Den starkaste kopplingen mellan den folkliga nationalismen och konservatismen är att båda kan definieras som reaktioner mot den franska revolutionens universalism och abstrakta egalitära värden.

Om man går tillbaka till den klassiska konservatismens fader Edmund Burke så finner man exempelvis tesen om nationalitetens relativisering av statsformen: alltså, ett statsfördrag passar nödvändigtvis inte alla nationer efter deras förutsättningar och motsäger den franska revolutionens universala liberalism.

Dock så är inte nödvändigtvis konservatism nationalistisk men dock så går det sällan att bortse från den grad konservatismen har inverkat på nationalismen: Speciellt värdekonservatism är något som berör de flesta nationalistiska åskådningar: Familj, hembyggd, fosterland, traditionens bevarande osv.

Däremot så har de klassiskt konservativa rörelserna och partierna fått vika för liberalismen. Idag är högern liberal, inte konservativ, och i Sverige förpassad till borgliga studentföreningar och tink-tanks. Konservatismens sammanflytande med liberalismen har gått så långt att den svenska “högern” egentligen är liberal medan vänstern är socialistisk (eller liberalsocialistik) vilket sprängt den klassiska begreppsskalan grundad på den franska nationalförsamlingen där de moderata konservativa satt till höger och liberalerna till vänster.

Konservatism kom också under 1800-talet att associeras med den europeiska imperialismen. Dock så är det snarare frågan om en ihopbuntning och förenklad bild utbredd genom vänstersocialisterna och vänsterliberalerna vilket är ett ganska grovt överslätande av dessa båda ideologiska lägers förehavanden. Kapitalistisk utsugningen i modern industrialiserad bemärkelse följde frihandeln var i långt högre grad en produkt av den borgliga liberalismens frihandelsdoktriner.

För vissa så är ordet nationalism ett väldigt klart begrepp med en självklar innebörd. Nationalismen har manifesterats politiskt i olika grader i de flesta stater och nationalstater. Problemet är att vad som är nationalism beror ofta helt på vad individen sätter in i begreppet. Som jag tidigare tagit upp så finns det en stor skillnad mellan en form av nationalism och en annan. Ta exempelvis begreppen nationalliberalism och nationalsocialism. Både är att betrakta som ideologiska åskådningar vilka båda definierar sig själva som nationalistiska men rymmer två totalt olika ideologiska världsåskådningar. En nationalist lika gärna också kan definiera sig etnopluralist, germanist, identitär, rasmedveten och dyl. Begreppet ”nationell socialism” kan röra vid allt mellan nationalsocialist, nationalbolsjevik eller korporatist. Konservatismen; eller snarare dess aspekt värdekonservatismen; är generellt en grundläggande utgångspunkt i nationalistisk världsåskådning. Det är härigenom som nationalismen i sig finner sin traditionalistiska grund: Värna familjen, respekt för tradition och historiska institutioner, folkloristik osv.

Just denna traditionalistiska ådra av nationalismen brukar härledas till den tyska romantiken med Johann Gottlieb Herder som en av dess viktigaste filosofer. Ur denna nationalism var i sig differentialistisk eller etnopluralistisk och kulturellt betonad men också en stark reaktion emot Napoleons erövringar av tyska regioner. Mot detta restes rösten för rätten till kulturell skillnad istället för assimilering i det franska världsmedborgarskapet. Ur denna traditionalism finner man flera av nationalismens rötter delvis i den historiska patriotismen, lokalidentiteten och den den övergripande eller civilisatoriska kulturella identiteten. Frågan kvarstår dock: vad är då nationalism i sin “rena” form avskalat från diverse pålagda ideologiska doktriner såsom socialism, konservatism, liberalism, korporatism etc. Frågan är i princip lika svårdefinierbar som andra överideologier såsom exempelvis demokrati; det finns inga självklara utstakade former utan ett visst rådande ideal som man utformar politiska visioner kring. Nationalism är en ur en statsvetenskaplig utgångspunkt en princip om fördelningen av makt. Därefter måste man finna vägarna till själva administreringen eller vilka roller staten har och därmed kommer ”de tre stora” ideologierna för att definiera vilken vägt nationen måste gå. Nationalism som princip för maktfördelning sträcker sig till att en nation borde ha en egen stat med egen administration: Nationalstaten. Folkens rätt till självstyre kan i till stor del här kopplas ihop med idealen från 1789s (och även Jean Bodin) teser om suveränitetsprincipen. Har snuddar vi direkt på folkrepresentationen. Ur den modernistiska nationalismens teori finner man utgångspunkten i folkets suveränitet gentemot de styrande i staten då de styrande måste ta hänsyn till folkviljan. I denna teoribildning sammanfaller också med senare tiders sociologiska betraktelser att en fungerande parlamentarisk demokratisk stat fungerar bäst genom en homogen befolkning, hög folkbildning, och inre solidaritet. Den homogena befolkningen blir en grundläggande förutsättning för demokratin genom att det är genom gemenskapen kring språk, värdegrund, stat som den liberaldemokratiska toleransen kommer till sin rätt. Denna modernistiska nationalism är den man brukar definieras som medborgarnationalism. Organisk nationalism, jämnförbar med traditionalism, hämtar identitet och rätten till självbestämmande genom det historiska arvets förvaltande och organiska framväxande.

Organisk nationalism, ovan refererad till genom Herder och romantiken är född snarare i konservatism, idealism och traditionalism men i princip så finns det inte alltid en motsättning mellan denna och medborgerlig nationalism. Nationalismens konservativa roll är snarare av en kulturell och traditionalistisk karaktär än politisk, till skillnad från den franska medborgarnationalismen. Den organiska nationalismen är vitalistisk, atavistisk och aktivistisk i den modernistiska eran framför reaktionär. Den har klara kopplingar till den tyska idealismen och senare romantiken. I den franska revolutionen och den franska nationen möter vi här nationalismen i en annan aspekt: den modernistiska nationalismen.

För de franska identitärerna har just detta perspektiv varit viktigt i deras kritik av liberalismen, att nationalismen/nationalstaten är en ren konsekvens av år 1789. Detta kan i viss mån bero på de nyare postmoderna perspektiven som införlivats i en identitär analys. I den mer politiskt korrekta nationalismforskningen så utgår man från att nationalism i sig är en konsekvens av framväxten av det industriella samhället, dock med anor tillbaka till de tidigmoderna staterna (vilkas uppkomst skedde nära eller under reformationen).

Ernst Gellner, judisk nationalismforskare som anses ha varit en av de största auktoriteterna på området (i nationalismkritisk form dock), formulerade teorin att nationen var något omöjligt att sammanlänka utan exempelvis moderniteter såsom tryckpressen vilken genom man på riksomfattande nivå uppifrånnivån formulera den nationella identiteten till befolkningen. Trotts Gellners giftiga och på många sätt slagkraftiga nationalismkritik (som på många sätt verkar ha sina utgångspunkter i historiematerialismen) lägger också fram flera förvirrande utlägg och antydningar till nationalismens berättigande. Exempelvis framlägger han att människans stora adelsmärke jämfört med djurriket är dess förmåga att skapa kultur. Kultur, menar Gellner, är allomfattande och existerar i mer eller mindre alla mänskliga sammanhang. Han framlyfter även att kultur växer fram olika och alltid varierande och kulturell särart är också konsekvensen av människans kulturutveckling, något som inte går att undvika. För en identitär, nationalist eller etnolog är detta självklarheter. Vad Gellner inte helst verkar vilja kännas vid är att det är just dessa insikter som kan vara pådrivande även i (och nuförtiden oftast centrala) för någon av nationalistisk världsåskådning. Vad jag huvudsakligen vill komma till är att den officiella nationalismen, förkroppsligad i nationalstaterna inte nödvändigtvis förkroppsligar det nationalister av dagens datum eftersträvar. Den liberaldemokratiska staten är i sig byggd på nationalistiska politiska maktfördelningsprinciper utifrån det den franka nationalprincipen i viss mån, men inte nödvändigtvis på den organiska traditionalistiska eller sociala grund. Dock ska det betonas att i många fall är fallet det omvända (Sverige och de nordiska länderna kan vara exempel då detta). Nationalismen rymmer både delar av organisk traditionalism och den modernistiska staten. Den kritik som även kan riktas mot nationalism från höger eller högerradikalt håll tar sin utgångspunkt i samma uppfattning som vänstern: Nationalstaten som en artificiell konstruktion. Men i denna form av analys är det också viktigt att ta hänsyn till faktumet att även nationalstaten grundar sig på historiska identiteter: Inom den nationella staten ryms de äldre lokala och regionala identiteterna; Östgöte, västgöte, norrlänning eller varför inte skåning. Den nationella statens princip är inte och måste inte bygga på ett totalt överslätande av nationella lokala säregenarter i ett traditionellt homogent nordiskt land som Sverige. Den franska revolutionens “nationalism” var en likriktning av ett stort antal språkligt, kulturellt och till viss del etniskt åtskiljda grupper och regioner vilka sammanfogades från att vara regionala delar av det franska riket till den “franska nationen”. I detta sammanhang kom “nationen” att bli ett instrument för revolutionens “humanistiska” strävan efter andlig och kulturell likriktning där nationen skulle binda samman ett flertal olika grupperingar. Det sammanhållande klistret i en sådan konstruktion är inte det organiska sammanväxandet till en helhet utan ett instrument för utjämning. Det mest tydliga exemplet på denna artificiella utplånande “nationalism” har vi sett i Sovjetimperiet där de etniska säregenheterna med våld skulle förtryckas och utrotas för att ge liv åt den kommande kulturlösa och jämlika supermänniskan: Sovjetmedborgaren. Dock så borde även nationalist som traditionalist som identitär förstå skillnaden mellan denna “jämlikshetsnationalism” och kulturidealismens pluralistiska nationalism. Därför är det alltid av vikt att se till den egentliga nationella bakgrunden till olika nationalstaters historik innan man börjar kritiserar nationalismen som “otraditionell” eller “modern”.

Ett allomfattande europeiskt imperium som i vissa identitärers åskådning är mer legitimt än nationella stater måste även den bli lika artificiell som något annat. Vi nordbor har under tusen år präglats av våra nationella statsbildningar, de är lika gamla som vår dokumenterbara historia i någon form. Idén om ett nytt europeiskt imperium grundat på samma suveränitetsprinciper som det tyskromerska riket finner ingen större legitimitet i Norden än vad det skulle ha i Förenta Staterna. Detta inte menat som att de nordiska länderna skulle ha mer gemensam historisk grund med USA men att det finns helt enkelt ingen historiskt eller identitetsbaserat skäl för något sådant.

I sin grund är inte nationalismen inte ett barn av den moderna staten, utan en reaktion på den (ibland mot den). Nationalismen är en traditionalistisk och identitetsbevarande aspekt som sammanlänkar den nationella staten till transcendens med “de gamle göter” och svear, till teutoner, saxare och cherusker, till franker, normanner och västgoter. Moderniteten är oavsett hur man vill se det ett faktum, Europa gick inte under på grund av reformationen eller renässansen. Tvärt om kom eran 1500-1900 att känneteckna en storhetstid för nordfolken då vår då vår inre potential släpptes kom att föra den civilisatoriska och tekniska utvecklingen till oanade höjder, med alla dess för och nackdelar, likt en mänsklighetens Promotheus.

För att förstå hur moderniteten också kunde bli nordfolkens gissel måste man också förstå särarten hos de europeiska folken och nordfolken i sig. De egalitära parollerna har aldrig slagit ett så djupt ackord hos något annat folk än vårt eget och speglar något i det vi kallar för folksjäl och kultur något unikt. Den sensibilitet och emotionella förfining som präglat nordfolken mot världens andra folk har blivit ett adelsmärke vilket vi mycket väl skall vara stolta över. Men också har den genom åratal vänts emot oss. Det som gjorde den nordiska och europeiska kulturen storsint har också nu vänts emot oss själva genom kulturrelativismen, materialismen och den själsligt dödande dominanta kulturmarxismen: Vi känner den som politisk korrekthet eller etnomasochism, valet är fritt. Förnekande av vår trancendens är sammanbunden med vår förnekan av vår kultur och identitet. Det är den nutida nationalismens innersta strävan: Att ta tillbaka denna känsla av identitet, kontinuitet och transcendens. Denna känsla, denna förnimmelse av det mystiska, det eviga viskar i än i vårt kynne hos ett fåtal personligheter, oavsett vilken ideologisk eller politisk benämning man valt åt sig själv:

Upp männer, till striden!

Den kommer ej mer

Idag fäster Tiden sitt öga på Er

Se hur I fäkten - Den bortdöda värld

De ofödda släkten anropa Ert svärd!

………………………………………….

Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,

då jag tyst och rörd blickar till Er opp

Hon hviskar sakta uti Nattens öra,

Om forntids ära och framtids hopp