Hilaire_Belloc är inte ett särskilt känt namn i våran krets av Europa och har sällan tagits upp av traditionalistiska eller nationella aktivister eller ideologer i vårt land. Dock är Belloc för oss nationellt sinnade en högst intressant filosof och samhällskritiker vars ekonomiska och strukturella vision, kallad distributismen, som i sin helhet var ett uttryck för en sorts nyagrar korporatism, en tredje väg. Det finns ett nära intellektuellt och ideellt släktband hos Belloc till vår egen Per Engdahl, som lät sig inspireras av Bellocs skriftställarskap som stod nära den svenska korporativa tanken och både inspirerades av- och delade dess kritik av den liberala återvändsgränden med kapitalism i den ena änden och kommunism i den andra.  

Hilaire Belloc var en av det tjugonde århundradets tänkare som sökte efter en väg bortom kapitalism och kommunism (socialism). I ”Crisis of Civilization” undersökte Belloc de historiska rötterna till de två ändarna av den liberala världsåskådningens anstormning mot det traditionella europeiska samhället. Han bevisade att dessa delar långt mycket mer gemensamheter är vad de etablerade försvararna av etablissemangets båda motpoler gärna erkänner. Belloc lät först höja en varningens röst i hans profetiska bok, ”The Servile State”, publicerad 1912. Den beskrev hur kapitalismen och socialismen (marxismen) endast båda kan sluta med ekonomisk och andlig förslavning av mänskligheten. Hans tes var att kapitalism ”blir mer ostabil ju mer den fulländas”. Dess bieffekt var den ökande interventionen av en allsmäktig stat för att stävja konsekvenserna av ett samhälle grundat på de fria marknadskrafterna, och på så vis understödjer utvecklingen av den totalitära staten som begräningar och i lag försöker kontrollera/strypa den mänskliga alldagliga livet in i minsta detalj, vars slutdestination leder den totalitära kollektivistiska staten (kommunismen) för att lagföra all form av mänskliga relationer och materiell hantering av tillgångar och resurser. Bellocs fjärrskådande teorier kan sägas ha besannats i utvecklingen av den globala ”Nya världsordningen”, en konstruktion vars värden och världsbild hämtar sin näring både ur de ur liberal-kapitalismen syn på “progressiv” världsekonomisk utveckling och kommunistisk dogma och värdegemenskap. Dock så har världen och förutsättningarna som skapade Bellocs teorier flyttats flera steg och kan inte helt passa in i vår egen tids utveckling, men teorietiskt och praktiskt sett stämmer de tilräckligt bra för att utgöra en träffsäker kritik av vår egen era. Europa har tagit steget bort från industriellt centrerad produktion och manifaktur och gått in i det man kan kalla ”servicesamhället” eller serviceekonomin. Vår tids lönearbetande ”proletärer” i vitskjorta är minst lika beroende av marknadskrafternas nycker och utsatthet i sin försörjning som deras blåställklädda kolleger och står i hög grad utom personlig kontroll av förutsättningarna för sin personliga försörjning. Proletären är den utan möjlighet till att genom egna tillgångar klara sin försörjning självständigt från det marknadsorienterade samhället. Oavsett anställning i privat eller offentlig sektor kan inte den moderna arbetaren i generellt snitt lita på att kunna försörja sig långsiktigt på egna tillgångar och egenproducerande förmåga och därmed, oavsett yrkeskategori, är vi i ordets sanna mening det nya proletariatet, då vi alla oavsett sifferantal på lönekontot, är i vårt servicespecificerade snabbtjänst-samhälle helt beroende av att sälja vår arbetskraft till arbetsköpare. Må det vara staten eller ett multinationellt företag (gränsen där emellan har sedan länge börjat blekas bort) utom den som tar på sig rollen som den ”frie” företagaren, insnärjd både från statlig intervention eller finansmonopol i darwinistisk konkurrens. Den fria yrkesutvecklingen och kreativa skapandet i produktionen är i princip endast tillgänglig för ett litet privilegierat skikt av ”kulturarbetare” under allt annat än fria former (då kulturradikalismen strypt så gott som allt orginelt kreativt skapande) eller den enda andra reella frihet är att själv rätta sig efter den starkes rätt i konkurrenskrafterna för att etsa fast en plats i solen hos samhällets övre skikt av framgångsrika konkurrenskraftiga finansliv. Bortom dessa ”fria” positioner finnes endast en ranglista av förmånliga tjänster i någon nämnd sektor. En ”friare person” så länge ”friheten” inriktar sig på den strikta ramen inom verksamhetsområdet. Det har växt fram ur denna kultur, eller antikultur, en samhällsordning strikt centrerad kring lönearbetandet vilken byggs upp av två dimensioner: Arbete och rekreation från ickearbete. Den moderna världen har skapt ett utrymme där det blivit tvunget för lönearbetaren att skapa en egen autonom bubbla av, kalla det ”lek” eller verklighetsflykt av det infantila slaget (dokusåpor, missbruk av elektroniska tjänster eller ting, promiskuitet, alkoholkonsumtion, sensationslystenhet, infantil narcissism, alienation, sökande efter lättköpta ”kickar”) allt under namn som ”hobby”, avslappning eller ”fritid” osv… då i det moderna samhället skapats både av kulturella (eller antikulturella) och strukturella omständigheter ett behov hos merparten av vår vuxna unga och befolkning att ”leka av sig”.

 

Jag hade därför tänkt att ett par framtida inlägg kommer behandla skilda avsnitt av Bellocs skriftställarskap.