…vi menar med (omoralisk) kapitalism i ett samhälle är ett tillstånd där den stora massan av medborgarna, eller en oproportionellt stor del av dessa, inte är i bestånd att genom egen självproduktion säkerställa sin ekonomiska levnadsstandard och att dessa därför måste leva på löner av dem som äger tillräckligt stora materiella eller ekonomiska tillgångar vilka man använder till att dra fördel av det större antalet medborgares sämre ekonomiska situation: Proletariatet.

Märk väl att ”kapitalism” i sin negativa betydelse här syftar på den process som hotar existensen av vår kultur och välfärd inte betyder samma sak som äganderätten, utan snarare utnyttjande och missbruk av äganderätten; Tillgångar vilka utvecklats på ett onaturligt sätt att dessa tillgångars användning av enskilda individer blir en börda för folket och samhället snarare än en tillgång, då dessa tillgångar används för att undertrycka eller missgynna det egna folket från ekonomisk frihet och välfärd. Vilket kan hota ett samhälle och kultur med katastrof. Äganderätten är inget ont i sig, speciellt inte vid dess naturliga livsnödvändiga bruk. Exempelvis en familjs rätt till sitt hem, maskiner, landområde, kläder, sparkapital osv. Kapitalismen är inte ett ont för att den försvarar äganderätten, utan för att utan för att den igenom sin natur kan använda dessa privata äganderättigheter genom ett fåtal privilegierade mot det större antalet av medborgarna, som trotts ändå innehar jämställda politiska rättigheter men står utan självständig ekonomisk försörjning. Därför är det negativa i det slarvigt använda ordet ”kapitalism” snarare att betraktas som ”proletarianism”; då det destruktiva vi idag kallar för det kapitalistiska samhället inte är att det finns fåtal som är rika, utan för att den större majoriteten inte kan åtnjuta en högre form av ekonomisk självständighet. I stället för att skapa medel för att slippa oroa sig för sitt uppehälle så har det anonyma lönearbetet blivit det centrala i den moderna människans liv.

Det är existensen är våra moderna proletärer, löneslaveriet, som har givit nyansen till hela vårt samhälle, vilket gör det kapitalistiskt i sin själsligt och kulturellt destruktiva form. Det är inte lönearbete i sig som utgör det negativa, utan att medborgaren i sig inte längre utgör något annat än en lönearbetare i ett system som inte uppmuntrar till något annat (utom övrigt tillfredställande av lustar/behov vilka även dessa stimuleras/skapas och underbyggs artificiellt genom psykologiskt utstuderad markandföring, normer och reklam).

Det är inte den naturliga halvt oundvikliga tendensen hos ”kapitalisten” att utnyttja en ekonomiskt gynnsam situation till sin fördel som är grunden till det onda i en kapitalistisk ekonomi. Det är däremot det stora antalet som är försvarslösa mot exploateringen. Att kapitalismen arbetar för vinst pekar marxister/socialister snabbt ut som det huvudsakliga onda med det kapitalistiska systemet. Det är inte så det förhåller sig dock. Det finns inget omoraliskt eller oetiskt att arbeta för vinst eller med vinst som drivkraft föra produktion, distribution och utbyte av kapital. Exempel: Småföretagaren som exempelvis reser med flyget för att kunna inhämta nya varor, flyget som ägs av ett vinstupptagande flygbolag gör en vinst på detta- eller borde göra det om det drivs produktivt. Aktieägaren i flygbolaget köper företagarens varor vilket gör att företaget går med vinst och gör resan värd. Båda dessa transaktioner är helt mänskligt normala och normala för det mänskliga samvetet. Vinsten som i detta fall tillfaller småföretagaren så denna kan klara sin försörjning för familj, hus osv är fullt legitim och följer en självklar handelslogik.

Roten till det onda med det vi kallar kapitalism och det destruktiva i dess innebörd ligger inte i dess funktion som vinstgenererande genom vinstinbringande transaktioner genom bruk av äganderätten, utan i existensen av ett löneslavsamhälle med en övervägande del proletära (egendomslösa) arbetssäljare där det stora antalet berövats sin ekonomiska frihet trotts att de omfattas av frihet och jämlikhet i politisk (och juridisk) mening och att detta har blivit det dominerande mönstret i hela samhället. När den stora massan av individer och familjer ser på sig själva som beroende lönearbetare och även anses vara detta av de som betalat ut deras löner men själva gör en vinst på det, kan samhället definieras som kapitalistiskt. Det är inte kapitalistiskt (i negativ mening) för att vissa proportioner äger kapital och använder det, utan för att hela samhället är lönearbetande (och därmed proletärt).

Låt oss nu begrunda de onda ting som blir en del av ett sådant samhälle och uppskatta dessa efter dess proportioner. Här, likt in allt mänskligt, överväger det andliga det materiella. Det är den andliga defekten medföljande proletarianismen som är den huvudsakliga anledningen till ökande instabilitet, och av denna negativa andlighet är två ting huvudsakligen dominanta: 1) Känslan av orättvisa genom att människor åtnjuter (i teorin efter moderna omständigheter) politisk frihet men är berövade sin ekonomiska frihet; 2) Harmsenheten över vetskapen om att vara en fullvärdig medborgare, men än dock tvingas utnyttjas av en annan som varit mer framgångsrik, men som i praktiken inte har med några andra skäl att göra så utom faktumet att denne besitter mer kapital/tillgångar än den förste som berättigande för att utnyttja denna sorts makt. Det finns en frånvaro av egentlig moralisk rätt att utnyttja denna makt (som för den besuttne handlar om materiella tillgångar och inte ledarskap, auktoritet, suveränitet eller respekt) som blir oacceptabel.
(Ur den arbetssäljandes känslostämning blir den blir fullständigt självklar och naturlig ur den partens ögon vilken anser sin egen insatts, som att driva och utveckla företaget, borde ha rätt vilket i sig inte är fel men att proportioner måste tas hänsyn till. Detta exempel verkar främst vara något som idag passar mer i på stora företag/arbetsplatser där den anställde och arbetsgivaren är långt mer alienerade från varandra än på en liten firma eller företag).
En annan själsligt negativt ofrånkomlig sida i den proletära staten, genom ”kapitalism” (ur dess destruktiva sida) är den ökande kontrasten mellan lyx och överflödighet hos dem som äger den ekonomiska makten, och den ”kastbundenhet” och minilevnadsstandard som särpräglar de som är beroende av dessa.

Ett annat andligt nedbrytande fenomen är som borde tas hänsyn till är den opersonliga (alienerande) som särpräglar det hela: Borttagandet av det mänskliga skapandet (det kreativa särpräglandet) från produktionen, bristen på en mänsklig gemenskap mellan dom som arbetar och de som tjänar på dessas arbete; Anonymiteten i storföretagen som de lönearbetande är anställdas hos; avlägsenheten mellan de ledande och de ledda (i dom fall det är en individuell kontakt över huvudtaget).

På ett annat lägre plan men grundläggande för förståelse för situationen är den destruktiva materiella aspekten av systemet. Det involverar den oundvikliga återkommande/återupprepande utblottningen, eller risken för utblottning, även för dem som för tillfället inte är drabbade av den. Sådan utblottning kan bli lättad genom understöd/bistånd, men det ligger i saken att denna lättnad måste bli otillräcklig för en god levnadsstandard. I alla fall för den levnadsstandard kännetecknande för ett civilt liv i ett samhälle som är menat att bestå at fria människor (alltså i jämförelse mellan de arbetande och ickearbetande måste det automatiskt bli ekonomiskt kännbart för att systemet och samhället ska funka). Även övertaget att lönebetalaren ska betala så lite som möjligt gör att även den välbetalde arbetaren ofta även åtnjuter en levnadsstandard motsvarande en nivå som i det specifika samhället skulle anses ligga under dräglig livskvalitet (Exempelvis det tidiga 1900-talets England som Belloc analyserar, men det kan dock ses annorlunda med ett modernt svenskt perspektiv då moderna västerländska ”proletärer” i sig kan erhålla en mycket högre materiell levandsstandard, ändock mindre ekonomisk frihet än övriga samhället om proletärer som Belloc beskriver innefattar alla som är beroende av att sälja arbetskraft). De längre skikten i samhället kommer i allmänhet, oavsett även om sociala hjälpmedel kan ges upp till den nivå av de lägst betalda arbetena, inte kunna tävla  med de bättre förutsättningarna för levnadsstandard i tävlan på arbetsmarknaden. I så fall skulle arbetets värde i sig minska genom att kunna bibehålla en god levnadsstandard och god livskvalitet skulle allt mindre välja att arbeta (man kan relatera till vår tid gällande debatten om ”arbetsskygghet” och ”förslappning” vilka moderna borgliga politiker gärna använder i sin vokabulär för att göra enkla politiska poänger och därmed släta över systemets brister och vår tids andligt krävande klimat, medan “arbetarpartierna” helst undviker erkänna att någon sådant överhuvudtaget har någon betydelse i verkligheten).

(Märk väl att detta är en fri översättning som ej fullt ut överstämmer med ursprungstexten ordagrant genom språkliga, tidsenliga begrepp eller uttrycksformer men i sin helhet är menad att lyfta fram andemeningen ur det perspektiv som jag uppfattat det. Jag har även placerat in kommenterar om mina egna funderingar kring Bellocs analys och hur den kan vara aktuell idag)