått på vakt på denna väg även i den icke avlägsna tid, då man här i landet riskerade sitt goda namn och rykte genom att tala svenska i fosterländska livfrågor…
Vi ha således intet annat tecken än det blågula med korset. På en annan visare se vi en blekand trikolor, upplagd med svenska färger. På en tredje glöder internationalens röda duk, skymmande dem helt. Detta är vårt ”trivium” där folket nu står. På den ena eller andra vägen måste vi fram. Det är ej längre tid att sova eller ens tveka. Ett beslut måste fattas, och det just nu. Till var och en ljuder rösten från folkets eget samvete: välj – du står på skiljovägen!

 

Ett välkommet gästtillägg med vacker inramning om vad som för oss fosterlandsvänner definierar vår åskådning av Vasakärven:

Sedan urminnes tider har våra förfäder befolkat den landmassa som idag kallas Sverige, vi är ättlingar till det folk som bosatte sig här när inlandsisen lämnade landmassan.
Det finns fler än 3000 folkslag i världen, folkslag som markant skiljer sig från varandra, det finns runt 200 stater i världen.
Vårt land tillhör vårt folk, det finns unika värden i Sverige som delas av alla svenskar och som vi vill bevara och försvara.
Den etniska mångfalden är en av världens största rikedomar och svenskarna har genom sitt språk, sin kultur och historia bevarat sin identitet och vuxit sig starka som folk i tusentals år.
Sverige har en uråldrig historia, ett gemensamt språk, en gemensam kultur och landets tidigare många krigsår har bidragit till känslan av samhörighet. När känslan av en övergripande gemenskap gör sig märkbar i Sverige igen kommer folket att åter hamna i fokus.
Vårt ursprung är källan till vår folksjäl och vår uppgift blir att bevara och fortsätta vår svenska strävan på frihetens grund.
Varje folk har rätt att försvara sitt territorium, sin nationella bestämmanderätt och särart. För att vårt folk ska kunna bryta sig loss ur förtrycket krävs en renodlad svensk ideologi, en genuint svensk nationell rörelse, grundad på en progressiv nationell idé.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land genom Engelbrekt och Gustav Vasas befrielsekamp, Gustav II Adolf och Karl X Gustavs erövringar och Karl XI och Karl XIIs försvarskamp för Sverige. Utan vårt folks ansträngningar och våra kungars krig hade vi antagligen inte haft något Sverige, för till skillnad från utvalda folk så har ingen Gud pekat på det landområdet som är Sverige och sagt att “detta ska vara ert land”. Svenskarna har fått kämpat för sin frihet, genom våra förfäders offer i blod lever budskapet - Sverige är vårt.

Vår målsättning är att svenskarna ska känna att det är naturligt och självklart att vara stolta över sitt ursprung, sitt folk och sitt land.
Svensken ska värna och försvara sitt eget folk och bli medvetna om den allvarliga situation vårt folk befinner sig i. Motverka såväl utländsk och svenskfientlig kultur som verksamhet för att stärka gemenskapen mellan svenskarna och samtidigt verka för att öka kunskapen om vårt eget arv – svensk kultur och historia.

Vi hävdar rätten till vår egen identitet och vårt eget land.
Vi kämpar för vårt folk, dess kultur och historia.
Vi företräder ett särintresse – svenskarnas.

Vi svenskar har en historia. Våra rötter går långt tillbaks i tiden och vår historia är en del av vårt kulturarv.
Vikingar, krigarkungar, snilleindustrier, våra folkrörelser och framväxten av demokrati och vår rätt till yttrande-, förenings och mötesfrihet är allt delar av vår historia. En historia som idag ses som en serie brott och oförrätter begångna av våra förfäder.
För det förväntas vi känna skuld – vi bär ingen skuld.

Vårt folk har rätten att värna vår särart, etnicitet och identitet.

Svenska nationalisters tillgivenhet till vikingatiden och eddornas gudavärld är något som det narrats med från alla håll. Pekandes på allt mellan Götiska Förbundet till Ultima Thule så har man velat påvisa att all form av modern “asatro” bara är ett bländverk skapat av patriotiska borgliga tokstollar snarare än att ha med genuin tro att göra. Hur detta är riktigt beror på hur man definierar en term sådan som “asatro”. Jag har dock aldrig läst om eller språkats med en modern “asatroende” som allvarligt hävdar att Tor är en fysiskt existerande stor rödhårig man som flyger över himmelen i en vagn och kastar blixtar från sin hammare. Men det är inte heller detta som är “asatro” eller ens hedendom, utan medvetna eller historiska missuppfattningar om våra förfäders myter och legender.

NI och andra nationella organ har, såsom Nonkonform, refererat i artiklar och krönikor till kristendomens och nationalismens samhörighet, inget ont om detta. Men som en ickekristen nationalist, så skulle jag gärna vilja uttrycka ett par tankar även om den europeiska eller nordiska hedendomens relation till nationalismen. Från kristet nationellt håll och prokristet, har det för mig tidigare framförts, att det vore orealistiskt att förespråka en återgång till den norröna hedendomens riter och traditioner. Att det var kristenheten som gjorde oss till civiliserade och att Sveriges egentliga grund finns i medeltiden. Detta är från en rent statsvetenskaplig synpunkt rätt, att Sveriges som stat och grunden till dess nuvarande institutioner, växte fram i skiftningen i vikingatid och medeltid. Den katolska kyrkan skall här ha fungerat som förmedlare av den romersk-grekiska statskonsten, filosofin och kulturen, vilket i sig delvis är sant, det är även sant att de germanska, galliska, och andra europeiska tidiga riksbildningarna skedde på nordfolkens mark och även på deras egen grund och att det var efter folkvandringstidens omstöpande skede som grunden till det nationella kungadömet växte fram i Europa (Per Engdahl: Västerlandets Förnyelse). På detta sätt kan man inte förneka att kristenheten har haft en stor påverkan av riksbildningarna, speciellt genom att kyrkan i sig bar vidare den civilisatoriska administrationen, bokkonsten o.s.v. Även centraliseringen medfördes med denna nya statskonst. Dock skall ingen tro att det var ett endast fredligt “utbyte av kultur” som skedde alla gånger, det var ett krig mellan det traditionella och banbrytande, oavhängighet eller beroende till Rom eller centralmakten. Författaren Östen Kjellman, som tas upp längre fram, har gjort en grundlig undersökning av skrivna dokument från tiden vilka snarare påvisat att kyrkan inte skydde några som helst medel för att i kampen mot hedendomen, oavsett vilka medel som skulle användas.

Kyrkan kärvade ut sig en särställning i Europa som kulturell och administrativ förmedlare av det grekisk-romerska arvet. Ett sista arv av det romerska imperiet som den katolska kyrkans högsta strävan förblev att återställa detta under libertas ecclaesie(kyrkans frihet från statlig inblandning och på så sätt bli en makt stående över dom enskilda kristna staterna). Men när man endast granskar den europeiska och nordiska historien med ett krasst historiematerialistiskt, eller endast statsvetenskapligt perspektiv, missar och folkloristikens, traditionsforskningens och folkpsykologins resultat och anseende på detta område missar man också de rent allmänmänskliga relationerna på det folkligt kulturella planet.

Det finns försvarare av tesen att den kristendom européerna vände sig till var inte den av det hebreiskt gammaltestamentliga slaget utan att kristendomen också fick genomgå en europeisering för att bli acceptabel för nordfolken (James C. Russell:” The Germanization of Earley Medival Christianity”, New York: Oxford University Press 1993). Den s.k. arianismen är ett visst exempel på detta. Dock så är arianism en omdiskuterad etikett på den kristna tro som de nordliga folken, såsom öst- och västgoter, vandaler och langobarder, lät sig omvändas till då den omtolkats till en trosuppfattning som passade nordfolkens kulturella mentalitet och skapade en kulturell och religiös frihet gentemot det romerska påvedömet, och så förblev det fram tills att kung Klodvig av Frankerriket övergick till den katolska trosbekännelsen. Nu skulle kritikern kunna inskjuta att bondesamhällets vidskepligheter och en kättersk avart av katolicismen inte är någon logisk grund att bygga en världsåskådning på men det är inte det jag heller syftar på. Snarare så är det jag här vill påvisa är att våra nordliga och västeuropeiska folk har genom hela vår historia som kristna länder än dock behållit sin särart, med- eller omedvetet genom att anpassa det nya efter det gamla och vice versa. Arianism eller reformation kan ses även ur detta perspektiv, speciellt i Tyskland, där reformstoriska strävanden legitimerades med av berättelserna och identifikationen med exempelvis den germanske upprorsledaren och tillika f.d. romerske officeren Hermann (Arminius)

Folkloristiken Ebbe Schön har gjort en stor isatts genom sin forskning i sina skildringar av våra förfäders trosföreställningar och traditioner som levat kvar i allmogen, vars rötter står att finna i en tidigare norrön tradition än den judeo-kristna. Legenderna om Oden som rider över landskapen och ibland låter Sleipner skos av traktens smeder, fortsatte att berättas om ändå i 1800-talets bondekultur i Sverige, Finland och säkerligen övriga Norden (Ebbe Schön: “Asators Hammare”)? Traditioner som grötutställning, att pynta julgranar, midsommarstångar, nattliga ritter under vinterkvällar (kommen ur den hedniska rituella traditionen oskoreian, den vilda jakten, har senare i den kristna traditionen omtolkats till stjärnegossars ritt vid juletid) och flera andra specifika traditioner har oftast snarare hedniskt ursprung än kristet, trotts att kristendomen, precis som i hela sin historia, införlivar de tidigare traditionerna som sina egna för att skänka legitimitet. Allt detta är ju av stort intresse för oss som nationalister och intresserade av vår folkliga tradition, men i sig så är det ju intet av detta en ersättare exempelvis av en kosmologi och teologisk trosvärld.

Amatörhistoriken Östen Kjellman har i sitt verk “Den forna seden” om Nordens germanska förkristna kultur, påvisat att hedningens tro snarare var en fråga om en världsåskådning Ett positivt bejakande av traditionella, episka, heroiska och jordnära värden som byggde på vad som kan kallas en cyklisk och holistisk åskådning, än en specifik trosbekännelse. Man höll sig med sin gud/högre makt som vad man kallade för “fulltrui” (nära eller förtrogen vän), man hade en själslig bild som omfattades av flera olika begrepp såsom hug, fylgja, hamn och förfädernas och andra makters närvaro, men inte i ett dualistiskt system. Myterna blir i denna tolkning inte samma sak som teologiska lärosatser utan underhållande berättelser om (antropomorfa) gudomliga hjältar med mänskliga drag som ställs inför svårigheter och komiska dråpligheter, vilka löses på underhållande eller också lärorikt sätt. Odens råd i Den Höges Sång är just vad de är: råd för livets svårigheter och goda sidor, inte dogmatiska trossatser. Det har framhållits kritik mot ett hedniskt återanknytande i o m. att “asatro” inte var en sammanfattad kosmologi eller mytologi som man kan få bilden av genom att studera eddorna. Snarare var dom lokala variationerna gällande gudar och traditioner påtagliga, men det undergräver inte att det finns flera aspekter av de germanska traditionerna grundar sig i en mångsidig världsbild, en åskådning, en inställning till själva livet snarare än frågor sökande universala slutgiltiga sanningar.

Inom tankesmedjan GRECE, de så kallade identitärerna eller “nya högern”, föddes i sökande efter nya svar på gamla frågor, uppfattningen att om Europa skall leva vidare, vilket kräver en själslig och kulturell och nyordning, måste man gå tillbaka till grundfundamenten i det europeiska kynnet (C.G. Jungs psykoligiska teorier om underliggande psykologiska arketyper spelar in här), det som nordfolk och européer identifierar sig med och skänker vitalitet, är den starka handlingskraft och livsinställning som kännetecknar de europeiska folkens heroiska urtidsmyter.

Skulkänslor, rädsla, trygghetsnarkomanin och den självhatande (etnomasochistiska) kärleken till “den nästa”, har gjort europén försvarslös emot den liberala marknadens och globaliseringens värden. Denna disorientering i värden är inte sprungen ur en världsåskådning av Rigveda, Illiaden, Kalevala eller Eddan, utan en föreställningsvärld sprungen ur arvet från judekristenheten och Mellanöstern som till en början snarare var en motpol mot nordisk och romerskgrekisk tanke och känsloförhållanden. Att söka sig bakåt, förbi ökenguden Yahveh och hans folks myter, och återfinna den sensitivitet och ursprunglighet i Europas skogar och natur, och det värden som inspirerats ur detta, är det som kallas hedendom. Detta är något som specifikt svensk lyrik och dikt ofta också gör, när den erkänns är som vackrast hos oss. Detta ska inte tolkas som exempelvis ett kollektivt antagande av New Age-världens godtyckliga blandande och hedonismsträvande andlighet och försök att återskapa förkristen tro(vilket man ofta gör utan att ta hänsyn till traditionella värden), utan målet är att återuppliva klassiska etiska principer som gått förlorade ur vår folksjäl genom våra senare tiders kulturella omvälvningar som ej varit i positiv balans med det nordliga kynnet och behoven. På detta sätt är det snarare en fråga en filosofisk hedendom, inte utan andlig betydelse, men dess huvudsakliga uppgift är inte här att restaurera förgångna riter eller exakta trosföreställningar utan att vitalisera och återlokalisera den europeiska och nordiska människan i sin tillvaro och sin syn på plats i kosmos(grekiska för “ordning”), i världen och sig själv. Vad den moderne identitären söker är skapande (eller återgången) till en ny mening skild från den självutplånande och skuldpåläggande universalismen och “friheten” (principen om den maximala individuella njutningen). Även om de olympiska gudarna eller Asgårds asar & vaner inte längre existerar i vår nuvarande trosuppfattning, har deras arv och inspiration arketypiskt levt vidare genom vår litteratur, mentalitet, ideal osv. Men ingen borde heller vara så naiv att man ska tro att man kan kasta om historien och ett årtusende historia av kristendom i vårt land och tro att saker kommer bli som de var eller man föreställt sig att det har varit. Identitären Pierre Vial ska ha uttryckt, att “Det tjugoförsta århundradets revolution” kommer med sannolikhet bli religös: Genom att återförena européerna med deras sannaste inneboende ande, och genom att hedendomens kulturella återupplivande blir grunden till ett nytt återuppstigande för Europa och ska den även säkerställa av dess framtida fortlevnad.

Både i sin forntida och nutida form konfronterar hedendomen kristendomen med en annan världsbild. Den monoteistiska traditionen från Abraham förminskar de otaliga de mångsidiga uttrycken för det gudomliga och den andliga metafysiska tillvaron till endast en guds verkan och under hans anlete. Monoteismen talar endast om en enda sanning, en enda ande/gud och endast en mänsklighet. Den inspirerar som konsekvens en ensidighet, ett antingen eller, fasta kategorier som Descartes oavsiktligt uttryckte genom att fördöma “felandets skog” gentemot “öknens självklarhet”. I motsatts mot judekristenheten uppsteg hedendomen bland “skogens heliga lundar” genom sensibilitet och av förundran över naturen och tillvaron och i en frihetlig andakt. Den berömde keltologen, Jean Markale, pekar ut att den forntida keltiska anden var fri från judekristenhetens kategorisering om världen ordnad som en svart-vit ensidighet. För dyrkarna av Bridget och Lugh i de otämjda västeuropeiska skogarna fanns inga absolutheter. Monoteismens princip av identitet: a = a, fanns inte. Precis som i den nordiska traditionen existerade kelterna i en värld fylld av motsägelser, utan skarpa och exakta gränser mellan gott och ont, rätt och fel. I stället det måste bli en anpassningsbar fråga. Vad som är rätt i en situation är med stor sannolikhet hel i en annan och den enes dröm kan lika gärna varas den andres mardröm. Så som världen hade oskarpa gränser mellan flera motpoler så levde de forna kelterna och nordborna i en värld där samma andar som bebodde människan och naturen levde också i gudarna (europeiska och andra förkristna gudar är nästan alltid androgyna (har mänskliga drag, beteende och även brister) . Andarna/makterna var överlag både motsägelsefulla och kompletterande. Människas uppgift i världen häri blir inte att ta avstånd eller förneka den naturliga världen (som kristendomens förlösande från världen genom dess syndalära) utan att balansera mellan dess motsättningar såsom Heraclitus uttryckte: “kosmos verkar som en harmoni av spänningar, såsom genom en luta eller en båge”. Den keltiska eller nordiska världen innehöll helt andra sanningar, då den betraktade sanningar och varanden som skuggor av sanning och varande och på så sätt gav utrymme för flera olika tolkningar av vekligheten och skeenden i stället för konstaterande av en enda verklig sanning. Platons ideallära verkar också vara formad på liknande sätt (Platons idealism, eller platonismen, var ett arv från antikens filosofi som hade stor utbredning inom medeltidens kristenhet). Detta ska dock inte ses som en form av värdenihilism eller förnekande av värden. Snarare att verkligheten är en omöjlighet att med exakthet uträkna hur saker är eller och kommer att bli, och därför måste man också vara anpassningsbar för flera olika alternativ för olika situationer. Världen är, men världen gestaltar sig olika för olika personer, olika gemenskaper, synesätt myter och folk.

Denna nyanserade bild av sanning vilar på den grundläggande hedniska principen: Att livet inte har annan egentlig mening än livet självt. Som de forntida myternas skalder, såsom Homeros, förklarar för oss att livet i sig är en kamp. Livets bana kantas av spänningar i ordningen runt omkring oss (Hegels dialektiska filosofi har klara likheter), och hur vi agerar efter dessas förutsättningar. Men människan i sig är inget kraftlöst väsen, utan kan av egen kraft bringa en ordning för sig själv genom att betvinga både kaos och kosmos spänningar (beroende på dennes motiv) och kräva sig sin egen plats. Tron om att världens grundvalar vilar på en princip av motpolernas spänningar, såsom den nordiska skapelsemytens berättelse om livet som en utvecklande process, som så långt tillbaka man kan gå tillbaka, finner i kraftflödena från Muspelheim och Nifelheim. Detta är i sig inte samma sak som monoteismens dualistiska universala dualism mellan den fasta sanningen om en strid mellan den positiva principen om ljus/godhet mot mörker/ondska. En kraft såsom kosmos/ordning är aldrig helt ond eller helt god, och kaos/oordning kan heller inte ses som en kraft endast såsom negativ eller förstörande i sig. Att försöka att moralisera dessa krafter vore som att försöka ge tyngdlagen en god eller ond mening. Den bara “är” utan närmare analys oavsett om man är medveten om den eller inte. Det moraliska förhållandet asar, vaner och jättar emellan måste ses i ljuset av detta i de nordiska myterna. Om jättar endast skulle vara arketyper för den rena ondskan eller kaos, varför upptas dessa som fränder eller hustrur till asarna? Jättarna är kaotiska, ondsinta, rovlystna och listiga i sitt beteende, men det är också Oden och andra asar eller vaner. De moderliga gudinnorna Freja och Frigg är inte bara ideala arketyper för moderlighet eller kärlek utan också äktenskapsbrytare och har haft älskare. Tyr tros vara kommen av jättars ätt i den äldre Eddan, dock kopplades hans egenskaper till mod, offervilja rättvisa och tapperhet.

Man ska inte likna denna världssyn vid exakt samma världssyn som darwinismens föreställning om organismernas kamp sinsemellan och att den starkaste kommer att överleva. “Progressiva” (liberal/marxist) kan också vid säkerligen vid första anblick uttyda klar likhet med den filosofi de tidiga liberalerna tillämpade på ekonomi och samhälle men detta är ett grundläggande fel för en världssyn formad av hedniska principer. Den hedniska principen om livet som en kamp är i sig varken moraliserande god eller ond utan ett accepterande av livets omständigheter. Omständigheter är inga fasta lagar som inte av människans egen kraft kan förändra inom människan och den mänskliga gemenskapens och samvarons dimension och förutsättningar. Men detta gör också, till skillnad från liberalerna och marxisterna världssyn, att man ser realistiskt på tillvaron utan socialt konstruerade värden. I den hedniska världen kanske den starke vinner och den svage dör. Detta är dock inte ett självändamål som exempelvis inom grenen av den extrema eller övertolkade darwinismen, utan ett konstaterande av den reella verkligheten att ingen universal lag kommer att träda i och ställa sig emellan två kämpande motparter oavsett motiv eller omständigheter.

I den värld som presenteras inför oss av Homeros är står hjälten inför en utmaning, ett prov och en uppgift, självpåtagen eller pålagd. Det är inte gott och ont, långt eller kort liv som räknas, utan ära och vanära, skönhet och fulhet, mod eller feghet. Akilles och Odysseus är två hjältar, men deras öden är varandras motsatser men häri finns inget moraliserande. Det är genom att genomgå triumfer och förluster, tragedier, passioner och stordåd hjälten skapar ett meningsfullt liv. Det är genom att genomgå dessa strävanden helighet uppnås hos den enskilde trotsaren av motgångar och vinnaren av framgångar. Det är genom att skapa sig sin plats i kosmos, världen, riket, folket, samhället och efter dess principer gemensamma principer det tragiska europeiska hjälteidealet och eposet finner sitt lyckligaste slut. Den förkristne europeiske hedningen svor inte eder eller lojalitet till några höga universala principer eller moralistiska strävanden. En man svuren åt en ed, dennes löfte riktades inte till några överjordliga universala principer utan på det som syntes viktigt hans liv. “Jag, svär vid de gudar som mitt folk svär till”, talar en irländsk berättelse för oss. Det heliga fanns i världen själv, då världen och allt i den är en manifestation av det gudomliga. “Det gudomliga sover i stenen, andas i växten, drömmer i djuret och vaknar i människan” (Robert Dun).Gudar och makter är här en del och av samma substans som av människor och djur. Det fanns ingen högre manifestation av liv än livet självt, och livet efter detta var en integrerad del av livet även det. Förfädernas andar kunde lika gärna som gudarna själva träda fram för att hjälpa och ge råd, styrka eller inspiration till sina efterkommande. På detta sätt var döden och existensen en del i en större helhet av olika existenser. Livet i gudarnas riken påminde till största del om livet i jorden, fast perfektare och helare. Inte löften om evig frid, sömn, vin, njutningsmedel, eller obegränsad sexuell tillfredställelse i evighet. Detta är det som de levantiska trosbekännelserna som man lockat nordfolken med. Men inte är det en föreställning kommen ur europeiskt eller nordligt sinnelag. För de europeiska folken kunde livet på andra “sidan” lika gärna vara en ännu hårdare strid, och en strid som slutligen skulle få den nuvarande världen och även gudarna att gå under men att livet ändå kommer att spinna vidare i det cykliska förloppet mellan krafter som står utanför all egentligt definitionsförmåga eller kontroll.

I en värld med livet som syfte där de svaga går under och de starka segrar, så är de av stor vikt att livsuppehållande och livsbejakande principer upprätthålls inom en mänsklig gemenskap, inte strävandet efter individuell tillfredställelse eller “frihet”. Likt lagen om att frihet endast kan existera under given lag eller hänsynstagande inom en gemensam åskådnings paradigm, så är den hedniska människan en helt integrerad del av sin mänskliga gemenskap: sitt folk, klan, kast, ätt, bygemenskap osv. För den förkristna hedningen fanns ingen universal sanning som allomfattande lag som upprätthöll hans säkerhet eller tillvaro. Denna skapas med dennes gelikar. Frihet för en hedning var att leva med sitt eget folk, med dess egna principer och hänsynstagande emellan varandra, inte efter främlingens krav på underkastelse, vilket i en mytisk värld var ett uttryck för orättfärdigt maktutövande. Hedningen var alltså omöjlig att separera från sitt folk. Även om dennes gudar var besatta av “helig/gudomlig energi” så lade inte dessa grunden till universums lagar, då de själva var skapade därav och talade endast till dem som trodde på dem. Eftersom olika folk håll sig till olika levnadsförhållanden och gudar, var de hedniska tanken specifik efter sitt lokala sammanhang. Genom att tolka världen efter dess omständigheter efter sitt egna nedärvda kulturella värden och subjektiva erfarenheter skapade den hedniska människan en meningsfull tillvaro. Denna meningsfullhet förutsatte också en väl grundad mytisk och kulturell tradition, odelbar från folk och hans gemenskap med det.

 

Ridderskapet var i betydligt högre grad en produkt av inneboende nordeuropeiska värderingar och känslostämningar och nordeuropeisk ande än av kristendomen, även om det präglades för att stämma överens med yttre kristna influenser och framtoning, och nödvändigt uttrycktes (om än något förvrängt) i kristna termer. Det var i själva verket en utveckling en av traditionellt germanska förkristna institutioner. “Om vi jämför chansos de geste med de skandinaviska eposen , kommer vi att finna många likheter, och de (hedniska) anglosaxiska hjältedikterna återspeglar samma kvaliteter*. Den medeltida riddaren hade oändligt mycket mer gemensamt med sina hedniska germanska förfäder - vad natur, identitet, anblick, ande , värderingar, särdrag och karaktär beträffar - än han hade med sina rasligt främmande kristna religionsfränder i Sydeuropa och Levanten. Den enda betydande förändring i nordligt beteende, seder och bruk som kristendomen åstadkom, och det kanske mer i form av en förändring i ytlig framtoning och skriva konventioner än i Nords själva väsen, skedde beträffande kvinnans ställning. I de skandinaviska och germanska eposen “är kvinnan en hjälpande kamrat och jämlike”. I enligt med kristendomens levantinska ursprung, porträtterades kvinnans ställning och roll under dess inflytande som perifer snarare än central…

 

Så talar Richard McCoulloch om hur det germanska nordliga krigaridealet levt vidare in i den kristna europeiska kulturen i de germansk-keltiska länderna. Något som han även hänvisar till genom den form av medeltida eller romantiska avbildningar av riddarepoken som levande minne kopplat till de nordliga folkens egen självbild och ideal. Dessa var och är ur detta perspektiv inget som “uppfunnits” eller hämtats från de sydröna kulturerna utan något utvecklats i yttre former och omformats till sitt egna karaktäristiska nordliga innehåll. I dessa tider av medveten historisk förvrängning och utbyte av innehåll i vår historia, identitet och syn på vår egen historia är detta något vi även måste tänka på när populärhistoriker bräker ut sig sensationella uttalanden om “historisk mångkultur” och “kulturberikning utifrån” utan att ta hänsyn till hur dessa också formades av tidigare kulturella referenser (liksom nya) och mentalitet. McCoulloch nämner även de traditionella nordliga manliga respektive kvinnliga idealen kopplat till ridderlighet:

Den djupaste och vackraste symbolen för det nordeuropeiska manliga idealet finns i ridderskapets bildframställning. Det nordeuropeiska manliga idealets etik spårar sin direkta härkomst, genetiskt och kulturellt, från de forntida germanska krigarna till de medeltida riddarna till den nutida gentlemannen. Den idealiske riddaren var och är avbildad som en stilig nordbo…

…Om den romantiska romanens popularitet är en mätare, förblir bilden av idealriddaren (och hans ättlingar i rätt nedstigande led) starkt tilltalande för det nordeuropeiska psyket. Denna avbilds nutida variationer, inom spelfilmen likväl romanen, är talrika och inflytelserika, till och med mitt i en mångraslig kultur där den, och de etiska, estetiska och rasliga värden den representerar, ofta förvrängs, motsätts och förkastas. Riddaridealets dragningskraft erfars av både män och kvinnor, och dess ursprung ligger djupt rotat i förhållandet mellan könen, dess naturliga roller och syn på varandra. Det är nära förknippat med mannens beskyddande roll och kvinnans inspirerande roll, och frammanar en attityd av vördnadsfull kärlek för kvinnan hos mannen som står i skarp kontrast till den attityd av vanvördig besudling som är karaktäristisk för främmande och lägre manstyper. Som sådant är det intimt förbundet med de värderingar och känslor som är livsviktiga för frågan om nordeuropeisk räddning och överlevnad…

Man önskar att dessa ord skulle kunna ses som en praktisk sanning, men så är tyvärr inte längre fallet hos våra nordliga män av dagens datum och snarare en generalisering än en regel om man ser till moderna förhållanden. Många “män” (få verkliga sådana finns idag i vårt land) har tagit åt sig av 1900-talets populärkulturella bild av mannen. Idag har vi två bilder vi tvingas välja mellan maschon/svinet efter amerikansk värdenihilistisk modell med promiskuitet och en falsk manlighetsbild snarare besläktad med de grovare ickenordliga kulturerna och inte det nordliga kynnets romantik och idealism. På andra sidan finner vi den korrekte, feminiserade “mannen” utan förståelse eller lojalitet till varken fädernesjord, kvinna eller traidition eller sitt köns förpliktelser emot det motsatta. Trotts att det senare alternativet är det som slungas ut som ideal hos regimpressen eller “kulturen” så blir den tidigare akretypen en form av “rebelliskt uppror” mot rådande principer. I denna identitetslösa process så sväljer personen i fråga den ena eller andra arketypen och båda är i sig motsatta nordlig strävande och idealitet. Tyvärr kan det inte heller sägas att även “nationellt sinnade” undgått denna kulturella fälla, där “rörelsen” snarare kommit att utifrån ibland kunnat ses som ett uttryck för den först kategorins “män” att finna ett uttryck för att hävda sin maskulinitet genom och vinna denna bekräftlse genom aggressivt försvar av den uråldriga principen om manligt försvar av territorium. Det finns svenska “män”, som våldtar, misshandlar kvinnor, lever på kriminalitet och odlar sig en badboy-attityd för att spegla sina narcisistiska personlighetskomplex. Detta är ett utslag av den sjuka kultur nordfolk lever sina liv i och det är det är en ett naivt verklighetsfrånvarande önsketänkande om man tror att dylika saker kommer försvinna bara folk av främmande härstamning lämnar våra kärnländer. Det är även denna realitet som gör det mer eller mindre obrukbart att endast tro att allt kommer lösa sig utmärkt bara för att man skriker slogans och klischeér och talar om kulturellt bevarande långsiktigt arbete som något “fegt” eller “inte rasrevolutionärt nog” men vägrar se till de faktiska brister som även finns inom sitt eget läger. Detta är inte en attack mot “nationella” utan ett konstaterande av att det kulturella förfall som vår civilisation genomgår har tagit mångsidiga konsekvenser och bara för att någon kallar sig “nationell” så kan den personen ändå vara en lika god manlig förebild för Sveriges ungdom som raggarslusken, ghettosmurfen eller något annat symptom på förfall av den nordiskt manliga identiteten.

Se vidare Änglarnas Levnadsöde av Richard McCoulloch http://www.preservationist-books.com/

*Richard Barber, The Knight and Chivalry (New York, Harper&Row, 1982), s 62.

Gällande ridderskpets förkristna rötter:
“Under en tryckande hungersnöd i Rom, utdelar Spurius Mælius, en Romersk Riddare, på egen bekostnad säd ibland folket: sedan han derigenom blifvit menighetens gunstling, eftersträfvar han konungamakt, men dödas af Rytteri-Öfversten Cajus Servilius Ahala på Diktatorn Quinctii Cincinatti befallning…”
Romerska Historien Fjerde Boken (Kap. 9—11) : Livius 445-437 f.kr

Medieval knights glorified and identified with the valor, tactics and ideals of ancient Romans.” (James Ross Sweeney (1983). “Chivalry”, in The Dictionary of the Middle Ages, Volume III. )

 ”Dubbningsceremonin uppstod i Frankrike omkring år 1070, men hade gamla rötter i germansk tradition, där upptagandet av unga män i krigargemenskapen var en viktig markering av inträdet i vuxenlivet. Genom att införa religiösa inslag ville kyrkan knyta ridderskapet till sig, så att riddarna blev legitimerade försvarare av den sanna tron”
http://bjorn.foxtail.nu/a_dubbning.htm

“Ty Augustus hade förordnat »att de romerska riddare som förvaltade Egypten skulle hafva lagskipande makt, och deras utslag anses lika gällande som de romerska embetsmännens.» Sedermera öfverlemnades åt riddarna äfven i andra provinser och i Rom många saker som fordom afgjordes af pretorerne.”
ROMERSKA ANNALER : Tolfte Boken : År 53 e.Kr.  

Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:

Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:

 

 

“Än lever den romerska riddare som var sänt att skaffa bärnsten av Julianus superintendent för gladiatorspelen som gavs på Neros order. Riddaren reste till marknader och kuster och hämtade hem en ofantlig mängd bärnsten. Den för nätet som täcker podiet från de vilda djuren som var dekorerade med knappar av bärnsten. Vapnen, bårarna och hela apparaten var dekorerade på samma sätt för en hel dag. Den största biten riddaren hämtade vägde tretton pund”.

se även http://en.wikipedia.org/wiki/Equestrian_(Roman)

 
Få personer har haft ett så stort inflytande över den moderna politiken men ändå legat i skymundan som professor Rudolf Kjellén (1864-1922). Professor vid Göteborgs Högskola i geografi och statskunskap samt professor skytteanus vid Uppsala Universitet 1916. Han är författare till flera verk inom statsvetenskap, geopolitik, geografi och historia.

Kjellén är inte känd för ett stort direkt inflytande över sin tids realpolitik men verkade som både svensk riksdagsman och som en idéupplysare inom högern. Kjellén, som kom från en pietistisk hemmiljö på ön Torsö, var en man som under hela sitt liv ägnade sig åt studier i fäderneslandets historia och det politiska livet i sin samtid och gav ut flera statsvetenskapliga verk.

Kjelléns minne har efter sin levnad sargats och nämns ofta som en förebyggare för ”fascismen”.  Något som är föga känt är dock hans verkliga ideologiska ställning. Hans hemvist var den konservativa högern, men var en följeslagare av Harald Hjärnes reformistiska linje: Försvar och reformer! Hos Kjellén fanns visionen om det svenska folkhemmet och nationell samling för hela folkets väl. En linje som även Per Albin Hansson omedvetet eller medvetet (i förvanskad form) begagnade sig av vid socialdemokratins möte med den reella statspolitiska verkligheten, varvid man var tvungen att agera realpolitiskt med en s.k. organisk statspolitik. Rudolf Kjelléns eftermäle har kommit att avfärdas som en reaktionär och antidemokrat i historieskrivningen. Dock så var han anhängare av en proportionell demokrati med tre kammare i riksdagen med skilda val för olika yrkeskategorier. Tanken bakom detta system var att en majoritet inte skulle kunna undvika att ta hänsyn till en minoritets rättigheter där alla grupper skulle kunna ha samma inflytande oavsett klasstillhörighet eller antal. Denna modell har kallats för korporativ men Per Engdahl avfärdade dock Kjelléns utopi som allt vara för likt ståndssamhället. Detta kan ses som ett försök att sammanföra den traditionella svenska ståndsriksdagen med demokratin.

Kjelléns idéer gick mot nationellt samförstånd och för reformer, hela nationen måste vara med. Kjellén kallade sig nationaldemokrat och hans idéer låg nära de man brukar kalla socialkonservatism. Det är genom professor Kjellén, som vi i svensk idéhistoria först känner till vad han själv betecknar som en “nationell åskådning”, inte bara som tal om det nationella som geografiska, kulturella och politiska avgränsningar, utan som en levande världsåskådning.

Kjellén tog icke fri kapitalistisk eller reaktionär klasspolitik i försvar utan kritiserar den och den framväxande klasskampens folksplittring i Sverige vid 1900-talets början. Den socialdemokrati som Kjellén stod med värjan draget emot var den revolutionära marxismen närmare i sitt väsen än Hanssons och Erlanders socialdemokrati. Kjellén hyste hoppet om en mognare socialism som inte skulle bringa Sverige i katastrof om då den avkastat sig det mest vulgära i den klassfetischistiska läran. Han skämdes inte över sin bakgrund och sociala tillhörighet och hade största medlidande och intresse för de nödlidande och oförmögna att hävda sig, speciellt Sveriges fattigaste bönder vilka han menade var övergivna både av alla partier, även Bondeförbundet. Hans tro hyste en genuin kärlek till fosterlandet men också objektiv rättvisa som sin högsta dygd. Han agiterade skarpt emot de sociala omständigheter som gjort att en så stor del av Sveriges befolkning emigrerat till Amerika och krävda starka protektionistiska reformer och stoppa exploateringen av Sveriges naturresurser av andra stater och internationella företag på svenskarnas ekonomiska och sociala bekostnad. Också menade han att immigration ej någonsin kan ersätta de folkfränder som gett sig av och vikten av den svenska folkstammens fasta inhemska grund.

År 2001 publicerade Nationaldemokraterna skriften ”Svensk Nationaldemokrati”, ett visionärt föredrag hållet av Teodor Holmberg inför samfundet Sveriges Väl 1906. Den bekante med denna skrift lär finna att de flesta punkterna överstämma med Kjellén. Båda företrädde i grunden visionen om ett socialt uppryckt, varmt gemensamhetssträvande, och moderniserat Sverige på traditionell grund. Framtidens erövringar skulle ske inom landet för det svenska folkets andliga och ekonomiska välfärd och trivsel. Men inte på bekostnad av våra europeiska grannar utan genom att ena fosterlandets folk under gemensamma strävanden för statens, folkets och alla svenskars bästa.

Se även denna länk http://jesoderbaum.wordpress.com/2007/12/08/rudolf-kjellen-seminariet-i-uppsala-3011/

I vår samtid innehåller nationella rörelsen allt för få egentliga kopplingar till en svensk nationalistisk tradition. I Sverige har det under hela den ”nationella rörelsens” utveckling ändå från dess början (om man räknar från den ickeborgliga tysk och italienskt inspirerade rörelse från 1920-talet) lidigt av en inbyggd ideologisk paradox. Nämligen att den svenska nationalismen har få gånger kommit till egensinnigt uttryck genom de rörelser som vanligen gått under beteckningen ”nationella”. Den svenska nationalismen har ett brokigt och motstridigt förhållande. Vad är då svensk nationalism? Nostalgisk socialdemokratisk folkhempatriotism, den gamla högerns monarkistiskt knutna patriotiska traditionalism, de små nationaldemokratiska initiativen i 1900-talets första hälft och dess slut, de gamla skaldernas götiska anda och konst, den nationella reformvänliga unghögern, 1800-talets skandinavism, folk- nationalsocialism och nysvenskhet är alla delar i det komplexa själs- och idéuttrycket som kan rymmas under svensk nationalism. Nationalism (eller fosterländskhet) kan i någon mån åberopas av ett stort och vitt skilda ideologier och politiska traditioner. En aktiv svensk nationalsocialist brukar ha ganska svårt att kunna acceptera de borgligt nationalliberala som ”nationella” och vice versa. Samt har nog en modern marxist-socialist väldigt svårt att förlika sig med att arbetare såsom arbetarrörelse här både uppvisat sympati, förståelse och lojalitet mot fosterlandet. Vad skulle egentligen en gammal fackveteran av gamla tider ha för sympatier i etniska frågor av modernt datum? Sannerligen skulle nog även denne arbetare fråga sig om hur pass representativ dagens ”arbetarepartier” egentligen är gentemot de gamla arbetareföreträdare som inte skämdes över att jämföra sin kamp med Gustav Wasa och Engelbrekts folkresningar. Partier som betecknats av sig själva, eller av andra, som nationaldemokratiska finns idag i många länder och de flesta sätter totalt olika innebörder i ordet. Den svenska nationaldemokratin i historisk synpunkt har haft en tynande existens i det politiska livet under 1900-talet. En stor anledning borde vara att i den svenska parlamentarismens begynnelse så var att vara fosterländskt sinnad något som föll den normale medborgaren fullt naturligt trotts utpräglade klasskonflikter. De konservativa har i Sverige under 1800-talet och det tidiga 1900-talet definierats som fosterländskhetens och traditionens beskyddare. Detta har också lett till, likt i andra europeiska länder, att nationalism och patriotism blev något som specifikt ansågs förknippat med just med reaktionen, ”junkervälde” och aristokratin ur marxisternas och vänsterliberalernas åskådningar. Dock så ska man inte se detta som något helt sanningsenligt historiskt faktum. När Hjalmar Branting och Per Albin Hansson agiterade för socialdemokratin tvekade dom inte alls att likna den socialdemokratiska kampen med Engelbrekt och Gustav Wasas svenska frihetskamper (dock så kan det analyseras hur ifall detta endast varit av oportutionism eller hade en viss anstruken ärlighet). Detta betyder nödvändigtvis inte att den svenska socialdemokratin kan betraktas som utpräglat nationellt socialistisk (I alla fall inte innan brytningen med kommunisterna). Men dock så är det av starkt intresse att faktiskt den tidens förkämpar för det ”internationella proleteriatet” även själva var tvungna att legitimera sig inför den svenska allmogen som ättlingar till Sveriges nationella upprorsledare och frihetshjältar. Att ifrågasätta legitimiteten i Wasa och Engelbrekts nationella frihetskamp tillsammans med Sveriges inhemska lågadel och allmoge mot den utländska internationella högadeln var nog knappast det bästa politiska konceptet att bygga en massrörelse på i bondetidens Sverige. Detta förstod även socialdemokratin. Vi måste här tänka oss den enorma skillnaden i folklig metalitet när det kommer till fråga om den nationella (och lokala) identiteten då och idag, trotts att Sveriges folk även vid denna tid ansågs ha en för nationen ohälsosam brist på nationalkänsla ( se Sundberg och Waerland). Den svenska nationaldemokratins två kändaste namn i idébildande är utan tvekan Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg. Men dock så har inte dessas teoribildningars kommit till utförande i praktik (Utom vissa impulser inom socialdemokratin) men dessa båda politiska aktivisters vilja och förmåga kanalisera sin tids ideologiska strömningar med den äldre tidens värden och tradition utgör en grund till det som vi kallar svensk nationaldemokrati. Både Kjellén och Holmberg tog socialdemokratins krav på reformer som legitim och genom sin klarsynthet satte sig över klassperspektivet i sina visioner att återsamla det svenska folket under dess vitala intressen kring den svenska fanan. Dessa båda män förstod likt många andra nationalistiska tänkare att en nation där halva befolkningen trycks ned av den andra delen, kan aldrig anses vara en frisk nation och bäddar för inre motsättningar och slitningar som endast folket som helhet har att förlora på. Därför kunde man se på den växande socialdemokratiska rörelsen med en viss sympati bortsett från hatet mot fosterlandet och klasskampen. Samma sak insåg även den svenska nationalsocialisten Sven-Olov Lindholm och den fascistiskt inspirerade och paneuropeiske nationalisten/korporatisten Per Engdahl. Nationaldemokratin vilar på ett delat arv. Det är en naturlig ideologisk syntes mellan den gamla högerns protektionism, traditionsvårdande och försvarsfrämjande med den tidens vilja till de sociala reformer för arbetarna och småbönderna och strävan efter trygghet tillsammans med kravet på nationernas befrielse, som under 1800-talet förfäktades av tidens liberaler. En nationalism som innefattade social trygghet med folkligt inflytande och inre frihet, sammanbundet genom dess kultur, språk, historia och nationella solidaritet. Den nationaldemokratiska visionen som Kjellén och Holmberg såg den var ett modernt välfärdssamhälle men som inte gjorde avkall få sin identitet eller tradition utan snarare närde den som en förutsättning för nationens medlemmars inre solidaritet. En nation med livskraft, stolthet och glädje som också kunde sörja för sina medborgare och ge människan, staten och nationen en sammanflätad inre glädje och inre livsfyllande mening. Här kan man lätt se en konvergens de traditionella europeiska värdena i symbios med upplysningens värden som också upphöjde den folkliga legitimiteten. Ett förhållningssätt som var traditionellt rådande inom svensk politik, innan industrialiseringen och det merkantila samhället slog igenom på allvar, är samverkan mellan konung och folk. Från den förkristna tidens germanska folkiga konungatradition, till folkkungarna, Sturarna ,Engelbrekt, Karl Knutsson Bonde ,Gustav Wasa, Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav III mf, går det likt en klar linje i den svenska historien i en folklig-monarkistisk allians mellan konungen och bondeståndet. Denna nationella strävan uttryckte Per Engdahl som folkstaten. Och det är denna svenska tradition mellan stat och allmoge, som den svenska nationaldemokratin, men även i sin tur de svenskbetonade försöken till nationalsocialism, nationell reformvänlig konservatism, nysvensk korporatism och i viss mån svensk socialdemokrati har anknutit sig till. I svensk socialdemokrati det är främst Per Albin Hansson och Fabian Månsson men även Gunnar Myrdal (som ha tagit ha intryck från nationaldemokraten Rudolf Kjellén) som sammansmält ett visst mått av nationalism och socialdemokrati. Och det må vara att så nationaldemokratin är denna strävan förkroppsligad i moderna former. Inte för att frånkänna de andra nämnda ideologiska inställningarna, då nationaldemokratin är kapabel att alla inhysa influenser från dessa. Ett element som också införlivats bland nationaldemokratiska partier, speciellt ute i Europa, är en viss dragning åt nyliberala tendenser. Något som även har kunnat ses i Sverige genom det inflytande liberalt sinnade missnöjespartier med nationella, traditionella och antimångkulturalistiska attityder. De moderna nationaldemokratiska initiativen har främst som en syntes av de från liberalt till konservativt präglade antisocialistiska element som både stått i och utanför den etablerade borgligheten, samt de element som haft sitt ursprung i nationella organisationers, såsom NsR och SNF, idévärld och traditioner. Men en stor inspiration hämtas även oftast från Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid. Vissa tidigare nationalsocialistiska element har också förekommit. Idag syns det en viss gränsdragning mellan två huvudsakliga läger bland europeiska nationaldemokratiska partier: Så kallade högerpopulitiska invandringsmotståndare med nyliberala inslag (som de utmålas både som ”antirasister” av sig själva och ”kulturrasister” och ”ekonomiska rasister” av etablissemanget). De radikalare nationaldemokratiska partierna som brukar anses vara ”kryptonazister”. I det första lägret finner vi partier som FPÖ, tyska Republikanerna och norska Fremskridspartiet. Den andra gruppen utgörs av exempelvis partier som FN, NPD, BNP och ND. Men dessa förhållanden är inga exakt strikta formationer utan en förenkling. Man kan även insätta en tredje grupp där man kan räkna partier som Tyska NPD, italienska Forza Nouva som snarare är exempel på partier som är restaurerade versioner av mellankrigstidens “fascistoida” familj (Om man ser till de grupper som är anslutna till European National Front). Front National, Lega Nord, gamla MSI (som nu finns splittrat mellan olika partier i olika grader av radikalitet) och BNP skulle ur olika synpunkter ibland kunna kastas in de olika lägren. Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna är ett typiskt uttryck för denna delning inom de nationaldemokratiska rörelserna. Dock så är det främst idag defintitionsskillanden av svenskhet, assimiliation och repatriering som är de grundläggande skillnaderna vi första anblick. Sett från ett allmänt europeiskt snitt så anser den radikalare sidan rastillhörighet vara en naturlig del i etniciteten och är en lika viktig del som kulturella och sociala skillnader.
Det som också kan karaktärisera skiljelinjerna i de lägren är i viss mån ekonomiska frågor, där ”dom mjuka” har en mer liberal inställning men de radikalare har profilerat sig mer åt sig ha en protektionistisk och/eller statligt reglerande och socialt hänsynstagande betonad ekonomi, samt synen på etniska relationer har varit vattendelaren. Detta kan i viss mån ha att göra med associationerna de italienska och tyska partiernas relation till fascismens korporativa Italien och den statssocialistiska klassutjämnande politiken i Tredje Riket. Just relationen till dessa regimer är en skiljelinje mellan många av Europas nationaldemokratiska partier. Den grupp som oftast företrädes av den liberala och traditionellt konservativt färgade linjen brukar ofta påpeka dom faktiska likheterna i fascismen/nationalsocialismen med kommunismen och betraktar dessa i sin retorik som avknoppningar av socialismen (vilket i mångt och mycket stämmer) och att det är därifrån dessa system fått sin totalitära och negativa prägel (samt onyanserad biologism och irrationella föreställningar). Den radikalare sidan, som uttrycker sin ideologiska och politiska särprägel, men anser att de positiva dragen i dessa regimer inte helt borde förkastas eller utmålas som allt igenom ondskefulla helt på grund på grund av de misstag och övergrepp som förekom under dessa regimer.
En ståndpunkt som är särpräglande för den radikalare sidan är att man anser att oavsett om vad man ser för positiva eller negativa sidor i historien, så är dessa rörelser uttryck för unika samhällsituationer och skapade ur sin tids särpräglande historiska förutsättningar. Versailles, Weimarrepublikens skeenden, ariosofin (framsprungna ur flera mindre ockulta blodspirituella sällskap) och darwinistiska materialistiska biologin sammanflätades till den syntes som skulle bringa nationalsocialismen till makten i Tyskland i en revolt mot den moderna världen. Dessa anses här vara unika historiska skeenden som gav födelse åt fuhrerstaten som inte anses nödvändiga, önskvärda och kanske inte ens möjliga för nutida nationalister att återskapa, enligt exempelvis Udo Voigt, partiordförande för NPD. De italienska partierna har här en liknande förhållande till Mussolinis Italien. Men den italienska fascismen grundade sig på helt andra historiska och ideologiska förvecklingar, än den nationalsocialism som präglade Adolf Hitlers NSDAP. Fascismen historia är en annans än nationalsocialismens. Dock finnes flera beröringspunkter.
Italiens nationalistiska partier kan härledas till möjligtvis tre huvuduppdelningar: den tredjepositionistiska linjen som hämtar sin inspiration från fascismen utan att helt kopiera de utan anpassa den till nutidens omständigheter med förkastande av kapitalismen (ex Forza Nuova), den konservativt färgade anpassningens linje med liberala förtecken (Alleanza Nationale) och slutligen den uppstickande regional-nationalistiska (Lega Nord). Båda de tidigare har i viss mån sitt ursprung i splittringar inom Movimento Sociale Italiano. En viss likhet kan här finnas i exempelvis svenska rörelser såsom Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska Rörelsen, varav båda, men främst nysvenskarna, inspirerades av den uppstigande nya fascismen och nationalsocialismen. Men trotts att man favoriserade dessa gentemot den allierade sidan i kriget, så ville inte nysvenskarna övergå till en ren avknoppning till den italienska fascismen eller den tyska nationalsocialismen. Tyska NPD är i princip ett statssocialistiskt nationaldemokratiskt och etnopluralisitiskt parti. Men eftersom förbudslagar råder i Tyskland gällande verkande för rent nationalsocialisiska partier så samlas även en stor del av landets nationalsocialister eller nationalrevolutionärer med NPD som platform vilket skapar luddighet om partiets egentliga ställning och framtida realpolitik.
NsR, speciellt Per Engdahl, urskiljde de många goda sidor i dessa regimer och åskådningar, men hade redan långt före kriget en viss kritisk hållning. Engdahl ville se ett enat korporatistiskt, kristet rättsobjektivt Stor-Europa (vilka hans tankar fick en starkare utvecklades åt efter kriget), inte ett stor-tyskt Europa under biologiserad rättsubjektivism med ett tyskt herrenvolk. Tanken på förenandet av korporatism och folkgemenskapen i en ny ideologisk syntes som kunde bli en fortsättning under moderna omständigheter av den svenska folkstat Engdahl skymtat i den svenska historiens dynamik och början till en förbrödring av Europas folk till ett framtida europeiskt rike. Detta har även sin aktualitet för den svenska nationaldemokratin.
Svenska nationaldemokrater, oavsett partitillhörighet, är i grund och botten värnare av nationalstaten och de många nationernas Europa under en fredlig samverkande utveckling av fria folk i fria stater. Nationaldemokratin uttrycker den logiska följden av att självständighet och självstyre också är beroende av skydd mot allt för överstatliga interventioner som också kan undertrycka folkets inflytande över statangelägenheter. Statskränkande intervention innebär också ett kränkande av nationen, folkets, självstyre. Självständighet är oavhängigt självstyre. Och nationens självstyre, blir i denna syntes är också ett uttryck för själva folkets inflytande över de politiska angelägenheterna i den egna staten. Detta är den grundläggande bulten för det man kallar nationaldemokrati och detta står i kontrast med den ideologiska rättsubjektivism som präglat totalitära stater, exempelvis Hitlertyskland, Sovjet, Röda Kina osv. Vad har nationellt självbestämmande för egentligt värde för medborgarna i staten och nationens folk inte har något egentligt inflytande över den politik som förs av den egna staten? Om detta är kärnan för nationaldemokratin blir den också, med hänsyn till den svenska historien, också en arketyp för folkstaten. De bildar två olika formulerade uttryck för samma vilja. Det korporativa kan smältas in det hela som kan förena nationaldemokratin med den korporativa analysens folkstat, och de står i linje med den nationalistiska viljan till folksamverkan och folkgemenskap. En vilja som redan kommer till uttryck redan från Mazzini till Bismarck, från de svenska konungarna, upprorsmännen och skalderna till Heidenstam, Kjellén, Holmberg till Lindholm och Engdahl till dagens nationalister. Det är detta som sammanbinder den svenska nationalismens olika ideologiska eller politiska läger som präglat den svenska nationella rörelsens historia under 1900-talet. Och det är även detta som påvisar, att den moderna svenska nationella rörelsen har misslyckats att anknyta till sin egentliga tradition. Den har i stor del antingen förskjutit hela dess svenska arv till företräde för amerikaniserad och emotionellt aggressivt motiverad nynazism, subkulturella White Power influenser och nyliberalt missnöjespräglad populism med nationella inslag. Detta är en utveckling som präglade hela 1980-1990-talet. Under 2000-talet har man kunnat skymta vissa lossningar som visar att tiden går i rätt riktning. Men faktiskt så är den svenska nationalistiska idén fortfarande till stor del inte logiskt sammanfattad till en definierad enhetlighet.
I vårt postmoderna samhälle där intelligentian gång på gång har utdömt nationalismen, nationen och etnicitet som något förgånget och omoraliskt ges det dock prov på folkens nationella och etniska identifikation hela tiden. Folken, nationerna och etniciteterna har trotts globaliseringsfrämjandet inte allas försvunnit. Genom det påtvingade mångkulturella konsumtionssamhället har våra folk tvingats samman med tredjevärldens främmande folk som börjat göra anspråk på nordfolkens kärnländer. Genom det mångkulturella samhället kränks de nordiska folkens intressen både direkt och indirekt då våra demokratiska system är djupt känsliga då de är skapade av vår altruistiska mentalitet. När främmande folk och intressen ges tillträde och delaktighet i de europeiska nordiska samhällena och demokratin, förskjuts nordfolkens intressen då vi inte själva längre är har det ultimata inflytandet över våra statsmakters strukturer vilka varit skapade för just oss, dess ursprungliga folk och konstruktörer genom våra förfäders idéer, arbete, kraft och kämpande.

Något som fått nationalismen i Sverige att lida oerhörd skada är ett negativt fenomen som främst hos de yngre som kommer tar till sig nationalismen i relation till propaganda mot “högerextremister”. På flera unga nationalisters sidor på olika communitys radar man upp sina favoritfilmer: Nattbuss 807, ”American History X”, ”Romper Stomper”, ”30:e November” osv. Sådana filmer har som mål att utmåla alla människor som förespråkar rätten till etniskt bevarande som drägg, samhällets bottenskrap, personer med psykiska och emotionella störningar eller tillbakagångna i sin utveckling. En gång försökte en viss person ur denna skara övertyga mig om att Nattbuss 807 egentligen var gjord av en “rasse” och de skinheads som figurer i filmen “är riktiga bulor” och därför är filmen egentligen propaganda för ”saken” fast är gjord att för att se ut som antirasistisk(!?). Fenomenet gäller även de “nationalister” tar åt sig och identifierar sig med den bild som målas upp av oss nationella i massmedia. Om multikulturalisterna, bestämmer nationalisters självbild och beteende, kan det inte bli något annat en låtsasopposition för destruktiva människor och identitetssökande uppretade ungdomar som söker en “badboy-attityd”. Säg emot nästa gång om någon frågar om filmkväll framför motståndarpropaganda om man inte är tillräckligt mogen att skilja på fiction och verklighet. Säg till att slänga skivan/kasetten eller skaffa en annan “hobby”.

Du sköna nya Sverige Av Hans Åkesson En novell baserad på verkliga händelser ”Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt) samhälle , en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje individs utveckling. — den omfattar inte endast `information` och `idéer` som mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilken inget `demokratiskt samhälle` kan existera.” Europadomstolen den 7 december 1976

Kapitel 1
Hallunda i Botkyrka kommun, söder om söder i Stockholm, där jag växte upp är idag en mångkulturell smältdegel, lite ironiskt då man tänker på att när betongklossarna (bostadshusen) byggdes mellan 1971 till 1977 så hittade arkeologer en omfattande boplats från yngre bronsåldern ( ca 1000-500 f.Kr. ) med verkstäder för bronsgjutning, terrassanläggningar, bostadshus och keramik av hög kvalitet. De fann också en hällristning, Södermanlands största, med skepp, människofigurer, djur och ca 150 skålgropar. Här har svenskar eller det folket som blev svenskar levt och verkat under lång tid, idag undanträngda av folk från världens alla hörn. Betong klossarna ligger insprängda i natursköna områden och kontrasten mellan betonggetto och svensk skog och mark, svensk kultur och kulturer från världens alla hörn blir för de som lever där avgrundsdjup. Konflikterna lever inte bra i tvättstugorna och lekplatserna, utan alla aspekt av att leva där genomsyras av konflikter i motsatts till den samhörighet och gemenskap som skulle leva i de då moderna förorterna.

Mina föräldrar bor kvar i Hallunda, men deras grannar ,de syrisk ortodoxa, har många gånger frågat om det inte är dags att flytta, så att fler av deras släktingar kan flytta in, eftersom lägenheten de bor i ligger nära deras nybyggda kyrka så vill många syrisk ortodoxa ha lägenheten. Att bygga upp sitt hemland i ett nytt område har inte bara förvekligats i Sverige utan hela västeuropa, tex så är Berlin de etniska turkarnas näst största stad efter Istanbul.
Den gamla kyrkan, Heliga Botvids kyrka från 1100-1300-talet, en stenkyrka som jag blev döpt i, ligger idag utanför samhället bredvid motorvägen, ett stenkast från ICA maxi, Bauhaus och Biltema de etniska svenskarnas nya kyrka, religionen heter konsumtion. Konsumtionen och materialismen har ersatt folkgemenskap och nationell solidaritet, vi skall konsumera för att finnas och genom de senaste tekniska prylarna, märkes kläder, dyra bilar och ett dyrt levende får vi vår identitet och våra livsmål. Hallunda och resten av Botkyrka kommun, t.ex. Alby och Fittja, är idag getton, bostads områden fyllda av kriminalitet, narkotika, otrygghet och där 46,5 % är av utländsk härkomst.

Massinvandringen och de etniska främlingarna har tagit sitt grepp om bostadsområdena och kommer inte frivilligt att lämna dem. Jag växte upp i gettot, men höll mig mest för mig själv, satsade på skolarbetet, badminton, var nog lite av en nörd. Mina föräldrar var arbetarklass, eller min far var arbetare, min mor var sjukpensionär efter att han slitit ut sig i produktionen, förbrukad och bortslängd. De vågade inte sticka ut, röstade på sossarna, körde volvo, spelade bingolotto, industrisemestern spenderade vi på landet i en lånad stuga. Semestern var ett andningshål med bad, skog, äventyr och litteratur sena sommarnätter, vi slapp i 4 veckor tänka på att inte gå ut på kvällar, att inte prata med grannar, att titta åt andra hållet och tysta försvinna. Många som växt upp i Hallunda och liknade bostadsområden, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen, Rosengård har liknade erfarenheter, de mångkulturella experimenten är ett stort misslyckande, främst för de som tvingas till att bo där. Hur framtiden kommer att se ut kan man ju inte säga säkert men idag så finns den ingen ljusning i sikte för de etniska svenskar som befolkar bostadsområdena och det mångetniska projektet, det finns inte många folkvalda politiker som väljer att bosätta sig där. Rån och övergrepp tillhör vardagen, att unga svenska flickor utsätts för råa övergrepp och kallas ”svennehora”, att unga svenska män rånas och misshandlas blir så vanligt att ingen längre bryr sig. Skolor förfaller, inte i brist på pengar då skolorna tilldelas extra pengar, utan på grund av vandalisering och kriminalitet, att upprätthålla grundläggande ordningsregler går före kunskap och undervisning, lärarna möter en helt annan verklighet än den de mötte på lärarhögskolan.
Om det mångkulturella samhället varit framgångsrikt, hade Hallunda blomstrat ekonomiskt och kulturellt. Mina föräldrar pratade sällan om vår situation, vi överlevde.

Kapitel 2
Det var i skolan mitt liv förändrades, samhällsvetenskapligt program årskurs 3, under en samhällslektion i januari inför ”Förintelse” –dagen så berättade om vår lärare om plikten att närvara vid manifestationen, och att lektioner var inställda så han förväntade sig full närvaro. Vi hade läst om ”Förintelsen” både på samhällskunskapen och historian plus att vi hade en temavecka där vi bland annat fick höra en föreläsning av en överlevande ifrån Auschwitz sett Schindlers list, besökt synagogan på riddargatan i Stockholm. Utan att egentligen veta varför så höjde jag armen för att få lärarens uppmärksamhet:
- Ja, Hans, vad funderar du på? Sa min lärare en 55-årig man som levde livet säkert.
- Varför läser vi bara om ”Förintelsen”?
- Vad menar du? Replikerade Jan som min lärare heter.
- Vi läser inte om andra folkmord tex Israelernas mot Palestinierna, Rwanda, Turkarna mot Armenierna, forna Jugoslavien…
Tystnad
- …det är inte så att jag inte säker att judarna dog, men de är inte unika…och judarna finns ju kvar så det kan ju inte varit en förintelse, och att endast prata om judarna är inte det rasistiska, att framställa det som om de andra folken saknar värde och inte är lika viktiga som judarna.. …och varför diskuterar vi inte Dresden, Hiroshima och Nagasaki…
..var mina sista ord innan Jan skrek och slängde handgripligen ut mig ur klassrummet. In till rektorn för första gången i mitt liv och min skolbana. Jan kallade mig nazist och revisionist, och rektorn dömde mig ohörd, angav mig också till polisen då jag var ”nazist”. Polisen tog tacksamt emot upplysningen, förr i tiden kallades det för åsiktsregistrering. Jag blev upplyst om att de hade ögonen på mig. Resterande tid i skolan höll jag en väldigt låg profil, vänner som jag trodde mig haft försvann, betygen sänktes inte för att jag presterade sämre men den stämpeln jag nu oförtjänt bar, gjorde mig socialt stigmatiserad och rättslös vilket jag nu fick erfara. Jag fick inga betyg i samhällskunskap och inte heller i historia, mina tidigare bästa ämnen, med motiveringen: ”eleven har inte förstått och kan inte tillämpa grundläggande demokartiska värden för att få godkänt..” Tydligen var det inte kunskaper som låg till grunden för mina betyg utan mina påstådda åsikter, att jag själv tillbakavisade kategoriseringen dvs ”nazist” var av mindre betydelse. Självklart anser jag att svenskar har rätt att befolka och styra vårt eget land, men det gör mig inte till ”nazist”. Mot slutet av terminen var det ett krig på skola mellan olika nationalsocialistiska grupper och vänstergrupper, kriget utspelade sig i korridorerna där klotter, klistermärken och flygblad spreds till elever och lärare. Vänstergrupperna spred främst propaganda från SSU´s kampanj om antirasism, i kampanj materialet, som var väldigt påkostat och full av politiskt korrekta klichéer, gick det bl.a. att läsa att 133% av alla ”rasister” är dömda för grova våldsbrott, alltså fler än alla. Kampanjerna syftade inte bara till att fördöma ”rasism” utan till att vidga begreppet så att fler kritiker och samhällsdebattörer skulle brännmärkas och rätta sig i ledet. Kriget fortsatte och jag hamnade i skottlinjen som utpekad ”nazist”, jag blev avstängd från skolan med orden: ”Affischer med nazistiskt innehåll och klotter i skolområdet anses ha gjorts av eleven…måste följa våra normer. En polisutredning pågår.” Rektorn tog beslutet att jag inte längre var välkommen på skolan och med en månad kvar till studenten lämnade jag skolan, uthängd, svartmålad och ohörd. När mina föräldrar hörde om vad som hade hänt lade de skulden på mig, de kunde inte misstro det system som vi levde och verkade under, för dem som växt upp i folkhemmet, levt under skuggan av andra världskriget så måste jag gjort något fel, annars hade jag inte blivit avstängt. Nedstämd men ändå lättad gick jag mot en otrygg framtid, men snart var det lumpen, mönstringen hade gått bra och i slutet av sommaren skulle jag rycka in och slippa all den här skiten. En ny start och en möjlighet att leva utan en orättfärdig stämpel på mig. Rätten till en fri debatt och fri bevisföring levde inte inom skolans väggar, så man kan ju ifrågasätta vilken demokrati de försvarade? Sommaren närmade sig sitt slut och ett brev på posten fick mig att snart tappa allt hopp om ett normalt liv.

Kapitel 3
I brevet från pliktverket stod det att jag blivit: ” avstängd från min militärtjänstgöring på grund av nazistsympatier.” Beslutet från pliktverket går inte att överklaga och min förhoppning om en ny start i lumpen grusades, jag skulle sitta fast i de här skithålet för alltid. – FAN!!! Jag skrek rakt ut i luften, förbannade lagarna, illvilliga personer som korsat min väg, jag förbannade de folkvalda som gjort sverige till det, det är idag, jag förbannade allt, men jag vägrade att ge upp. Aldrig ska jag ge upp, aldrig ska jag sluta kämpa för mig och för vad som är rätt, uppenbarligen var jag märkt för livet, men jag skulle inte lägga mig ner och dö, eller bara förtvina till en grå skugga, aldrig.
- Du måste ju ha gjort något. Sa min far oförstående, han trodde fortfarande på det samhället vi levde i, vilket jag då också gjorde jag hade fortfarande en stark tillit till ”demokratin”.
- Nazist är ju ingen bra att vara. fortsatte han utan att för en sekund lyssna till vad jag hade att säga.
- Jag är ingen nazist, trots allt så känner jag en stark tillit till demokratin. Jag är patriot, men jag är ingen idiot, jag är stolt över mitt land, men alltför många förstör det sverige jag vill bevara. Orden flöt förbi min fars medvetande och han lämnade mig på mitt rum, ensam.

Dagarna gick utan mening, jag låste in mig, inte bara fysiskt utan även känslomässigt, jag hade inte gett upp men behövde tid att bearbeta det jag varit med om. Eftersom jag var utpekad ”nazist” dröjde det inte länge tills jag fick en påhälsning av ”demokratins” förkämpar AFA, anti(?) fascistisk aktion. Runt 2 på natten kastades en sten in genom rutan till vårt vardagsrum, bland glassplitter och trasiga persienner låg en sten med budskapet ”Afa ser dig”, en feg handling med avsikt att tysta mig för att jag är en påstod ”nazist”, att jag själv tillbakavisar kategoriseringen är av mindre betydelse. Mot all förmodan så stod det om dådet i nästkommande dags tidningar, men inte som en nyhet utan som krönikor och debatt artiklar med texter som: ”För egen del skulle jag vilja tacka Anti-fascistisk aktion…” och i ett uttalande från gärningsmännen så utlovades att av järnrörsförsedda maskerade personer skulle slå sönder mina knäskålar med motiveringen att ”Alla människor är lika värda, utom ”nazister”(oliktänkande), för de skall misshandlas och som en sista utväg avrättas.” Mina föräldrar orkade inte längre, oförstående och rädd bad de mig att flytta till en egen lägenhet för att de skulle slippa fler repressalier från AFA. Men innan jag lyckats skaffa mig ett eget boende blev jag åtalad, tidigare under året hade jag köpt en runa i form av Livets träd, Yggdrasil, inhandlad på Handfaste i gamla stan. Något en polisman upplyste för mig, när jag skulle gå in på T-centralen, att det var ett brott att bära och jag anmäldes och åtalades för Hets mot folkgrupp, jag dömdes för HMF och fick 2 månaders fängelse att avtjäna på Åby anstalten, klass 4, i Uppsala.
I domen stod ”En person, som bland människor på allmän plats burit an symbol med anknytning till nationalsocialistiska rörelser, har dömts för hets mot folkgrupp. — Genom att bära det har Hans Å uppsåtligen spritt ett meddelande som utrycker hot och missaktning för andra folkgrupper. — Genom att bära symbolen har Hans Å spridit ett meddelande som utrycker missakting mot människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska – i synnerhet människor av judiskt ursprung.”
Dagarna ägnades åt att träna och montera isär gamla kylskåp, och se på hur guldkjedor och elektronisk utrustning bytte cell beroende på vilken av de intagna som fått en knarkleverans, jag höll mig för sig själv och såg till att inte stötta mig med fel människor, trots att det inte var populärt att jag satt för hets mot folkgrupp, så länge jag inte störde den ordningen som de intagna satt upp så fick jag vara ifred. Fängelsets intagna var till större delen utlänningar eller av utländsk härkomst, det var förvånande att se att det var så många från Öststaterna, tydligen var det bättre att begå brott i sverige och sitta i svenskt fängelse istället för att vara arbetslös eller kriminell i hemländerna, något av en sorts social turism i den undre världen.
Kapitel 4
Efter fängelse lyckades jag hyra en etta i Alby, tredjehandkontrakt, och tog beslutet att börja studera på komvux för att läsa in gymnasiet. Det behövdes bara en termin på komvux för att läsa in det jag det jag gick miste om under min tidigare skoltid. Jag passade samtidigt på att göra högskoleprovet och söka till universitet och högskola. När sedan svaren från universiteten kom så fick jag till min förvåning se att jag blivit satt som reserv trots att jag hade ett högt medelbetyg och skrev 1,9 på högskoleprovet. Jag kontaktade de berörda universiteten då jag kände att något måste vara fel. Till svar fick jag att jag blivit utan plats, på de utbildningarna jag sökt, då universitet beslutat att öronmärke platser till studenter med bägge föräldrarna födda utomlands. Kvoteringen gjorde således att jag med helsvensk bakgrund inte skulle få någon plats trots att jag hade bättre betyg. Jag blev i klartext diskriminerad på grund av min etniska tillhörighet, de vill säga jag råkade vara svensk, trots att det bara skall vara formella meriter som avgör om du får en plats på universitetet. En positiv särbehandling för en part är således en negativ diskriminering av en annan, ursprungsbefolkningen, något de flesta politiker säger sig vilja motarbeta om det gäller någon annan etnisk grupp än sin egen.
Jag fick ta ett fjärde hands val och påbörjade min utbildning på en högskola till lärare i historia och samhällskunskap, lämnade Botkyrka för att få ett liv. Något som ganska snart blev uppenbart för mig var att mina klasskamrater till stor del bestod av ungdomar som studerade för att det tillhörde något som förväntades av dem, deras föräldrar var akademiker vilket per automatik gjorde att de också skulle bli det. Många av studenterna var kommunister och medlemmar i Ung vänster, syndikalistiska ungdomsförbundet, AFA, KPML´r, eller någon annan av vänstersekterna, gemensamt var att alla hade en revolutionär kommunistisk övertygelse, alla skulle bli akademiker, kom från medelklassen, många hade lägenheter i innerstan som deras föräldrar skaffat åt dem, de fördömde det samhället som de samtidigt levde av, deras föräldrars förmögenheten och ställning i samhället gav de kommunistisk studenterna kapital till ett omfattande uteliv, konsumtion, dyra bilar, lägenheter. Jag skulle bli förvånad om någon av studenterna som vuxna kommer att behålla sina övertygelser, precis som kommunisterna inom 68-rörelserna blir de en del av etablissemanget, journalister, politiker, reklamskapare, författare, opinionsbildande. Men av tidigare misstag så lät jag bli att låta mig dras in i några diskussioner eller debatter trots argument som :
-”Alla människor är lika värda, utom nazister för de ska dö”,
-”Jag ser gärna att sverige tar emot fler flyktingar, bara de inte bosätter sig på Lidingö.”, —-”Kommer du från Alby? Där vågar man väl inte gå ut på gatorna!”,
-”Jag är kommunist för att mina kompisar är det…”
-”Vi har faktiskt demokrati i sverige så alla som är emot demokrati borde inte få säga vad de tycker eller få ställa upp i val…”
Vänstermänniskornas argument och brist på insyn i ”sin” egen ideologi var pinsamma, men jag har lärt mig vad som händer med dem som vänder sig mot det etablerade synen på verkligheten.
Jag hade lät för att mig igenom studierna på högskolan, lyckades att bli socialt accepterad och fick många ”vänner”, jag skulle utåt sett se ut som en mönsterelev, trots att jag faktiskt studerade och på fritiden tränade och läst annan litteratur än studielitteraturen.
Men, verkligheten han ikapp mig, mitt förflutna som ”kriminell nazist” gjorde att jag underkändes på en kurs enbart på grund av min påstådda åsikter, vilket gör att jag inte kan få ut min examen. I en skrivelse så stödjer Högskoleverket Högskolans besluts: ”.. en lärarstudent som gett uttryck för antidemokratiska åsikter skall underkännas” Anmärkningsvärt är att de kommunister på skolan som var uttalat antidemokrater, marxistleninister, fick gå kvar på skolan och fullfölja utbildningen. Efter att blivit utslängd från skolan hade jag inga ”vänner” kvar från högskoletiden, något jag definitivt inte sörjde.

Kapitel 5
Utan högskoleutbildning fick jag ett kvalificerat jobb på ett lager genom en bekant som faktiskt kände att jag hade blivit orätt behandlad. Han jobbade också på lagret och rekommenderade mig så att jag fick jobbet. Dagarna flöt förbi och den ena dagen var lik den andra, jag gick med i facket, inte för att jag tror på facket utan för att alla andra var med. Eftersom jag hade lätt för att prata för mig och var vid det här laget ganska bildad så ville de ha mig som facklig representant, det var då mitt förflutna han ikapp mig.
På fackets kongress yrkades att facket skulle ”röka” ut nazister ur landet, vilket innebär uteslutning ur facket, avsked från jobbet och svartlistning på arbetsmarknaden. De så kallade ”nazisterna” skulle berövas försörjningsmöjligheter i Sverige. Eftersom jag var utpekad så fick jag sparken och uteslöts från facket.
Mitt enda val var att söka socialbidrag för att behålla lägenheten och få mat på bordet medans jag letade nytt jobb.
Men socialbidrag är inte för alla, kommunen skulle sätta hårt åt ”nazisterna”,
”- att man var nazist betydde inte att man skulle slippa motprestationer för socialbidrag som socialtjänst lagen kräver” Berättade min socialsekreterare för mig när hon avslog min ansökan att jag ställde upp på allt som jag var förmögen till var oväsentligt, att jag var svartlistad på arbetsmarknaden var inte relevant, att jag inte fick gå en datakurs för arbetslösa var inte relevant, arbetslösa ”nazister” får inte gå datakurser då kunskapen kan användas för rekrytering, jag fick inget socialbidrag helt enkelt.
Kommunen agerade också så att lägenhetskontraktet sades upp i demokratins namn.
Jag tvingades flytta tillbaka till Botkyrka, där jag fick bo hos en gammal vän och lyckades få svartjobb på ett gatukök som ägdes av invandrare, gatuköket hade vandrat släkten runt, så fort starta eget bidraget tog slut så byte företaget ägare givetvis inom familjen, så alla som jobbade där hade ägt företaget eller skulle äga det någon gång, fler i släkten stod på tur, de skulle bara lämna sina hemländer och genom anhöriginvandring flytta till sverige och en bättre standard.
Lönen var dålig och hygien på stället var lika kass, de saknade grundläggande kunskaper i livmedelsförvaring, egenkontroll och sket helt enkelt i grundläggande hygien. Men innan hälsomyndigheten kunde stänga stället så hade de redan bytt ägare och hälsomyndigheten fick börja om igen.
Jag gjorde mitt yttersta för att höja standarden på det som serverades och fick mycket skit för att jag slängde sånt som var gammalt, men de hade svårt att klara sig utan mig för tillfället då ingen kunde tala bra svenska och ingen kunde skriva svenska, så fram till de hittade någon annan hade jag en inkomst.
En kväll skulle en vän till mig och jag gå ut för att roa oss och åkte t-bana in till city för att ta en krogrunda. I krogkön till ett ganska populärt ställe så blir vi nekade att gå in med motiveringen – Inga svennar. av dörrvakten/entrévärden som var av främmande etnisk härkomst.
-Va?: replikerade jag i förundran.
-Du hörde mig, död åt alla präktiga blonda vikingar!: spottade han fram med utländsk brytning och slog mig i ansiktet.
Jag spottade blod och skrek tillbaks: -Jävla svatskalle! Och gjorde ett försök att återgälda slaget, men i samma ögonblick tog två poliser som stått i närheten och övermannade mig, släpade mig till polisbilen och raka vägen till fyllecellen. Under resan från gatan fick jag lära mig att det finns många ställen en polis kan slå för att inte lämna några tillräckligt stora märken för att väcka åtal samtidigt fick jag veta att eftersom jag var ensam och dom var två så skulle en anmälan inte ens tas upp.
Innan rättegången mot mig(?) för hets mot folkgrupp och våld mot tjänsteman så kom jag självklart med en mot anmälan som lades ner på grund av att dörrvaktenas uttalande inte kunde räknas som hets mot folkgrupp och den påstådda misshandeln lades ner i brist på bevis och för det tredje skulle man ta hänsyn till att dörrvakten kom från ett krigshärjat land vilket gjord att man skulle visa särskild hänsyn trots att man var tidigare dömd för bl.a. våldtäkt om vilket han sa: ”Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej…”, ”Man tar vad man vill ha. Ena dagen stjäl man mobiltelefoner eller bilar, nästa dag våldtar man”, ”Det enda som händer om man våldtar en svensk tjej är att man får prata med en socialtant…” Hans straff hade varit ringa och hans jobb som dörrvakt hade inte hindrat från fortsatt kriminalitet, informationen är densamma som när man diskuterar övrig brottslighet bland invandrare. Siffror som presenteras är korrekta, det är bevisligen så att män med invandrarbakgrund oftare döms för våldtäkter. Men om man berättar detta måste man också redovisa orsakerna enligt etablissemangets proffstyckare. Det är invandrarnas villkor och brist på möjligheter i det svenska samhället som skapar våldtäktsmän, inte deras kultur. Det finns inga kulturer, som förespråkar våldtäkter, bara individer och grupper av individer.
Medans jag avtjänade mitt straff på anstalt så greps dörrvakten för dråp, narkotikabrott och upprepade våldtäkter där offren var uteslutande etniska svenskar.

Kaptitel 6
Under en kall december kväll gick jag av på en bushållplats i Hallunda på väg mot mitt föräldrahem, hade precis blivit släppt från fängelset igen. Klockan närmar sig midnatt när ett gäng av främst invandrar ungdomar närmar sig busshållplatsen.
- Jävla rasse! Skriker någon ur gänget som tydligen känner igen mig från tidningarna. Gänget drivs på av en blond svensk kvinna med tydlig utländsk brytning, så kallad Rinkebysvenska.
Massmedia har i veckorna bedrivit kampanjer i tidningarna, hängt ut folk med namn och bild , till och med statsminister skrev i en artikel om hur ”nazisterna” skulle ”krossas”.
Stärkta av massmedias och politikernas uppmaningar att krossa ”nazisterna” går gänget på 10-15 personer till angrepp med flaskor, träpåkar, järnrör och knivar. En ung kvinna i gänget skriker upphetsat:
- Slå ihjäl den här!
Innan misshandeln börjar inser jag mitt utsatta läge men upptäcker att jag försent insett vad som var på väg att hända. Jag blir snabbt nedslagen till marken av en av de männen med utländsk härkomst, som utdelar ett slag med dubbelhandsfattning med ett järnrör mot huvudet. Misshandel fortsätter med sparkar och slag mot min livlösa kropp.
- Flytta er, jag har kniv! Skriker en av männen upphetsat och hugger mot den livlösa kroppen, efter fem knivhugg i ryggen går bladet av inne i kroppen, han släpper skaftet till kniven bredvid kroppen för att sedan springandes lämna platsen efter att ha befriat samhället från en ”nazist”. Med ett rosslande ljud ur halsen ebbar mitt liv ur min kropp som ligger trasig i ett kallt dike, i det som politikerna kallas Sveriges framtid, det mångkulturella Sverige.
De övriga i gänget skingras och försvinner i skuggorna.
- Krossa rasismen ! skriker någon utifrån mörkret.
Polisen grep ganska snabbt gärningsmännen, men det rättsliga efterspelen var en parodi, de åtalade som erkände mordet dömdes till böter, alternativt samhällstjänst för missandel, flera personer som erkände delaktighet i mordet undkom straffpåföljder helt och hållet.
I media framställdes jag som ”nazist” och gärningsmännen framställdes som offer för den vardagliga rasismen, männen som mördade framställdes som unga skötsamma män.
I massmedias ögon var det rätt åt ”nazisten”, i gärningsmännens ögon fick jag vad jag förtjänade, ingen skulle kämpa för mig, ingen skulle minnas mig, mitt liv var inget värt.

Sluttext
Min förts tanke var att jag här skulle samla allt källmaterial, men de flesta händelse är så omskrivna i massmedia att det inte är specielt svårt att hitta artiklar om händelserna i novellen, vissa händelser är självupplevda andra skulle sakna källa för att skydda personerna det handlar om.
Så för den nyfikne rekommenderar jag att söka sanningen – för den finns där ute.

Jag tycker att det i allmänhet råder ganska dåliga definitioner av begreppen även bland nationella. Av min generella bedömning av partiernas program och partiernas medlemmars uttalanden i olika frågor gällande ideologi: Inom SD verkar det finnas en skala bland anhängarna som går mellan liberal statsnationalism och konservativ kulturnationalism. ND är snarare atavistiska( traditonellt och kulturellt återuppväckande snarare än bevarande) kulturnationalister och entopluralister (vilket är närbesläktat med etnonationalism i praktiken men ej samma sak).

Statsnationalism: Då är det samhörigheten i den gemensamma staten som är kriteriet för en nation, ofta brukar man anse denna nationlaism ha sin grund i franska revolutionens efterskede.

Kulturnationalism: Kultur, geografiskt läge, språk, härstamning och tradition är det väsentliga. Detta brukar definieras som klassiskt nationalism i statsvetenskapliga termer. Teoretiskt anses inom stasvetenskap/idéhistoria kulturnationalism vara en nationalism nedifrån och statsnationalism en nationalism ovanifrån men detta är inte alltid fallet.

Etnonationalismen tycker jag är ett väldigt luddigt begrepp att använda som ord för “rasnationalism”. I sin helhet så är etnonationalism en variant eller radikalisering av kulturnationalism på grund utav varande politiska omständighter: Exempelvis att ursprungsbefolkningen håller på att hamna i minoritet i sitt eget land och kriterierna för gemensamhet inom nation stärks, eller att en minoritetsnation inom nationen försöker tillkämpa sig självständighet typ :Wales åt walesarna, en egen stat åt samerna osv. Etnicitet är först och främst inte exakt samma sak som ras. Två olika etniciteter kan dela så gott som samma rastillhörighet. Svenskar och islänningar är två olika etniciter men tillhör i grunden den nordida rasgruppen/grupperna exempelvis. En ren entonationalism skulle i praktiken tvingas vara helt decentrialiserande, inte för att det i vissa fall inte vore positivt, men en strikt etnonationalism innebär exempelvis att svenskfinnar inte har rätt at bo i Finland och tvärt om.

När man kallar sig etnonationalist men menar rasnationalist(ras som gundläggande kriterium för delaktighet inom nationen) säg då rasnationalist eller något annat som “vit nationalist” eller dyl. Annars grumlar man begreppen. Den form som menas med “white nationalism” eller “folknationalism” syftar i sig inte på etniciteten utan på strikt rasmässig gemenskap. I länder som USA eller liknande har denna teori sin reella förklaring i att det finns ingen enhetlig vit etnicitet och därför utgår man från den amerikanska mältdegelns teori fast endast gällande folk av rasmässigt gemensam grund. När man säger etnonationalism men i prakitekn menar rasnationalism/white nationalism blandar man begreppen på ett felaktigt sätt. Efter som de flesta “nationella” sällar sig till just white nationalism så blir det pannkaka av begreppen då som oftast inte utesluter nationell imperialism/tvångsassimiliering inom den “vita nationen” medans etnonationalism här innebär att dom mindre etniciterrna inom nationen har lika stor rätt som majoriteten till nationellt självstyre). Etnopluralism är på detta sätt inte ett alternativ till etnonationalism (som folk oftast tror ska vara ett “hårdare alternativ”) utan den teoretiska grunden för etnonationens rättigheter och relationer till andra etnonationer istället för att man hänger sig åt falsk socialdrawinistism överflyttad till den kollektiva rasens dimension.

I verkligheten så finns alla dessa aspekter i olika skala i olika nationalistiska terorier eller grupper. NSF har exempelvis en viss del statsnationalism i sig även om man i första hand är “vita nationalister”, annars borde inte heller samer kunna vara en del av Sverige och utplånas enligt etnomonistisk/raschuavinistisk princip. De andra lösningarna är ett visst utrymme av etnopluralistisk princip eller att ändå ses som en del av Sverige genom statsnationalistisk princip (vilket i detta fall ligger närmast den praktiska politik som svenska nationalister oftast anser sig stödja oavsett läger). SD är i viss mån även rasdifferentierande då man fastslår att Sverge inte hade samma etniska sammansättning innan som efter multikulturaliseringen(och detta utgör ett samhällsproplem) och att man fastslår att det faktiskt inte är samma sak som att intergera 100000 somalier som det är att intergrera 100000 finnar, vilket i praktiken innebär en rasåtskillnad då stort skilda kulturgrupper också i stort sett tillhör skilda rasgrupper.

ND skiljer sig här från SD genom att man även på individplanet inte kan få en somalier till svensk i grund och botten medans SD “för att minska måltavlan” hellre intriktar sig på sätter perspektivet på grupprealtioner än “individuella särfall” (vilket i längden inte är helt hållbart praktiskt om man vill undvika ett hetrogent folk så mycket som möjligt). ND säger sig inte rent praktiskt förespråka en repatriering av exempelvis av rasfrämmande adoptivbarn men vill genom metapolitik sätta normen att dessa former av adoptioner är fel och skall inte uppmuntras (vilket SD också gör/har gjort men är en fråga man inte längre verkar våga/vilja sätta någon vikt vid) och skapa en samhällsnorm som motsätter sig interrasliga relationer på frivillig grund snarare än genom statligt tvång. I grunden står ND för ett långsiktigare perspektiv än SD och har ett perspektiv som står utanför den politiska korrektheten, medans SD vill genom en “politiskt korrektiserad” retorik som hamnar mellan kultur- och statsnationalismen, föra fram problematiken med det multietniska samhället och motsättningar som då frodas inom staten och att staten grundfundament: den gemensamma kulturen och värderingarna, luckras upp.

Allt detta vill jag påvisa för att de politiska samtalen mellan olika nationella brukar låsa fast sig vid förvirringar av själva grundbegreppet nationalism.

Ibland undrar man om inte vissa “nationalister” lika gärna skulle kunna vara frikyrkliga kristna eller liknande som håller fram sina symboler och ikoner med religiös vördnad och hoppas att tillräcklig tro på symbolernas och myternas makt kommer rädda Sverige från undergång. En sak jag funderar på är hur ska kulturen främjas bland svenskar? Och hur ska en svensk nationalism agera vid ett svenskt “uppvaknande”. Ska vi som exempelvis Alain Benoist kräva olika etniska autonoma zoner och acceptera läget bara vi får bo för oss själva på samma landyta. Eller är det Guillame Fayes reconquista som ska ha företräde? Själv ser jag det som att både kommunitet och återerövring kommer bli nödvändiga. Segregeringen i etniska zoner kommer att underlätta repatrieringen. Om förortsinvandrarna och svenskarna segregeras var för sig genom kulturell och raslig identitet blir uppdelningen i samhället mycket tydligare än vad som idag synes för den indoktrinerade medborgaren som tror att islam bara är en exotisk version av samma kristendom som hans förfäder tydde sig till under reformationen. På detta sätt så blir även främlingarnas återupptagande av etnisk identitet något som vid första anblick är negativt, något som en Sverigedemokrat/kaffebordsrasist kanske skulle tycka i brist på främlingarnas assimilering. Men i det långa loppet så påvisar detta just att vi är olika och innerst inne vill vara olika och ÄR olika. Baksidan av främlingarnas egna främjande av etnisk identitet blir dock att om kan bli mer motiverade och genom att bli mer organiserade kan genomföra mer effektiv erövring av samhället. Se på den svarta “medborgarrörelsen” i USA som exempel. Även om främlingarna i större grad börjar värna sin identitet så behöver inte det nödvändigtvis främja svensk nationalism. Liberal populism främjas också exempelvis av islams radikalisering. Ta Pim Fortyn som exempel. En liberal homofil som blir känd som sitt lands mest framstående invandringsmotståndare just för hans betonande av att islam inte är förenligt med västerländsk egalitär dekadent livsstil. Detta är korrekt men inte hjälper det nationalismen. USA- vänliga “patrioter” med vulgärrasism som står upp för “friheten” är ju ingenting som har med riktig nationalism att skaffa. Som reaktion på detta har det uppkommit en annan ganska makaber grupp “nationella” som anser militanta islamistiska rörelser som “våra bröder” för de slåss mot amerikansk kapitalistisk imperialism och sionism”. Detta är sant, men min fiendes fiende kan lika gärna vara min fiende och det är inget vänskapsförbund. Speciellt inte när islam genomför en kolonisering av Europas och Nordens länder och vilket ibland till och med medvetet proklameras genom visionerna om det universala kalifatet. Svensk 1900-tals nationalism de senaste 30 åren gått i barndom. Detta främjar knappast återerövrandet av vårt land. Skinheads, WP-kulturen, dyrkan av Hitler-epoken osv. Varför misslyckades 20, 30 och 40-talets rörelser? För att de misslyckades föra fram ett positivt laddat budskap som var inlindat i en allt för främmande vulgaritet för det svenska folklynnet. Folk brydde sig lika lite nu som då om judiska sammansvärjningar(inte för att det inte finns ett gigantiskt judiskt politiskt inflytande), men de oroades för tyska och ryska trupper och tomma skafferier och lönepenningen. Därför kunde sossarna ta hem spelet och bygga upp en myt om att det var genom socialdemokratins frälsning om Sveriges välfärd kunde byggas upp efter kriget när Sverige stod materiellt och strukturellt långt över det krigshärjade Europa. Den svenska nationella rörelsen levde i kylan i efterkrigstiden men lyckades ändå behålla en viss status av värdighet. Den typiska karikatyren för en svensk nationalist 1950-70 var en väletablerad samhällsmedborgare, familjefar, ofta akademiskt skolad med jobb inom rikets förvaltning, jurist, akademiker eller inom rikets försvar. Nysvenska Rörelsen är ett bra exempel, samt Sveriges Nationella Förbund och andra högernationella kretsar. Denna bild trasades sönder under 80-talet genom utländska återigen främmande influenser som ligger till grund för den rörelse som finns idag. Vad är slutsatsen av mitt resonemang? Per Engdahl kunde traska upp på riksdagskansliet för att diskutera med Tage Erlander. Tror någon att något sådant skulle kunna ske idag? Under 80-talet kastades hela den positiva utveckling som främjat en framväxande svensk nationell rörelse i Sverige genom avståndet till andra världskriget 30 år bakåt och nu är vi på ruta 1 igen. Nu ska jag inte vara helt negativ, det finns vissa personer och små sammanslutningar som bär fröet till en ny positiv svensk nationalism. Pan-nationalismen, etnopluralismen, samnationalism är olika namn för denna företeelse. Legitimitet i folkets ögon är varje ideologis förutsättning för genomslag. Etnisk nationalism i en etnopluralistisk värld kan bli grunden för en sådan legitimitet om kampen sköts väl. Helmut Kohl har kallats den siste tyske rikskanslern som hellre sett ett europeiskt Tyskland än ett tyskt Europa. Inte för att försvara en kålsupare som Helmut Kohl men detta är en bra utgångspunkt för sund nationalism. Vi ska betona enighet och solidaritet mellan oss själva och våra grannfolk och upplysa folket om multikulturens brister. Men detta är dömt att misslyckas med en propaganda och mentalitet utvecklad för 1930-talets Tyskland i 2000-talets Sverige (Samt att få verkligen lever upp till de utstakade idealen). Rasforskningen och nationalismen på den tiden hade sina förutsättningar, idag kan den synas vulgär och var i sina tidiga stadier vulgär. Men rasmedveten behöver i sig inte alls vara särskilt vulgär och den behöver inte heller uppfattas som särskilt vulgär så länge dess förespråkare själva inte ger uttryck för omotiverad vulgaritet. Visst är nordisk raslig subjektivism legitimerad i en övertygad etnonationalists ögon, men hur blir det ur en indoktrinerad egalitär drönares synpunkt? Den europeiska rättuppfattningen är en av vår civilisations största tillgångar och europeiskt altruistiskt tänkande är i sig inte fel utan är en del som präglat vår ras under hela vår kända existens. Det är genom att inte ta hänsyn till detta som White power rörelsen fortsätter att misslyckas då den aldrig har kapacitet att dra till sig människor från en högre moralisk standard i allmänhet som kan verka som folkliga föredömen. Människor respekterar personer som enligt deras synpunkt är respektabla logiskt nog. Vad verkar mest respektabelt av en subkulturell kultur med dyrkan av en historisk epok och ideologi som skys som pesten och manifestationen av den ultimata ondskan, eller resonabelt argumenterande för även nordfolkens rätt att säkerställa sina intressen ekonomiskt, kulturellt och geografiskt vilket även medför den biologiska aspekten? Det är inte fackeldemonstrationer eller tal som uppmanar till hängning av politiska motståndare som kommer vinna svenska folket till nationalismen utan den kreativa kulturella handlingen (även metapolitik), moraliska föredömen som inte är rädda för at även se till bristerna i de egna leden och som kan uppbära bilden av ett nytt positivt socialt och nationellt patos.