Varganord

Av Kevin Mac Donald

 

Det finns ett stort material, som visar att européerna med kraft försvarade sitt kulturella och etniska herravälde i början av 1900-talet och till mitten av århundradet. Därför ger dess snabba nedgång oss anledning att fråga: Vilka kulturella och etniska egenskaper hos européerna gjorde dem mottagliga för de intellektuella och politiska rörelser som skildras i Kritikkulturen? Diskussionen i Kritikkulturen handlade främst om ett antaget sammanhang mellan individualism, en relativ brist på etnocentrism och en åtföljande moralisk universalism…

 

Grundtanken är att europeiska grupper är mycket känsliga för invasion av starkt kollektivistiska, etnocentriska grupper, eftersom individualister har mindre starka försvar mot dylika grupper… Detta scenario innebär att europeiska folk är mer böjda för individualism. Individualistiska kulturer företer endast en ringa känslomässig bindning till grupper inom sig (ingrupper). Personliga mål sätt främst, och i socialiseringen läggs tonvikten självtillit, självständighet, individens ansvar och ”självförverkligande” (Triandis 1991, 82). Individualister förhåller sig mer positiva till främlingar och medlemmar av utomstående grupper (utgrupper), och beter sig mer sannolikt prosocialt, altruistiskt mot främlingar. Människor i individualistiska kulturer är mindre medvetna om gränser mellan in- och utgrupper och har följaktligen inte särskilt negativa inställningar till medlemmar av utgrupper. Det händer ofta att de inte samtycker med ingruppåtgärder, visar ringa känslomässig bindning till eller lojalitet med ingrupper och förefaller sakna känsla av ödesgemenskap med andra ingruppsmedlemmar. Motsättning till utgrupper förekommer i individualistiska samhällen, men motsättningarna är mer ”rationell” i den bemärkelsen att den finns mindre av tendens till att utgå från att alla medlemmar i utgruppen är klandervärda. Individualister knyter svaga band till många grupper, medan kollektivister har en stark bindning till och identifiering till med ett fåtal ingrupper (Triandis 1990 ,61). Individualister är därför förhållandevis illa rustade för en sådan tävlan grupper emellan som är så betecknade för judendomens historia.

 

…Fritz Lenz (1931, 657), som ansåg att nordiska folk på grund av den svåra miljön under istiden utvecklades i små grupper och har en tendens till social isolering i stället för att bilda sammanhållna grupper. Detta synsätt innebär inte att nordeuropéer skulle sakna kollektivistiska mekanismer för grupptävlan utan endast att dessa mekanismer är förhållandevis mindre och-eller förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt för att komma till uttryck.

 

Detta synsätt är välförenligt med den ekologiska teorin. Under ekologiskt ogynnsamma omständigheter inriktas ansträngningar till anpassning mer mot att klara av den vidriga miljön än mot att tävla med andra grupper (Southwood 1977, 1981), och i en sådan miljö torde urvalstryck, som främjar uppkomsten av storsläktnätverk och starkt kollektivistiska grupper, var lägre. Evolutionära föreställningar om etnocentrism framhäver nyttan av etnocentrism i tävlan mellan grupper. Etnocentrism torde således inte ha någon som helst betydelse i kamp mot den fysiska miljön, och en dylik miljö torde inte livnära större grupper.

 

Europeiska grupper hör hemma i det som Burton med flera (1996) kallar det nordeurasiska kulturområdet(not 9). Detta kulturområde har uppstått genom att jägare-samlare anpassat sig till kalla, ekologiskt ogynnsamma klimat. I sådana klimat råder ett tryck, som främjar att mannen försörjer familjen, och en tendens till engifte, då ekologin inte gynnar vare sig flerkvinnogifte eller större grupper under någon evolutionsmässigt längre tid. Dessa kulturer kännetecknas av två parters släktskapsförhållanden, som erkänner både mans- och kvinnolinjerna. Detta anger att de båda könen gör mer jämlika insatser, såsom man också kunde vänta under de förhållanden engifte bjuder. Storsläktförhållanden framhävs mindre, och giftermålet tenderar att vara utgiften (det vill säga giften utom släktgruppen)…

 

Det historiska materialet visar att européer, och i synnerhet nordvästeuropéer, ganska snart övergav storsläktnätverk och kollektivistiska sociala strukturer, när deras intressen skyddades genom uppkomsten av starka centraliserade stater. Det finns förvisso i hela världen en tendens att storsläktnätverk försvagas, när en centralmakt uppstår (Alexander 1979; Goldschmidt och Kunkel 1971; Stone 1977). Men i Nordvästeuropas fall gav denna tendens upphov till den unika västeuropeiska ”kärnfamiljen” långt före den industriella revolutionen. Kärnfamiljen består av ett enda gift par och deras barn. Den bryter mot den storfamiljestruktur som är typiskt för övriga Eurasien, där hushållet består av två eller flera besläktade par, vanligen bröder och deras hustrur och andra medlemmar av storfamiljen (Hajnal 1993). (Exempel på storfamilj har vi i patriarkernas familjer som de beskrivs i Gamla Testamentet; se MacDonald 1994, kap 3.)

 

Giftasåldern för kvinnor var ganska hög, genomsnittligt omkring 25 år, vilket är unikt för Eurasien. Giftasåldern växlade, steg i nödtider och sjönk i tider av överflöd, med följden att kapital ansamlades snarare än att det rådde något befolkningstryck på resurserna. I ekonomiskt svåra tider gifte sig kvinnornas sent eller inte alls, medan kvinnorna i övriga Eurasiens samhällen, där flerkvinnogifte rådde, gifte sig tidigt, ofta blev frillor eller bihustrur åt rika män (MacDonald 1995b, c).

 

Före den industriella revolutionen kännetecknades kärnfamiljen av metoder att hålla ogifta unga människor sysselsatta som tjänstefolk. Det var icke endast de fattiga och jordlösas barn som blev tjänare, utan även framgångsrika storbönder skickade sina barn att tjäna his andra. På 1600- och 1700-talen anställde man ofta tjänare tidigt i sitt äktenskap, innan de egna barnen kunde hjälpa till, och skickade barnen till andra senare, när de var äldre och det fanns mer hjälp i hemmet än som behövdes (Stone 1977).

 

Detta anger att det fanns ett djupt rotat kulturellt bruk, som medförde en hög grad av icke släktbunden ömsesidighet. Bruket röjer också en förhållandevis ringa etnocentrism, däri att man upptog ickesläktingar till medlemmar av hushållet, medan människor i Eurasien tenderade att omge sig med blodsförvanter. Enkelt uttryckt kan man säga att den genetiska släktskapen var mindre viktig i Europa och i synnerhet i de nordiska områdena av Europa. Det egenartade för kärnfamiljen var den stora andelen icke-släktingar. Olikt det övriga Eurasien var nordvästra Europas förindustriella samhällen inte organiserade omkring storfamiljens släktskapsförhållanden, och det är lätt at se att de är i förväg anpassade till den industriella revolutionen och till den moderna världen i allmänhet (not 10).

 

Kärnfamiljen är ett grundläggande inslag i den individualistiska kulturen. Den individualistiska familjen kunde se till sina intressen, befriad som den var från storfamiljeförhållandenas plikter och tvång och fri från de sociala strukturernas kvävande kollektivism, som är betecknande för så mycket av den övriga världen. Engiftesäktenskap, som bygger på båda parternas samtycke och inbördes tillgivenhet, ersatte snabbt äktenskap, som byggde på släktskap eller släktstrategisk planering. (Se kap. 4 och 8 för en diskussion om västeuropéers store benägenhet till engifte och till giftermål, som bygger på kamratskap och tillgivenhet, än till flerkvinnogifte och kollektivistiska mekanismer för social kontroll och släktstrategiskt tänkande).

 

Denna förhållandevis större benägenhet att bilda kärnfamiljer kan mycket väl vara etniskt grundad. Under den förindustriella tiden fanns detta familjesystem endast inom det nordiska Europa. Kärnfamiljen bygger på att (utom Finland), brittiska öarna, Nederländerna, Belgien och Luxemburg, de tyskspråkiga områdena och norra Frankrike. I Frankrike förekom kärnfamiljen i områden som beboddes av germanfolk, som levde nordost om ”den eviga linjen”, vilken löper från Saint Malo vid engelska kanalens kust till Genève i det fransktalande Schweiz (Ladurie 1986). I detta område utvecklades ett storskaligt jordbruk, som kunde nära de växande ständerna och gjorde detta före jordbruksrevolutionen på 1700-talet. Detta jordbruk bars upp av en stor församling skickliga hantverkare i städerna och en stor klass av mellanbönder, som ”ägde hästar, kopparkittlar, remmare och ofta skor; deras barn hade runda kinder och breda skuldror, och deras spädbarn hade små skor. Inga av dessa barn hade uppsvullna bukar eller engelska sjukan som undernärda barn i tredje världen” (Ladurie1986, 340). Nordöstra Frankrike skilde sig från landets sydvästra delar också i fråga om läs- och skrivkunnigheten. I början av 1800-talet, när läs- och skrivkunnigheten i Frankrike som helhet låg på omkring 50 procent, var i nordost närmare 100 procent, och dessa skillnader gick så långt tillbaka som till 1600-talet, om inte längre. Vidare var det en uttalad skillnad i kroppslängd, så att männen i nordöst var nästan 2 cm längre enligt siffror från en mönstring av beväringar på 1700-talet. Ladurie anmärker att skillnaden för hela befolkningen sannolikt är större, eftersom krigsmakten inte torde ha godkänt många av de korta män från sydväst. Dessutom har Laslett(1983) och andra familjehistoriker noterat att trenden mot den ekonomiskt självständiga kärnfamiljen var mer framträdande i norr, medan tendensen till att bilda storfamiljer ökade söderut och österut.

 

Dessa rön är väl förenliga med tolkningen att etniska skillnader är en faktor som bidragit till den geografiska variationen i familjeformer inom Europa. Rönen ger vid handen att germanfolk visade en större biologisk tendens till att ha egenskaper som förutbestämde dem för individualism – däribland en större tendens till att bilda kärnfamiljer, eftersom det naturliga urvalet försiggick under en långvarig period av begränsande resurser i deras evolution i Nordeuropa. Liknande tendenser till utgifte, engifte, individualism och storfamiljens förhållandevis ringare betydelse kännetecknade även den romerska civilisationen (MacDonald 1990), vilket återigen antyder en genomgående etnisk tendens hos västerländska kulturer i allmänhet.

 

Tillgängliga data anger att omkring 80 procent av de europeiska generna härrör från människor, vilka bosatte sig i Europa för 30 000 till 40 000 år sedan och vilkas ättlingar alltså överlevde istiderna (Sykes 2001). Denna tid räckte för att den ogynnsamma ekologin i norr skulle få ett starkt formande inflytande på europeiska psykologiska och kulturella tendenser. Dessa europeiska grupper kände sig mindre dragna till storsläktgrupper, så att, när sammanhanget förändrades vid uppkomsten av starka centralstater, som kunde trygga individuella intressen, kärnfamiljestrukturen snabbt blev förhärskande. Denna kärnfamiljstruktur antogs relativt lätt, därför att européer redan hade förhållandevis starka psykologiska anlag för kärnfamiljen till följd av sin långa evolutionshistoria i Nordeuropa.

 

Även om dessa skillnader inom det västeuropeiska systemet är viktiga, motsäger de inte den allmänna skillnaden mellan Västeuropa och övriga Eurasien. Även om trenden mot kärnfamiljer uppträdde först i Nordvästeuropa, spred de sig ganska snabbt i alla de västeuropeiska länderna.

 

Efter införandet av kärnfamiljen, som var befriad från den vidare storsläktgemenskapen, följde sedan slag i slag de andra tecknen på den västerländska moderniseringen: begränsad regeringsmakt där individer har rättigheter gentemot staten, kapitalistisk ekonomisk företagsamhet som bygger på individens rättigheter, moralisk universalism och vetenskapen som individuellt sanningssökande. Individualistiska samhällen utvecklar republikanska politiska inrättningar och vetenskapliga forskningsinrättningar, vilka förutsätter att grupper är maximalt genomträngliga och starkt utsatta för avhopp, när individuella behov inte tillgodoses.

 

Nyligen publicerad forskning som evolutionsekonomer utfört ger en fascinerande insikt i skillnaderna mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer. Ett viktigt inslag i denna forskning är att bygga modeller av hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. Fehr och Gächter (2002) har funnit att människor, som deltar i ”enrondsspel”, altruistiskt straffar dem som hoppar av. (Termen ”altruistisk bestraffning” skall strax förklaras ) ”Enrondsspel” är ett spel, där deltagarna möter varandra endast en gång och därmed inte påverkas av något som de ryktesvägen skulle kunna få höra om motspelarna. Denna situation utgör en modell av en individualistisk kultur, medan spelarna är främlingar utan släktband med varandra. Det överraskande rön man gjorde var att deltagare, som skänkte stora belopp till allmänna nyttigheter, tenderade att straffa människor som inte gjorde det, även då inte hade någon fördel av att straffa dem. Vidare ändrade de bestraffade sitt beteende och skänkte mera i senare spel, trotts att de visste att de som deltog i dessa senare omgångar inte var desamma som de som deltagit i de tidigare spelen. Fehr och Gächter framkastar att människor från individualistiska kulturer har en utvecklad negativ känsloreaktion mot dem som åker snålskjuts, en reaktion som resulterar i att de straffar sådana människor också då det kostar dem själva något. Därav termen ”altruistisk bestraffning”.

 

Fehr och Gächter tillhandahåller i grund och botten en modell för hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. De resultat de erhållit är synnerligen tillämpliga på individualistiska grupper, eftersom dylika grupper inte bygger på storsläktsförhållanden och därför är betydligt mer benägna till avhopp. Allmänt sett är det mer sannolikt att man finner en stor förekomst av altruistisk bestraffning i individualistiska jägar-samlar-samhällen än i samhällen som bygger på släktskapsförhållanden med storfamiljen som grund. Deras resultat är minst tillämpliga på judiska eller andra sådana starkt kollektivistiska grupper, vilka i traditionella samhällen byggde på storsläktförhållanden, kända släktband och upprepad växelverkan mellan medlemmar. I dylika situationer känner de handlande de människor de samarbetar med och förutser framtida samarbete, därför de ingår i storsläktnätverk eller, som i judarnas fall, tillhör samma grupp.

Liknande framkommer i ultimatumspelet. I detta tilldelas deltagare, som kallas ”den förslående”, ett penningbelopp motsvarande två dagars lön och tillsägs att göra ett förslag till en annan person, ”den svarande”. Den svarande kan då antaga erbjudandet eller avslå det. Om han avslår det, vinner ingendera spelaren något. Liksom det tidigare beskrivna spelet om allmänna nyttigheter är detta spel tänkt att utgöra en modell för hur främlingar växelverkar ekonomiskt, varför spelarna är anonyma. Heinrich m.fl. (2001) fann att två variabler, vinsterna av samarbetet och omfattningen av marknadsutbytet, förutsade erbjudanden och avslag I spelet. Samhällen, som lägger stark vikt vid samarbete och marknadsutbyte, hade de högsta erbjudandena – resultat som tolkas såsom avspeglande faktum att de har en vidsträckt erfarenhet av principen att samarbeta och dela med sig till främlingar. Detta är individualistiska samhällen. Deltagare från samhällen, där all växelverkan mellan individer skedde inom släkten, gjorde däremot små erbjudanden i ultimatumspelet och bidrog med små belopp till allmännyttigheter under likaledes anonyma förhållanden.

 

Européer är således exakt det slag grupper som Fehr och Gächter och Hienrich m.fl. visar med sina modeller: De är grupper med ett stort inslag av samarbete med främlingar i stället för med medlemmar av storfamiljen, och de är benägna till marknadsförhållanden och individualism.

 

Detta antyder den fascinerande möjligheten att nyckeln för en grupp, som har för avsikt att vända européer mot varandra, består i att aktivera deras starka tendens till altruistisk bestraffning genom att övertyga dem om det egna folkets ondska. Eftersom européer i själ och hjärta är individualister, reser de sig lätt i moralisk vrede mot sina egna, så snart de uppfattar dessa som snålskjutsare och alltså moraliskt klandervärda – en yttring av deras mycket starkare tendens till altruistisk bestraffning, en tendens som härrör från deras evolutionära förflutna som jägare och samlare. När man altruistisk dömer till bestraffning, är relativa genetiska avstånd ovidkommande. De som åker snålskjuts ses som främlingar i en marknadssituation, det vill säga har inga släkt- eller stamtillhörighet med den altruistiske bestraffaren.

 

Det är således den gällande altruistiska bestraffningen, som är så betecknande för den nutida västerländska civilisationen: Sedan européerna väl övertygas om att deras folk vore moraliskt bankrutt, borde man låta det drabbas av vilket slags bestraffning som helst. I stället för att se andra européer som medlemmar av en omfattande folk- och stamgemenskap såg man dem som moraliskt klandervärdiga och lämpliga måltavlor för altruistisk bestraffning. För västerlänningar är moralen individualistisk – när snålskjutsare kränker gemensamma normer, straffas de genom att utsättas för en altruistisk aggression.

 

Däremot är gruppstrategier, som härrör från kollektivistiska kulturer såsom judarnas, oemottagliga för en sådan manipulation, eftersom släktskap och gruppband kommer först. Moralen är partikularistisk – handlar om det som är bra för gruppen. Det finns ingen tradition av altruistisk bestraffning, emedan dessa gruppers utvecklingshistoria har koncentrerats på samarbete med nära släktingar, inte med främlingar (se nedan).

 

Den bästa strategin för en kollektivistisk grupp… att förstöra européerna är därför att övertyga européerna om deras egen moraliska bankrutt… Följden blir att européerna , sedan de väl övertygats om sin egen moraliska uselhet, kommer att förstöra sitt eget folk i ett anfall av altruistisk bestraffning. Den allmänna avvecklingen av Västerlandets kultur och därefter dess upphörande såsom något som alls liknar en etnisk enhet kommer att ske som resultat av ett stormanlopp, som framkallar altruistiskt bestraffning…

 

Individualistiska samhällen är således en idealisk miljö för…  …starkt kollektivistisk, gruppinriktad strategi. Faktiskt är det ett viktigt tema för kapitel 5 att Frankfurstskolan för social forskning förespråkade en radikal individualism för icke-judar, medan skolans ledare samtidigt behöll sin starka grupplojalitet mot judendomen… drar nytta av öppna individualistiska samhällen, där hinder för social rörlighet uppåt avlägsnats, där människor ses som individer istället för medlemmar av en grupp, där det intellektuella samtalet inte föreskrivs av inrättningar som inte behärskas av judar, såsom katolska kyrkan, och där mekanismer för altruistisk bestraffning kan utnyttjas för en splittring av den europeiska majoriteten.

   

Noter

9. Burton, ML., Moore, C.C, Whiting, J.W.M. och Romney, A.K. (1996). Regions based on social structure. Current Anthropology, 37:87-123

 

10. Laslett (1983) vidareutvecklar denna grundläggande skillnad, så att han låter den innefatta fyra varianter: västra, väst-centrala eller mellersta, mediterrana och östra.

 

Ett utdrag från Företal i den svenska utgåvan av Kritikkulturen av prof. Kevin MacDonald. Utdraget är ej i sin helhet då vissa stycken har utelämnats.  Den Europeiska Individualismens Evolutionära Ursprung är det tycke som citeras och ingår i prof. McDonald’s Företal i den svenska utgåvan översatt av Lars Adelskogh. Om några oegentligheter anses ha begåtts med citerad text så är man välkomna att underrätta mig. Jag uppmanar att intresserade läsare obekanta med nämnda bok att söka upp ett exemplar av Kevin McDonald’s eminenta verk Kritikkulturen, utgiven av Nordiska Förlaget och även undersöka övriga texter som behandlar sociobiologismen och evolutionära gruppstrategier via de flera andra mycket läsvärda bloggarna på portalen motpol.nu   

 

 

 

 

 

 

Detta stycke följer en nästan prosaisk betraktelse skriven av Per Engdahl om hans syn på och berättelse om den svenska statens utveckling i romantiska och ofta generaliserande, men inspirerande och eggande, ordalag och ger en mycket intressant och idag mycket annorlunda formulering av den svenska historien. Dock så avviker den föga från moderna fakta i sin helhet, men ur ett perspektiv grundat på kärlek och inte endast kritiskt tillrättaläggande. I dagens historieforskning, präglad av politisk korrekthet, ifrågasättande och bortförklarande till allt som skulle kunna grundas för en historisk nordisk svensk identitet och ofta i den hånfulla revisionismens tecken, är det skönt att än dock få höra vårt lands och folks historia utan eftermoraliserande självursäktande. Ett folk, identitet, en kollektiv eller individuell identitet, en stat, en gemenskap, organisation, o.s.v. är alltid beroende av dess historiska uppfattning och syn på sig själv. Utan historia finns ej heller en levande samhörighet för framtiden. Trotts flera detaljer som framgår i texten i mer uppdaterad forskning kan ses som inte längre helt korrekt, är det ändå en stimulerande läsning och ett av Engdahls mest lysande verk och en bragd för hans skriftställarskap, hämtad från hans största idéhistoriska och visionära verk ”Västerlandets Förnyelse”. 

Den europeiska etatismen har haft sitt huvudfäste i Tyskland och i någon mån Italien och Frankrike. Där blommade den medeltida kejsartanken, där byggde medicéerna sin furstestat i Florens, där murade hohenzollrarna mödosamt och segt den preussiska militärmonarkien, där skapade Habsburgarna kring sin kejsarkrona den nationellt mångskiftande, Donau-monarkien, där samlade kung sol och kejsar Napoleon det franska folket kring en statlig järnvilja, där bygde Bismarck sin starka tyska riksledning mitt framför den för fullt pågående demokratiseringsprocessen i väster, och där reste Hitler och Mussolini den nationella diktaturen. Den europeiska demokratien kom västerifrån. Den engelska parlamentarismens gradvisa utveckling från aristokrati till demokrati har ackompagnerats av en idédebatt, som mer än de flesta stimulerat den europeiska demokratiska utvecklingen , som mer än de flesta stimulerat den demokratiska utvecklingen i Europa, och den franska revolutionens jämlikhetsdoktriner ha gått ut som tändande gnistor över världen, samtidigt som de inspirerat den tredje republikens sjuttioåriga franska utveckling i tecknet av en följdriktig demokrati, medan de lilla schweiziska alpfolket skapat den mest fulländade formen av för ett demokratiskt styrelsesätt i sina fjällskyddade dalbygder. När vi en dag under trycket av från öster se fram mot en syntes mellan de livsdugliga i de skiftande europeiska traditionerna, är det därför naturligt, om vi vända oss mot det väderstreck, från vilket ingen skapande insatts på det författningspolitiska området gått ut över Europa, trotts att vi där bevittnat en av de orginellaste utvecklingslinjerna i europeisk historia mot norr.

Sveriges historia är historien om folkstaten, förkroppsligad i färgstarka och kraftfulla ledarpersonligheter, stödda på böndernas och borgarnas grund i målmedveten försvarskamp mot aristokratiska klassintressen. Det är samtidigt om ett litet tappert krigarfolk, som trotts sin avlägsna läge i ett hörn av Europa och trotts sin blygsamma folkmängd gjort världshistoriska insatser i lysande vapenskiften på ryska och europeiska krigsskådeplatser, en gång byggt upp en stormakt i norr, stödd på en stram förvaltning och en segerrik försvarsmakt , men som under omständigheternas tryck trängts tillbaka i ställningen som småstat utan att därför förlora sitt självförtroende. Det är historien om ett folk, som förvandlat sin krigiska nationalism till en fredens expansion, och ett litet fåtal, som i konst och vetenskap, i folkbildning och social standard marscherat upp i främsta ledet bland världens nationer, som gjort produkterna av sitt arbete kända runt jorden, och som vetat att genom två världskrig i fred och oberoende g¨sin egen väg genom en brinnande värld, trotts att lågorna från branden bokstavligt talat svett knutarna.

Sveriges historia rymmer i sina skiften den stora syntesen mellan de tre huvudfaktorerna i europeisk utveckling, etatism, demokratism och solidarism, och den är samtidigt vittnesbördet om hur krigets utåtriktade nationalism förvandlas till en inåtriktad fredens nationalism, en nationalism, som i överensstämmelse med sin inneboende kraft känslokraft strävar efter att växa över gränserna till en idé om en mellanfolklig solidaritet kring de andliga värden, för vilka svenskarna i forna tider i forna tider kämpade för med vapen i hand. Det är självfallet, att en människa formas av sin miljö, att man lätt romantiserar sitt eget folk och dess insatser, att man aldrig kan nå en fullt objektiv bild av sitt eget folks insatser i jämförelse med andra folks. Och det är därför tillbörligt att här framhålla, att när Sveriges historia skrives av en svensk patriot, känslofärgen måste bli starkare än om den skrivits av en fullt opartisk bedömare. Fakta är dock ofrånkomliga, och dess språk gäller för alla.

Sveriges historia börjar, när den stora nedisningen omkring 10 000 år före Kristus började gå tillbaka och de första renjägarna vandrade in över det område , som idag utgöres av Danmark, till det tundreliknande landet längre i norr. Under långa årtusenden levde de svenska bebyggarna på den äldre stenålderns primitiva stadium, till dess att omkring 3000 år före Kristus den första egentliga kulturen börjar blomma upp. Den är begränsad till västra och södra Sverige, det senare nära anknutet till det nuvarande danska området. Man har i denna s.k. megalitkultur sett en yttersta svallvåg av den kulturella eruption, som kulminerade de egyptiska i de egyptiska pyramiderna. Möjligen har den samband med en ännu obekräftad invandring av jordbrukskunniga människor från Västeuropa. Tusen år senare kom i varje fall en invandring, som skulle få avgörande betydelse för Sveriges historia. Det var båtyxefolket, som kom in över Bornholm till Skåne och sedan följde ostkusten norrut och skapade en egenartad kulturbygd i Mälardalen. Det var detta folk, som bildade kärnan i den mellansvenska bronsålderskulturen, som enligt vittnesbörd av gravhögar från omkring 1000 före Kristus grundade ett mellansvenskt rike, som hade vidsträckta handelsförbindelser österut ända till Volgakröken. Detta välde är själva upprinnelsen till det svenska riket, Europas äldsta. Fem hundra år senare gick bronsåldern under genom den klimatförsämring, som i svenska sagor och myter går under namnet fimbulvintern. Men i Mälardalen synes traditionerna från den förfrusna storheten har dröjt kvar, något som framgår i Tacitus skildring av svearna i motsats till övriga germanfolk vara en militärmonarki; som främst stödde sig på flottan, och som hölls av samman av en i förhållande till grannstammarna osedvanligt stark kungamakt.

 Ytterligare några hundra år, och det mellansvenska riket börjar åter expandera. De västsvenska områdena infogas i riket. Söderut flyttas gränsen ner mot Skåne. Gotland uppgår som en måhända självständig enhet i Sveakungarnas välde. På andra sidan Östersjön återupptas baltiska kolonisationen, liksom södra Finland också blir en svensk intressesfär, något som inte heller torde vara nytt för denna period. Den svenska riksgrundningstiden torde vara avslutad framemot 800. Denna utveckling finansierades genom export av pälsverk från de stora skogarna i norr och slavar från områdena i öster. Pälsverket gick via Danmark ner till kontinenten, slavarna fortsatte i samma väg till det muhammedanska Spanien. Den svenska handeln med orienten tvingades i stället österut och tog vägen via de ryska floderna till Svarta havet och Konstantinopel. Därmed är vi framme vid den svenska vikingatiden. Överallt på handelsvägarna grundade svenska vikingar små furstendömen, vilka tjänstgjorde som militära stödjepunkter utmed handelsstråken. Det persiska silvret, som just nu började flöda i en aldrig sinande ström, gick i utbyte mot skinn och slavar mot norr. Det var väldiga rikedomar, som på detta sätt hopades i Sverige, och genom den svenska kolonin i Hedeby i Slesvig sökte man också trygga en förbindelse västerut., genom vilken transitotrafiken mellan kontinenten och den muhammedanska världen, som förut gått över Medelhavet, nu länkades över Norden.

Man skulle ge mycket för att få något närmare, om hur detta sällsamma svenska rike i själva verket var konstruerat. Vi ärp hänvisade till ytterst knapphändiga uppgifter från missionärer, som med Ansgar i spetsen besökte Sverige på 800-talet, till de lapidariska runinskrifterna och till de isländska källornas delvis romantiserade och delvis efter vissa önskemål tillrättalagda framställning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att de sammanhållande bandet inom svenska väldet var den gemensamma hedniska kulten, vars främsta företrädare var konungen i Uppsala. Huruvida kungen under vikingatiden hade en verklig betydande makt låter sig icke avgöra. Hans ställning som offerkung tycks i varje fall ha varit den enande symbolen inom riket.
Han representerade den främsta ätten i riket, ett rike, som till sin sociala struktur var ett typiskt ättesamhälle. Man urskiljer tre samhällsgrupper, trälarna, den fria medelklassen för att använda, som i detta sammanhang är något anakronistiskt, och de förmögna stormännen.

Trälarna utgjordes mestadels av importerade slavar och hade inga sociala rättigheter. De fria bönderna, medelklassen, torde ha haft en levnadsstandard, som icke i fråga om lyx och förfinig föga skilde sig från trälarnas. Men de hade rätt att möta upp vid tingen och delta i rättskipningen och handhavandet av allmänna värv. Stormannaklassen fick ett mäktigt uppsving under vikingatiden. Det var de, som höstade in de stora rikedomarna, och med all sannolikhet torde det ha varit stormännen, som behärskat tingsmenigheten.

Omkring år 1000 började det persiska silvret att ta slut. Därmed förlorade östhandeln sin dominerande betydelse för den svenska utvecklingen. Vi möta i detta sammanhang en konflikt, den första mera kända i den Sveriges historia, som kan förstås av den utrikespolitiska utvecklingen. Olof Skötkonung, den förste svenske monark, som varit kristen, ville vid Uppsalatinget begära medel för ett krig i Norge.

 

 Men bönderna fordrade förlikning med norrmännen och tvingade konungen att böja sig. Man har i denna tavla, tecknad av isländaren Snorre Sturlarson, velat se ett första bevis på de svenska böndernas politiska frihet. Sannolikt är denna tolkning missvisande. Det är nämligen föga troligt, att denna konflikt rörede kungen och bönderna. Det var fast mer ett konservativt stormannaparti, som på tinget dikterade sin mening. Stormännen höllo fast vid östpolitiken, som gjort dem rika, medan konungen ville orientera sig västerut och genom svensk hegemoni i Norge skapa en svensk kontroll över den nordiska expansionen västerut. Hans övergång till kristendomen är typiskt uttryck för denna västorientering. Det är höjt över varje tvivel, att konung Olof sett läget betydligt klarare än hans motspelare på tinget. Att han förlorade dragkampen skulle för århundraden framåt förvandla Sverige till en bortglömd vrå av världen, medan i stället Knut den stores Danmark och senare konung Sverres Norge övertog rollen som nordiska stormakter. Stormannapartiet vann och sökte nu i en sista heroisk kraftansträngning fullfölja traditionerna från östväldets glansdagar. Man skickade förstärkningar till det svenska Novgorod och slog tillbaka angrepp från den bysantinske kejsaren. Man planerade en ny handelsväg över Kaspiska havet och kirgisstäppen för att ännu längre österut hämta produkter, som sedan kunde avyttras på den europeiska marknaden. Men man spände bågen för högt, och sannolikt omkring år 1040 stupade den siste store vikingahövdingen Ingvar i en strid, som förlagts till stäpperna norr om Kaukasus, en forntidens karl XII i en sista förtvivlad kamp för upprätthållandet av ett välde, som förlorat sin ekonomiska ryggrad, och som översteg Sveriges krafter att regenerera.

Sveriges historiska glider nu definitivt in på de inre linjerna. Östväldets sammanbrott öppnade slussportarna för kristendomen, som under seg brottning med den hedniska tron kämpade sig fram till herravälde i landet. Danmark, som nu gick mot sin egentliga storhetstid, hade beslutsamt gått i spetsen. Ett ögonblick fanns det en möjlighet för svensk anknytning till den grekiska kyrkan, något, som om det blivit mera än en episod, kunde fått oöverskådliga konsekvenser för hela utvecklingen. Men denna kontakt var blott ett sista återsken av den sönderfallande stormaktställningen. Samtidigt som kristendomen segrade över Oden och Asa.Tor, genomgick det svenska samhället en social omvälvningsprocess, i det att forntidens ättesamhälle började omvandlas till medeltidens ståndsamhälle. När Birger jarl på 1200-talet fastslog, att syster skulle ärva hälften mot broder, hade denna utveckling definitivt stabiliserats. Manslinjen var icke längre dominerande på samma sätt som tidigare. Detta möjliggjorde en konsolidering av stormannaklassen på en helt ny grund. 1200-talet är uppfyllt av inbördesstrider mellan konkurrerande släktkonfederationer, samtidigt som de olika provinsernas urgamla traditioner åter började göra sig gällande i form av separatiska tendenser, som understundom hotade att äventyra riksenheten. De till Uppland knutna konungarna av den erikska ätten företrädde ett nationalkyrkligt program i motsättning till de släktgrupper, som tagit arv från 1000-talets konservativa östparti, medan de i Östergötland residerande sverkrarna företrädde en universalkyrklig linje. I slutstriden kastades rollerna om. De nationalkyrkliga synpunkterna förenades med bygdeseparatismen kring de s.k. folkungarna, det börjande 1200-talets mäktigaste stormannagrupp, medan monarkien i den universala kyrkan sökte stöd för en centralistisk maktpolitik. Det var den kungliga folkungarnas seger över den egentliga folkungagruppen och Birger Jarls rikslagstiftning, som definitivt säkerställde rikets enhet.  Hans son, Magnus Ladulås, fullföljde verket och byggde kring folkkungarnas kungadöme upp en riksaristokrati, som skulle bli det samlade elementet tvärs över de gamla provinsgränserna och som i början av 1300-talet fick sitt sammanfällande organ i riksrådet. Brödrakampen inom folkungaätten efter Magnus Ladulås död försvagade kungamakten ställning och möjligtgjorde riksaristokratins första storhetstid under Magnus Erikssons förmyndarregering ( från år 1319). När den siste konungen av folkungaätten nått myndig ålder och började föra en egen politik, djupnade emellertid konflikten mellan honom och aristokratien. Konung Magnus hävdade den svenska monarkiens ställning som riksenare genom utfärdandet av Magnus Erikssons landslag, den första svenska sammanfattningen av de tidigare landskapslagarna. Dess kungabalk blev Sveriges första skrivna författning. Motsättningen till aristokratien blev emellertid än värre efter utrikespolitiska motgångar.

Kung Magnus hade i början av sin regering lyckats förvärva de nuvarande sydsvenska landskapen från Danmark men förlorade både dem och Gotland, sedan Danmark pånyttfötts av den kraftfulle Valdemar Atterdag. Kung Magnus drev i landsflykt, och aristokratien inkallade den tyske Albrecht av Mecklenburg, som den ville göra till sitt lydiga verktyg. Magnus Erikssons son Håkan, som han flytt till, var konung i Norge och gift med Valdemar Atterdags dotter, Margareta.

 Redan förut hade ett västskandinaviskt hertigdöme med områden från alla tre länderna under några årtionden spelat en stor roll i Nordens historia. Håkans och Margaretas son Olof var ättling till de svenska folkungarna på fädernet, till den danske Valdemar Atterdag på mödernet och själv kung i Norge. I honom förkroppsligades en nordisk enhetstanke, som länge lekt de svenska folkungarna i hågen. Olof dog emellertid tidigt, men som den dödes mor övertog Margareta hans norska krona liksom hon samtidigt fick sin faders danska. Den tyske kung Albrecht i Sverige kom snart i delo med aristokratien, han som sina föregångare, och det dröjde inte länge innan de svenska stormännen inkallade Margareta. 1389 avgjordes slaget vid Falköping Nordens ödde. Norden blev tre riken under en drottning, och detta faktum stadfästes åtta år senare genom Kalmarunionen, då Margaretas systerdotterson, Erik av Pommern, blev erkänd som tronföljare. Den nordiska enhetsdrömmen var nu förverkligad, och Margareta sökte nu målmedvetet svetsa samman dansk, norsk och svensk aristokrati till en enhet, som skulle hålla samman det hela på samma sätt som Magnus Ladulås i Sverige erövrat provinserna genom att skapa en nationell aristokrati.

Ur hela denna tid märker man i det yttre föga av de svenska bönderna. Det är kungar och aristokrater, som kämpa om makten och inflytandet. Som en tyst faktor fanns bönderna dock där i bakgrunden. Deras från forntiden nedärvda självstyrelse, deras rätt att utse representanter landskapsvis för att på Moras stenar välja kung, hade aldrig avskaffats. Men det är först på 1400-talet, som de bli en aktiv maktfaktor i svensk politik och därmed skapa förutsättningen för den svenska folkstat, vars rötter gå tillbaka till konung och menighet på forntidens ting, men som i sin moderna form grundlades på 1400-talet för att under nästa sekel få sin administrativa utformning under Gustav Vasas ledning.

Den svenska medeltidsaristokratien utvecklade sig aldrig till en feodaladel av kontinentalt snitt. Detta hängde samman med två orsaker. Dels sakande Sverige förutsättningar för de inre tullsystem, som blev en av de tyska och franska adelns förnämsta inkomstkällor. Det gick inte att upprätta några vägstationer i det långa och skogrika Sverige, där ödemarkerna lågo vidsträckta mellan den här och var hopgyttrade tätbebyggelsen. Man kunde lätt passera förbi en vägspärr, särskilt på vintrarna, då de frusna vattendragen utgjorde briljanta kommunikationsleder. Och de långsträckta kusterna med sina många vikar och öar omöjliggjorde varje effektivt tullsystem. Stormännen innehade en ställning som kommendanter i de av konungen upprättade fästena till försvar för olika landsdelar. De hade rätt att uppta vissa avgifter, som formellt skulle gå till försvarsändamål, men som givetvis även användes för privat bruk. Då ett fäste efter kommendantens död måste återlämnas till riket och fick en ny kommendant, då alltså dessa poster aldrig blevo ärftliga, blev aristokratien för sin makt beroende av inre sammanhållning, som möjliggjordes och organiserades genom riksrådet. Här samverkade de världsliga stormännen med kyrkans biskopar, som även i Sverige voro det till rangen främsta ståndet under medeltiden.

Bönderna voro däremot bundna till de olika bygderna och företrädde i ganska stor utsträckning deras speciella intressen. Därigenom kommo de på sina håll, särskilt i Mellansveriges gruvområde, att stå nära den fåtaliga men inflytelserika krets av bergsmän, som handhade den svenska järnhanteringen, och som genom sin järnexport utgjorde en väsentlig faktor i det svenska näringslivet. Det var denna kombination av bönder och bergsmän, som skulle bära upp den stora folkresningen under Engelbrekt.

Drottning Margareta hade i klok insikt om lägets krav koncentrerat sig på en inre konsolidering av den nordiska unionen. När efter hennes död 1412 Erik av Pommern blev regent, förändrades situationen. Kung Erik var en romantiker, som drömde stora drömmar om ett nordiskt Östersjövälde. Han ville återupptaga de danska kungarna politik från medeltidens äldre epoker och frigöra de nordiska köpstäderna ur beroendet av den tyska Hansan. Detta medförde emellertid en långvarig konflikt med de nordtyska städerna, och detta krig band hans krafter kostade åtskilligt med pengar. Många städer i Sverige, Norge och Danmark ha Erik av Pommern att tacka för sin uppgång. Dit hör bl.a. Malmö, som fick sitt vapen med den krönta gripen av kung Erik. Men de mellansvenska bergsmännen, som sålde sitt järn till direkt till tyskarna, fingo hela exporten stoppad på grund av kriget i Östersjön, och bönderna pressades av allt hårdare skatter och finansieringen av ett krig, vars orsaker och mål de aldrig förstodo. De svenska intressena gingo mera österut än söderut, de norska löpte i större grad åt väster. Erik av pommern började pressa unionens krafter, innan dessa svetsats samman. Detta blev i längden både hans och unionens olycka. 1434 vid midsommartiden reste sig bergsmän och bönder i Dalarna och Västmanland under en man ur bergsfrälset, Engelbrekt Engelbrektson, och denna resning svepte snart fram som en stormvind över hela landet.

 Överallt stodo fogdeborgarna i lågor. Riksrådet sökte först medla. Men de krafter, som lösgjorts, voro för starka,  och rådet tvingades övergå på resningens sida. Sedan konungen avtvungits en för rådsmajoriteten fördelaktig uppgörelse, lugnade sig stämningen. Men blott för ett ögonblick. Engelbrekt märkte snart, att rådet sökte skjuta honom åt sidan och snart stod han åter i vapen med allmogen. Rådet sökte spela bort honom genom att göra en representant för högadeln, karl Knutsson Bonde, till rikshövitsman. Engelbrekt opponerade sig med sådan kraft, att man måste kompromissa och låta Engelbrekt få samma befogenheter. Åter svepte bondehären mot söder, tvingade skåningarna till en uppgörelse, intog Halland och böjde upp mot Västergötland, där Axvall var det enda fäste, som ännu inte givit sig. Då insjuknade Engelbrekt och fördes till Örebro slott, som han erhållit i län. Rådet utnyttjade situationen och kallade till rådsmöte. Engelbrekt begav sig emellertid dit, fast hans krafter ej återvänt. På vägen träffades han på en holme i Hjälmaren av sin mördare, en ung representant för högadeln. Framstående rådsmedlemmar togo därefter mördaren i sitt beskydd.

Den stora bonderörelsen hade därmed förlorat sin ledare. Den hade även mot slutet spritt sig till Norge, och den skulle sedan utan svenskt stöd fortsätta i Danmark. Men utan Engelbrekts politiska geni var den dömd att misslyckas. Det var på Engelbrekts tid, som en församling i Arboga, dit adel, präster, borgare och bönder kallats, kom att bli förebilden för Sveriges riksdag. Med Engelbrekt hade bönderna visat sig vara en faktor av första rangen i svensk politik. Efter hans död tog rådet åter ledningen, men dess krafter voro splittrade. Andan från resningen levde vidare, kampen mot Erik av Pommern fortsattes, Karl Knutsson gick över till den folkliga linjen och ur den moderata kretsen kring Engelbrekt föddes år 1438 den sång, som blivit kallad det svenska 1400-talets marseljäs, den första nationella hymnen i vår litteratur, biskop Thomas frihetssång.

Sedan även danskarna fått nog av Erik, inkallades hans frände Kristofer av Bayern, som nu i alla de tre rikena. Kristofer tog upp drottning Margaretas politik. Han stödde sig på de kretsar, som tillhört Engelbrekts moderata anhängare, främst de reformvänliga svenska biskoparna och den begåvade och statskloke ärkebiskopen i Lund. Efter att ha slagit ned det danska bondeupproret, varvid han visade sig som en man med fältherreegenskaper, sökte han vinna bredast möjliga stöd i de tre rikena och strävade målmedvetet efter att icke gynna någotdera av dem. De allt mera tilltrasslade förhållandena vid den svenska östgränsen i samband med Tyska Ordens sammanbrott gjorde honom benägen för en framstöt mot öster för att där skapa säkerhet och samtidigt skydda handelsvägarna till den ryska marknaden, då plötsligt en blodförgiftning i ett finger den 7 januari 1448 satte stopp för hans planer. Kristofers historia har delvis skrivits av hans svenska avundsmän, främst Karl Knutsson, vars ärelystna planer tvingade konungen att skjuta honom åsido, men modern forskning har intygat, att vi i denne mänskligt mycket högtstående man hade en av Nordens bästa och mest sympatiska regenter. Han död är dubbelt tragisk, ty denna oansenliga lilla blodsförgiftning skulle medföra hela den nordiska enhetstankens sammanbrott.

I Sverige utnyttjade Karl Knutsson situationen och lät utropa sig till konung. Danskarna valde Kristian I av Oldenburg, som även erkändes i Norge. Unionen var sprängd. Men Kristian gjorde sina anspråk gällande även Sverige, och snart finna vi danskar och svenskar i blodig fejd. Den svenska aristokratien sympatiserade med unionen, då den hoppades få större makt och bättre privilegier under en konung i Köpenhamn än en egen nationell monark. Bönderna däremot hade mot herrarna stridande sociala och ekonomiska intressen och stodo därför för det nationella kungadömets sida. Karl Knutsson utvecklade nu hela den nationella propaganda, som sedan skulle bli karaktäristisk för Sverige. Han vädjade till böndernas motsättning till herrarna, till svenskarnas patriotiska känslor mot främmande fogdar och han gjorde det icke utan talang. Tre gånger fördrevs han av danskar och svenska stormän, tre gånger kom han tillbaka. De svenska stormännen voro splittrade, och när Karl Knutsson, den store opportunisten, som blev den svenska nationalismens grundläggare och Nordens olycka, gick ur tiden, stod en ny adelsman av helt annan personlig resning beredd att ta arvet. Det var Sten Sture den äldre, som i slaget vid Brunkeberg1471vann en lysande seger över danskarna och deras svenska bundsförvanter, en seger, som är desto märkligare, som den visade, att den svenska bondehären nu var i stånd utan inspiration utifrån genomföra den omfattande förintelsetaktik, som kontinentens krigshistoriker lärt sig beundra hos Hannibal och Caesar. Sturepartiet i Sverige kallades ”bonnavänner”, vilket klart ådagalägger anknytningen till de breda lagren. Det slutande 1400-talet liksom de två första årtiondena av nästa sekel blev en förvirrad kamp mellan aristokratiska unionsvänner och nationella grupper med bönderna som kärna och vissa adelskotterier som ledare. Till sist tycktes unionstanken definitivt segra genom Sten Sture den yngres nederlag och Kristian II:s triumf.

 Men när den danske konungen genom sturepartiets likvidering i Stockolms blodbad skulle sätta inseglet på sitt verk, sådde han det frö, som definitivt gjorde unionen omöjlig. Vägen låg klar för Gustav Vasas nationella kungadöme.