Herman Lindkvists debattartikel 2009-11-15 har fått mången fosterländskt sinnad läsare att höja på ögonbrynen. Jag själv blev tämligen förvånad speciellt att den dök upp på Aftonbladet. Men i och för sig så har det senaste året bjudet på en del tecken i det offentliga rummet som visat att andra uppfattningar i nationalitets- och kulturfrågan, om än väldigt husligt tama sådana, vilka stödjer sig på en omfattande folklig opinion som även de större medierna inte kan agera emot effektivt utan att allt för öppet påvisa sin egna partiskhet och inskränkthet. Läget har i viss mån, speciellt med tanke på Sverigedemokraternas allt större framträdande i offentligheten, som hittills nått sin höjd i och med Jimmie Åkessons debattartikel om islamismen och mediastormen kring denna, agerat som en värdemätare för folkligt missnöje med förda påtvingade multietniska identitetslösa samhällsklimat, verkar ha kunnat ha haft visst effekt att förskjuta positionen till ett litet utrymme för svängrum bort från den rådande hegemonin av etablissemangets vänsterliberala mer ortodoxt kulturmarxistiska värderingar. Kanske är det just den något ökade öppna folkliga gångbarheten hos den bredare allmänheten för svenska identitetsfrågor som gjort att Herman Lindkvist, på ett tämligen statsnationalistiskt sätt, öppet ifrågasatt de vardagliga kosmopolitiska antisvenskarnas ofta irrationella och absurda anti-nationalism och deras brist för förståelse av kollektiv nedärvd identitet.

se artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab#abArticleComments

Ännu mer överraskande kan artikeln tyckas mot bakgrund av denna tidigare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6047409.ab

Lindkvist tar upp några ganska tydliga självklarheter i sin senare artikel, som är tämligen lätta att få den enskilde vanlige läsaren av Aftonblaskan att säkerligen humma till och ge sitt samtycke till. Det är inga stora nyheter Lindkvist lyfter fram men ändå sådana där vardagligheter som flera utsvultna svenska läsare kan tycka vara rejält uppfriskande och lätt att stämma in i, medan från någon med ett redan nationellt perspektiv har dessa insikter väldigt rotade i sitt medvetande och ses närmast som helt uppenbara självklarheter.

Lindkvist har genom sitt historiska arbete, som han säkerligen förts med en genuin pådrivande entusiasm, kunnat skönjas som en välvillig mångkulturalist med blicken fäst mot statsnationalismen med en önskan få skriva Sveriges historia så att den ska kunna vara acceptabel för den politiska korrektheten och “Det nya Sverige”, men ändå få bevara en politisk och historisk identitet med medborgerlig sammanhållning. Dock så går även välvilliga multikulti-statsnationalister på sin nit i den politiska korrektheten då etablissemangets PK hegemoni, som gjort det offentliga rummet är så långt draget åt kulturrelativism, värdenihilism och antiauktoritet (vilket hindrar den inte från att vara trosmässigt totalitär dock) att den minsta patriotiska uttryck, hur välvilligt till mångkulturalismen det än är, är att räkna som regelrätt “fascism”,”bakåtsträvan” och “antidemokratiskt” att det är förståeligt om Lindkvist till sist känner att hans avsikter inte heller längre platsar in i tyckarelitens visioner om det nationellt statslösa multikulti-Sverige utan monkulturell liberaldemokratisk grund.

Det finns här en viss skillnad mellan det perspektiv Lindkvist tycks vilja framlyfta i en position närmast en högerliberal utgångspunkt som i skiljer sig från den idag i Sverige förhärskande kulturmarxistiskt vänsterliberala fåran (även den högra sidans liberaler i någon högre utsträckning heller inte undvikit kulturmarxismens värdeförskjutning). Men någon egentligt på djupet kritisk betraktelse över rotens kärna av den svenska identitets sönderfall är det inte tal om i Lindkvists artikel. Man kan även i viss ironi se tillbaka på det bidrag Lindkvist själv bidragit med till svenskhetens relativisering och försök att omdefiniera den bort från dess historiskt framväxta organiska grund. Lindkvist kan sättas i perspektiv med andra som delar en sorts nostalgisk högerliberalism på mer realpolitiskt grund som insett att stat och samhälle kräver en enhetlighet kring gemensamma värden för att just kunna hållas samman. Vänsterliberalismen/kulturmarxismen och utgår snarare från ett mer naivt utopiskt perspektiv att samhällets gemenskap skulle finnas i dess brist på egentlig kulturell gemenskap. Detta skiljer den “högra sidans” liberalism sig i en aspekt från kulturmarxistisk liberalism: De mångkultursidé som kommer från mer klassiskt liberala grunder lutar sig på alla kulturers i längden uppslukande av det civila liberaldemokratiska samhället, vars institutioner den flernationella befolkningen kommer underordna sina egna traditionella och särkulturella värderingar under. Ur detta perspektiv så har den jakobinska statsnationalismen en grund och ett ändamål att jämka samman en multietniskt massa utan egentlig historisk-organisk gemenskap under en artificiell gemenskap kring lagar av civila friheter, rättigheter och de plikter medborgarskapet medför (dock under en falsk förespegling att det under en just gemensam historisk grund man utgår ifrån).

Den i högre grad kulturmarxistiska liberala versionen, som etablissemanget i större grad står för, går på den mjuka totalitära linjen, där målet i sig inte är en långsiktig gemensam värdegrund i samhället och den “integrerande” modellen i sig föder sin egen paradox i bekämpa alla lutningar åt någon egentlig monokulturell ordning då, kultur i sig, speciellt västerländsk eller svensk kultur relativiserats och demoniserats till värsta sortens amoraliska banalitet. Speciellt sätter den främst etniska kolonisatörers och andra minoritetsgruppers intressen som sin huvudfråga, då dessa är just minoritet: Alltså automatiskt “förtryckta” (”svenskt är att vara osvensk” är ett exempel på detta förhållningssätt).

Den ena för en mer realpolitisk liberaldemokratisk och på sätt och vis nostalgisk liberal vision medan den andra är mer aggressiv, ömsom mjukt eller öppet värdetotalitär där staten uppifrån, med eller ibland under ledning av utomstående intressen(Den nya klassen exempelvis i dagsläget) är låst som instrument i ett ideologiskt i ett långsamt utrotningskrig mot sina egna hemländers ursprungliga majoritetsbefolkningar.  Dock så får man vara uppmärksam att det egentligen är två sorters multikulturalistiska ideologier det handlar om och inte en motsättning mellan egentlig kulturell homogenitet vs multikulti, utan snarare i det långa loppet en fråga om hur hur pass snabbt förloppet ska verkställas. Genom långsam integrering i en artificiell politisk gemenskap som sätter det abstrakta medborgarvärdet framför alla andra gemenskaper (en föreställning som i sig är så altruistisk och etniskt betingat europeisk att mer etnocentriska etniska kollektiv saknar både vilja och förmåga att upprätthålla) eller mer öppet mjukt totalitär, med statliga tvång och förordningar som sina kännetecken, dit som vår nuvarande samhällsutveckling politiskt sett varit på väg mot i årtionden.

Detta är ur en dagspolitiskt situation helt förståeligt att de mer klassiskt liberala krafterna allt närmare flyter mot en ställning av värdekonservatism, och i viss mån ser hur denna missnöjesliberalism allt mer kommer till praktiska exempel över hela kontinenten i form av den s.k högerpopulismen, som lika ofta står på en sekulär liberaldemokratisk kritik av multikulturalism som den är värdekonservativ, då även det civila rättssamhället kräver en gemensam värdegrund på en i praktiken sekulär nivå. Något som självfallet oundvikligen faller i konflikt både med den växande islamismens allt utökade maktanspråk, men även den vänsterut mer naivt infantila synen på etnokulturella och civilisatoriska relationer. Såsom den förhärskande villfarelsen i den kulturmarxistiska tron på att staternas, den objektiva rättsordningen(alltså att man inte väger in “speciella gruppers” särställning) och auktoritetens näst intill metafysiska principiella förstörelse kommer skapa ett lyckorike på jorden. Dock finnes en svårighet gällande denna utopis genomförande i verkligheten som den borgerliga nyvänstern lever i en självpåtagen förnekan om: Den rent rationella bristen i tron på att om västerländsk-europeisk monokultur skulle upplösas, så kommer de främmande kulturella kollektiven i den universala värderelativistiska postmoderna humanismens namn frivilligt överge sina egna traditionalistiska(och oftast långt mer icke-progressiva än västerlandets) kulturella gemenskaper och institutioner. Något som dessa främmande biokulturella kollektiv själva aldrig gått med på eller visat intresse för. Att vara liberal med agenda för beskydd för, i alla fall en halvhjärtad, värdekonservatism kring de liberala värdena på en mer klassiskt liberal och realpolitisk grund, som värnar om det civila humanistiska samhället och dess politiska gemenskap, blir allt svårare i det allt mer smalare i det politiska rummet i Sverige som kräver gemensam intellektuell underkastelse och odelad definition av värden. Detta skiljer i viss mån de klassikt liberala värdenas väg till mångkulturalismen från den mer oförsonliga kulturmarxismen(och den traditionella marxismen). Den förhärskande kulturmarxismens finner egenvärdet i förstörelsen i sig men utan någon vital skapande civilisatorisk kraft, och har aldrig varit intresserad av den sorts praktiska kulturella borgfred såsom statsnationalismen utopiskt önskar se råda i det civila samhället.

Lindkvist kanske även på äldre dagar kan ha drabbats av en början till av förståelse av vad de faktiska sociala och själsliga aspekter som en välrotad identitet och att en positiv relation till sina anor, hembygd och fosterland är en mänsklig tillgång och naturlighet. Till och med på många sätt en förutsättning och bidragande till en stabil livskvalitet.

Insikten att den som står rotad med en identitet som sträcker sig utöver den rena individualiteten, känslan av ha ett ursprung och ett naturligt sammanhang som inga kulturrelativistiska teorier i sig i verkliga livet kan rubba, då den är grundad i en ren mänsklig praktisk realitet, som i längden slutligen övervinner arrogante kosmopolitens flackande försök till ersättning av det primärt mänskliga i den postmoderna konsumtionssamhället allt mer sjunkande och mer uppenbart bristfälliga paradis.

Lindkvists artikel är på många sätt snarare genom sitt upphov snarare än sitt innebörd i sig tankeväckande och mångtydig kring det nuvarande mediala klimatet.