Varganord

Herman Lindkvists debattartikel 2009-11-15 har fått mången fosterländskt sinnad läsare att höja på ögonbrynen. Jag själv blev tämligen förvånad speciellt att den dök upp på Aftonbladet. Men i och för sig så har det senaste året bjudet på en del tecken i det offentliga rummet som visat att andra uppfattningar i nationalitets- och kulturfrågan, om än väldigt husligt tama sådana, vilka stödjer sig på en omfattande folklig opinion som även de större medierna inte kan agera emot effektivt utan att allt för öppet påvisa sin egna partiskhet och inskränkthet. Läget har i viss mån, speciellt med tanke på Sverigedemokraternas allt större framträdande i offentligheten, som hittills nått sin höjd i och med Jimmie Åkessons debattartikel om islamismen och mediastormen kring denna, agerat som en värdemätare för folkligt missnöje med förda påtvingade multietniska identitetslösa samhällsklimat, verkar ha kunnat ha haft visst effekt att förskjuta positionen till ett litet utrymme för svängrum bort från den rådande hegemonin av etablissemangets vänsterliberala mer ortodoxt kulturmarxistiska värderingar. Kanske är det just den något ökade öppna folkliga gångbarheten hos den bredare allmänheten för svenska identitetsfrågor som gjort att Herman Lindkvist, på ett tämligen statsnationalistiskt sätt, öppet ifrågasatt de vardagliga kosmopolitiska antisvenskarnas ofta irrationella och absurda anti-nationalism och deras brist för förståelse av kollektiv nedärvd identitet.

se artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab#abArticleComments

Ännu mer överraskande kan artikeln tyckas mot bakgrund av denna tidigare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6047409.ab

Lindkvist tar upp några ganska tydliga självklarheter i sin senare artikel, som är tämligen lätta att få den enskilde vanlige läsaren av Aftonblaskan att säkerligen humma till och ge sitt samtycke till. Det är inga stora nyheter Lindkvist lyfter fram men ändå sådana där vardagligheter som flera utsvultna svenska läsare kan tycka vara rejält uppfriskande och lätt att stämma in i, medan från någon med ett redan nationellt perspektiv har dessa insikter väldigt rotade i sitt medvetande och ses närmast som helt uppenbara självklarheter.

Lindkvist har genom sitt historiska arbete, som han säkerligen förts med en genuin pådrivande entusiasm, kunnat skönjas som en välvillig mångkulturalist med blicken fäst mot statsnationalismen med en önskan få skriva Sveriges historia så att den ska kunna vara acceptabel för den politiska korrektheten och “Det nya Sverige”, men ändå få bevara en politisk och historisk identitet med medborgerlig sammanhållning. Dock så går även välvilliga multikulti-statsnationalister på sin nit i den politiska korrektheten då etablissemangets PK hegemoni, som gjort det offentliga rummet är så långt draget åt kulturrelativism, värdenihilism och antiauktoritet (vilket hindrar den inte från att vara trosmässigt totalitär dock) att den minsta patriotiska uttryck, hur välvilligt till mångkulturalismen det än är, är att räkna som regelrätt “fascism”,”bakåtsträvan” och “antidemokratiskt” att det är förståeligt om Lindkvist till sist känner att hans avsikter inte heller längre platsar in i tyckarelitens visioner om det nationellt statslösa multikulti-Sverige utan monkulturell liberaldemokratisk grund.

Det finns här en viss skillnad mellan det perspektiv Lindkvist tycks vilja framlyfta i en position närmast en högerliberal utgångspunkt som i skiljer sig från den idag i Sverige förhärskande kulturmarxistiskt vänsterliberala fåran (även den högra sidans liberaler i någon högre utsträckning heller inte undvikit kulturmarxismens värdeförskjutning). Men någon egentligt på djupet kritisk betraktelse över rotens kärna av den svenska identitets sönderfall är det inte tal om i Lindkvists artikel. Man kan även i viss ironi se tillbaka på det bidrag Lindkvist själv bidragit med till svenskhetens relativisering och försök att omdefiniera den bort från dess historiskt framväxta organiska grund. Lindkvist kan sättas i perspektiv med andra som delar en sorts nostalgisk högerliberalism på mer realpolitiskt grund som insett att stat och samhälle kräver en enhetlighet kring gemensamma värden för att just kunna hållas samman. Vänsterliberalismen/kulturmarxismen och utgår snarare från ett mer naivt utopiskt perspektiv att samhällets gemenskap skulle finnas i dess brist på egentlig kulturell gemenskap. Detta skiljer den “högra sidans” liberalism sig i en aspekt från kulturmarxistisk liberalism: De mångkultursidé som kommer från mer klassiskt liberala grunder lutar sig på alla kulturers i längden uppslukande av det civila liberaldemokratiska samhället, vars institutioner den flernationella befolkningen kommer underordna sina egna traditionella och särkulturella värderingar under. Ur detta perspektiv så har den jakobinska statsnationalismen en grund och ett ändamål att jämka samman en multietniskt massa utan egentlig historisk-organisk gemenskap under en artificiell gemenskap kring lagar av civila friheter, rättigheter och de plikter medborgarskapet medför (dock under en falsk förespegling att det under en just gemensam historisk grund man utgår ifrån).

Den i högre grad kulturmarxistiska liberala versionen, som etablissemanget i större grad står för, går på den mjuka totalitära linjen, där målet i sig inte är en långsiktig gemensam värdegrund i samhället och den “integrerande” modellen i sig föder sin egen paradox i bekämpa alla lutningar åt någon egentlig monokulturell ordning då, kultur i sig, speciellt västerländsk eller svensk kultur relativiserats och demoniserats till värsta sortens amoraliska banalitet. Speciellt sätter den främst etniska kolonisatörers och andra minoritetsgruppers intressen som sin huvudfråga, då dessa är just minoritet: Alltså automatiskt “förtryckta” (”svenskt är att vara osvensk” är ett exempel på detta förhållningssätt).

Den ena för en mer realpolitisk liberaldemokratisk och på sätt och vis nostalgisk liberal vision medan den andra är mer aggressiv, ömsom mjukt eller öppet värdetotalitär där staten uppifrån, med eller ibland under ledning av utomstående intressen(Den nya klassen exempelvis i dagsläget) är låst som instrument i ett ideologiskt i ett långsamt utrotningskrig mot sina egna hemländers ursprungliga majoritetsbefolkningar.  Dock så får man vara uppmärksam att det egentligen är två sorters multikulturalistiska ideologier det handlar om och inte en motsättning mellan egentlig kulturell homogenitet vs multikulti, utan snarare i det långa loppet en fråga om hur hur pass snabbt förloppet ska verkställas. Genom långsam integrering i en artificiell politisk gemenskap som sätter det abstrakta medborgarvärdet framför alla andra gemenskaper (en föreställning som i sig är så altruistisk och etniskt betingat europeisk att mer etnocentriska etniska kollektiv saknar både vilja och förmåga att upprätthålla) eller mer öppet mjukt totalitär, med statliga tvång och förordningar som sina kännetecken, dit som vår nuvarande samhällsutveckling politiskt sett varit på väg mot i årtionden.

Detta är ur en dagspolitiskt situation helt förståeligt att de mer klassiskt liberala krafterna allt närmare flyter mot en ställning av värdekonservatism, och i viss mån ser hur denna missnöjesliberalism allt mer kommer till praktiska exempel över hela kontinenten i form av den s.k högerpopulismen, som lika ofta står på en sekulär liberaldemokratisk kritik av multikulturalism som den är värdekonservativ, då även det civila rättssamhället kräver en gemensam värdegrund på en i praktiken sekulär nivå. Något som självfallet oundvikligen faller i konflikt både med den växande islamismens allt utökade maktanspråk, men även den vänsterut mer naivt infantila synen på etnokulturella och civilisatoriska relationer. Såsom den förhärskande villfarelsen i den kulturmarxistiska tron på att staternas, den objektiva rättsordningen(alltså att man inte väger in “speciella gruppers” särställning) och auktoritetens näst intill metafysiska principiella förstörelse kommer skapa ett lyckorike på jorden. Dock finnes en svårighet gällande denna utopis genomförande i verkligheten som den borgerliga nyvänstern lever i en självpåtagen förnekan om: Den rent rationella bristen i tron på att om västerländsk-europeisk monokultur skulle upplösas, så kommer de främmande kulturella kollektiven i den universala värderelativistiska postmoderna humanismens namn frivilligt överge sina egna traditionalistiska(och oftast långt mer icke-progressiva än västerlandets) kulturella gemenskaper och institutioner. Något som dessa främmande biokulturella kollektiv själva aldrig gått med på eller visat intresse för. Att vara liberal med agenda för beskydd för, i alla fall en halvhjärtad, värdekonservatism kring de liberala värdena på en mer klassiskt liberal och realpolitisk grund, som värnar om det civila humanistiska samhället och dess politiska gemenskap, blir allt svårare i det allt mer smalare i det politiska rummet i Sverige som kräver gemensam intellektuell underkastelse och odelad definition av värden. Detta skiljer i viss mån de klassikt liberala värdenas väg till mångkulturalismen från den mer oförsonliga kulturmarxismen(och den traditionella marxismen). Den förhärskande kulturmarxismens finner egenvärdet i förstörelsen i sig men utan någon vital skapande civilisatorisk kraft, och har aldrig varit intresserad av den sorts praktiska kulturella borgfred såsom statsnationalismen utopiskt önskar se råda i det civila samhället.

Lindkvist kanske även på äldre dagar kan ha drabbats av en början till av förståelse av vad de faktiska sociala och själsliga aspekter som en välrotad identitet och att en positiv relation till sina anor, hembygd och fosterland är en mänsklig tillgång och naturlighet. Till och med på många sätt en förutsättning och bidragande till en stabil livskvalitet.

Insikten att den som står rotad med en identitet som sträcker sig utöver den rena individualiteten, känslan av ha ett ursprung och ett naturligt sammanhang som inga kulturrelativistiska teorier i sig i verkliga livet kan rubba, då den är grundad i en ren mänsklig praktisk realitet, som i längden slutligen övervinner arrogante kosmopolitens flackande försök till ersättning av det primärt mänskliga i den postmoderna konsumtionssamhället allt mer sjunkande och mer uppenbart bristfälliga paradis.

Lindkvists artikel är på många sätt snarare genom sitt upphov snarare än sitt innebörd i sig tankeväckande och mångtydig kring det nuvarande mediala klimatet.

Fallet om att den 31-årige Brandon Hutley från Sydafrika har fått asyl i Kanada på grund av rasliga förföljelser har retat upp både den sydafrikanska regimen och politiskt korrekt media världen över. Huntleys ansökan antogs med motiveringen att “klara och övertygande bevis om statens oförmåga eller ovilja att hjälpa beskydda honom”. Tidningen Ottawa Sun har skrivit en tämligen objektiv artikel om fallet http://www.ottawasun.com/news/ottawa/2009/08/28/10659546.html

DN dock har inte avstått från att visa sin vrede och att förlöjliga ärendet och helt sluta upp på den sydafrikanska regeringens sida.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sydafrika-rasar-mot-att-vit-far-asyl-i-kanada-1.945478

http://www.dn.se/nyheter/varlden/asylsokande-vit-man-fall-for-federal-domstol-1.945369

DN valde dock att häckla hela händelsen med uttalanden om att vita sydafrikaner som lämnar landet på grund av krimminalitet faktiskt kommer tillbaka… ibland. Man går även helt med okritiskt på påståenden från om att Hutley måste vara en lögnare då man hävdar att det inte finns några polisanmälningar gällande händelserna. Även hävdas det att det endast är ekonomiska faktorer som spelar in i fall av svartas våld mot vita. Hutleys uttalanden ger en viss bild av hur situationen ser ut för ej bemedlade ekonomiskt utsatta vita i Sydafrika: “om man har pengar så kan man skydda sig” syftande på att dessa har råd att bosätta sig i säkrare områden och bevakade med vaktbolag. 

Det är lätt att känna en viss förvånad glädje över ett, i alla fall ett litet, erkännande över situationen och behandlingen för Sydafrikas vita. Dock så finns riskerna överhängande att hela händelsen kommer att behandlas som ett misstag i arbetet.  Fallet ska tydligen ha överklagats och den politiska korrekthetens förkämpar kräver revision av beslutet som anses både “rasistiskt” och “kränkande”. Att rollerna och sterotyperna om rasligt baserat förtryck i verkligheten inte helt håller måttet är uppenbart för många av Motpols läsare. Man kan i reaktionerna dock ana en viss rädsla över det inträffade hos medierna i deras reaktioner. Att den glorifierade offerrollen till världens alla orättvisor måste försvaras med näbbar och klor av den politiska korrektheten, annat vore intolereant. Eller?

Den starkaste kopplingen mellan den folkliga nationalismen och konservatismen är att båda kan definieras som reaktioner mot den franska revolutionens universalism och abstrakta egalitära värden.

Om man går tillbaka till den klassiska konservatismens fader Edmund Burke så finner man exempelvis tesen om nationalitetens relativisering av statsformen: alltså, ett statsfördrag passar nödvändigtvis inte alla nationer efter deras förutsättningar och motsäger den franska revolutionens universala liberalism.

Dock så är inte nödvändigtvis konservatism nationalistisk men dock så går det sällan att bortse från den grad konservatismen har inverkat på nationalismen: Speciellt värdekonservatism är något som berör de flesta nationalistiska åskådningar: Familj, hembyggd, fosterland, traditionens bevarande osv.

Däremot så har de klassiskt konservativa rörelserna och partierna fått vika för liberalismen. Idag är högern liberal, inte konservativ, och i Sverige förpassad till borgliga studentföreningar och tink-tanks. Konservatismens sammanflytande med liberalismen har gått så långt att den svenska “högern” egentligen är liberal medan vänstern är socialistisk (eller liberalsocialistik) vilket sprängt den klassiska begreppsskalan grundad på den franska nationalförsamlingen där de moderata konservativa satt till höger och liberalerna till vänster.

Konservatism kom också under 1800-talet att associeras med den europeiska imperialismen. Dock så är det snarare frågan om en ihopbuntning och förenklad bild utbredd genom vänstersocialisterna och vänsterliberalerna vilket är ett ganska grovt överslätande av dessa båda ideologiska lägers förehavanden. Kapitalistisk utsugningen i modern industrialiserad bemärkelse följde frihandeln var i långt högre grad en produkt av den borgliga liberalismens frihandelsdoktriner.

För vissa så är ordet nationalism ett väldigt klart begrepp med en självklar innebörd. Nationalismen har manifesterats politiskt i olika grader i de flesta stater och nationalstater. Problemet är att vad som är nationalism beror ofta helt på vad individen sätter in i begreppet. Som jag tidigare tagit upp så finns det en stor skillnad mellan en form av nationalism och en annan. Ta exempelvis begreppen nationalliberalism och nationalsocialism. Både är att betrakta som ideologiska åskådningar vilka båda definierar sig själva som nationalistiska men rymmer två totalt olika ideologiska världsåskådningar. En nationalist lika gärna också kan definiera sig etnopluralist, germanist, identitär, rasmedveten och dyl. Begreppet ”nationell socialism” kan röra vid allt mellan nationalsocialist, nationalbolsjevik eller korporatist. Konservatismen; eller snarare dess aspekt värdekonservatismen; är generellt en grundläggande utgångspunkt i nationalistisk världsåskådning. Det är härigenom som nationalismen i sig finner sin traditionalistiska grund: Värna familjen, respekt för tradition och historiska institutioner, folkloristik osv.

Just denna traditionalistiska ådra av nationalismen brukar härledas till den tyska romantiken med Johann Gottlieb Herder som en av dess viktigaste filosofer. Ur denna nationalism var i sig differentialistisk eller etnopluralistisk och kulturellt betonad men också en stark reaktion emot Napoleons erövringar av tyska regioner. Mot detta restes rösten för rätten till kulturell skillnad istället för assimilering i det franska världsmedborgarskapet. Ur denna traditionalism finner man flera av nationalismens rötter delvis i den historiska patriotismen, lokalidentiteten och den den övergripande eller civilisatoriska kulturella identiteten. Frågan kvarstår dock: vad är då nationalism i sin “rena” form avskalat från diverse pålagda ideologiska doktriner såsom socialism, konservatism, liberalism, korporatism etc. Frågan är i princip lika svårdefinierbar som andra överideologier såsom exempelvis demokrati; det finns inga självklara utstakade former utan ett visst rådande ideal som man utformar politiska visioner kring. Nationalism är en ur en statsvetenskaplig utgångspunkt en princip om fördelningen av makt. Därefter måste man finna vägarna till själva administreringen eller vilka roller staten har och därmed kommer ”de tre stora” ideologierna för att definiera vilken vägt nationen måste gå. Nationalism som princip för maktfördelning sträcker sig till att en nation borde ha en egen stat med egen administration: Nationalstaten. Folkens rätt till självstyre kan i till stor del här kopplas ihop med idealen från 1789s (och även Jean Bodin) teser om suveränitetsprincipen. Har snuddar vi direkt på folkrepresentationen. Ur den modernistiska nationalismens teori finner man utgångspunkten i folkets suveränitet gentemot de styrande i staten då de styrande måste ta hänsyn till folkviljan. I denna teoribildning sammanfaller också med senare tiders sociologiska betraktelser att en fungerande parlamentarisk demokratisk stat fungerar bäst genom en homogen befolkning, hög folkbildning, och inre solidaritet. Den homogena befolkningen blir en grundläggande förutsättning för demokratin genom att det är genom gemenskapen kring språk, värdegrund, stat som den liberaldemokratiska toleransen kommer till sin rätt. Denna modernistiska nationalism är den man brukar definieras som medborgarnationalism. Organisk nationalism, jämnförbar med traditionalism, hämtar identitet och rätten till självbestämmande genom det historiska arvets förvaltande och organiska framväxande.

Organisk nationalism, ovan refererad till genom Herder och romantiken är född snarare i konservatism, idealism och traditionalism men i princip så finns det inte alltid en motsättning mellan denna och medborgerlig nationalism. Nationalismens konservativa roll är snarare av en kulturell och traditionalistisk karaktär än politisk, till skillnad från den franska medborgarnationalismen. Den organiska nationalismen är vitalistisk, atavistisk och aktivistisk i den modernistiska eran framför reaktionär. Den har klara kopplingar till den tyska idealismen och senare romantiken. I den franska revolutionen och den franska nationen möter vi här nationalismen i en annan aspekt: den modernistiska nationalismen.

För de franska identitärerna har just detta perspektiv varit viktigt i deras kritik av liberalismen, att nationalismen/nationalstaten är en ren konsekvens av år 1789. Detta kan i viss mån bero på de nyare postmoderna perspektiven som införlivats i en identitär analys. I den mer politiskt korrekta nationalismforskningen så utgår man från att nationalism i sig är en konsekvens av framväxten av det industriella samhället, dock med anor tillbaka till de tidigmoderna staterna (vilkas uppkomst skedde nära eller under reformationen).

Ernst Gellner, judisk nationalismforskare som anses ha varit en av de största auktoriteterna på området (i nationalismkritisk form dock), formulerade teorin att nationen var något omöjligt att sammanlänka utan exempelvis moderniteter såsom tryckpressen vilken genom man på riksomfattande nivå uppifrånnivån formulera den nationella identiteten till befolkningen. Trotts Gellners giftiga och på många sätt slagkraftiga nationalismkritik (som på många sätt verkar ha sina utgångspunkter i historiematerialismen) lägger också fram flera förvirrande utlägg och antydningar till nationalismens berättigande. Exempelvis framlägger han att människans stora adelsmärke jämfört med djurriket är dess förmåga att skapa kultur. Kultur, menar Gellner, är allomfattande och existerar i mer eller mindre alla mänskliga sammanhang. Han framlyfter även att kultur växer fram olika och alltid varierande och kulturell särart är också konsekvensen av människans kulturutveckling, något som inte går att undvika. För en identitär, nationalist eller etnolog är detta självklarheter. Vad Gellner inte helst verkar vilja kännas vid är att det är just dessa insikter som kan vara pådrivande även i (och nuförtiden oftast centrala) för någon av nationalistisk världsåskådning. Vad jag huvudsakligen vill komma till är att den officiella nationalismen, förkroppsligad i nationalstaterna inte nödvändigtvis förkroppsligar det nationalister av dagens datum eftersträvar. Den liberaldemokratiska staten är i sig byggd på nationalistiska politiska maktfördelningsprinciper utifrån det den franka nationalprincipen i viss mån, men inte nödvändigtvis på den organiska traditionalistiska eller sociala grund. Dock ska det betonas att i många fall är fallet det omvända (Sverige och de nordiska länderna kan vara exempel då detta). Nationalismen rymmer både delar av organisk traditionalism och den modernistiska staten. Den kritik som även kan riktas mot nationalism från höger eller högerradikalt håll tar sin utgångspunkt i samma uppfattning som vänstern: Nationalstaten som en artificiell konstruktion. Men i denna form av analys är det också viktigt att ta hänsyn till faktumet att även nationalstaten grundar sig på historiska identiteter: Inom den nationella staten ryms de äldre lokala och regionala identiteterna; Östgöte, västgöte, norrlänning eller varför inte skåning. Den nationella statens princip är inte och måste inte bygga på ett totalt överslätande av nationella lokala säregenarter i ett traditionellt homogent nordiskt land som Sverige. Den franska revolutionens “nationalism” var en likriktning av ett stort antal språkligt, kulturellt och till viss del etniskt åtskiljda grupper och regioner vilka sammanfogades från att vara regionala delar av det franska riket till den “franska nationen”. I detta sammanhang kom “nationen” att bli ett instrument för revolutionens “humanistiska” strävan efter andlig och kulturell likriktning där nationen skulle binda samman ett flertal olika grupperingar. Det sammanhållande klistret i en sådan konstruktion är inte det organiska sammanväxandet till en helhet utan ett instrument för utjämning. Det mest tydliga exemplet på denna artificiella utplånande “nationalism” har vi sett i Sovjetimperiet där de etniska säregenheterna med våld skulle förtryckas och utrotas för att ge liv åt den kommande kulturlösa och jämlika supermänniskan: Sovjetmedborgaren. Dock så borde även nationalist som traditionalist som identitär förstå skillnaden mellan denna “jämlikshetsnationalism” och kulturidealismens pluralistiska nationalism. Därför är det alltid av vikt att se till den egentliga nationella bakgrunden till olika nationalstaters historik innan man börjar kritiserar nationalismen som “otraditionell” eller “modern”.

Ett allomfattande europeiskt imperium som i vissa identitärers åskådning är mer legitimt än nationella stater måste även den bli lika artificiell som något annat. Vi nordbor har under tusen år präglats av våra nationella statsbildningar, de är lika gamla som vår dokumenterbara historia i någon form. Idén om ett nytt europeiskt imperium grundat på samma suveränitetsprinciper som det tyskromerska riket finner ingen större legitimitet i Norden än vad det skulle ha i Förenta Staterna. Detta inte menat som att de nordiska länderna skulle ha mer gemensam historisk grund med USA men att det finns helt enkelt ingen historiskt eller identitetsbaserat skäl för något sådant.

I sin grund är inte nationalismen inte ett barn av den moderna staten, utan en reaktion på den (ibland mot den). Nationalismen är en traditionalistisk och identitetsbevarande aspekt som sammanlänkar den nationella staten till transcendens med “de gamle göter” och svear, till teutoner, saxare och cherusker, till franker, normanner och västgoter. Moderniteten är oavsett hur man vill se det ett faktum, Europa gick inte under på grund av reformationen eller renässansen. Tvärt om kom eran 1500-1900 att känneteckna en storhetstid för nordfolken då vår då vår inre potential släpptes kom att föra den civilisatoriska och tekniska utvecklingen till oanade höjder, med alla dess för och nackdelar, likt en mänsklighetens Promotheus.

För att förstå hur moderniteten också kunde bli nordfolkens gissel måste man också förstå särarten hos de europeiska folken och nordfolken i sig. De egalitära parollerna har aldrig slagit ett så djupt ackord hos något annat folk än vårt eget och speglar något i det vi kallar för folksjäl och kultur något unikt. Den sensibilitet och emotionella förfining som präglat nordfolken mot världens andra folk har blivit ett adelsmärke vilket vi mycket väl skall vara stolta över. Men också har den genom åratal vänts emot oss. Det som gjorde den nordiska och europeiska kulturen storsint har också nu vänts emot oss själva genom kulturrelativismen, materialismen och den själsligt dödande dominanta kulturmarxismen: Vi känner den som politisk korrekthet eller etnomasochism, valet är fritt. Förnekande av vår trancendens är sammanbunden med vår förnekan av vår kultur och identitet. Det är den nutida nationalismens innersta strävan: Att ta tillbaka denna känsla av identitet, kontinuitet och transcendens. Denna känsla, denna förnimmelse av det mystiska, det eviga viskar i än i vårt kynne hos ett fåtal personligheter, oavsett vilken ideologisk eller politisk benämning man valt åt sig själv:

Upp männer, till striden!

Den kommer ej mer

Idag fäster Tiden sitt öga på Er

Se hur I fäkten - Den bortdöda värld

De ofödda släkten anropa Ert svärd!

………………………………………….

Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,

då jag tyst och rörd blickar till Er opp

Hon hviskar sakta uti Nattens öra,

Om forntids ära och framtids hopp

Du sköna nya Sverige Av Hans Åkesson En novell baserad på verkliga händelser ”Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett (demokratiskt) samhälle , en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje individs utveckling. — den omfattar inte endast `information` och `idéer` som mottas positivt eller kan anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilken inget `demokratiskt samhälle` kan existera.” Europadomstolen den 7 december 1976

Kapitel 1
Hallunda i Botkyrka kommun, söder om söder i Stockholm, där jag växte upp är idag en mångkulturell smältdegel, lite ironiskt då man tänker på att när betongklossarna (bostadshusen) byggdes mellan 1971 till 1977 så hittade arkeologer en omfattande boplats från yngre bronsåldern ( ca 1000-500 f.Kr. ) med verkstäder för bronsgjutning, terrassanläggningar, bostadshus och keramik av hög kvalitet. De fann också en hällristning, Södermanlands största, med skepp, människofigurer, djur och ca 150 skålgropar. Här har svenskar eller det folket som blev svenskar levt och verkat under lång tid, idag undanträngda av folk från världens alla hörn. Betong klossarna ligger insprängda i natursköna områden och kontrasten mellan betonggetto och svensk skog och mark, svensk kultur och kulturer från världens alla hörn blir för de som lever där avgrundsdjup. Konflikterna lever inte bra i tvättstugorna och lekplatserna, utan alla aspekt av att leva där genomsyras av konflikter i motsatts till den samhörighet och gemenskap som skulle leva i de då moderna förorterna.

Mina föräldrar bor kvar i Hallunda, men deras grannar ,de syrisk ortodoxa, har många gånger frågat om det inte är dags att flytta, så att fler av deras släktingar kan flytta in, eftersom lägenheten de bor i ligger nära deras nybyggda kyrka så vill många syrisk ortodoxa ha lägenheten. Att bygga upp sitt hemland i ett nytt område har inte bara förvekligats i Sverige utan hela västeuropa, tex så är Berlin de etniska turkarnas näst största stad efter Istanbul.
Den gamla kyrkan, Heliga Botvids kyrka från 1100-1300-talet, en stenkyrka som jag blev döpt i, ligger idag utanför samhället bredvid motorvägen, ett stenkast från ICA maxi, Bauhaus och Biltema de etniska svenskarnas nya kyrka, religionen heter konsumtion. Konsumtionen och materialismen har ersatt folkgemenskap och nationell solidaritet, vi skall konsumera för att finnas och genom de senaste tekniska prylarna, märkes kläder, dyra bilar och ett dyrt levende får vi vår identitet och våra livsmål. Hallunda och resten av Botkyrka kommun, t.ex. Alby och Fittja, är idag getton, bostads områden fyllda av kriminalitet, narkotika, otrygghet och där 46,5 % är av utländsk härkomst.

Massinvandringen och de etniska främlingarna har tagit sitt grepp om bostadsområdena och kommer inte frivilligt att lämna dem. Jag växte upp i gettot, men höll mig mest för mig själv, satsade på skolarbetet, badminton, var nog lite av en nörd. Mina föräldrar var arbetarklass, eller min far var arbetare, min mor var sjukpensionär efter att han slitit ut sig i produktionen, förbrukad och bortslängd. De vågade inte sticka ut, röstade på sossarna, körde volvo, spelade bingolotto, industrisemestern spenderade vi på landet i en lånad stuga. Semestern var ett andningshål med bad, skog, äventyr och litteratur sena sommarnätter, vi slapp i 4 veckor tänka på att inte gå ut på kvällar, att inte prata med grannar, att titta åt andra hållet och tysta försvinna. Många som växt upp i Hallunda och liknade bostadsområden, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen, Rosengård har liknade erfarenheter, de mångkulturella experimenten är ett stort misslyckande, främst för de som tvingas till att bo där. Hur framtiden kommer att se ut kan man ju inte säga säkert men idag så finns den ingen ljusning i sikte för de etniska svenskar som befolkar bostadsområdena och det mångetniska projektet, det finns inte många folkvalda politiker som väljer att bosätta sig där. Rån och övergrepp tillhör vardagen, att unga svenska flickor utsätts för råa övergrepp och kallas ”svennehora”, att unga svenska män rånas och misshandlas blir så vanligt att ingen längre bryr sig. Skolor förfaller, inte i brist på pengar då skolorna tilldelas extra pengar, utan på grund av vandalisering och kriminalitet, att upprätthålla grundläggande ordningsregler går före kunskap och undervisning, lärarna möter en helt annan verklighet än den de mötte på lärarhögskolan.
Om det mångkulturella samhället varit framgångsrikt, hade Hallunda blomstrat ekonomiskt och kulturellt. Mina föräldrar pratade sällan om vår situation, vi överlevde.

Kapitel 2
Det var i skolan mitt liv förändrades, samhällsvetenskapligt program årskurs 3, under en samhällslektion i januari inför ”Förintelse” –dagen så berättade om vår lärare om plikten att närvara vid manifestationen, och att lektioner var inställda så han förväntade sig full närvaro. Vi hade läst om ”Förintelsen” både på samhällskunskapen och historian plus att vi hade en temavecka där vi bland annat fick höra en föreläsning av en överlevande ifrån Auschwitz sett Schindlers list, besökt synagogan på riddargatan i Stockholm. Utan att egentligen veta varför så höjde jag armen för att få lärarens uppmärksamhet:
- Ja, Hans, vad funderar du på? Sa min lärare en 55-årig man som levde livet säkert.
- Varför läser vi bara om ”Förintelsen”?
- Vad menar du? Replikerade Jan som min lärare heter.
- Vi läser inte om andra folkmord tex Israelernas mot Palestinierna, Rwanda, Turkarna mot Armenierna, forna Jugoslavien…
Tystnad
- …det är inte så att jag inte säker att judarna dog, men de är inte unika…och judarna finns ju kvar så det kan ju inte varit en förintelse, och att endast prata om judarna är inte det rasistiska, att framställa det som om de andra folken saknar värde och inte är lika viktiga som judarna.. …och varför diskuterar vi inte Dresden, Hiroshima och Nagasaki…
..var mina sista ord innan Jan skrek och slängde handgripligen ut mig ur klassrummet. In till rektorn för första gången i mitt liv och min skolbana. Jan kallade mig nazist och revisionist, och rektorn dömde mig ohörd, angav mig också till polisen då jag var ”nazist”. Polisen tog tacksamt emot upplysningen, förr i tiden kallades det för åsiktsregistrering. Jag blev upplyst om att de hade ögonen på mig. Resterande tid i skolan höll jag en väldigt låg profil, vänner som jag trodde mig haft försvann, betygen sänktes inte för att jag presterade sämre men den stämpeln jag nu oförtjänt bar, gjorde mig socialt stigmatiserad och rättslös vilket jag nu fick erfara. Jag fick inga betyg i samhällskunskap och inte heller i historia, mina tidigare bästa ämnen, med motiveringen: ”eleven har inte förstått och kan inte tillämpa grundläggande demokartiska värden för att få godkänt..” Tydligen var det inte kunskaper som låg till grunden för mina betyg utan mina påstådda åsikter, att jag själv tillbakavisade kategoriseringen dvs ”nazist” var av mindre betydelse. Självklart anser jag att svenskar har rätt att befolka och styra vårt eget land, men det gör mig inte till ”nazist”. Mot slutet av terminen var det ett krig på skola mellan olika nationalsocialistiska grupper och vänstergrupper, kriget utspelade sig i korridorerna där klotter, klistermärken och flygblad spreds till elever och lärare. Vänstergrupperna spred främst propaganda från SSU´s kampanj om antirasism, i kampanj materialet, som var väldigt påkostat och full av politiskt korrekta klichéer, gick det bl.a. att läsa att 133% av alla ”rasister” är dömda för grova våldsbrott, alltså fler än alla. Kampanjerna syftade inte bara till att fördöma ”rasism” utan till att vidga begreppet så att fler kritiker och samhällsdebattörer skulle brännmärkas och rätta sig i ledet. Kriget fortsatte och jag hamnade i skottlinjen som utpekad ”nazist”, jag blev avstängd från skolan med orden: ”Affischer med nazistiskt innehåll och klotter i skolområdet anses ha gjorts av eleven…måste följa våra normer. En polisutredning pågår.” Rektorn tog beslutet att jag inte längre var välkommen på skolan och med en månad kvar till studenten lämnade jag skolan, uthängd, svartmålad och ohörd. När mina föräldrar hörde om vad som hade hänt lade de skulden på mig, de kunde inte misstro det system som vi levde och verkade under, för dem som växt upp i folkhemmet, levt under skuggan av andra världskriget så måste jag gjort något fel, annars hade jag inte blivit avstängt. Nedstämd men ändå lättad gick jag mot en otrygg framtid, men snart var det lumpen, mönstringen hade gått bra och i slutet av sommaren skulle jag rycka in och slippa all den här skiten. En ny start och en möjlighet att leva utan en orättfärdig stämpel på mig. Rätten till en fri debatt och fri bevisföring levde inte inom skolans väggar, så man kan ju ifrågasätta vilken demokrati de försvarade? Sommaren närmade sig sitt slut och ett brev på posten fick mig att snart tappa allt hopp om ett normalt liv.

Kapitel 3
I brevet från pliktverket stod det att jag blivit: ” avstängd från min militärtjänstgöring på grund av nazistsympatier.” Beslutet från pliktverket går inte att överklaga och min förhoppning om en ny start i lumpen grusades, jag skulle sitta fast i de här skithålet för alltid. – FAN!!! Jag skrek rakt ut i luften, förbannade lagarna, illvilliga personer som korsat min väg, jag förbannade de folkvalda som gjort sverige till det, det är idag, jag förbannade allt, men jag vägrade att ge upp. Aldrig ska jag ge upp, aldrig ska jag sluta kämpa för mig och för vad som är rätt, uppenbarligen var jag märkt för livet, men jag skulle inte lägga mig ner och dö, eller bara förtvina till en grå skugga, aldrig.
- Du måste ju ha gjort något. Sa min far oförstående, han trodde fortfarande på det samhället vi levde i, vilket jag då också gjorde jag hade fortfarande en stark tillit till ”demokratin”.
- Nazist är ju ingen bra att vara. fortsatte han utan att för en sekund lyssna till vad jag hade att säga.
- Jag är ingen nazist, trots allt så känner jag en stark tillit till demokratin. Jag är patriot, men jag är ingen idiot, jag är stolt över mitt land, men alltför många förstör det sverige jag vill bevara. Orden flöt förbi min fars medvetande och han lämnade mig på mitt rum, ensam.

Dagarna gick utan mening, jag låste in mig, inte bara fysiskt utan även känslomässigt, jag hade inte gett upp men behövde tid att bearbeta det jag varit med om. Eftersom jag var utpekad ”nazist” dröjde det inte länge tills jag fick en påhälsning av ”demokratins” förkämpar AFA, anti(?) fascistisk aktion. Runt 2 på natten kastades en sten in genom rutan till vårt vardagsrum, bland glassplitter och trasiga persienner låg en sten med budskapet ”Afa ser dig”, en feg handling med avsikt att tysta mig för att jag är en påstod ”nazist”, att jag själv tillbakavisar kategoriseringen är av mindre betydelse. Mot all förmodan så stod det om dådet i nästkommande dags tidningar, men inte som en nyhet utan som krönikor och debatt artiklar med texter som: ”För egen del skulle jag vilja tacka Anti-fascistisk aktion…” och i ett uttalande från gärningsmännen så utlovades att av järnrörsförsedda maskerade personer skulle slå sönder mina knäskålar med motiveringen att ”Alla människor är lika värda, utom ”nazister”(oliktänkande), för de skall misshandlas och som en sista utväg avrättas.” Mina föräldrar orkade inte längre, oförstående och rädd bad de mig att flytta till en egen lägenhet för att de skulle slippa fler repressalier från AFA. Men innan jag lyckats skaffa mig ett eget boende blev jag åtalad, tidigare under året hade jag köpt en runa i form av Livets träd, Yggdrasil, inhandlad på Handfaste i gamla stan. Något en polisman upplyste för mig, när jag skulle gå in på T-centralen, att det var ett brott att bära och jag anmäldes och åtalades för Hets mot folkgrupp, jag dömdes för HMF och fick 2 månaders fängelse att avtjäna på Åby anstalten, klass 4, i Uppsala.
I domen stod ”En person, som bland människor på allmän plats burit an symbol med anknytning till nationalsocialistiska rörelser, har dömts för hets mot folkgrupp. — Genom att bära det har Hans Å uppsåtligen spritt ett meddelande som utrycker hot och missaktning för andra folkgrupper. — Genom att bära symbolen har Hans Å spridit ett meddelande som utrycker missakting mot människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska – i synnerhet människor av judiskt ursprung.”
Dagarna ägnades åt att träna och montera isär gamla kylskåp, och se på hur guldkjedor och elektronisk utrustning bytte cell beroende på vilken av de intagna som fått en knarkleverans, jag höll mig för sig själv och såg till att inte stötta mig med fel människor, trots att det inte var populärt att jag satt för hets mot folkgrupp, så länge jag inte störde den ordningen som de intagna satt upp så fick jag vara ifred. Fängelsets intagna var till större delen utlänningar eller av utländsk härkomst, det var förvånande att se att det var så många från Öststaterna, tydligen var det bättre att begå brott i sverige och sitta i svenskt fängelse istället för att vara arbetslös eller kriminell i hemländerna, något av en sorts social turism i den undre världen.
Kapitel 4
Efter fängelse lyckades jag hyra en etta i Alby, tredjehandkontrakt, och tog beslutet att börja studera på komvux för att läsa in gymnasiet. Det behövdes bara en termin på komvux för att läsa in det jag det jag gick miste om under min tidigare skoltid. Jag passade samtidigt på att göra högskoleprovet och söka till universitet och högskola. När sedan svaren från universiteten kom så fick jag till min förvåning se att jag blivit satt som reserv trots att jag hade ett högt medelbetyg och skrev 1,9 på högskoleprovet. Jag kontaktade de berörda universiteten då jag kände att något måste vara fel. Till svar fick jag att jag blivit utan plats, på de utbildningarna jag sökt, då universitet beslutat att öronmärke platser till studenter med bägge föräldrarna födda utomlands. Kvoteringen gjorde således att jag med helsvensk bakgrund inte skulle få någon plats trots att jag hade bättre betyg. Jag blev i klartext diskriminerad på grund av min etniska tillhörighet, de vill säga jag råkade vara svensk, trots att det bara skall vara formella meriter som avgör om du får en plats på universitetet. En positiv särbehandling för en part är således en negativ diskriminering av en annan, ursprungsbefolkningen, något de flesta politiker säger sig vilja motarbeta om det gäller någon annan etnisk grupp än sin egen.
Jag fick ta ett fjärde hands val och påbörjade min utbildning på en högskola till lärare i historia och samhällskunskap, lämnade Botkyrka för att få ett liv. Något som ganska snart blev uppenbart för mig var att mina klasskamrater till stor del bestod av ungdomar som studerade för att det tillhörde något som förväntades av dem, deras föräldrar var akademiker vilket per automatik gjorde att de också skulle bli det. Många av studenterna var kommunister och medlemmar i Ung vänster, syndikalistiska ungdomsförbundet, AFA, KPML´r, eller någon annan av vänstersekterna, gemensamt var att alla hade en revolutionär kommunistisk övertygelse, alla skulle bli akademiker, kom från medelklassen, många hade lägenheter i innerstan som deras föräldrar skaffat åt dem, de fördömde det samhället som de samtidigt levde av, deras föräldrars förmögenheten och ställning i samhället gav de kommunistisk studenterna kapital till ett omfattande uteliv, konsumtion, dyra bilar, lägenheter. Jag skulle bli förvånad om någon av studenterna som vuxna kommer att behålla sina övertygelser, precis som kommunisterna inom 68-rörelserna blir de en del av etablissemanget, journalister, politiker, reklamskapare, författare, opinionsbildande. Men av tidigare misstag så lät jag bli att låta mig dras in i några diskussioner eller debatter trots argument som :
-”Alla människor är lika värda, utom nazister för de ska dö”,
-”Jag ser gärna att sverige tar emot fler flyktingar, bara de inte bosätter sig på Lidingö.”, —-”Kommer du från Alby? Där vågar man väl inte gå ut på gatorna!”,
-”Jag är kommunist för att mina kompisar är det…”
-”Vi har faktiskt demokrati i sverige så alla som är emot demokrati borde inte få säga vad de tycker eller få ställa upp i val…”
Vänstermänniskornas argument och brist på insyn i ”sin” egen ideologi var pinsamma, men jag har lärt mig vad som händer med dem som vänder sig mot det etablerade synen på verkligheten.
Jag hade lät för att mig igenom studierna på högskolan, lyckades att bli socialt accepterad och fick många ”vänner”, jag skulle utåt sett se ut som en mönsterelev, trots att jag faktiskt studerade och på fritiden tränade och läst annan litteratur än studielitteraturen.
Men, verkligheten han ikapp mig, mitt förflutna som ”kriminell nazist” gjorde att jag underkändes på en kurs enbart på grund av min påstådda åsikter, vilket gör att jag inte kan få ut min examen. I en skrivelse så stödjer Högskoleverket Högskolans besluts: ”.. en lärarstudent som gett uttryck för antidemokratiska åsikter skall underkännas” Anmärkningsvärt är att de kommunister på skolan som var uttalat antidemokrater, marxistleninister, fick gå kvar på skolan och fullfölja utbildningen. Efter att blivit utslängd från skolan hade jag inga ”vänner” kvar från högskoletiden, något jag definitivt inte sörjde.

Kapitel 5
Utan högskoleutbildning fick jag ett kvalificerat jobb på ett lager genom en bekant som faktiskt kände att jag hade blivit orätt behandlad. Han jobbade också på lagret och rekommenderade mig så att jag fick jobbet. Dagarna flöt förbi och den ena dagen var lik den andra, jag gick med i facket, inte för att jag tror på facket utan för att alla andra var med. Eftersom jag hade lätt för att prata för mig och var vid det här laget ganska bildad så ville de ha mig som facklig representant, det var då mitt förflutna han ikapp mig.
På fackets kongress yrkades att facket skulle ”röka” ut nazister ur landet, vilket innebär uteslutning ur facket, avsked från jobbet och svartlistning på arbetsmarknaden. De så kallade ”nazisterna” skulle berövas försörjningsmöjligheter i Sverige. Eftersom jag var utpekad så fick jag sparken och uteslöts från facket.
Mitt enda val var att söka socialbidrag för att behålla lägenheten och få mat på bordet medans jag letade nytt jobb.
Men socialbidrag är inte för alla, kommunen skulle sätta hårt åt ”nazisterna”,
”- att man var nazist betydde inte att man skulle slippa motprestationer för socialbidrag som socialtjänst lagen kräver” Berättade min socialsekreterare för mig när hon avslog min ansökan att jag ställde upp på allt som jag var förmögen till var oväsentligt, att jag var svartlistad på arbetsmarknaden var inte relevant, att jag inte fick gå en datakurs för arbetslösa var inte relevant, arbetslösa ”nazister” får inte gå datakurser då kunskapen kan användas för rekrytering, jag fick inget socialbidrag helt enkelt.
Kommunen agerade också så att lägenhetskontraktet sades upp i demokratins namn.
Jag tvingades flytta tillbaka till Botkyrka, där jag fick bo hos en gammal vän och lyckades få svartjobb på ett gatukök som ägdes av invandrare, gatuköket hade vandrat släkten runt, så fort starta eget bidraget tog slut så byte företaget ägare givetvis inom familjen, så alla som jobbade där hade ägt företaget eller skulle äga det någon gång, fler i släkten stod på tur, de skulle bara lämna sina hemländer och genom anhöriginvandring flytta till sverige och en bättre standard.
Lönen var dålig och hygien på stället var lika kass, de saknade grundläggande kunskaper i livmedelsförvaring, egenkontroll och sket helt enkelt i grundläggande hygien. Men innan hälsomyndigheten kunde stänga stället så hade de redan bytt ägare och hälsomyndigheten fick börja om igen.
Jag gjorde mitt yttersta för att höja standarden på det som serverades och fick mycket skit för att jag slängde sånt som var gammalt, men de hade svårt att klara sig utan mig för tillfället då ingen kunde tala bra svenska och ingen kunde skriva svenska, så fram till de hittade någon annan hade jag en inkomst.
En kväll skulle en vän till mig och jag gå ut för att roa oss och åkte t-bana in till city för att ta en krogrunda. I krogkön till ett ganska populärt ställe så blir vi nekade att gå in med motiveringen – Inga svennar. av dörrvakten/entrévärden som var av främmande etnisk härkomst.
-Va?: replikerade jag i förundran.
-Du hörde mig, död åt alla präktiga blonda vikingar!: spottade han fram med utländsk brytning och slog mig i ansiktet.
Jag spottade blod och skrek tillbaks: -Jävla svatskalle! Och gjorde ett försök att återgälda slaget, men i samma ögonblick tog två poliser som stått i närheten och övermannade mig, släpade mig till polisbilen och raka vägen till fyllecellen. Under resan från gatan fick jag lära mig att det finns många ställen en polis kan slå för att inte lämna några tillräckligt stora märken för att väcka åtal samtidigt fick jag veta att eftersom jag var ensam och dom var två så skulle en anmälan inte ens tas upp.
Innan rättegången mot mig(?) för hets mot folkgrupp och våld mot tjänsteman så kom jag självklart med en mot anmälan som lades ner på grund av att dörrvaktenas uttalande inte kunde räknas som hets mot folkgrupp och den påstådda misshandeln lades ner i brist på bevis och för det tredje skulle man ta hänsyn till att dörrvakten kom från ett krigshärjat land vilket gjord att man skulle visa särskild hänsyn trots att man var tidigare dömd för bl.a. våldtäkt om vilket han sa: ”Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej…”, ”Man tar vad man vill ha. Ena dagen stjäl man mobiltelefoner eller bilar, nästa dag våldtar man”, ”Det enda som händer om man våldtar en svensk tjej är att man får prata med en socialtant…” Hans straff hade varit ringa och hans jobb som dörrvakt hade inte hindrat från fortsatt kriminalitet, informationen är densamma som när man diskuterar övrig brottslighet bland invandrare. Siffror som presenteras är korrekta, det är bevisligen så att män med invandrarbakgrund oftare döms för våldtäkter. Men om man berättar detta måste man också redovisa orsakerna enligt etablissemangets proffstyckare. Det är invandrarnas villkor och brist på möjligheter i det svenska samhället som skapar våldtäktsmän, inte deras kultur. Det finns inga kulturer, som förespråkar våldtäkter, bara individer och grupper av individer.
Medans jag avtjänade mitt straff på anstalt så greps dörrvakten för dråp, narkotikabrott och upprepade våldtäkter där offren var uteslutande etniska svenskar.

Kaptitel 6
Under en kall december kväll gick jag av på en bushållplats i Hallunda på väg mot mitt föräldrahem, hade precis blivit släppt från fängelset igen. Klockan närmar sig midnatt när ett gäng av främst invandrar ungdomar närmar sig busshållplatsen.
- Jävla rasse! Skriker någon ur gänget som tydligen känner igen mig från tidningarna. Gänget drivs på av en blond svensk kvinna med tydlig utländsk brytning, så kallad Rinkebysvenska.
Massmedia har i veckorna bedrivit kampanjer i tidningarna, hängt ut folk med namn och bild , till och med statsminister skrev i en artikel om hur ”nazisterna” skulle ”krossas”.
Stärkta av massmedias och politikernas uppmaningar att krossa ”nazisterna” går gänget på 10-15 personer till angrepp med flaskor, träpåkar, järnrör och knivar. En ung kvinna i gänget skriker upphetsat:
- Slå ihjäl den här!
Innan misshandeln börjar inser jag mitt utsatta läge men upptäcker att jag försent insett vad som var på väg att hända. Jag blir snabbt nedslagen till marken av en av de männen med utländsk härkomst, som utdelar ett slag med dubbelhandsfattning med ett järnrör mot huvudet. Misshandel fortsätter med sparkar och slag mot min livlösa kropp.
- Flytta er, jag har kniv! Skriker en av männen upphetsat och hugger mot den livlösa kroppen, efter fem knivhugg i ryggen går bladet av inne i kroppen, han släpper skaftet till kniven bredvid kroppen för att sedan springandes lämna platsen efter att ha befriat samhället från en ”nazist”. Med ett rosslande ljud ur halsen ebbar mitt liv ur min kropp som ligger trasig i ett kallt dike, i det som politikerna kallas Sveriges framtid, det mångkulturella Sverige.
De övriga i gänget skingras och försvinner i skuggorna.
- Krossa rasismen ! skriker någon utifrån mörkret.
Polisen grep ganska snabbt gärningsmännen, men det rättsliga efterspelen var en parodi, de åtalade som erkände mordet dömdes till böter, alternativt samhällstjänst för missandel, flera personer som erkände delaktighet i mordet undkom straffpåföljder helt och hållet.
I media framställdes jag som ”nazist” och gärningsmännen framställdes som offer för den vardagliga rasismen, männen som mördade framställdes som unga skötsamma män.
I massmedias ögon var det rätt åt ”nazisten”, i gärningsmännens ögon fick jag vad jag förtjänade, ingen skulle kämpa för mig, ingen skulle minnas mig, mitt liv var inget värt.

Sluttext
Min förts tanke var att jag här skulle samla allt källmaterial, men de flesta händelse är så omskrivna i massmedia att det inte är specielt svårt att hitta artiklar om händelserna i novellen, vissa händelser är självupplevda andra skulle sakna källa för att skydda personerna det handlar om.
Så för den nyfikne rekommenderar jag att söka sanningen – för den finns där ute.

Det är för mig en stor ära att ha givits ett sådant gott omdöme att jag nu ansluts till Motpols bloggportal. Det kanske tar ett tag innan jag hinner komma in i det hela och hoppas kunna ge intressanta synpunkter. Jag har länge känt en viss saknad av något inom den nationella/identitära miljön, och hoppas att jag kan fylla ut lite av detta ideologiska och kulturella hål. Främst kommer jag här behandla ämnen som rör nationalism, idéhistoria och material från både nu och förr, nordisk världsåskådning, mina egna synpunkter på aktuella skeenden men även också kulturrelaterade spörsmål. Denna bloggs grundtanke är inte att den endast skall fungera som mitt eget medium utan kommer också innehålla texter jag önskar sprida, med upphovspersoners medgivande. Både nytt och äldre redigerat material av mig själv från tidigare sammanhang kommer att publiceras här. Var hälsade /// Varganord