Varganord

Av Kevin Mac Donald

Det finns ett stort material, som visar att européerna med kraft försvarade sitt kulturella och etniska herravälde i början av 1900-talet och till mitten av århundradet. Därför ger dess snabba nedgång oss anledning att fråga: Vilka kulturella och etniska egenskaper hos européerna gjorde dem mottagliga för de intellektuella och politiska rörelser som skildras i Kritikkulturen? Diskussionen i Kritikkulturen handlade främst om ett antaget sammanhang mellan individualism, en relativ brist på etnocentrism och en åtföljande moralisk universalism…

Grundtanken är att europeiska grupper är mycket känsliga för invasion av starkt kollektivistiska, etnocentriska grupper, eftersom individualister har mindre starka försvar mot dylika grupper… Detta scenario innebär att europeiska folk är mer böjda för individualism. Individualistiska kulturer företer endast en ringa känslomässig bindning till grupper inom sig (ingrupper). Personliga mål sätt främst, och i socialiseringen läggs tonvikten självtillit, självständighet, individens ansvar och ”självförverkligande” (Triandis 1991, 82). Individualister förhåller sig mer positiva till främlingar och medlemmar av utomstående grupper (utgrupper), och beter sig mer sannolikt prosocialt, altruistiskt mot främlingar. Människor i individualistiska kulturer är mindre medvetna om gränser mellan in- och utgrupper och har följaktligen inte särskilt negativa inställningar till medlemmar av utgrupper. Det händer ofta att de inte samtycker med ingruppåtgärder, visar ringa känslomässig bindning till eller lojalitet med ingrupper och förefaller sakna känsla av ödesgemenskap med andra ingruppsmedlemmar. Motsättning till utgrupper förekommer i individualistiska samhällen, men motsättningarna är mer ”rationell” i den bemärkelsen att den finns mindre av tendens till att utgå från att alla medlemmar i utgruppen är klandervärda. Individualister knyter svaga band till många grupper, medan kollektivister har en stark bindning till och identifiering till med ett fåtal ingrupper (Triandis 1990 ,61). Individualister är därför förhållandevis illa rustade för en sådan tävlan grupper emellan som är så betecknade för judendomens historia.

…Fritz Lenz (1931, 657), som ansåg att nordiska folk på grund av den svåra miljön under istiden utvecklades i små grupper och har en tendens till social isolering i stället för att bilda sammanhållna grupper. Detta synsätt innebär inte att nordeuropéer skulle sakna kollektivistiska mekanismer för grupptävlan utan endast att dessa mekanismer är förhållandevis mindre och-eller förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt för att komma till uttryck.

Detta synsätt är välförenligt med den ekologiska teorin. Under ekologiskt ogynnsamma omständigheter inriktas ansträngningar till anpassning mer mot att klara av den vidriga miljön än mot att tävla med andra grupper (Southwood 1977, 1981), och i en sådan miljö torde urvalstryck, som främjar uppkomsten av storsläktnätverk och starkt kollektivistiska grupper, var lägre. Evolutionära föreställningar om etnocentrism framhäver nyttan av etnocentrism i tävlan mellan grupper. Etnocentrism torde således inte ha någon som helst betydelse i kamp mot den fysiska miljön, och en dylik miljö torde inte livnära större grupper.

Europeiska grupper hör hemma i det som Burton med flera (1996) kallar det nordeurasiska kulturområdet(not 9). Detta kulturområde har uppstått genom att jägare-samlare anpassat sig till kalla, ekologiskt ogynnsamma klimat. I sådana klimat råder ett tryck, som främjar att mannen försörjer familjen, och en tendens till engifte, då ekologin inte gynnar vare sig flerkvinnogifte eller större grupper under någon evolutionsmässigt längre tid. Dessa kulturer kännetecknas av två parters släktskapsförhållanden, som erkänner både mans- och kvinnolinjerna. Detta anger att de båda könen gör mer jämlika insatser, såsom man också kunde vänta under de förhållanden engifte bjuder. Storsläktförhållanden framhävs mindre, och giftermålet tenderar att vara utgiften (det vill säga giften utom släktgruppen)…

Det historiska materialet visar att européer, och i synnerhet nordvästeuropéer, ganska snart övergav storsläktnätverk och kollektivistiska sociala strukturer, när deras intressen skyddades genom uppkomsten av starka centraliserade stater. Det finns förvisso i hela världen en tendens att storsläktnätverk försvagas, när en centralmakt uppstår (Alexander 1979; Goldschmidt och Kunkel 1971; Stone 1977). Men i Nordvästeuropas fall gav denna tendens upphov till den unika västeuropeiska ”kärnfamiljen” långt före den industriella revolutionen. Kärnfamiljen består av ett enda gift par och deras barn. Den bryter mot den storfamiljestruktur som är typiskt för övriga Eurasien, där hushållet består av två eller flera besläktade par, vanligen bröder och deras hustrur och andra medlemmar av storfamiljen (Hajnal 1993). (Exempel på storfamilj har vi i patriarkernas familjer som de beskrivs i Gamla Testamentet; se MacDonald 1994, kap 3.)

Giftasåldern för kvinnor var ganska hög, genomsnittligt omkring 25 år, vilket är unikt för Eurasien. Giftasåldern växlade, steg i nödtider och sjönk i tider av överflöd, med följden att kapital ansamlades snarare än att det rådde något befolkningstryck på resurserna. I ekonomiskt svåra tider gifte sig kvinnornas sent eller inte alls, medan kvinnorna i övriga Eurasiens samhällen, där flerkvinnogifte rådde, gifte sig tidigt, ofta blev frillor eller bihustrur åt rika män (MacDonald 1995b, c).

Före den industriella revolutionen kännetecknades kärnfamiljen av metoder att hålla ogifta unga människor sysselsatta som tjänstefolk. Det var icke endast de fattiga och jordlösas barn som blev tjänare, utan även framgångsrika storbönder skickade sina barn att tjäna his andra. På 1600- och 1700-talen anställde man ofta tjänare tidigt i sitt äktenskap, innan de egna barnen kunde hjälpa till, och skickade barnen till andra senare, när de var äldre och det fanns mer hjälp i hemmet än som behövdes (Stone 1977).

Detta anger att det fanns ett djupt rotat kulturellt bruk, som medförde en hög grad av icke släktbunden ömsesidighet. Bruket röjer också en förhållandevis ringa etnocentrism, däri att man upptog ickesläktingar till medlemmar av hushållet, medan människor i Eurasien tenderade att omge sig med blodsförvanter. Enkelt uttryckt kan man säga att den genetiska släktskapen var mindre viktig i Europa och i synnerhet i de nordiska områdena av Europa. Det egenartade för kärnfamiljen var den stora andelen icke-släktingar. Olikt det övriga Eurasien var nordvästra Europas förindustriella samhällen inte organiserade omkring storfamiljens släktskapsförhållanden, och det är lätt at se att de är i förväg anpassade till den industriella revolutionen och till den moderna världen i allmänhet (not 10).

Kärnfamiljen är ett grundläggande inslag i den individualistiska kulturen. Den individualistiska familjen kunde se till sina intressen, befriad som den var från storfamiljeförhållandenas plikter och tvång och fri från de sociala strukturernas kvävande kollektivism, som är betecknande för så mycket av den övriga världen. Engiftesäktenskap, som bygger på båda parternas samtycke och inbördes tillgivenhet, ersatte snabbt äktenskap, som byggde på släktskap eller släktstrategisk planering. (Se kap. 4 och 8 för en diskussion om västeuropéers store benägenhet till engifte och till giftermål, som bygger på kamratskap och tillgivenhet, än till flerkvinnogifte och kollektivistiska mekanismer för social kontroll och släktstrategiskt tänkande).

Denna förhållandevis större benägenhet att bilda kärnfamiljer kan mycket väl vara etniskt grundad. Under den förindustriella tiden fanns detta familjesystem endast inom det nordiska Europa. Kärnfamiljen bygger på att (utom Finland), brittiska öarna, Nederländerna, Belgien och Luxemburg, de tyskspråkiga områdena och norra Frankrike. I Frankrike förekom kärnfamiljen i områden som beboddes av germanfolk, som levde nordost om ”den eviga linjen”, vilken löper från Saint Malo vid engelska kanalens kust till Genève i det fransktalande Schweiz (Ladurie 1986). I detta område utvecklades ett storskaligt jordbruk, som kunde nära de växande ständerna och gjorde detta före jordbruksrevolutionen på 1700-talet. Detta jordbruk bars upp av en stor församling skickliga hantverkare i städerna och en stor klass av mellanbönder, som ”ägde hästar, kopparkittlar, remmare och ofta skor; deras barn hade runda kinder och breda skuldror, och deras spädbarn hade små skor. Inga av dessa barn hade uppsvullna bukar eller engelska sjukan som undernärda barn i tredje världen” (Ladurie1986, 340). Nordöstra Frankrike skilde sig från landets sydvästra delar också i fråga om läs- och skrivkunnigheten. I början av 1800-talet, när läs- och skrivkunnigheten i Frankrike som helhet låg på omkring 50 procent, var i nordost närmare 100 procent, och dessa skillnader gick så långt tillbaka som till 1600-talet, om inte längre. Vidare var det en uttalad skillnad i kroppslängd, så att männen i nordöst var nästan 2 cm längre enligt siffror från en mönstring av beväringar på 1700-talet. Ladurie anmärker att skillnaden för hela befolkningen sannolikt är större, eftersom krigsmakten inte torde ha godkänt många av de korta män från sydväst. Dessutom har Laslett(1983) och andra familjehistoriker noterat att trenden mot den ekonomiskt självständiga kärnfamiljen var mer framträdande i norr, medan tendensen till att bilda storfamiljer ökade söderut och österut.

Dessa rön är väl förenliga med tolkningen att etniska skillnader är en faktor som bidragit till den geografiska variationen i familjeformer inom Europa. Rönen ger vid handen att germanfolk visade en större biologisk tendens till att ha egenskaper som förutbestämde dem för individualism – däribland en större tendens till att bilda kärnfamiljer, eftersom det naturliga urvalet försiggick under en långvarig period av begränsande resurser i deras evolution i Nordeuropa. Liknande tendenser till utgifte, engifte, individualism och storfamiljens förhållandevis ringare betydelse kännetecknade även den romerska civilisationen (MacDonald 1990), vilket återigen antyder en genomgående etnisk tendens hos västerländska kulturer i allmänhet.

Tillgängliga data anger att omkring 80 procent av de europeiska generna härrör från människor, vilka bosatte sig i Europa för 30 000 till 40 000 år sedan och vilkas ättlingar alltså överlevde istiderna (Sykes 2001). Denna tid räckte för att den ogynnsamma ekologin i norr skulle få ett starkt formande inflytande på europeiska psykologiska och kulturella tendenser. Dessa europeiska grupper kände sig mindre dragna till storsläktgrupper, så att, när sammanhanget förändrades vid uppkomsten av starka centralstater, som kunde trygga individuella intressen, kärnfamiljestrukturen snabbt blev förhärskande. Denna kärnfamiljstruktur antogs relativt lätt, därför att européer redan hade förhållandevis starka psykologiska anlag för kärnfamiljen till följd av sin långa evolutionshistoria i Nordeuropa.

Även om dessa skillnader inom det västeuropeiska systemet är viktiga, motsäger de inte den allmänna skillnaden mellan Västeuropa och övriga Eurasien. Även om trenden mot kärnfamiljer uppträdde först i Nordvästeuropa, spred de sig ganska snabbt i alla de västeuropeiska länderna.

Efter införandet av kärnfamiljen, som var befriad från den vidare storsläktgemenskapen, följde sedan slag i slag de andra tecknen på den västerländska moderniseringen: begränsad regeringsmakt där individer har rättigheter gentemot staten, kapitalistisk ekonomisk företagsamhet som bygger på individens rättigheter, moralisk universalism och vetenskapen som individuellt sanningssökande. Individualistiska samhällen utvecklar republikanska politiska inrättningar och vetenskapliga forskningsinrättningar, vilka förutsätter att grupper är maximalt genomträngliga och starkt utsatta för avhopp, när individuella behov inte tillgodoses.

Nyligen publicerad forskning som evolutionsekonomer utfört ger en fascinerande insikt i skillnaderna mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer. Ett viktigt inslag i denna forskning är att bygga modeller av hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. Fehr och Gächter (2002) har funnit att människor, som deltar i ”enrondsspel”, altruistiskt straffar dem som hoppar av. (Termen ”altruistisk bestraffning” skall strax förklaras ) ”Enrondsspel” är ett spel, där deltagarna möter varandra endast en gång och därmed inte påverkas av något som de ryktesvägen skulle kunna få höra om motspelarna. Denna situation utgör en modell av en individualistisk kultur, medan spelarna är främlingar utan släktband med varandra. Det överraskande rön man gjorde var att deltagare, som skänkte stora belopp till allmänna nyttigheter, tenderade att straffa människor som inte gjorde det, även då inte hade någon fördel av att straffa dem. Vidare ändrade de bestraffade sitt beteende och skänkte mera i senare spel, trotts att de visste att de som deltog i dessa senare omgångar inte var desamma som de som deltagit i de tidigare spelen. Fehr och Gächter framkastar att människor från individualistiska kulturer har en utvecklad negativ känsloreaktion mot dem som åker snålskjuts, en reaktion som resulterar i att de straffar sådana människor också då det kostar dem själva något. Därav termen ”altruistisk bestraffning”.

Fehr och Gächter tillhandahåller i grund och botten en modell för hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. De resultat de erhållit är synnerligen tillämpliga på individualistiska grupper, eftersom dylika grupper inte bygger på storsläktsförhållanden och därför är betydligt mer benägna till avhopp. Allmänt sett är det mer sannolikt att man finner en stor förekomst av altruistisk bestraffning i individualistiska jägar-samlar-samhällen än i samhällen som bygger på släktskapsförhållanden med storfamiljen som grund. Deras resultat är minst tillämpliga på judiska eller andra sådana starkt kollektivistiska grupper, vilka i traditionella samhällen byggde på storsläktförhållanden, kända släktband och upprepad växelverkan mellan medlemmar. I dylika situationer känner de handlande de människor de samarbetar med och förutser framtida samarbete, därför de ingår i storsläktnätverk eller, som i judarnas fall, tillhör samma grupp.

Liknande framkommer i ultimatumspelet. I detta tilldelas deltagare, som kallas ”den förslående”, ett penningbelopp motsvarande två dagars lön och tillsägs att göra ett förslag till en annan person, ”den svarande”. Den svarande kan då antaga erbjudandet eller avslå det. Om han avslår det, vinner ingendera spelaren något. Liksom det tidigare beskrivna spelet om allmänna nyttigheter är detta spel tänkt att utgöra en modell för hur främlingar växelverkar ekonomiskt, varför spelarna är anonyma. Heinrich m.fl. (2001) fann att två variabler, vinsterna av samarbetet och omfattningen av marknadsutbytet, förutsade erbjudanden och avslag I spelet. Samhällen, som lägger stark vikt vid samarbete och marknadsutbyte, hade de högsta erbjudandena – resultat som tolkas såsom avspeglande faktum att de har en vidsträckt erfarenhet av principen att samarbeta och dela med sig till främlingar. Detta är individualistiska samhällen. Deltagare från samhällen, där all växelverkan mellan individer skedde inom släkten, gjorde däremot små erbjudanden i ultimatumspelet och bidrog med små belopp till allmännyttigheter under likaledes anonyma förhållanden.

Européer är således exakt det slag grupper som Fehr och Gächter och Hienrich m.fl. visar med sina modeller: De är grupper med ett stort inslag av samarbete med främlingar i stället för med medlemmar av storfamiljen, och de är benägna till marknadsförhållanden och individualism.

Detta antyder den fascinerande möjligheten att nyckeln för en grupp, som har för avsikt att vända européer mot varandra, består i att aktivera deras starka tendens till altruistisk bestraffning genom att övertyga dem om det egna folkets ondska. Eftersom européer i själ och hjärta är individualister, reser de sig lätt i moralisk vrede mot sina egna, så snart de uppfattar dessa som snålskjutsare och alltså moraliskt klandervärda – en yttring av deras mycket starkare tendens till altruistisk bestraffning, en tendens som härrör från deras evolutionära förflutna som jägare och samlare. När man altruistisk dömer till bestraffning, är relativa genetiska avstånd ovidkommande. De som åker snålskjuts ses som främlingar i en marknadssituation, det vill säga har inga släkt- eller stamtillhörighet med den altruistiske bestraffaren.

Det är således den gällande altruistiska bestraffningen, som är så betecknande för den nutida västerländska civilisationen: Sedan européerna väl övertygas om att deras folk vore moraliskt bankrutt, borde man låta det drabbas av vilket slags bestraffning som helst. I stället för att se andra européer som medlemmar av en omfattande folk- och stamgemenskap såg man dem som moraliskt klandervärdiga och lämpliga måltavlor för altruistisk bestraffning. För västerlänningar är moralen individualistisk – när snålskjutsare kränker gemensamma normer, straffas de genom att utsättas för en altruistisk aggression.

Däremot är gruppstrategier, som härrör från kollektivistiska kulturer såsom judarnas, oemottagliga för en sådan manipulation, eftersom släktskap och gruppband kommer först. Moralen är partikularistisk – handlar om det som är bra för gruppen. Det finns ingen tradition av altruistisk bestraffning, emedan dessa gruppers utvecklingshistoria har koncentrerats på samarbete med nära släktingar, inte med främlingar (se nedan).

Den bästa strategin för en kollektivistisk grupp… att förstöra européerna är därför att övertyga européerna om deras egen moraliska bankrutt… Följden blir att européerna , sedan de väl övertygats om sin egen moraliska uselhet, kommer att förstöra sitt eget folk i ett anfall av altruistisk bestraffning. Den allmänna avvecklingen av Västerlandets kultur och därefter dess upphörande såsom något som alls liknar en etnisk enhet kommer att ske som resultat av ett stormanlopp, som framkallar altruistiskt bestraffning…

Individualistiska samhällen är således en idealisk miljö för…  …starkt kollektivistisk, gruppinriktad strategi. Faktiskt är det ett viktigt tema för kapitel 5 att Frankfurstskolan för social forskning förespråkade en radikal individualism för icke-judar, medan skolans ledare samtidigt behöll sin starka grupplojalitet mot judendomen… drar nytta av öppna individualistiska samhällen, där hinder för social rörlighet uppåt avlägsnats, där människor ses som individer istället för medlemmar av en grupp, där det intellektuella samtalet inte föreskrivs av inrättningar som inte behärskas av judar, såsom katolska kyrkan, och där mekanismer för altruistisk bestraffning kan utnyttjas för en splittring av den europeiska majoriteten.

Noter

9. Burton, ML., Moore, C.C, Whiting, J.W.M. och Romney, A.K. (1996). Regions based on social structure. Current Anthropology, 37:87-123

10. Laslett (1983) vidareutvecklar denna grundläggande skillnad, så att han låter den innefatta fyra varianter: västra, väst-centrala eller mellersta, mediterrana och östra.

Ett utdrag från Företal i den svenska utgåvan av Kritikkulturen av prof. Kevin MacDonald. Utdraget är ej i sin helhet då vissa stycken har utelämnats.  Den Europeiska Individualismens Evolutionära Ursprung är det tycke som citeras och ingår i prof. McDonald’s Företal i den svenska utgåvan översatt av Lars Adelskogh. Om några oegentligheter anses ha begåtts med citerad text så är man välkomna att underrätta mig. Jag uppmanar att intresserade läsare obekanta med nämnda bok att söka upp ett exemplar av Kevin McDonald’s eminenta verk Kritikkulturen, utgiven av Nordiska Förlaget och även undersöka övriga texter som behandlar sociobiologismen och evolutionära gruppstrategier via de flera andra mycket läsvärda bloggarna på portalen motpol.nu   

Därför är jag nationalist i första hand framför traditionalist.

Eftersom att just termen traditionalism  många gånger behandlats här på Motpols bloggportal och det ofta dykt upp frågetecken kring denna något svårtillgängliga terms praktiska innebörd så skulle jag gärna själv delge några av mina tankar om ämnet, speciellt dess relation till nationalism.

Jag ska inte sticka under stol, för mig så är nationen det grundläggande värdet varefter detta utgör ett mått på hur jag också värderar termen tradition. Den mer abstrakta termen tradition vilken egentligen har många innebörder med tämligen mest ett utslag för individuell tolkning. Missförstå mig inte. Traditionen är en fundamental del av nationaliteten och nationen, speciellt när man blickar på nationen efter en organisk-holistisk världssyn och inte efter politisk-juridiska termer, men kan aldrig ersätta det grundläggande värdet av nationaliteten.

Om vi blickar till det allmänna traditionalistiska teorin och världssynen finner vi att oavsett kulturell, geografisk eller historisk kontext så kan man finna vissa sanningar i de flesta olika andliga åskådningssystem. Detta är en inställning som är både intellektuellt ärlig och en hedervärd uppfattning då man lättare kan finna överblick och respekt till civilisatoriskt åtskiljda värde- och normsystem. Med denna form att överblickande traditionalism kan man analysera och har möjlighet att erkänna att inte endast ett enda traditionellt åskådningssystem hyser, och har ensamrätt, på universala sanningar: Alltså det är fullt möjligt att finna sorts själslig gemenskap och överkulturell förståelse mellan starkt åtskilda historiska traditionella kulturer: Det kan röra sig om bushido, det romerska förkristna sakrala imperiets anda, den helleniska kulturen (eller kulturerna), den indoariska kulturens inverkan över den ursprungliga europeiska kulturens olika uttrycksformer osv. Detta sätt att blicka över kulturer och traditioner är i sin grund etnopluralistisk, men också om den dras till sin överbetoning med att endast finna mindre gemensamma nämnare förlorar blicken över det som inte är gemensamt och faktiskt åtskiljande. Jag är inte ute efter att definiera en ”ny ism” men det lättaste sättet att sätta ord på mina tankar om detta är att man kan kalla detta för en etnopluralistisk syn på traditionalismen och skulle kunna kallas för ett positivt och kulturellt och realistiskt baserad syn på Tradition utan att för den sakens skull göra avkall på den egna metakulturella nationalitetstillhörighetens kontext.

Som motsättning till denna etnopluralistiska traditionalistiska syn finner vi en motpol i den strikt monoteistiska traditionalismen som ej är öppna för varken den organiska identiteten som grundläggande värde eller möjlighet till samförstånd, då dessa inte utgår från en organisk folklig gemenskap, utan tillhörighet i en universalt artificiell tillhörighet där traditionalism i sig endast kan definieras som tillhörighet inom den egna traditionen utan nationell kontext. Dock kan det inflikas att det finns monoteistiska traditionalister som försöker inflika etnisk tillhörighet i sin ideologiska världsbild med kvalitativt och logiskt varierande resultat, dock måste detta ses som undantag och ej representativt för varken de grundläggande lärorna i sig eller dess medlemmar utan en individuell kompromiss av motstridiga principer.

Traditionalism, med stort T, kan lik väl urspåra i en sorts mystisk kosmopolitism utan någon egentlig relation till någon form av organisk kultur där man efter ett new-age mönster plockar till sig och upplyfter valda individuellt tilltalande delar i en multikulturell osammanhängande röra utan egentlig grund i någon reell tradition alls. Vi kan här finna en uppsjö av helt individuella värdesystem bland sökare, ett interkulturellt och postmodernistisk lånande kors och tvärs där vi kan tala om allt mellan sufism, hinduism, kristendom, satanism, buddhism, europeisk eller nordisk religion och i princip vilken form av spirituell tillhörighet som helst under den abstrakta etiketten ”traditionalism”. Detta är något som man måste seriöst ta i beaktande då vi kommer in på ämnet politik och speciellt kulturellt och identitetsbetingad politik där en sådan traditionalism måste ses som ett uttryck för ett individuellt andligt sökande i avsaknad på en genuin organisk kultur (såsom fallet med den moderna mångkulturella västerländska eran) men i praktiken ickerelevant ur ett allmänt perspektiv när det kommer till att försöka lansera en sorts ny alternativ till den mångkulturella det etniskt alienerade Nordeuropa.

Här av också vart den nationalistiska kritiken av traditionalism kommer till uttryck. För nationalisten är det inte tillhörigheten i en abstrakt religiös princip som är det grundläggande fundamentet utan just tillhörigheten, gemenskapen och lojaliteten till en nation, en transcendent tillhörighet till ett specifikt, inte generellt, ursprung. Den praktiska politiska och individuella lojaliteten mellan nation, tradition och ursprung förkroppsligas i den nationella staten, traditionen och folkgemenskapen (”the long memories”) så länge också denna styrs efter ett mönster som sammanfaller med själva nationens vitala intressen: Såsom livsintresse, livskvalitet, gemensam identifikation osv. I den gamla frågan om vad som kom först; hönan eller ägget; är det nationen som utgör staten eller är det staten som bildar nationen; så är svaret tvåfaldigt men varierande: Nationen kan betinga staten och staten kan betinga nationen och nationens identitet och tillhörighet. Den svenska nationen och den svenska gemenskapen vi kan tala om idag är betingad av det svenska rikets bildande. Så långt allt väl och utan denna skulle det bli väldigt svårplacerat att tala om någon generell svenskhet och svensk identitet, men staten har också växt fram kring en omfattande en specifik etnisk tillhörighet som i speciellt i nordisk kontext är unik till skillnad från många andra europeiska mer mångetniska statsbildningar. Därför är det också naturligt att en svensk inte endast är någon tillhörande den svenska statsbildningen utan också har en tillhörighet i den nordisk-skandinaviska metakulturella tillhörigheten.

För att summera min tankar: Som nationalist så är det fullständigt möjligt att integrera vissa former eller delar av traditionalism. En etnopluralisitsk traditionalism som erkänner väsentliga drag av perennialism; att eviga autentiska värden finns inte endast inom en tradition utan har kommit till uttryck på felrfaldiga sätt i vitt skilda kulturella tillhörigheter och civilisationer. Nationalismen är modern samtidigt som den är traditionalistisk. Eller snarare så eftersträvar nationalismen en transcendens mellan nutid, dåtid och framtid. Nationalismen är i sig varken ensidigt reaktionär eller progressiv för egenvärdet i sig av någotdera. Nationalismen är arkeofuturistisk. Tyvärr så är fallet med andra som kallar sig för traditionalister(eller ibland nationalister) att man talar föraktfullt och hätskt emot den nationella staten och dess transcendentala innehåll speciellt i vårt egna hemland. Nationalism i sig har redan en stor portion traditionalism om man ser ur en organisk-holistisk betraktelse. Vi måste här skilja på den folkiga nationalismens och den republikanska nationalism som man kopplar till revolutionen 1789, något om flera reaktionärer, oftast tillhörande någon monoteistisk tradition förkastar och menar på att all som kommit efter 1521 är att styggelse och borde självklart bortses från som ”icke-europeiskt”. Denna inställning är exempelvis ej särskilt förenlig med svensk eller nordlig identitet (med dess folkligt-monarkiska tradition som grundpelare och historiska konflikt med papismen och den kosmopolitiska adelns oligarki. Något som gjort att svensk monarki historiskt sett innehaft mycket unik särställning och roll).

En annan infallsvinkel ligger mellan realitetens omständigheter och viss form av “radikaltraditionalism”. Nationen kan vi följa, vi kan känna den och är en politisk och kulturell realitet och som vi faktiskt kan länka till ett nationellt sammanhang. Traditionalism av exempelvis den esoteriska skolan med dess mytologiska kopplingar och övertolkningar av forntida myter av olika kulörer till en grund för objektiv till sin verklighetsuppfattning på en mycket bräcklig grund: Utgångspunkter i rent mytologiska föreställningar, om exempelvis teosofin eller den bibliska världsbilden, som grundläggande utgångspunkter i fastställande och teorier gällande ursprung, etnicitet och reell historia kan inte i sig ses som någon fast grund för någon okränkbar historisk uppfattning. Intressant ur sitt mytologisk-kulturella sammanhang kanske, men aldrig något värt att blanda in i seriös identitetsfilosofi som sträcker sig utöver den egna subkulturella gruppen och absolut inte politik.

Vilket samhälle vill vi svenska nationalister ha?

Eftersom att det inte är en fråga om utopier utom om grundläggande etik och karaktärsdrag så är det snarare en fråga om vilka värden samhället och staten betraktar som grundläggande och impregnerar i samhället som eftersträvansvärda; till dom hör inte förtryck av den egna befolkningen och totalitärism såsom mördande av religiösa dissidenter såsom inom den historiska kristendomen och islam (och innan någon hunnit påpeka:”Men kejsar Nero”… så hör det till en helt annan diskussion). När det kommer till religion så väljer man eller föds var man in i sin egen religion och men medborgaren har inga skyldigheter att bekänna trohet till någon kyrka eller trosform. Trossamfund som tjänar världsliga politiska intressen som står i motsättning till vår nations integritet, historiska grund och självintresse av etniskt bevarande; såsom islam kan självklart inte anses vara något som sätter agendan på svensk dagspolitik. Så även kan vara med flera andra grupperingar som har andra aspirationer med utrikespolitiska särintressen och lojalitet mot sin av öst- och sydeuropeiska gemenskap, men dessa skall ändock kunna verka och existera men inte ges några speciella rättigheter än andra samfund om nu inte det skulle finnas någon folkligt dominant grund för annan status (vilket inte finns).

Finns det svenskar som fortfarande vill vara, exempelvis muslimer, efter mångkulturens avskaffande så får dom vara det, men de ska inte förvänta sig stöd eller ekonomisk draghjälp från staten eller statligt stöd till moskébyggen osv. Om det rör sig om främmande sponsorar så måste dessa granskas av staten och därmed finnes dessa ej godkända då det inte ligger i nationens, folkets eller statens intressen eller rättigheter att en främmande ockupationsmakt upplåter en bastion inom rikets gränser genom det internationella kapitalets försorg.

Men om  man nu undrar vilket politiskt system jag förespråkar så är svaret en bladning av nationaldemokrati och korporatism med decentrialiserad beslutfattning ända ner till orts- och kommunnivå och återförande den politiska makten närmare svenska folket/nationens medlemmar. Samt införande av ansvarsprincipen som grundläggande för demokratisk medverkan då med politiska rättigheter följer också skyldigheter, såsom förtjänande av rösträtt och aktiv del i beslutsprocessen som en del av att man tar aktiv tjänst för samhällets väl och uppvisar en grundläggande nivå av politisk kunskap.  Dessa rättigheter kan naturligtvis även dragas in på samma sätt som ett körkort eller någon annan form av certifikat efter väl formulerade regler.

Vissa monoteistster som brukar omtala sig själva som traditionalister försöker ibland slå mynt av att hävda att om deras specifika trosinriktning inte skulle så ha särrättigheter så är det att jämföra med”tvångsateism”.  Det är givetvis absurt att tro att nordfolken någonsin till någon större del skulle återvända till tvånget av totalitär monoteism eller att någon sådana föreställningsr har något att tillföra nordfolkens utveckling och fortsatta existens. Kristendomen lär inte dö ut än på ett tag, men att exempelvis tro att den i Sverige någonsin igen skulle kunna utgöra någon som helst grund för en nationell folkgemenskap är tyvärr grundat på verkligheten. Speciellt inte dess papistiska eller patriarkala förgreningar har knappast någon som helst relevans ur ett svenskt metapolitiskt och realpolitiskt perspektiv utom för en marginell minoritet.

Vissa korporativa element kan ur ett utopiskt perspektiv kunna ersätta parlametarismen genom genom en korporativ demokrati som står inom den svenska riksbildningen och svenska nationen som grundläggande fundament, samt rättsobjektivitet och brytande av motsättningen mellan arbete och kapital. Men detta är utopiskt och det är den pragmatiska verkligheten som måste komma i första hand. Däremot skulle den korporativa företagsreformer kunna praktiseras även om parlamentarismen skulle bibehållas.

 Ett utdrag ur Are Waerlands bok “Vår Urgrund: Vikingatidens Livssyn”.

Vänsterradikalen och tillika författaren Bim Clinell, med flera kopplingar till det den statligt understödda åsiktskontrollerande underrättelsetjänsten Expo, gav under svallvågorna av det franska presidentvalet 2002 ut boken ”De hunsades revansch” (En resa i fascismens Frankrike). Boke är tryckt av Ordfront 2003 och försedd med förord av den antisvenske aktivisten och Expomedarbetaren Stig Larsson. Boken, trotts författarinnans tveksamma politiska och irrationella böjelser åt extremvänstern och kommunisterna (Clinell har även skrivit en bok om den militanta vänsterextrema rörelsen ATTAC) så inger faktiskt ”De hunsades revansch” ett hyfsat seriöst intryck om att faktiskt vilja objektivt granska bakomliggande Nationella Frontens framgångar ur ett samhällsorienterat och perspektiv från vänsterradikal synvinkel. Tyvärr så brister större delen av Clinells analys genom det snäva vänsterradikala perspektivet utan utrymme för sakligt granskande och hellre faller tillbaka på 68-västmarxistisk dogmatik. Nationalister, oavsett om de stödjer assimilation eller helhjärtat stödjer parlamentarisk liberaldemokratisk statsgrund skall alltid bemötas och bekämpas som ”fascister”. Bilden som Clinell uppmålar skulle rent stilistiskt sett kunna beskrivas som ett Frankrike under ockupation av Vichyregimens hantlangare och landet håller på att ätas upp inifrån av en rasistisk/fascistisk/nynazistisk konspiration med Jean-Marie Le Pen som Hitlers arvtagare och uttolkare av den generiska fascismen. Begreppet ”fascism” klargörs dock aldrig tyvärr, vilket hade varit mer intressant för att ta Clinells skildring mer på allvar, men låter det hela stanna vid att kritiserande eller tvivel på det mångkulturella samhällets legitimitet skall definieras som ”fascism” och därmed antidemokratiskt.

I längden så finns det inget utrymme för någon egentlig kritik så länge den inte kommer från författarinnans egna ideologiska paradigm, vilket tyvärr visar sig väldigt snävt. Någon som helt acceptans eller förstående för det franska demokratiska systemets legitimitet framförs inte, ”fascister” skall bekämpas, mobbas och utfrysas och trakasserier, smutskastas och organiserat bekämpas på alla plan för att förhindra demokratiska valda företrädare att utföra sitt arbete. Men dock så ger boken en hel del intressanta inblickar i det franska samhället som Bim Clinell motvilligt inte lätt kan överstryka.

De inhemska fransmännen, de ur vad vi kallar socialgrupp III, är den grupp som den franska nationalismen främst verkar attrahera. Som efterföljd av Maastrichtomröstningen 1992 reagerade flera franska fackförbund mot anpassningen efter utländska mått i både sociala rättigheter och arbetsrättigheter. Det kom att bli den fattigaste delen av befolkningen, som kom att visa hårdast motstånd mot det nya gemensamma Europa under EU och stegrad internationalisering. Som räknat blåstes det snart nytt liv i både den militanta politiska korrektheten och fackföreningar, religiösa organisationer, humanitära o.s.v. till protest mot den allt mer oreglerade markandsliberalismen. Det irriterande och det mest svidande för vänsterkrafterna var att de franska arbetarna också var fullt medvetna om hur fransk politik förs, både av liberala/konservativa och marxistiska/liberala regeringar och att valet mellan borgligheten eller vänstern är ett val mellan ökad mångkultur och snabbare stegrad globalisering, eller snabbare stegrad mångkultur och ökad globalisering. Man skådar här hos Clinell en underliggande frustration, en medvetenhet om att det är de mest utsatta, den nya franska inhemska arbetarklassen, oftast arbetande i småföretag utan några direkta skydd av få arbetsrättsavtal och vars vardag ständigt präglas av allt större grupper av etniska främlingar kolonialiserar deras stadsdelar vilket i rask takt även radikalt förvärrat (eller multikulturaliserat) en redan svår och osäker tillvaro, som kommit att bli basen för stödet av det nationalistiska motståndet mot mångkulturen och globaliseringen. Franska medier har fått bita i det sura äpplet och erkänner öppet nu: Fronten är Frankrikes största arbetarparti.
Att arbetarna tappat förtroendet för vänstern, som även i Sverige främst drivs av kulturradikalism, multikulti, dogmatiskt feminism, HBT-frågor och ökad invandringsmottagning har i den inhemska arbetarklassen förlorat sina traditionella bastioner. Detta är inget unikt utan är en typisk del i den utveckling som fortgått i Europa i.a.f. 40 åren vilket har snabbats på dels genom det statligt påtvingade kravet om mångkulturalisering, markandsliberalisering och globalisering där den vita inhemska underklassen hamnat i en situation som den nya pahria i en alienerad tillvaro ( http://oskorei.motpol.nu/?p=406 och http://oskorei.motpol.nu/?p=226 ). Kulturmarxismens samhällsexperiment påtvingat ovanifrån blev här tvungna att lämna sin självpåtagna styvföräldersroll över den nationella arbetarklassen för att nedprioritera den inför andra mer ”progressiva” spörsmål.

Clinell framlyfter att det är en ny vit arbetarklass som vuxit fram som störst visat sitt stöd till Fronten. Den ”klassiska” proletärromantiserande arbetarna, anställda i stora företag, aktiva eller företrädda av starka fackföreningar, kollektivavtal och lojala socialistisk partidoktrin av konservativa skäl som snarare är en del av samhällets mellanskick har präglats av de vänsterinriktade trygga medelklassidéerna, är inte den arbetarklass som här avses. Det är den nya ekonomins alienerade underklass som lockas av de nationella och traditionalistiska budskapen och solidariteten: Isolerade underleverantörer, chaufförer, anställda vid småföretag utan fackligt inflytande, servicepersonal, korvkioskens personal osv… De som tar ”skitjobben” helt enkelt. Denna grupp är en socialgrupp vars själva livsvillkor kan ruineras snabbt och obarmhärtigt, de strandsatta fransmännen i ständigt växande och otryggare mångkulturella områden i landskap av betong, ett folk i sitt eget land framväxande proletariat utan hopp om framtidsutsikter. Jag tror, utan att vilja framstå som pompös eller melodramatisk, att det är just detta som varje ärlig nationalist tänker på och motiverar kampen för Europas länder och folk. Trotts årtionden av försök att sammanbinda nationalism med orättvisa, överklass, borglighet så framväxer den nationella och sociala tanken fram för att bilda en enhet det uppenbaras självklarhet: Folkgemenskapens som en naturligare gemenskap och solidaritet än en från verkligheten avskiljd abstrakt ideal om världsmedborgarskap (en företeelse ursprungligen hemmahörande i den kosmopolitiska överheten). Clinell medger, om än motvilligt, att Nationella Frontens aktiva anhängare skapar näst intill familjära band i en miljö där alienationen växer sig allt starkare.

I Frankrike så har chocken över FNs framgånger helt klart överdramatiserats till enorma proportioner. Så pass attett löjligt skimmer direkt infaller när journalister mer eller mindre lika gärna kunde tala om en ny ockupation av Hitlertyskland, vilket faktiskt Clinell mer elelr midnre menar genom att framhålla att det finns/funnits partifunktionärer som arbetat för eller sympatiserat med Vichyregimen.

 Clinell beskriver skolor där lärarkåren tillåter skolk för att demonstrera mot FNs kommunalråd, att det bildas ”motståndsgrupper” som slagit samman autonoma vänsterextremister och ”rara kvartersbor”-förbund för att på alla sätt störa, trakassera, demonstrera dagligen, utföra blockader, arrangera strejker, sätta press på servicefirmor och allt annat tänkbart för att öppet visa att man inte kan acceptera att felaktiga kandidater ska få tillträde till stadsfullmäktige eller andra beslutande organ. I princip alla franska partier är i stort sett eniga, mångkulturen detsamma som frihet, jämlikhet och broderskap så medborgerliga rättigheter, integritet och demokratiskt beslutsfattande och parlamentarismen får maka på sig till ”demokratins försvar”. För den bredvidstående betraktaren ges här ett praktiskt exempel på de politiska mekanismer och definition av det man kallar demokrati: Skiljt från begreppet folkstyre och representativt styre så ska ”demokrati” snarare uppfattas som en radikal socialistisk/liberal värdegrund vars uppgift är att förneka och motarbeta traditionella, nationella, individuella värderingar. Mångkultur och demokrati anses ur denna synvinkel vara begrepp omöjliga att separera och kritik mot dess effekter socialt, ekonomiskt, kulturell, etniskt och på långsiktig civilisationsnivå är en attack på ”demokratin” i sig.

Fronten har under flera år arbetat med att bygga upp ett socialt kapital lokalt på den ort man inriktar sig på att företräda. En klart utarbetad folkrörelsestrategi och långsiktigt arbete, företagande, arrangerande av folkliga aktiviteter, opinionsbildande vid arbetsplatser, fackligt och facklig engagemang ända sedan 1970-talet har skapat förutsättningar för den position partiet hamnat i idag. Klassiskt folkrörelsearbete tänker man, men de paniska ”antifascisterna” skriker ut sin frustration om infiltration, lobbyism, antidemokratiskt underminerande av institutioner o.s.v. för all sin kraft. Relaterat  
http://aequitasetlibertas.motpol.nu/?p=159

Front National är enligt sin egen beteckning ett nationalistiskt högerparti, och flera mindre grupperingar och partier har brutit sig ur Fronten. Ett exempel är den nationalrepublikanska rörelsen under Bruno Megrét. Jean-Marie Le Pen har flera gånger fått kritik från såväl nationalister som det politiskt korrekta lägret att vara en karriärist och opportunist utan egentlig ideologisk förankring. En stående kritik från nationellt håll är att partiet liberaliserats allt mer och ska ha accepterat att Frankrike är en multietnisk stat så länge den franska kulturen bevaras och att Fronten numera förespråkar assimilation framför repatriering.
Relaterat: http://www.nd.se/nyheter/dokument.asp?dokID=262&q=david+duke&x=0

Hur det verkligen förhåller sig kan jag inte direkt uttala mig om (men dock så verkar partiet inte gått lika långt som exempelvis SD, ytligt sett), men Frankrike har med sitt exempel FN visat att hårt och tålmodigt arbete också kan löna sig i det långa loppet i kampen för Sveriges och Europas framtid. Det är inte utan en viss ironi man inombords drar sig till minnes en av franska revolutionens slagord vilket ur ett modernt perspektiv har tvingats in i en motställning till det ofta irrationellt och dogmatiskt skanderande frihet, jämlikhet och broderskap: Viva la Nation!

Inom nationella och identitära och sammanhang har det flera gånger tagits upp ämnet om ungdomarnas sökande till homogena subkulturer, “white flight”, undermedveten segregation och dyl. hos de kolonialiserade nordfolken. Ämnet nordisk svartmetall torde vara en väldigt tydligt exempel på den form av subkulturell flykt från det alienerade moderna samhället: sökandet tillbaka till primitiva, organiska och atavistiska. Svartmetall, vars blotta namn härör från Venoms kultalbum “Black Metal”, syftade till en början främst under 1980-talet på heavy,thrash eller death metal med sataniska temena och texter. Dock så förändrades något genom den sk “den andra vågen” från Norge (vilken Bathory var en stor inspiratör till). Skivomslag började prydas med nordiska bergs- och skogslandskap, mässande körer till Allfaderns lov, en estetisk hämtad från vikingatida utstyrsel, hantverk och konst; de norska/nordiska folksagorna och folkmusiken blev ett stående inslagg i denna atavistiska gren av svartmetallen (puristiska svartmetallare vill ofta mena att den det inte alls rör sig om svartmetall då den inte är satanistisk till sin estetik). Den norska akten “Enslaved” borde bara de första att själva antaga termen Viking Metal om sin musik. Dock så har gränsen mellan Black- och Viking Metal alltid varit myckt luddig.

[gv data=" "][/gv]

 Svenska Nihlistsällskapet har gett en värdig plats för den genialiska talang som låg bakom den mystifierade svenska extreme metal-akten Bathory, med dess frontman och egentligt enda fasta medlem Quorthon (Thomas Forsberg).

 http://www.anus.com/tribes/snus/om/inspiration/bathory.html 

De flesta människor i Sverige känner inte till att år 2004 blev det år då Sverige förlorade sin mest begåvade artist och innovatör i hårdrockshistorien. Den som verkligen kom att peka ut riktningen till det vi idag kallar Viking Metal var Thomas “Quorthon” Forsbergs projekt Bathory. Forsberg avled 39 år gammal av hjärtbesvär. Tolv fullängdsalbum, två soloskivor och sex samlingskivor är det musikaliska arv Thomas “Quorthon” Forsberg lämnade efter sig till eftervärlden.

Quorthon var ingen vanlig hårdrockartist av den typ vi väl känner till från 80-talets dagar där sex, droger och narcissism fick sina stora uttryck utan först och främst en konstnär och mycket av en filosof. Den bild som han senare betonade av sig själv var snarare en filosofiskt och litterärt intresserad person som spenderade tid på sin Harley Davidsson, i studion eller på ett bibliotek.

 Det går inte att förneka den inspiration Bathory har gett allt från primitiv Black Metal till episk klassiskt inspirerad metal med wagnerianska aspirationer och anses vara själva upphovet till det som idag kallas för Viking Metal (ett omstritt begrepp).

Bathorys väg in i en götiskt romantisk anda tog sin början med den fjärde fullängdaren Blood Fire Death (1988). Musikaliskt befann man inne på ett spår som skulle kunna definieras som episk Thrash Metal. 

Enligt Quorthon själv så började det sataniska spåret kännas allt för inskränkt och uttröttande, någon inspiration fanns inte längre. Insikten om att det medeltidsataniska temat snarare var en produkt av biblisk och medeltida propaganda snarare än en egentlig opposition mot monoteismen och det moderna samhället fick honom att börja söka sin inspiration till något äldre, något som kunde kännas sannare och ärligare men också innehåll som kunde vidga de konstnärliga vyerna. Enlig honom själv så lyssnade han under en lång period nästan enbart på Wagner.

Bandets femte album ,“Hammerheart”(1990), utvecklade det nordiska temat och frågeställningarna ut i full blom. Borta var full-fart-frammåt riktningen i musiken till utbyte av ett bombastiskt och besjälat mönster av götisk forntidsromantik. Det som mest kännetecknar detta nordiskt episka i Bathorys musik var inte först och främst textmässigt, utan den dramatiskt uppbyggd “vägg av musik” som snarare för tankarna till naturens mullrande krafter som rör på sig i en harmoni, som en symfoni som skulle kunna vara en musikalisk avmålning av M E Winges “Tors Strid Med Jättarna”.

 ”Hammerheart” byggde vidare på det episka och nordiskt inspirerade stämningarna som inte fullt ut kommit ut till blom på “Blood Fire Death” och gav det långsammare organiska “soundet” som blev stilbildande till de efterföljare Bathory skulle få under namnet Viking Metal (En benämning som norska bandet Enslaved senare skulle använda om sig själva). Bathory har av mer illsinnade tungor kommit att kallas för “en garageopera”, vilket dock är en väldigt träffsäker benämning på bandets mellanperiod i slutet av 80- och början av 90-talet, med tanke på de avancerade arrangemang man använde sig av med extremt limiterade resurser. Det var under denna period som Bathorys enda musikvideo producerades (som inte officiellt släpptes förens efter Quorthons död) till låten “One Rode To Asabay” med temat om kristendomens intåg och kommande förtryck i motsatts mot nordbornas tidigare mer frihetliga traditioner.

1991 hade utvecklingen gått så långt att Quorthon ansåg sig vara inträngd i ett så pass trångt hörn att någon egentlig fortsatt utveckling inte kunde göras och att när han såg tillbaka på det som Bathory tidigare producerat fylldes av konstnärlig ångest.  Han ville skapa något som skulle kunna bli ett värdigt slut på Bathory-sagan och något han kunde känna sig stolt över. Så såg “Twilight of the Gods” (1991) sitt ljus, en metal-opera av långsamma och melodiska mått med tema influerat av nietzscheansk filosofi. Det är här nihilism och förtvivlat missnöje mot den moderna alienerade och falska världen som ställs gentemot insikter som skulle kunna definieras som en traditionalistisk/mystisk världsåskådning och ett stridsrop för banden till det eviga urtida.
Efter “Twilight of the gods” såg det ut som att Bathorys episka historia var slut men fortsatte släppa skivor med andra teman. Men 1995, efter efterfrågan från fans och tidningar, släpptes den nordiska hjältesagan “Blood On Ice” 

Den sista delen i Bathorys nordiskt orienterade skivor var dubbelverket Nordland 1&2 som släpptes separata (2002 och 2003) och blev ett värdigt på det slut för Bathory men en fortsättning på den saga som påbörjats med Hammerheart 1990. Här finns samma anda och stil som tidigare, men i perfektare och mer teknisk form under långt bättre produktionsmässiga förutsättningar. Quorthon återanknyter här till historien om sitt tidigare skapelseverk, vikingabyn Asabay, en mytologisk plats i hans egen nordiskt poetiska vision. 

Likt hans tidiga stora inspirationskälla, Richard Wagner, så var han ideologiskt sett mycket svårplacerad och snarare en man som trodde på sina egna ideal, med en rotfasthet i det nordiska ursprunget med en viss andlig prägel, intellektuell förmåga och en stor dos satirisk samhällskritik. Likt Strindberg, Heidenstam eller Wagnar och andra stora konstnärssjälar så är Quorthon svår att tillskriva någon exakt ideologisk tillhörighet. Bathory var aldrig ett rent politiskt band.

Men enligt min personliga gissning så var han en fritänkare som inte lät sig påverkas av omvärldens krav utan formade sig sin egen uppfattning som låg helt utanför det etniskt självförnekande paradigmet och den musik han skapat talar till oss som ett monument över nordlig skönhet, mystik, heroism och omsorg för vårt ursprung genom att tonsätta det i sina musikaliska visioner.

I know you watch over me
Father of all the past
And all that will ever be
You are the first and the lastThe watcher of all that lives
The guardian of all that diedThe one-eyed God way up high
Who rules my world and the skyNorthern wind take my song up high
To the Hall of glory in the sky
So its gates shall greet me open wide
When my time has come to die

Now that the wind called my name
And my star had faded now hardly a glimpse up in the empty space
And the wise one-eyed great father in the sky stilled my flameFor the ones who stood me near
And you few who were me dear
I ask of thee to have no doubts and no fearsFor when the great clouds fills the air
And the thunder roars from o, so far away up in the sky
Then for sure you will know that I have reached the joyous hall up highWith my bloodbrothers at side
All sons of father with one eye
We were all born in the land of the blood on iceAnd now you all who might hear my song
Brought to you by the northern wind have no fear
Though the night may seem so everlasting and forever darkThere will come a golden dawn
At ends of nights for all yee on whom
Upon the northstar always shinesThe vast gates to hall up high
Shall stand open wide and welcome you with all its within
And Oden shall hail us bearers of a pounding hammerheartwww.bathory.se

[gv data=" "][/gv]

Svenska nationalisters tillgivenhet till vikingatiden och eddornas gudavärld är något som det narrats med från alla håll. Pekandes på allt mellan Götiska Förbundet till Ultima Thule så har man velat påvisa att all form av modern “asatro” bara är ett bländverk skapat av patriotiska borgliga tokstollar snarare än att ha med genuin tro att göra. Hur detta är riktigt beror på hur man definierar en term sådan som “asatro”. Jag har dock aldrig läst om eller språkats med en modern “asatroende” som allvarligt hävdar att Tor är en fysiskt existerande stor rödhårig man som flyger över himmelen i en vagn och kastar blixtar från sin hammare. Men det är inte heller detta som är “asatro” eller ens hedendom, utan medvetna eller historiska missuppfattningar om våra förfäders myter och legender.

NI och andra nationella organ har, såsom Nonkonform, refererat i artiklar och krönikor till kristendomens och nationalismens samhörighet, inget ont om detta. Men som en ickekristen nationalist, så skulle jag gärna vilja uttrycka ett par tankar även om den europeiska eller nordiska hedendomens relation till nationalismen. Från kristet nationellt håll och prokristet, har det för mig tidigare framförts, att det vore orealistiskt att förespråka en återgång till den norröna hedendomens riter och traditioner. Att det var kristenheten som gjorde oss till civiliserade och att Sveriges egentliga grund finns i medeltiden. Detta är från en rent statsvetenskaplig synpunkt rätt, att Sveriges som stat och grunden till dess nuvarande institutioner, växte fram i skiftningen i vikingatid och medeltid. Den katolska kyrkan skall här ha fungerat som förmedlare av den romersk-grekiska statskonsten, filosofin och kulturen, vilket i sig delvis är sant, det är även sant att de germanska, galliska, och andra europeiska tidiga riksbildningarna skedde på nordfolkens mark och även på deras egen grund och att det var efter folkvandringstidens omstöpande skede som grunden till det nationella kungadömet växte fram i Europa (Per Engdahl: Västerlandets Förnyelse). På detta sätt kan man inte förneka att kristenheten har haft en stor påverkan av riksbildningarna, speciellt genom att kyrkan i sig bar vidare den civilisatoriska administrationen, bokkonsten o.s.v. Även centraliseringen medfördes med denna nya statskonst. Dock skall ingen tro att det var ett endast fredligt “utbyte av kultur” som skedde alla gånger, det var ett krig mellan det traditionella och banbrytande, oavhängighet eller beroende till Rom eller centralmakten. Författaren Östen Kjellman, som tas upp längre fram, har gjort en grundlig undersökning av skrivna dokument från tiden vilka snarare påvisat att kyrkan inte skydde några som helst medel för att i kampen mot hedendomen, oavsett vilka medel som skulle användas.

Kyrkan kärvade ut sig en särställning i Europa som kulturell och administrativ förmedlare av det grekisk-romerska arvet. Ett sista arv av det romerska imperiet som den katolska kyrkans högsta strävan förblev att återställa detta under libertas ecclaesie(kyrkans frihet från statlig inblandning och på så sätt bli en makt stående över dom enskilda kristna staterna). Men när man endast granskar den europeiska och nordiska historien med ett krasst historiematerialistiskt, eller endast statsvetenskapligt perspektiv, missar och folkloristikens, traditionsforskningens och folkpsykologins resultat och anseende på detta område missar man också de rent allmänmänskliga relationerna på det folkligt kulturella planet.

Det finns försvarare av tesen att den kristendom européerna vände sig till var inte den av det hebreiskt gammaltestamentliga slaget utan att kristendomen också fick genomgå en europeisering för att bli acceptabel för nordfolken (James C. Russell:” The Germanization of Earley Medival Christianity”, New York: Oxford University Press 1993). Den s.k. arianismen är ett visst exempel på detta. Dock så är arianism en omdiskuterad etikett på den kristna tro som de nordliga folken, såsom öst- och västgoter, vandaler och langobarder, lät sig omvändas till då den omtolkats till en trosuppfattning som passade nordfolkens kulturella mentalitet och skapade en kulturell och religiös frihet gentemot det romerska påvedömet, och så förblev det fram tills att kung Klodvig av Frankerriket övergick till den katolska trosbekännelsen. Nu skulle kritikern kunna inskjuta att bondesamhällets vidskepligheter och en kättersk avart av katolicismen inte är någon logisk grund att bygga en världsåskådning på men det är inte det jag heller syftar på. Snarare så är det jag här vill påvisa är att våra nordliga och västeuropeiska folk har genom hela vår historia som kristna länder än dock behållit sin särart, med- eller omedvetet genom att anpassa det nya efter det gamla och vice versa. Arianism eller reformation kan ses även ur detta perspektiv, speciellt i Tyskland, där reformstoriska strävanden legitimerades med av berättelserna och identifikationen med exempelvis den germanske upprorsledaren och tillika f.d. romerske officeren Hermann (Arminius)

Folkloristiken Ebbe Schön har gjort en stor isatts genom sin forskning i sina skildringar av våra förfäders trosföreställningar och traditioner som levat kvar i allmogen, vars rötter står att finna i en tidigare norrön tradition än den judeo-kristna. Legenderna om Oden som rider över landskapen och ibland låter Sleipner skos av traktens smeder, fortsatte att berättas om ändå i 1800-talets bondekultur i Sverige, Finland och säkerligen övriga Norden (Ebbe Schön: “Asators Hammare”)? Traditioner som grötutställning, att pynta julgranar, midsommarstångar, nattliga ritter under vinterkvällar (kommen ur den hedniska rituella traditionen oskoreian, den vilda jakten, har senare i den kristna traditionen omtolkats till stjärnegossars ritt vid juletid) och flera andra specifika traditioner har oftast snarare hedniskt ursprung än kristet, trotts att kristendomen, precis som i hela sin historia, införlivar de tidigare traditionerna som sina egna för att skänka legitimitet. Allt detta är ju av stort intresse för oss som nationalister och intresserade av vår folkliga tradition, men i sig så är det ju intet av detta en ersättare exempelvis av en kosmologi och teologisk trosvärld.

Amatörhistoriken Östen Kjellman har i sitt verk “Den forna seden” om Nordens germanska förkristna kultur, påvisat att hedningens tro snarare var en fråga om en världsåskådning Ett positivt bejakande av traditionella, episka, heroiska och jordnära värden som byggde på vad som kan kallas en cyklisk och holistisk åskådning, än en specifik trosbekännelse. Man höll sig med sin gud/högre makt som vad man kallade för “fulltrui” (nära eller förtrogen vän), man hade en själslig bild som omfattades av flera olika begrepp såsom hug, fylgja, hamn och förfädernas och andra makters närvaro, men inte i ett dualistiskt system. Myterna blir i denna tolkning inte samma sak som teologiska lärosatser utan underhållande berättelser om (antropomorfa) gudomliga hjältar med mänskliga drag som ställs inför svårigheter och komiska dråpligheter, vilka löses på underhållande eller också lärorikt sätt. Odens råd i Den Höges Sång är just vad de är: råd för livets svårigheter och goda sidor, inte dogmatiska trossatser. Det har framhållits kritik mot ett hedniskt återanknytande i o m. att “asatro” inte var en sammanfattad kosmologi eller mytologi som man kan få bilden av genom att studera eddorna. Snarare var dom lokala variationerna gällande gudar och traditioner påtagliga, men det undergräver inte att det finns flera aspekter av de germanska traditionerna grundar sig i en mångsidig världsbild, en åskådning, en inställning till själva livet snarare än frågor sökande universala slutgiltiga sanningar.

Inom tankesmedjan GRECE, de så kallade identitärerna eller “nya högern”, föddes i sökande efter nya svar på gamla frågor, uppfattningen att om Europa skall leva vidare, vilket kräver en själslig och kulturell och nyordning, måste man gå tillbaka till grundfundamenten i det europeiska kynnet (C.G. Jungs psykoligiska teorier om underliggande psykologiska arketyper spelar in här), det som nordfolk och européer identifierar sig med och skänker vitalitet, är den starka handlingskraft och livsinställning som kännetecknar de europeiska folkens heroiska urtidsmyter.

Skulkänslor, rädsla, trygghetsnarkomanin och den självhatande (etnomasochistiska) kärleken till “den nästa”, har gjort europén försvarslös emot den liberala marknadens och globaliseringens värden. Denna disorientering i värden är inte sprungen ur en världsåskådning av Rigveda, Illiaden, Kalevala eller Eddan, utan en föreställningsvärld sprungen ur arvet från judekristenheten och Mellanöstern som till en början snarare var en motpol mot nordisk och romerskgrekisk tanke och känsloförhållanden. Att söka sig bakåt, förbi ökenguden Yahveh och hans folks myter, och återfinna den sensitivitet och ursprunglighet i Europas skogar och natur, och det värden som inspirerats ur detta, är det som kallas hedendom. Detta är något som specifikt svensk lyrik och dikt ofta också gör, när den erkänns är som vackrast hos oss. Detta ska inte tolkas som exempelvis ett kollektivt antagande av New Age-världens godtyckliga blandande och hedonismsträvande andlighet och försök att återskapa förkristen tro(vilket man ofta gör utan att ta hänsyn till traditionella värden), utan målet är att återuppliva klassiska etiska principer som gått förlorade ur vår folksjäl genom våra senare tiders kulturella omvälvningar som ej varit i positiv balans med det nordliga kynnet och behoven. På detta sätt är det snarare en fråga en filosofisk hedendom, inte utan andlig betydelse, men dess huvudsakliga uppgift är inte här att restaurera förgångna riter eller exakta trosföreställningar utan att vitalisera och återlokalisera den europeiska och nordiska människan i sin tillvaro och sin syn på plats i kosmos(grekiska för “ordning”), i världen och sig själv. Vad den moderne identitären söker är skapande (eller återgången) till en ny mening skild från den självutplånande och skuldpåläggande universalismen och “friheten” (principen om den maximala individuella njutningen). Även om de olympiska gudarna eller Asgårds asar & vaner inte längre existerar i vår nuvarande trosuppfattning, har deras arv och inspiration arketypiskt levt vidare genom vår litteratur, mentalitet, ideal osv. Men ingen borde heller vara så naiv att man ska tro att man kan kasta om historien och ett årtusende historia av kristendom i vårt land och tro att saker kommer bli som de var eller man föreställt sig att det har varit. Identitären Pierre Vial ska ha uttryckt, att “Det tjugoförsta århundradets revolution” kommer med sannolikhet bli religös: Genom att återförena européerna med deras sannaste inneboende ande, och genom att hedendomens kulturella återupplivande blir grunden till ett nytt återuppstigande för Europa och ska den även säkerställa av dess framtida fortlevnad.

Både i sin forntida och nutida form konfronterar hedendomen kristendomen med en annan världsbild. Den monoteistiska traditionen från Abraham förminskar de otaliga de mångsidiga uttrycken för det gudomliga och den andliga metafysiska tillvaron till endast en guds verkan och under hans anlete. Monoteismen talar endast om en enda sanning, en enda ande/gud och endast en mänsklighet. Den inspirerar som konsekvens en ensidighet, ett antingen eller, fasta kategorier som Descartes oavsiktligt uttryckte genom att fördöma “felandets skog” gentemot “öknens självklarhet”. I motsatts mot judekristenheten uppsteg hedendomen bland “skogens heliga lundar” genom sensibilitet och av förundran över naturen och tillvaron och i en frihetlig andakt. Den berömde keltologen, Jean Markale, pekar ut att den forntida keltiska anden var fri från judekristenhetens kategorisering om världen ordnad som en svart-vit ensidighet. För dyrkarna av Bridget och Lugh i de otämjda västeuropeiska skogarna fanns inga absolutheter. Monoteismens princip av identitet: a = a, fanns inte. Precis som i den nordiska traditionen existerade kelterna i en värld fylld av motsägelser, utan skarpa och exakta gränser mellan gott och ont, rätt och fel. I stället det måste bli en anpassningsbar fråga. Vad som är rätt i en situation är med stor sannolikhet hel i en annan och den enes dröm kan lika gärna varas den andres mardröm. Så som världen hade oskarpa gränser mellan flera motpoler så levde de forna kelterna och nordborna i en värld där samma andar som bebodde människan och naturen levde också i gudarna (europeiska och andra förkristna gudar är nästan alltid androgyna (har mänskliga drag, beteende och även brister) . Andarna/makterna var överlag både motsägelsefulla och kompletterande. Människas uppgift i världen häri blir inte att ta avstånd eller förneka den naturliga världen (som kristendomens förlösande från världen genom dess syndalära) utan att balansera mellan dess motsättningar såsom Heraclitus uttryckte: “kosmos verkar som en harmoni av spänningar, såsom genom en luta eller en båge”. Den keltiska eller nordiska världen innehöll helt andra sanningar, då den betraktade sanningar och varanden som skuggor av sanning och varande och på så sätt gav utrymme för flera olika tolkningar av vekligheten och skeenden i stället för konstaterande av en enda verklig sanning. Platons ideallära verkar också vara formad på liknande sätt (Platons idealism, eller platonismen, var ett arv från antikens filosofi som hade stor utbredning inom medeltidens kristenhet). Detta ska dock inte ses som en form av värdenihilism eller förnekande av värden. Snarare att verkligheten är en omöjlighet att med exakthet uträkna hur saker är eller och kommer att bli, och därför måste man också vara anpassningsbar för flera olika alternativ för olika situationer. Världen är, men världen gestaltar sig olika för olika personer, olika gemenskaper, synesätt myter och folk.

Denna nyanserade bild av sanning vilar på den grundläggande hedniska principen: Att livet inte har annan egentlig mening än livet självt. Som de forntida myternas skalder, såsom Homeros, förklarar för oss att livet i sig är en kamp. Livets bana kantas av spänningar i ordningen runt omkring oss (Hegels dialektiska filosofi har klara likheter), och hur vi agerar efter dessas förutsättningar. Men människan i sig är inget kraftlöst väsen, utan kan av egen kraft bringa en ordning för sig själv genom att betvinga både kaos och kosmos spänningar (beroende på dennes motiv) och kräva sig sin egen plats. Tron om att världens grundvalar vilar på en princip av motpolernas spänningar, såsom den nordiska skapelsemytens berättelse om livet som en utvecklande process, som så långt tillbaka man kan gå tillbaka, finner i kraftflödena från Muspelheim och Nifelheim. Detta är i sig inte samma sak som monoteismens dualistiska universala dualism mellan den fasta sanningen om en strid mellan den positiva principen om ljus/godhet mot mörker/ondska. En kraft såsom kosmos/ordning är aldrig helt ond eller helt god, och kaos/oordning kan heller inte ses som en kraft endast såsom negativ eller förstörande i sig. Att försöka att moralisera dessa krafter vore som att försöka ge tyngdlagen en god eller ond mening. Den bara “är” utan närmare analys oavsett om man är medveten om den eller inte. Det moraliska förhållandet asar, vaner och jättar emellan måste ses i ljuset av detta i de nordiska myterna. Om jättar endast skulle vara arketyper för den rena ondskan eller kaos, varför upptas dessa som fränder eller hustrur till asarna? Jättarna är kaotiska, ondsinta, rovlystna och listiga i sitt beteende, men det är också Oden och andra asar eller vaner. De moderliga gudinnorna Freja och Frigg är inte bara ideala arketyper för moderlighet eller kärlek utan också äktenskapsbrytare och har haft älskare. Tyr tros vara kommen av jättars ätt i den äldre Eddan, dock kopplades hans egenskaper till mod, offervilja rättvisa och tapperhet.

Man ska inte likna denna världssyn vid exakt samma världssyn som darwinismens föreställning om organismernas kamp sinsemellan och att den starkaste kommer att överleva. “Progressiva” (liberal/marxist) kan också vid säkerligen vid första anblick uttyda klar likhet med den filosofi de tidiga liberalerna tillämpade på ekonomi och samhälle men detta är ett grundläggande fel för en världssyn formad av hedniska principer. Den hedniska principen om livet som en kamp är i sig varken moraliserande god eller ond utan ett accepterande av livets omständigheter. Omständigheter är inga fasta lagar som inte av människans egen kraft kan förändra inom människan och den mänskliga gemenskapens och samvarons dimension och förutsättningar. Men detta gör också, till skillnad från liberalerna och marxisterna världssyn, att man ser realistiskt på tillvaron utan socialt konstruerade värden. I den hedniska världen kanske den starke vinner och den svage dör. Detta är dock inte ett självändamål som exempelvis inom grenen av den extrema eller övertolkade darwinismen, utan ett konstaterande av den reella verkligheten att ingen universal lag kommer att träda i och ställa sig emellan två kämpande motparter oavsett motiv eller omständigheter.

I den värld som presenteras inför oss av Homeros är står hjälten inför en utmaning, ett prov och en uppgift, självpåtagen eller pålagd. Det är inte gott och ont, långt eller kort liv som räknas, utan ära och vanära, skönhet och fulhet, mod eller feghet. Akilles och Odysseus är två hjältar, men deras öden är varandras motsatser men häri finns inget moraliserande. Det är genom att genomgå triumfer och förluster, tragedier, passioner och stordåd hjälten skapar ett meningsfullt liv. Det är genom att genomgå dessa strävanden helighet uppnås hos den enskilde trotsaren av motgångar och vinnaren av framgångar. Det är genom att skapa sig sin plats i kosmos, världen, riket, folket, samhället och efter dess principer gemensamma principer det tragiska europeiska hjälteidealet och eposet finner sitt lyckligaste slut. Den förkristne europeiske hedningen svor inte eder eller lojalitet till några höga universala principer eller moralistiska strävanden. En man svuren åt en ed, dennes löfte riktades inte till några överjordliga universala principer utan på det som syntes viktigt hans liv. “Jag, svär vid de gudar som mitt folk svär till”, talar en irländsk berättelse för oss. Det heliga fanns i världen själv, då världen och allt i den är en manifestation av det gudomliga. “Det gudomliga sover i stenen, andas i växten, drömmer i djuret och vaknar i människan” (Robert Dun).Gudar och makter är här en del och av samma substans som av människor och djur. Det fanns ingen högre manifestation av liv än livet självt, och livet efter detta var en integrerad del av livet även det. Förfädernas andar kunde lika gärna som gudarna själva träda fram för att hjälpa och ge råd, styrka eller inspiration till sina efterkommande. På detta sätt var döden och existensen en del i en större helhet av olika existenser. Livet i gudarnas riken påminde till största del om livet i jorden, fast perfektare och helare. Inte löften om evig frid, sömn, vin, njutningsmedel, eller obegränsad sexuell tillfredställelse i evighet. Detta är det som de levantiska trosbekännelserna som man lockat nordfolken med. Men inte är det en föreställning kommen ur europeiskt eller nordligt sinnelag. För de europeiska folken kunde livet på andra “sidan” lika gärna vara en ännu hårdare strid, och en strid som slutligen skulle få den nuvarande världen och även gudarna att gå under men att livet ändå kommer att spinna vidare i det cykliska förloppet mellan krafter som står utanför all egentligt definitionsförmåga eller kontroll.

I en värld med livet som syfte där de svaga går under och de starka segrar, så är de av stor vikt att livsuppehållande och livsbejakande principer upprätthålls inom en mänsklig gemenskap, inte strävandet efter individuell tillfredställelse eller “frihet”. Likt lagen om att frihet endast kan existera under given lag eller hänsynstagande inom en gemensam åskådnings paradigm, så är den hedniska människan en helt integrerad del av sin mänskliga gemenskap: sitt folk, klan, kast, ätt, bygemenskap osv. För den förkristna hedningen fanns ingen universal sanning som allomfattande lag som upprätthöll hans säkerhet eller tillvaro. Denna skapas med dennes gelikar. Frihet för en hedning var att leva med sitt eget folk, med dess egna principer och hänsynstagande emellan varandra, inte efter främlingens krav på underkastelse, vilket i en mytisk värld var ett uttryck för orättfärdigt maktutövande. Hedningen var alltså omöjlig att separera från sitt folk. Även om dennes gudar var besatta av “helig/gudomlig energi” så lade inte dessa grunden till universums lagar, då de själva var skapade därav och talade endast till dem som trodde på dem. Eftersom olika folk håll sig till olika levnadsförhållanden och gudar, var de hedniska tanken specifik efter sitt lokala sammanhang. Genom att tolka världen efter dess omständigheter efter sitt egna nedärvda kulturella värden och subjektiva erfarenheter skapade den hedniska människan en meningsfull tillvaro. Denna meningsfullhet förutsatte också en väl grundad mytisk och kulturell tradition, odelbar från folk och hans gemenskap med det.

Ridderskapet var i betydligt högre grad en produkt av inneboende nordeuropeiska värderingar och känslostämningar och nordeuropeisk ande än av kristendomen, även om det präglades för att stämma överens med yttre kristna influenser och framtoning, och nödvändigt uttrycktes (om än något förvrängt) i kristna termer. Det var i själva verket en utveckling en av traditionellt germanska förkristna institutioner. “Om vi jämför chansos de geste med de skandinaviska eposen , kommer vi att finna många likheter, och de (hedniska) anglosaxiska hjältedikterna återspeglar samma kvaliteter*. Den medeltida riddaren hade oändligt mycket mer gemensamt med sina hedniska germanska förfäder - vad natur, identitet, anblick, ande , värderingar, särdrag och karaktär beträffar - än han hade med sina rasligt främmande kristna religionsfränder i Sydeuropa och Levanten. Den enda betydande förändring i nordligt beteende, seder och bruk som kristendomen åstadkom, och det kanske mer i form av en förändring i ytlig framtoning och skriva konventioner än i Nords själva väsen, skedde beträffande kvinnans ställning. I de skandinaviska och germanska eposen “är kvinnan en hjälpande kamrat och jämlike”. I enligt med kristendomens levantinska ursprung, porträtterades kvinnans ställning och roll under dess inflytande som perifer snarare än central…

Så talar Richard McCoulloch om hur det germanska nordliga krigaridealet levt vidare in i den kristna europeiska kulturen i de germansk-keltiska länderna. Något som han även hänvisar till genom den form av medeltida eller romantiska avbildningar av riddarepoken som levande minne kopplat till de nordliga folkens egen självbild och ideal. Dessa var och är ur detta perspektiv inget som “uppfunnits” eller hämtats från de sydröna kulturerna utan något utvecklats i yttre former och omformats till sitt egna karaktäristiska nordliga innehåll. I dessa tider av medveten historisk förvrängning och utbyte av innehåll i vår historia, identitet och syn på vår egen historia är detta något vi även måste tänka på när populärhistoriker bräker ut sig sensationella uttalanden om “historisk mångkultur” och “kulturberikning utifrån” utan att ta hänsyn till hur dessa också formades av tidigare kulturella referenser (liksom nya) och mentalitet. McCoulloch nämner även de traditionella nordliga manliga respektive kvinnliga idealen kopplat till ridderlighet:

Den djupaste och vackraste symbolen för det nordeuropeiska manliga idealet finns i ridderskapets bildframställning. Det nordeuropeiska manliga idealets etik spårar sin direkta härkomst, genetiskt och kulturellt, från de forntida germanska krigarna till de medeltida riddarna till den nutida gentlemannen. Den idealiske riddaren var och är avbildad som en stilig nordbo…

…Om den romantiska romanens popularitet är en mätare, förblir bilden av idealriddaren (och hans ättlingar i rätt nedstigande led) starkt tilltalande för det nordeuropeiska psyket. Denna avbilds nutida variationer, inom spelfilmen likväl romanen, är talrika och inflytelserika, till och med mitt i en mångraslig kultur där den, och de etiska, estetiska och rasliga värden den representerar, ofta förvrängs, motsätts och förkastas. Riddaridealets dragningskraft erfars av både män och kvinnor, och dess ursprung ligger djupt rotat i förhållandet mellan könen, dess naturliga roller och syn på varandra. Det är nära förknippat med mannens beskyddande roll och kvinnans inspirerande roll, och frammanar en attityd av vördnadsfull kärlek för kvinnan hos mannen som står i skarp kontrast till den attityd av vanvördig besudling som är karaktäristisk för främmande och lägre manstyper. Som sådant är det intimt förbundet med de värderingar och känslor som är livsviktiga för frågan om nordeuropeisk räddning och överlevnad…

Man önskar att dessa ord skulle kunna ses som en praktisk sanning, men så är tyvärr inte längre fallet hos våra nordliga män av dagens datum och snarare en generalisering än en regel om man ser till moderna förhållanden. Många “män” (få verkliga sådana finns idag i vårt land) har tagit åt sig av 1900-talets populärkulturella bild av mannen. Idag har vi två bilder vi tvingas välja mellan maschon/svinet efter amerikansk värdenihilistisk modell med promiskuitet och en falsk manlighetsbild snarare besläktad med de grovare ickenordliga kulturerna och inte det nordliga kynnets romantik och idealism. På andra sidan finner vi den korrekte, feminiserade “mannen” utan förståelse eller lojalitet till varken fädernesjord, kvinna eller traidition eller sitt köns förpliktelser emot det motsatta. Trotts att det senare alternativet är det som slungas ut som ideal hos regimpressen eller “kulturen” så blir den tidigare akretypen en form av “rebelliskt uppror” mot rådande principer. I denna identitetslösa process så sväljer personen i fråga den ena eller andra arketypen och båda är i sig motsatta nordlig strävande och idealitet. Tyvärr kan det inte heller sägas att även “nationellt sinnade” undgått denna kulturella fälla, där “rörelsen” snarare kommit att utifrån ibland kunnat ses som ett uttryck för den först kategorins “män” att finna ett uttryck för att hävda sin maskulinitet genom och vinna denna bekräftlse genom aggressivt försvar av den uråldriga principen om manligt försvar av territorium. Det finns svenska “män”, som våldtar, misshandlar kvinnor, lever på kriminalitet och odlar sig en badboy-attityd för att spegla sina narcisistiska personlighetskomplex. Detta är ett utslag av den sjuka kultur nordfolk lever sina liv i och det är det är en ett naivt verklighetsfrånvarande önsketänkande om man tror att dylika saker kommer försvinna bara folk av främmande härstamning lämnar våra kärnländer. Det är även denna realitet som gör det mer eller mindre obrukbart att endast tro att allt kommer lösa sig utmärkt bara för att man skriker slogans och klischeér och talar om kulturellt bevarande långsiktigt arbete som något “fegt” eller “inte rasrevolutionärt nog” men vägrar se till de faktiska brister som även finns inom sitt eget läger. Detta är inte en attack mot “nationella” utan ett konstaterande av att det kulturella förfall som vår civilisation genomgår har tagit mångsidiga konsekvenser och bara för att någon kallar sig “nationell” så kan den personen ändå vara en lika god manlig förebild för Sveriges ungdom som raggarslusken, ghettosmurfen eller något annat symptom på förfall av den nordiskt manliga identiteten.

Se vidare Änglarnas Levnadsöde av Richard McCoulloch http://www.preservationist-books.com/

*Richard Barber, The Knight and Chivalry (New York, Harper&Row, 1982), s 62.

Gällande ridderskpets förkristna rötter:
“Under en tryckande hungersnöd i Rom, utdelar Spurius Mælius, en Romersk Riddare, på egen bekostnad säd ibland folket: sedan han derigenom blifvit menighetens gunstling, eftersträfvar han konungamakt, men dödas af Rytteri-Öfversten Cajus Servilius Ahala på Diktatorn Quinctii Cincinatti befallning…”
Romerska Historien Fjerde Boken (Kap. 9—11) : Livius 445-437 f.kr

Medieval knights glorified and identified with the valor, tactics and ideals of ancient Romans.” (James Ross Sweeney (1983). “Chivalry”, in The Dictionary of the Middle Ages, Volume III. )

 ”Dubbningsceremonin uppstod i Frankrike omkring år 1070, men hade gamla rötter i germansk tradition, där upptagandet av unga män i krigargemenskapen var en viktig markering av inträdet i vuxenlivet. Genom att införa religiösa inslag ville kyrkan knyta ridderskapet till sig, så att riddarna blev legitimerade försvarare av den sanna tron”
http://bjorn.foxtail.nu/a_dubbning.htm

“Ty Augustus hade förordnat »att de romerska riddare som förvaltade Egypten skulle hafva lagskipande makt, och deras utslag anses lika gällande som de romerska embetsmännens.» Sedermera öfverlemnades åt riddarna äfven i andra provinser och i Rom många saker som fordom afgjordes af pretorerne.”
ROMERSKA ANNALER : Tolfte Boken : År 53 e.Kr.  

Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:

Pliny d.ä. 23 - 79 AD skriver:

“Än lever den romerska riddare som var sänt att skaffa bärnsten av Julianus superintendent för gladiatorspelen som gavs på Neros order. Riddaren reste till marknader och kuster och hämtade hem en ofantlig mängd bärnsten. Den för nätet som täcker podiet från de vilda djuren som var dekorerade med knappar av bärnsten. Vapnen, bårarna och hela apparaten var dekorerade på samma sätt för en hel dag. Den största biten riddaren hämtade vägde tretton pund”.

se även http://en.wikipedia.org/wiki/Equestrian_(Roman)

Något som fått nationalismen i Sverige att lida oerhörd skada är ett negativt fenomen som främst hos de yngre som kommer tar till sig nationalismen i relation till propaganda mot “högerextremister”. På flera unga nationalisters sidor på olika communitys radar man upp sina favoritfilmer: Nattbuss 807, ”American History X”, ”Romper Stomper”, ”30:e November” osv. Sådana filmer har som mål att utmåla alla människor som förespråkar rätten till etniskt bevarande som drägg, samhällets bottenskrap, personer med psykiska och emotionella störningar eller tillbakagångna i sin utveckling. En gång försökte en viss person ur denna skara övertyga mig om att Nattbuss 807 egentligen var gjord av en “rasse” och de skinheads som figurer i filmen “är riktiga bulor” och därför är filmen egentligen propaganda för ”saken” fast är gjord att för att se ut som antirasistisk(!?). Fenomenet gäller även de “nationalister” tar åt sig och identifierar sig med den bild som målas upp av oss nationella i massmedia. Om multikulturalisterna, bestämmer nationalisters självbild och beteende, kan det inte bli något annat en låtsasopposition för destruktiva människor och identitetssökande uppretade ungdomar som söker en “badboy-attityd”. Säg emot nästa gång om någon frågar om filmkväll framför motståndarpropaganda om man inte är tillräckligt mogen att skilja på fiction och verklighet. Säg till att slänga skivan/kasetten eller skaffa en annan “hobby”.