Av Kevin Mac Donald

 

Det finns ett stort material, som visar att européerna med kraft försvarade sitt kulturella och etniska herravälde i början av 1900-talet och till mitten av århundradet. Därför ger dess snabba nedgång oss anledning att fråga: Vilka kulturella och etniska egenskaper hos européerna gjorde dem mottagliga för de intellektuella och politiska rörelser som skildras i Kritikkulturen? Diskussionen i Kritikkulturen handlade främst om ett antaget sammanhang mellan individualism, en relativ brist på etnocentrism och en åtföljande moralisk universalism…

 

Grundtanken är att europeiska grupper är mycket känsliga för invasion av starkt kollektivistiska, etnocentriska grupper, eftersom individualister har mindre starka försvar mot dylika grupper… Detta scenario innebär att europeiska folk är mer böjda för individualism. Individualistiska kulturer företer endast en ringa känslomässig bindning till grupper inom sig (ingrupper). Personliga mål sätt främst, och i socialiseringen läggs tonvikten självtillit, självständighet, individens ansvar och ”självförverkligande” (Triandis 1991, 82). Individualister förhåller sig mer positiva till främlingar och medlemmar av utomstående grupper (utgrupper), och beter sig mer sannolikt prosocialt, altruistiskt mot främlingar. Människor i individualistiska kulturer är mindre medvetna om gränser mellan in- och utgrupper och har följaktligen inte särskilt negativa inställningar till medlemmar av utgrupper. Det händer ofta att de inte samtycker med ingruppåtgärder, visar ringa känslomässig bindning till eller lojalitet med ingrupper och förefaller sakna känsla av ödesgemenskap med andra ingruppsmedlemmar. Motsättning till utgrupper förekommer i individualistiska samhällen, men motsättningarna är mer ”rationell” i den bemärkelsen att den finns mindre av tendens till att utgå från att alla medlemmar i utgruppen är klandervärda. Individualister knyter svaga band till många grupper, medan kollektivister har en stark bindning till och identifiering till med ett fåtal ingrupper (Triandis 1990 ,61). Individualister är därför förhållandevis illa rustade för en sådan tävlan grupper emellan som är så betecknade för judendomens historia.

 

…Fritz Lenz (1931, 657), som ansåg att nordiska folk på grund av den svåra miljön under istiden utvecklades i små grupper och har en tendens till social isolering i stället för att bilda sammanhållna grupper. Detta synsätt innebär inte att nordeuropéer skulle sakna kollektivistiska mekanismer för grupptävlan utan endast att dessa mekanismer är förhållandevis mindre och-eller förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt för att komma till uttryck.

 

Detta synsätt är välförenligt med den ekologiska teorin. Under ekologiskt ogynnsamma omständigheter inriktas ansträngningar till anpassning mer mot att klara av den vidriga miljön än mot att tävla med andra grupper (Southwood 1977, 1981), och i en sådan miljö torde urvalstryck, som främjar uppkomsten av storsläktnätverk och starkt kollektivistiska grupper, var lägre. Evolutionära föreställningar om etnocentrism framhäver nyttan av etnocentrism i tävlan mellan grupper. Etnocentrism torde således inte ha någon som helst betydelse i kamp mot den fysiska miljön, och en dylik miljö torde inte livnära större grupper.

 

Europeiska grupper hör hemma i det som Burton med flera (1996) kallar det nordeurasiska kulturområdet(not 9). Detta kulturområde har uppstått genom att jägare-samlare anpassat sig till kalla, ekologiskt ogynnsamma klimat. I sådana klimat råder ett tryck, som främjar att mannen försörjer familjen, och en tendens till engifte, då ekologin inte gynnar vare sig flerkvinnogifte eller större grupper under någon evolutionsmässigt längre tid. Dessa kulturer kännetecknas av två parters släktskapsförhållanden, som erkänner både mans- och kvinnolinjerna. Detta anger att de båda könen gör mer jämlika insatser, såsom man också kunde vänta under de förhållanden engifte bjuder. Storsläktförhållanden framhävs mindre, och giftermålet tenderar att vara utgiften (det vill säga giften utom släktgruppen)…

 

Det historiska materialet visar att européer, och i synnerhet nordvästeuropéer, ganska snart övergav storsläktnätverk och kollektivistiska sociala strukturer, när deras intressen skyddades genom uppkomsten av starka centraliserade stater. Det finns förvisso i hela världen en tendens att storsläktnätverk försvagas, när en centralmakt uppstår (Alexander 1979; Goldschmidt och Kunkel 1971; Stone 1977). Men i Nordvästeuropas fall gav denna tendens upphov till den unika västeuropeiska ”kärnfamiljen” långt före den industriella revolutionen. Kärnfamiljen består av ett enda gift par och deras barn. Den bryter mot den storfamiljestruktur som är typiskt för övriga Eurasien, där hushållet består av två eller flera besläktade par, vanligen bröder och deras hustrur och andra medlemmar av storfamiljen (Hajnal 1993). (Exempel på storfamilj har vi i patriarkernas familjer som de beskrivs i Gamla Testamentet; se MacDonald 1994, kap 3.)

 

Giftasåldern för kvinnor var ganska hög, genomsnittligt omkring 25 år, vilket är unikt för Eurasien. Giftasåldern växlade, steg i nödtider och sjönk i tider av överflöd, med följden att kapital ansamlades snarare än att det rådde något befolkningstryck på resurserna. I ekonomiskt svåra tider gifte sig kvinnornas sent eller inte alls, medan kvinnorna i övriga Eurasiens samhällen, där flerkvinnogifte rådde, gifte sig tidigt, ofta blev frillor eller bihustrur åt rika män (MacDonald 1995b, c).

 

Före den industriella revolutionen kännetecknades kärnfamiljen av metoder att hålla ogifta unga människor sysselsatta som tjänstefolk. Det var icke endast de fattiga och jordlösas barn som blev tjänare, utan även framgångsrika storbönder skickade sina barn att tjäna his andra. På 1600- och 1700-talen anställde man ofta tjänare tidigt i sitt äktenskap, innan de egna barnen kunde hjälpa till, och skickade barnen till andra senare, när de var äldre och det fanns mer hjälp i hemmet än som behövdes (Stone 1977).

 

Detta anger att det fanns ett djupt rotat kulturellt bruk, som medförde en hög grad av icke släktbunden ömsesidighet. Bruket röjer också en förhållandevis ringa etnocentrism, däri att man upptog ickesläktingar till medlemmar av hushållet, medan människor i Eurasien tenderade att omge sig med blodsförvanter. Enkelt uttryckt kan man säga att den genetiska släktskapen var mindre viktig i Europa och i synnerhet i de nordiska områdena av Europa. Det egenartade för kärnfamiljen var den stora andelen icke-släktingar. Olikt det övriga Eurasien var nordvästra Europas förindustriella samhällen inte organiserade omkring storfamiljens släktskapsförhållanden, och det är lätt at se att de är i förväg anpassade till den industriella revolutionen och till den moderna världen i allmänhet (not 10).

 

Kärnfamiljen är ett grundläggande inslag i den individualistiska kulturen. Den individualistiska familjen kunde se till sina intressen, befriad som den var från storfamiljeförhållandenas plikter och tvång och fri från de sociala strukturernas kvävande kollektivism, som är betecknande för så mycket av den övriga världen. Engiftesäktenskap, som bygger på båda parternas samtycke och inbördes tillgivenhet, ersatte snabbt äktenskap, som byggde på släktskap eller släktstrategisk planering. (Se kap. 4 och 8 för en diskussion om västeuropéers store benägenhet till engifte och till giftermål, som bygger på kamratskap och tillgivenhet, än till flerkvinnogifte och kollektivistiska mekanismer för social kontroll och släktstrategiskt tänkande).

 

Denna förhållandevis större benägenhet att bilda kärnfamiljer kan mycket väl vara etniskt grundad. Under den förindustriella tiden fanns detta familjesystem endast inom det nordiska Europa. Kärnfamiljen bygger på att (utom Finland), brittiska öarna, Nederländerna, Belgien och Luxemburg, de tyskspråkiga områdena och norra Frankrike. I Frankrike förekom kärnfamiljen i områden som beboddes av germanfolk, som levde nordost om ”den eviga linjen”, vilken löper från Saint Malo vid engelska kanalens kust till Genève i det fransktalande Schweiz (Ladurie 1986). I detta område utvecklades ett storskaligt jordbruk, som kunde nära de växande ständerna och gjorde detta före jordbruksrevolutionen på 1700-talet. Detta jordbruk bars upp av en stor församling skickliga hantverkare i städerna och en stor klass av mellanbönder, som ”ägde hästar, kopparkittlar, remmare och ofta skor; deras barn hade runda kinder och breda skuldror, och deras spädbarn hade små skor. Inga av dessa barn hade uppsvullna bukar eller engelska sjukan som undernärda barn i tredje världen” (Ladurie1986, 340). Nordöstra Frankrike skilde sig från landets sydvästra delar också i fråga om läs- och skrivkunnigheten. I början av 1800-talet, när läs- och skrivkunnigheten i Frankrike som helhet låg på omkring 50 procent, var i nordost närmare 100 procent, och dessa skillnader gick så långt tillbaka som till 1600-talet, om inte längre. Vidare var det en uttalad skillnad i kroppslängd, så att männen i nordöst var nästan 2 cm längre enligt siffror från en mönstring av beväringar på 1700-talet. Ladurie anmärker att skillnaden för hela befolkningen sannolikt är större, eftersom krigsmakten inte torde ha godkänt många av de korta män från sydväst. Dessutom har Laslett(1983) och andra familjehistoriker noterat att trenden mot den ekonomiskt självständiga kärnfamiljen var mer framträdande i norr, medan tendensen till att bilda storfamiljer ökade söderut och österut.

 

Dessa rön är väl förenliga med tolkningen att etniska skillnader är en faktor som bidragit till den geografiska variationen i familjeformer inom Europa. Rönen ger vid handen att germanfolk visade en större biologisk tendens till att ha egenskaper som förutbestämde dem för individualism – däribland en större tendens till att bilda kärnfamiljer, eftersom det naturliga urvalet försiggick under en långvarig period av begränsande resurser i deras evolution i Nordeuropa. Liknande tendenser till utgifte, engifte, individualism och storfamiljens förhållandevis ringare betydelse kännetecknade även den romerska civilisationen (MacDonald 1990), vilket återigen antyder en genomgående etnisk tendens hos västerländska kulturer i allmänhet.

 

Tillgängliga data anger att omkring 80 procent av de europeiska generna härrör från människor, vilka bosatte sig i Europa för 30 000 till 40 000 år sedan och vilkas ättlingar alltså överlevde istiderna (Sykes 2001). Denna tid räckte för att den ogynnsamma ekologin i norr skulle få ett starkt formande inflytande på europeiska psykologiska och kulturella tendenser. Dessa europeiska grupper kände sig mindre dragna till storsläktgrupper, så att, när sammanhanget förändrades vid uppkomsten av starka centralstater, som kunde trygga individuella intressen, kärnfamiljestrukturen snabbt blev förhärskande. Denna kärnfamiljstruktur antogs relativt lätt, därför att européer redan hade förhållandevis starka psykologiska anlag för kärnfamiljen till följd av sin långa evolutionshistoria i Nordeuropa.

 

Även om dessa skillnader inom det västeuropeiska systemet är viktiga, motsäger de inte den allmänna skillnaden mellan Västeuropa och övriga Eurasien. Även om trenden mot kärnfamiljer uppträdde först i Nordvästeuropa, spred de sig ganska snabbt i alla de västeuropeiska länderna.

 

Efter införandet av kärnfamiljen, som var befriad från den vidare storsläktgemenskapen, följde sedan slag i slag de andra tecknen på den västerländska moderniseringen: begränsad regeringsmakt där individer har rättigheter gentemot staten, kapitalistisk ekonomisk företagsamhet som bygger på individens rättigheter, moralisk universalism och vetenskapen som individuellt sanningssökande. Individualistiska samhällen utvecklar republikanska politiska inrättningar och vetenskapliga forskningsinrättningar, vilka förutsätter att grupper är maximalt genomträngliga och starkt utsatta för avhopp, när individuella behov inte tillgodoses.

 

Nyligen publicerad forskning som evolutionsekonomer utfört ger en fascinerande insikt i skillnaderna mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer. Ett viktigt inslag i denna forskning är att bygga modeller av hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. Fehr och Gächter (2002) har funnit att människor, som deltar i ”enrondsspel”, altruistiskt straffar dem som hoppar av. (Termen ”altruistisk bestraffning” skall strax förklaras ) ”Enrondsspel” är ett spel, där deltagarna möter varandra endast en gång och därmed inte påverkas av något som de ryktesvägen skulle kunna få höra om motspelarna. Denna situation utgör en modell av en individualistisk kultur, medan spelarna är främlingar utan släktband med varandra. Det överraskande rön man gjorde var att deltagare, som skänkte stora belopp till allmänna nyttigheter, tenderade att straffa människor som inte gjorde det, även då inte hade någon fördel av att straffa dem. Vidare ändrade de bestraffade sitt beteende och skänkte mera i senare spel, trotts att de visste att de som deltog i dessa senare omgångar inte var desamma som de som deltagit i de tidigare spelen. Fehr och Gächter framkastar att människor från individualistiska kulturer har en utvecklad negativ känsloreaktion mot dem som åker snålskjuts, en reaktion som resulterar i att de straffar sådana människor också då det kostar dem själva något. Därav termen ”altruistisk bestraffning”.

 

Fehr och Gächter tillhandahåller i grund och botten en modell för hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. De resultat de erhållit är synnerligen tillämpliga på individualistiska grupper, eftersom dylika grupper inte bygger på storsläktsförhållanden och därför är betydligt mer benägna till avhopp. Allmänt sett är det mer sannolikt att man finner en stor förekomst av altruistisk bestraffning i individualistiska jägar-samlar-samhällen än i samhällen som bygger på släktskapsförhållanden med storfamiljen som grund. Deras resultat är minst tillämpliga på judiska eller andra sådana starkt kollektivistiska grupper, vilka i traditionella samhällen byggde på storsläktförhållanden, kända släktband och upprepad växelverkan mellan medlemmar. I dylika situationer känner de handlande de människor de samarbetar med och förutser framtida samarbete, därför de ingår i storsläktnätverk eller, som i judarnas fall, tillhör samma grupp.

Liknande framkommer i ultimatumspelet. I detta tilldelas deltagare, som kallas ”den förslående”, ett penningbelopp motsvarande två dagars lön och tillsägs att göra ett förslag till en annan person, ”den svarande”. Den svarande kan då antaga erbjudandet eller avslå det. Om han avslår det, vinner ingendera spelaren något. Liksom det tidigare beskrivna spelet om allmänna nyttigheter är detta spel tänkt att utgöra en modell för hur främlingar växelverkar ekonomiskt, varför spelarna är anonyma. Heinrich m.fl. (2001) fann att två variabler, vinsterna av samarbetet och omfattningen av marknadsutbytet, förutsade erbjudanden och avslag I spelet. Samhällen, som lägger stark vikt vid samarbete och marknadsutbyte, hade de högsta erbjudandena – resultat som tolkas såsom avspeglande faktum att de har en vidsträckt erfarenhet av principen att samarbeta och dela med sig till främlingar. Detta är individualistiska samhällen. Deltagare från samhällen, där all växelverkan mellan individer skedde inom släkten, gjorde däremot små erbjudanden i ultimatumspelet och bidrog med små belopp till allmännyttigheter under likaledes anonyma förhållanden.

 

Européer är således exakt det slag grupper som Fehr och Gächter och Hienrich m.fl. visar med sina modeller: De är grupper med ett stort inslag av samarbete med främlingar i stället för med medlemmar av storfamiljen, och de är benägna till marknadsförhållanden och individualism.

 

Detta antyder den fascinerande möjligheten att nyckeln för en grupp, som har för avsikt att vända européer mot varandra, består i att aktivera deras starka tendens till altruistisk bestraffning genom att övertyga dem om det egna folkets ondska. Eftersom européer i själ och hjärta är individualister, reser de sig lätt i moralisk vrede mot sina egna, så snart de uppfattar dessa som snålskjutsare och alltså moraliskt klandervärda – en yttring av deras mycket starkare tendens till altruistisk bestraffning, en tendens som härrör från deras evolutionära förflutna som jägare och samlare. När man altruistisk dömer till bestraffning, är relativa genetiska avstånd ovidkommande. De som åker snålskjuts ses som främlingar i en marknadssituation, det vill säga har inga släkt- eller stamtillhörighet med den altruistiske bestraffaren.

 

Det är således den gällande altruistiska bestraffningen, som är så betecknande för den nutida västerländska civilisationen: Sedan européerna väl övertygas om att deras folk vore moraliskt bankrutt, borde man låta det drabbas av vilket slags bestraffning som helst. I stället för att se andra européer som medlemmar av en omfattande folk- och stamgemenskap såg man dem som moraliskt klandervärdiga och lämpliga måltavlor för altruistisk bestraffning. För västerlänningar är moralen individualistisk – när snålskjutsare kränker gemensamma normer, straffas de genom att utsättas för en altruistisk aggression.

 

Däremot är gruppstrategier, som härrör från kollektivistiska kulturer såsom judarnas, oemottagliga för en sådan manipulation, eftersom släktskap och gruppband kommer först. Moralen är partikularistisk – handlar om det som är bra för gruppen. Det finns ingen tradition av altruistisk bestraffning, emedan dessa gruppers utvecklingshistoria har koncentrerats på samarbete med nära släktingar, inte med främlingar (se nedan).

 

Den bästa strategin för en kollektivistisk grupp… att förstöra européerna är därför att övertyga européerna om deras egen moraliska bankrutt… Följden blir att européerna , sedan de väl övertygats om sin egen moraliska uselhet, kommer att förstöra sitt eget folk i ett anfall av altruistisk bestraffning. Den allmänna avvecklingen av Västerlandets kultur och därefter dess upphörande såsom något som alls liknar en etnisk enhet kommer att ske som resultat av ett stormanlopp, som framkallar altruistiskt bestraffning…

 

Individualistiska samhällen är således en idealisk miljö för…  …starkt kollektivistisk, gruppinriktad strategi. Faktiskt är det ett viktigt tema för kapitel 5 att Frankfurstskolan för social forskning förespråkade en radikal individualism för icke-judar, medan skolans ledare samtidigt behöll sin starka grupplojalitet mot judendomen… drar nytta av öppna individualistiska samhällen, där hinder för social rörlighet uppåt avlägsnats, där människor ses som individer istället för medlemmar av en grupp, där det intellektuella samtalet inte föreskrivs av inrättningar som inte behärskas av judar, såsom katolska kyrkan, och där mekanismer för altruistisk bestraffning kan utnyttjas för en splittring av den europeiska majoriteten.

   

Noter

9. Burton, ML., Moore, C.C, Whiting, J.W.M. och Romney, A.K. (1996). Regions based on social structure. Current Anthropology, 37:87-123

 

10. Laslett (1983) vidareutvecklar denna grundläggande skillnad, så att han låter den innefatta fyra varianter: västra, väst-centrala eller mellersta, mediterrana och östra.

 

Ett utdrag från Företal i den svenska utgåvan av Kritikkulturen av prof. Kevin MacDonald. Utdraget är ej i sin helhet då vissa stycken har utelämnats.  Den Europeiska Individualismens Evolutionära Ursprung är det tycke som citeras och ingår i prof. McDonald’s Företal i den svenska utgåvan översatt av Lars Adelskogh. Om några oegentligheter anses ha begåtts med citerad text så är man välkomna att underrätta mig. Jag uppmanar att intresserade läsare obekanta med nämnda bok att söka upp ett exemplar av Kevin McDonald’s eminenta verk Kritikkulturen, utgiven av Nordiska Förlaget och även undersöka övriga texter som behandlar sociobiologismen och evolutionära gruppstrategier via de flera andra mycket läsvärda bloggarna på portalen motpol.nu