Varganord

Herman Lindkvists debattartikel 2009-11-15 har fått mången fosterländskt sinnad läsare att höja på ögonbrynen. Jag själv blev tämligen förvånad speciellt att den dök upp på Aftonbladet. Men i och för sig så har det senaste året bjudet på en del tecken i det offentliga rummet som visat att andra uppfattningar i nationalitets- och kulturfrågan, om än väldigt husligt tama sådana, vilka stödjer sig på en omfattande folklig opinion som även de större medierna inte kan agera emot effektivt utan att allt för öppet påvisa sin egna partiskhet och inskränkthet. Läget har i viss mån, speciellt med tanke på Sverigedemokraternas allt större framträdande i offentligheten, som hittills nått sin höjd i och med Jimmie Åkessons debattartikel om islamismen och mediastormen kring denna, agerat som en värdemätare för folkligt missnöje med förda påtvingade multietniska identitetslösa samhällsklimat, verkar ha kunnat ha haft visst effekt att förskjuta positionen till ett litet utrymme för svängrum bort från den rådande hegemonin av etablissemangets vänsterliberala mer ortodoxt kulturmarxistiska värderingar. Kanske är det just den något ökade öppna folkliga gångbarheten hos den bredare allmänheten för svenska identitetsfrågor som gjort att Herman Lindkvist, på ett tämligen statsnationalistiskt sätt, öppet ifrågasatt de vardagliga kosmopolitiska antisvenskarnas ofta irrationella och absurda anti-nationalism och deras brist för förståelse av kollektiv nedärvd identitet.

se artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab#abArticleComments

Ännu mer överraskande kan artikeln tyckas mot bakgrund av denna tidigare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6047409.ab

Lindkvist tar upp några ganska tydliga självklarheter i sin senare artikel, som är tämligen lätta att få den enskilde vanlige läsaren av Aftonblaskan att säkerligen humma till och ge sitt samtycke till. Det är inga stora nyheter Lindkvist lyfter fram men ändå sådana där vardagligheter som flera utsvultna svenska läsare kan tycka vara rejält uppfriskande och lätt att stämma in i, medan från någon med ett redan nationellt perspektiv har dessa insikter väldigt rotade i sitt medvetande och ses närmast som helt uppenbara självklarheter.

Lindkvist har genom sitt historiska arbete, som han säkerligen förts med en genuin pådrivande entusiasm, kunnat skönjas som en välvillig mångkulturalist med blicken fäst mot statsnationalismen med en önskan få skriva Sveriges historia så att den ska kunna vara acceptabel för den politiska korrektheten och “Det nya Sverige”, men ändå få bevara en politisk och historisk identitet med medborgerlig sammanhållning. Dock så går även välvilliga multikulti-statsnationalister på sin nit i den politiska korrektheten då etablissemangets PK hegemoni, som gjort det offentliga rummet är så långt draget åt kulturrelativism, värdenihilism och antiauktoritet (vilket hindrar den inte från att vara trosmässigt totalitär dock) att den minsta patriotiska uttryck, hur välvilligt till mångkulturalismen det än är, är att räkna som regelrätt “fascism”,”bakåtsträvan” och “antidemokratiskt” att det är förståeligt om Lindkvist till sist känner att hans avsikter inte heller längre platsar in i tyckarelitens visioner om det nationellt statslösa multikulti-Sverige utan monkulturell liberaldemokratisk grund.

Det finns här en viss skillnad mellan det perspektiv Lindkvist tycks vilja framlyfta i en position närmast en högerliberal utgångspunkt som i skiljer sig från den idag i Sverige förhärskande kulturmarxistiskt vänsterliberala fåran (även den högra sidans liberaler i någon högre utsträckning heller inte undvikit kulturmarxismens värdeförskjutning). Men någon egentligt på djupet kritisk betraktelse över rotens kärna av den svenska identitets sönderfall är det inte tal om i Lindkvists artikel. Man kan även i viss ironi se tillbaka på det bidrag Lindkvist själv bidragit med till svenskhetens relativisering och försök att omdefiniera den bort från dess historiskt framväxta organiska grund. Lindkvist kan sättas i perspektiv med andra som delar en sorts nostalgisk högerliberalism på mer realpolitiskt grund som insett att stat och samhälle kräver en enhetlighet kring gemensamma värden för att just kunna hållas samman. Vänsterliberalismen/kulturmarxismen och utgår snarare från ett mer naivt utopiskt perspektiv att samhällets gemenskap skulle finnas i dess brist på egentlig kulturell gemenskap. Detta skiljer den “högra sidans” liberalism sig i en aspekt från kulturmarxistisk liberalism: De mångkultursidé som kommer från mer klassiskt liberala grunder lutar sig på alla kulturers i längden uppslukande av det civila liberaldemokratiska samhället, vars institutioner den flernationella befolkningen kommer underordna sina egna traditionella och särkulturella värderingar under. Ur detta perspektiv så har den jakobinska statsnationalismen en grund och ett ändamål att jämka samman en multietniskt massa utan egentlig historisk-organisk gemenskap under en artificiell gemenskap kring lagar av civila friheter, rättigheter och de plikter medborgarskapet medför (dock under en falsk förespegling att det under en just gemensam historisk grund man utgår ifrån).

Den i högre grad kulturmarxistiska liberala versionen, som etablissemanget i större grad står för, går på den mjuka totalitära linjen, där målet i sig inte är en långsiktig gemensam värdegrund i samhället och den “integrerande” modellen i sig föder sin egen paradox i bekämpa alla lutningar åt någon egentlig monokulturell ordning då, kultur i sig, speciellt västerländsk eller svensk kultur relativiserats och demoniserats till värsta sortens amoraliska banalitet. Speciellt sätter den främst etniska kolonisatörers och andra minoritetsgruppers intressen som sin huvudfråga, då dessa är just minoritet: Alltså automatiskt “förtryckta” (”svenskt är att vara osvensk” är ett exempel på detta förhållningssätt).

Den ena för en mer realpolitisk liberaldemokratisk och på sätt och vis nostalgisk liberal vision medan den andra är mer aggressiv, ömsom mjukt eller öppet värdetotalitär där staten uppifrån, med eller ibland under ledning av utomstående intressen(Den nya klassen exempelvis i dagsläget) är låst som instrument i ett ideologiskt i ett långsamt utrotningskrig mot sina egna hemländers ursprungliga majoritetsbefolkningar.  Dock så får man vara uppmärksam att det egentligen är två sorters multikulturalistiska ideologier det handlar om och inte en motsättning mellan egentlig kulturell homogenitet vs multikulti, utan snarare i det långa loppet en fråga om hur hur pass snabbt förloppet ska verkställas. Genom långsam integrering i en artificiell politisk gemenskap som sätter det abstrakta medborgarvärdet framför alla andra gemenskaper (en föreställning som i sig är så altruistisk och etniskt betingat europeisk att mer etnocentriska etniska kollektiv saknar både vilja och förmåga att upprätthålla) eller mer öppet mjukt totalitär, med statliga tvång och förordningar som sina kännetecken, dit som vår nuvarande samhällsutveckling politiskt sett varit på väg mot i årtionden.

Detta är ur en dagspolitiskt situation helt förståeligt att de mer klassiskt liberala krafterna allt närmare flyter mot en ställning av värdekonservatism, och i viss mån ser hur denna missnöjesliberalism allt mer kommer till praktiska exempel över hela kontinenten i form av den s.k högerpopulismen, som lika ofta står på en sekulär liberaldemokratisk kritik av multikulturalism som den är värdekonservativ, då även det civila rättssamhället kräver en gemensam värdegrund på en i praktiken sekulär nivå. Något som självfallet oundvikligen faller i konflikt både med den växande islamismens allt utökade maktanspråk, men även den vänsterut mer naivt infantila synen på etnokulturella och civilisatoriska relationer. Såsom den förhärskande villfarelsen i den kulturmarxistiska tron på att staternas, den objektiva rättsordningen(alltså att man inte väger in “speciella gruppers” särställning) och auktoritetens näst intill metafysiska principiella förstörelse kommer skapa ett lyckorike på jorden. Dock finnes en svårighet gällande denna utopis genomförande i verkligheten som den borgerliga nyvänstern lever i en självpåtagen förnekan om: Den rent rationella bristen i tron på att om västerländsk-europeisk monokultur skulle upplösas, så kommer de främmande kulturella kollektiven i den universala värderelativistiska postmoderna humanismens namn frivilligt överge sina egna traditionalistiska(och oftast långt mer icke-progressiva än västerlandets) kulturella gemenskaper och institutioner. Något som dessa främmande biokulturella kollektiv själva aldrig gått med på eller visat intresse för. Att vara liberal med agenda för beskydd för, i alla fall en halvhjärtad, värdekonservatism kring de liberala värdena på en mer klassiskt liberal och realpolitisk grund, som värnar om det civila humanistiska samhället och dess politiska gemenskap, blir allt svårare i det allt mer smalare i det politiska rummet i Sverige som kräver gemensam intellektuell underkastelse och odelad definition av värden. Detta skiljer i viss mån de klassikt liberala värdenas väg till mångkulturalismen från den mer oförsonliga kulturmarxismen(och den traditionella marxismen). Den förhärskande kulturmarxismens finner egenvärdet i förstörelsen i sig men utan någon vital skapande civilisatorisk kraft, och har aldrig varit intresserad av den sorts praktiska kulturella borgfred såsom statsnationalismen utopiskt önskar se råda i det civila samhället.

Lindkvist kanske även på äldre dagar kan ha drabbats av en början till av förståelse av vad de faktiska sociala och själsliga aspekter som en välrotad identitet och att en positiv relation till sina anor, hembygd och fosterland är en mänsklig tillgång och naturlighet. Till och med på många sätt en förutsättning och bidragande till en stabil livskvalitet.

Insikten att den som står rotad med en identitet som sträcker sig utöver den rena individualiteten, känslan av ha ett ursprung och ett naturligt sammanhang som inga kulturrelativistiska teorier i sig i verkliga livet kan rubba, då den är grundad i en ren mänsklig praktisk realitet, som i längden slutligen övervinner arrogante kosmopolitens flackande försök till ersättning av det primärt mänskliga i den postmoderna konsumtionssamhället allt mer sjunkande och mer uppenbart bristfälliga paradis.

Lindkvists artikel är på många sätt snarare genom sitt upphov snarare än sitt innebörd i sig tankeväckande och mångtydig kring det nuvarande mediala klimatet.

Fallet om att den 31-årige Brandon Hutley från Sydafrika har fått asyl i Kanada på grund av rasliga förföljelser har retat upp både den sydafrikanska regimen och politiskt korrekt media världen över. Huntleys ansökan antogs med motiveringen att “klara och övertygande bevis om statens oförmåga eller ovilja att hjälpa beskydda honom”. Tidningen Ottawa Sun har skrivit en tämligen objektiv artikel om fallet http://www.ottawasun.com/news/ottawa/2009/08/28/10659546.html

DN dock har inte avstått från att visa sin vrede och att förlöjliga ärendet och helt sluta upp på den sydafrikanska regeringens sida.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sydafrika-rasar-mot-att-vit-far-asyl-i-kanada-1.945478

http://www.dn.se/nyheter/varlden/asylsokande-vit-man-fall-for-federal-domstol-1.945369

DN valde dock att häckla hela händelsen med uttalanden om att vita sydafrikaner som lämnar landet på grund av krimminalitet faktiskt kommer tillbaka… ibland. Man går även helt med okritiskt på påståenden från om att Hutley måste vara en lögnare då man hävdar att det inte finns några polisanmälningar gällande händelserna. Även hävdas det att det endast är ekonomiska faktorer som spelar in i fall av svartas våld mot vita. Hutleys uttalanden ger en viss bild av hur situationen ser ut för ej bemedlade ekonomiskt utsatta vita i Sydafrika: “om man har pengar så kan man skydda sig” syftande på att dessa har råd att bosätta sig i säkrare områden och bevakade med vaktbolag. 

Det är lätt att känna en viss förvånad glädje över ett, i alla fall ett litet, erkännande över situationen och behandlingen för Sydafrikas vita. Dock så finns riskerna överhängande att hela händelsen kommer att behandlas som ett misstag i arbetet.  Fallet ska tydligen ha överklagats och den politiska korrekthetens förkämpar kräver revision av beslutet som anses både “rasistiskt” och “kränkande”. Att rollerna och sterotyperna om rasligt baserat förtryck i verkligheten inte helt håller måttet är uppenbart för många av Motpols läsare. Man kan i reaktionerna dock ana en viss rädsla över det inträffade hos medierna i deras reaktioner. Att den glorifierade offerrollen till världens alla orättvisor måste försvaras med näbbar och klor av den politiska korrektheten, annat vore intolereant. Eller?

Av Kevin Mac Donald

 

Det finns ett stort material, som visar att européerna med kraft försvarade sitt kulturella och etniska herravälde i början av 1900-talet och till mitten av århundradet. Därför ger dess snabba nedgång oss anledning att fråga: Vilka kulturella och etniska egenskaper hos européerna gjorde dem mottagliga för de intellektuella och politiska rörelser som skildras i Kritikkulturen? Diskussionen i Kritikkulturen handlade främst om ett antaget sammanhang mellan individualism, en relativ brist på etnocentrism och en åtföljande moralisk universalism…

 

Grundtanken är att europeiska grupper är mycket känsliga för invasion av starkt kollektivistiska, etnocentriska grupper, eftersom individualister har mindre starka försvar mot dylika grupper… Detta scenario innebär att europeiska folk är mer böjda för individualism. Individualistiska kulturer företer endast en ringa känslomässig bindning till grupper inom sig (ingrupper). Personliga mål sätt främst, och i socialiseringen läggs tonvikten självtillit, självständighet, individens ansvar och ”självförverkligande” (Triandis 1991, 82). Individualister förhåller sig mer positiva till främlingar och medlemmar av utomstående grupper (utgrupper), och beter sig mer sannolikt prosocialt, altruistiskt mot främlingar. Människor i individualistiska kulturer är mindre medvetna om gränser mellan in- och utgrupper och har följaktligen inte särskilt negativa inställningar till medlemmar av utgrupper. Det händer ofta att de inte samtycker med ingruppåtgärder, visar ringa känslomässig bindning till eller lojalitet med ingrupper och förefaller sakna känsla av ödesgemenskap med andra ingruppsmedlemmar. Motsättning till utgrupper förekommer i individualistiska samhällen, men motsättningarna är mer ”rationell” i den bemärkelsen att den finns mindre av tendens till att utgå från att alla medlemmar i utgruppen är klandervärda. Individualister knyter svaga band till många grupper, medan kollektivister har en stark bindning till och identifiering till med ett fåtal ingrupper (Triandis 1990 ,61). Individualister är därför förhållandevis illa rustade för en sådan tävlan grupper emellan som är så betecknade för judendomens historia.

 

…Fritz Lenz (1931, 657), som ansåg att nordiska folk på grund av den svåra miljön under istiden utvecklades i små grupper och har en tendens till social isolering i stället för att bilda sammanhållna grupper. Detta synsätt innebär inte att nordeuropéer skulle sakna kollektivistiska mekanismer för grupptävlan utan endast att dessa mekanismer är förhållandevis mindre och-eller förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt för att komma till uttryck.

 

Detta synsätt är välförenligt med den ekologiska teorin. Under ekologiskt ogynnsamma omständigheter inriktas ansträngningar till anpassning mer mot att klara av den vidriga miljön än mot att tävla med andra grupper (Southwood 1977, 1981), och i en sådan miljö torde urvalstryck, som främjar uppkomsten av storsläktnätverk och starkt kollektivistiska grupper, var lägre. Evolutionära föreställningar om etnocentrism framhäver nyttan av etnocentrism i tävlan mellan grupper. Etnocentrism torde således inte ha någon som helst betydelse i kamp mot den fysiska miljön, och en dylik miljö torde inte livnära större grupper.

 

Europeiska grupper hör hemma i det som Burton med flera (1996) kallar det nordeurasiska kulturområdet(not 9). Detta kulturområde har uppstått genom att jägare-samlare anpassat sig till kalla, ekologiskt ogynnsamma klimat. I sådana klimat råder ett tryck, som främjar att mannen försörjer familjen, och en tendens till engifte, då ekologin inte gynnar vare sig flerkvinnogifte eller större grupper under någon evolutionsmässigt längre tid. Dessa kulturer kännetecknas av två parters släktskapsförhållanden, som erkänner både mans- och kvinnolinjerna. Detta anger att de båda könen gör mer jämlika insatser, såsom man också kunde vänta under de förhållanden engifte bjuder. Storsläktförhållanden framhävs mindre, och giftermålet tenderar att vara utgiften (det vill säga giften utom släktgruppen)…

 

Det historiska materialet visar att européer, och i synnerhet nordvästeuropéer, ganska snart övergav storsläktnätverk och kollektivistiska sociala strukturer, när deras intressen skyddades genom uppkomsten av starka centraliserade stater. Det finns förvisso i hela världen en tendens att storsläktnätverk försvagas, när en centralmakt uppstår (Alexander 1979; Goldschmidt och Kunkel 1971; Stone 1977). Men i Nordvästeuropas fall gav denna tendens upphov till den unika västeuropeiska ”kärnfamiljen” långt före den industriella revolutionen. Kärnfamiljen består av ett enda gift par och deras barn. Den bryter mot den storfamiljestruktur som är typiskt för övriga Eurasien, där hushållet består av två eller flera besläktade par, vanligen bröder och deras hustrur och andra medlemmar av storfamiljen (Hajnal 1993). (Exempel på storfamilj har vi i patriarkernas familjer som de beskrivs i Gamla Testamentet; se MacDonald 1994, kap 3.)

 

Giftasåldern för kvinnor var ganska hög, genomsnittligt omkring 25 år, vilket är unikt för Eurasien. Giftasåldern växlade, steg i nödtider och sjönk i tider av överflöd, med följden att kapital ansamlades snarare än att det rådde något befolkningstryck på resurserna. I ekonomiskt svåra tider gifte sig kvinnornas sent eller inte alls, medan kvinnorna i övriga Eurasiens samhällen, där flerkvinnogifte rådde, gifte sig tidigt, ofta blev frillor eller bihustrur åt rika män (MacDonald 1995b, c).

 

Före den industriella revolutionen kännetecknades kärnfamiljen av metoder att hålla ogifta unga människor sysselsatta som tjänstefolk. Det var icke endast de fattiga och jordlösas barn som blev tjänare, utan även framgångsrika storbönder skickade sina barn att tjäna his andra. På 1600- och 1700-talen anställde man ofta tjänare tidigt i sitt äktenskap, innan de egna barnen kunde hjälpa till, och skickade barnen till andra senare, när de var äldre och det fanns mer hjälp i hemmet än som behövdes (Stone 1977).

 

Detta anger att det fanns ett djupt rotat kulturellt bruk, som medförde en hög grad av icke släktbunden ömsesidighet. Bruket röjer också en förhållandevis ringa etnocentrism, däri att man upptog ickesläktingar till medlemmar av hushållet, medan människor i Eurasien tenderade att omge sig med blodsförvanter. Enkelt uttryckt kan man säga att den genetiska släktskapen var mindre viktig i Europa och i synnerhet i de nordiska områdena av Europa. Det egenartade för kärnfamiljen var den stora andelen icke-släktingar. Olikt det övriga Eurasien var nordvästra Europas förindustriella samhällen inte organiserade omkring storfamiljens släktskapsförhållanden, och det är lätt at se att de är i förväg anpassade till den industriella revolutionen och till den moderna världen i allmänhet (not 10).

 

Kärnfamiljen är ett grundläggande inslag i den individualistiska kulturen. Den individualistiska familjen kunde se till sina intressen, befriad som den var från storfamiljeförhållandenas plikter och tvång och fri från de sociala strukturernas kvävande kollektivism, som är betecknande för så mycket av den övriga världen. Engiftesäktenskap, som bygger på båda parternas samtycke och inbördes tillgivenhet, ersatte snabbt äktenskap, som byggde på släktskap eller släktstrategisk planering. (Se kap. 4 och 8 för en diskussion om västeuropéers store benägenhet till engifte och till giftermål, som bygger på kamratskap och tillgivenhet, än till flerkvinnogifte och kollektivistiska mekanismer för social kontroll och släktstrategiskt tänkande).

 

Denna förhållandevis större benägenhet att bilda kärnfamiljer kan mycket väl vara etniskt grundad. Under den förindustriella tiden fanns detta familjesystem endast inom det nordiska Europa. Kärnfamiljen bygger på att (utom Finland), brittiska öarna, Nederländerna, Belgien och Luxemburg, de tyskspråkiga områdena och norra Frankrike. I Frankrike förekom kärnfamiljen i områden som beboddes av germanfolk, som levde nordost om ”den eviga linjen”, vilken löper från Saint Malo vid engelska kanalens kust till Genève i det fransktalande Schweiz (Ladurie 1986). I detta område utvecklades ett storskaligt jordbruk, som kunde nära de växande ständerna och gjorde detta före jordbruksrevolutionen på 1700-talet. Detta jordbruk bars upp av en stor församling skickliga hantverkare i städerna och en stor klass av mellanbönder, som ”ägde hästar, kopparkittlar, remmare och ofta skor; deras barn hade runda kinder och breda skuldror, och deras spädbarn hade små skor. Inga av dessa barn hade uppsvullna bukar eller engelska sjukan som undernärda barn i tredje världen” (Ladurie1986, 340). Nordöstra Frankrike skilde sig från landets sydvästra delar också i fråga om läs- och skrivkunnigheten. I början av 1800-talet, när läs- och skrivkunnigheten i Frankrike som helhet låg på omkring 50 procent, var i nordost närmare 100 procent, och dessa skillnader gick så långt tillbaka som till 1600-talet, om inte längre. Vidare var det en uttalad skillnad i kroppslängd, så att männen i nordöst var nästan 2 cm längre enligt siffror från en mönstring av beväringar på 1700-talet. Ladurie anmärker att skillnaden för hela befolkningen sannolikt är större, eftersom krigsmakten inte torde ha godkänt många av de korta män från sydväst. Dessutom har Laslett(1983) och andra familjehistoriker noterat att trenden mot den ekonomiskt självständiga kärnfamiljen var mer framträdande i norr, medan tendensen till att bilda storfamiljer ökade söderut och österut.

 

Dessa rön är väl förenliga med tolkningen att etniska skillnader är en faktor som bidragit till den geografiska variationen i familjeformer inom Europa. Rönen ger vid handen att germanfolk visade en större biologisk tendens till att ha egenskaper som förutbestämde dem för individualism – däribland en större tendens till att bilda kärnfamiljer, eftersom det naturliga urvalet försiggick under en långvarig period av begränsande resurser i deras evolution i Nordeuropa. Liknande tendenser till utgifte, engifte, individualism och storfamiljens förhållandevis ringare betydelse kännetecknade även den romerska civilisationen (MacDonald 1990), vilket återigen antyder en genomgående etnisk tendens hos västerländska kulturer i allmänhet.

 

Tillgängliga data anger att omkring 80 procent av de europeiska generna härrör från människor, vilka bosatte sig i Europa för 30 000 till 40 000 år sedan och vilkas ättlingar alltså överlevde istiderna (Sykes 2001). Denna tid räckte för att den ogynnsamma ekologin i norr skulle få ett starkt formande inflytande på europeiska psykologiska och kulturella tendenser. Dessa europeiska grupper kände sig mindre dragna till storsläktgrupper, så att, när sammanhanget förändrades vid uppkomsten av starka centralstater, som kunde trygga individuella intressen, kärnfamiljestrukturen snabbt blev förhärskande. Denna kärnfamiljstruktur antogs relativt lätt, därför att européer redan hade förhållandevis starka psykologiska anlag för kärnfamiljen till följd av sin långa evolutionshistoria i Nordeuropa.

 

Även om dessa skillnader inom det västeuropeiska systemet är viktiga, motsäger de inte den allmänna skillnaden mellan Västeuropa och övriga Eurasien. Även om trenden mot kärnfamiljer uppträdde först i Nordvästeuropa, spred de sig ganska snabbt i alla de västeuropeiska länderna.

 

Efter införandet av kärnfamiljen, som var befriad från den vidare storsläktgemenskapen, följde sedan slag i slag de andra tecknen på den västerländska moderniseringen: begränsad regeringsmakt där individer har rättigheter gentemot staten, kapitalistisk ekonomisk företagsamhet som bygger på individens rättigheter, moralisk universalism och vetenskapen som individuellt sanningssökande. Individualistiska samhällen utvecklar republikanska politiska inrättningar och vetenskapliga forskningsinrättningar, vilka förutsätter att grupper är maximalt genomträngliga och starkt utsatta för avhopp, när individuella behov inte tillgodoses.

 

Nyligen publicerad forskning som evolutionsekonomer utfört ger en fascinerande insikt i skillnaderna mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer. Ett viktigt inslag i denna forskning är att bygga modeller av hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. Fehr och Gächter (2002) har funnit att människor, som deltar i ”enrondsspel”, altruistiskt straffar dem som hoppar av. (Termen ”altruistisk bestraffning” skall strax förklaras ) ”Enrondsspel” är ett spel, där deltagarna möter varandra endast en gång och därmed inte påverkas av något som de ryktesvägen skulle kunna få höra om motspelarna. Denna situation utgör en modell av en individualistisk kultur, medan spelarna är främlingar utan släktband med varandra. Det överraskande rön man gjorde var att deltagare, som skänkte stora belopp till allmänna nyttigheter, tenderade att straffa människor som inte gjorde det, även då inte hade någon fördel av att straffa dem. Vidare ändrade de bestraffade sitt beteende och skänkte mera i senare spel, trotts att de visste att de som deltog i dessa senare omgångar inte var desamma som de som deltagit i de tidigare spelen. Fehr och Gächter framkastar att människor från individualistiska kulturer har en utvecklad negativ känsloreaktion mot dem som åker snålskjuts, en reaktion som resulterar i att de straffar sådana människor också då det kostar dem själva något. Därav termen ”altruistisk bestraffning”.

 

Fehr och Gächter tillhandahåller i grund och botten en modell för hur samarbete utvecklas hos individualistiska folk. De resultat de erhållit är synnerligen tillämpliga på individualistiska grupper, eftersom dylika grupper inte bygger på storsläktsförhållanden och därför är betydligt mer benägna till avhopp. Allmänt sett är det mer sannolikt att man finner en stor förekomst av altruistisk bestraffning i individualistiska jägar-samlar-samhällen än i samhällen som bygger på släktskapsförhållanden med storfamiljen som grund. Deras resultat är minst tillämpliga på judiska eller andra sådana starkt kollektivistiska grupper, vilka i traditionella samhällen byggde på storsläktförhållanden, kända släktband och upprepad växelverkan mellan medlemmar. I dylika situationer känner de handlande de människor de samarbetar med och förutser framtida samarbete, därför de ingår i storsläktnätverk eller, som i judarnas fall, tillhör samma grupp.

Liknande framkommer i ultimatumspelet. I detta tilldelas deltagare, som kallas ”den förslående”, ett penningbelopp motsvarande två dagars lön och tillsägs att göra ett förslag till en annan person, ”den svarande”. Den svarande kan då antaga erbjudandet eller avslå det. Om han avslår det, vinner ingendera spelaren något. Liksom det tidigare beskrivna spelet om allmänna nyttigheter är detta spel tänkt att utgöra en modell för hur främlingar växelverkar ekonomiskt, varför spelarna är anonyma. Heinrich m.fl. (2001) fann att två variabler, vinsterna av samarbetet och omfattningen av marknadsutbytet, förutsade erbjudanden och avslag I spelet. Samhällen, som lägger stark vikt vid samarbete och marknadsutbyte, hade de högsta erbjudandena – resultat som tolkas såsom avspeglande faktum att de har en vidsträckt erfarenhet av principen att samarbeta och dela med sig till främlingar. Detta är individualistiska samhällen. Deltagare från samhällen, där all växelverkan mellan individer skedde inom släkten, gjorde däremot små erbjudanden i ultimatumspelet och bidrog med små belopp till allmännyttigheter under likaledes anonyma förhållanden.

 

Européer är således exakt det slag grupper som Fehr och Gächter och Hienrich m.fl. visar med sina modeller: De är grupper med ett stort inslag av samarbete med främlingar i stället för med medlemmar av storfamiljen, och de är benägna till marknadsförhållanden och individualism.

 

Detta antyder den fascinerande möjligheten att nyckeln för en grupp, som har för avsikt att vända européer mot varandra, består i att aktivera deras starka tendens till altruistisk bestraffning genom att övertyga dem om det egna folkets ondska. Eftersom européer i själ och hjärta är individualister, reser de sig lätt i moralisk vrede mot sina egna, så snart de uppfattar dessa som snålskjutsare och alltså moraliskt klandervärda – en yttring av deras mycket starkare tendens till altruistisk bestraffning, en tendens som härrör från deras evolutionära förflutna som jägare och samlare. När man altruistisk dömer till bestraffning, är relativa genetiska avstånd ovidkommande. De som åker snålskjuts ses som främlingar i en marknadssituation, det vill säga har inga släkt- eller stamtillhörighet med den altruistiske bestraffaren.

 

Det är således den gällande altruistiska bestraffningen, som är så betecknande för den nutida västerländska civilisationen: Sedan européerna väl övertygas om att deras folk vore moraliskt bankrutt, borde man låta det drabbas av vilket slags bestraffning som helst. I stället för att se andra européer som medlemmar av en omfattande folk- och stamgemenskap såg man dem som moraliskt klandervärdiga och lämpliga måltavlor för altruistisk bestraffning. För västerlänningar är moralen individualistisk – när snålskjutsare kränker gemensamma normer, straffas de genom att utsättas för en altruistisk aggression.

 

Däremot är gruppstrategier, som härrör från kollektivistiska kulturer såsom judarnas, oemottagliga för en sådan manipulation, eftersom släktskap och gruppband kommer först. Moralen är partikularistisk – handlar om det som är bra för gruppen. Det finns ingen tradition av altruistisk bestraffning, emedan dessa gruppers utvecklingshistoria har koncentrerats på samarbete med nära släktingar, inte med främlingar (se nedan).

 

Den bästa strategin för en kollektivistisk grupp… att förstöra européerna är därför att övertyga européerna om deras egen moraliska bankrutt… Följden blir att européerna , sedan de väl övertygats om sin egen moraliska uselhet, kommer att förstöra sitt eget folk i ett anfall av altruistisk bestraffning. Den allmänna avvecklingen av Västerlandets kultur och därefter dess upphörande såsom något som alls liknar en etnisk enhet kommer att ske som resultat av ett stormanlopp, som framkallar altruistiskt bestraffning…

 

Individualistiska samhällen är således en idealisk miljö för…  …starkt kollektivistisk, gruppinriktad strategi. Faktiskt är det ett viktigt tema för kapitel 5 att Frankfurstskolan för social forskning förespråkade en radikal individualism för icke-judar, medan skolans ledare samtidigt behöll sin starka grupplojalitet mot judendomen… drar nytta av öppna individualistiska samhällen, där hinder för social rörlighet uppåt avlägsnats, där människor ses som individer istället för medlemmar av en grupp, där det intellektuella samtalet inte föreskrivs av inrättningar som inte behärskas av judar, såsom katolska kyrkan, och där mekanismer för altruistisk bestraffning kan utnyttjas för en splittring av den europeiska majoriteten.

   

Noter

9. Burton, ML., Moore, C.C, Whiting, J.W.M. och Romney, A.K. (1996). Regions based on social structure. Current Anthropology, 37:87-123

 

10. Laslett (1983) vidareutvecklar denna grundläggande skillnad, så att han låter den innefatta fyra varianter: västra, väst-centrala eller mellersta, mediterrana och östra.

 

Ett utdrag från Företal i den svenska utgåvan av Kritikkulturen av prof. Kevin MacDonald. Utdraget är ej i sin helhet då vissa stycken har utelämnats.  Den Europeiska Individualismens Evolutionära Ursprung är det tycke som citeras och ingår i prof. McDonald’s Företal i den svenska utgåvan översatt av Lars Adelskogh. Om några oegentligheter anses ha begåtts med citerad text så är man välkomna att underrätta mig. Jag uppmanar att intresserade läsare obekanta med nämnda bok att söka upp ett exemplar av Kevin McDonald’s eminenta verk Kritikkulturen, utgiven av Nordiska Förlaget och även undersöka övriga texter som behandlar sociobiologismen och evolutionära gruppstrategier via de flera andra mycket läsvärda bloggarna på portalen motpol.nu   

 

 

 

 

 

Därför är jag nationalist i första hand framför traditionalist.

Eftersom att just termen traditionalism  många gånger behandlats här på Motpols bloggportal och det ofta dykt upp frågetecken kring denna något svårtillgängliga terms praktiska innebörd så skulle jag gärna själv delge några av mina tankar om ämnet, speciellt dess relation till nationalism.

Jag ska inte sticka under stol, för mig så är nationen det grundläggande värdet varefter detta utgör ett mått på hur jag också värderar termen tradition. Den mer abstrakta termen tradition vilken egentligen har många innebörder med tämligen mest ett utslag för individuell tolkning. Missförstå mig inte. Traditionen är en fundamental del av nationaliteten och nationen, speciellt när man blickar på nationen efter en organisk-holistisk världssyn och inte efter politisk-juridiska termer, men kan aldrig ersätta det grundläggande värdet av nationaliteten.

Om vi blickar till det allmänna traditionalistiska teorin och världssynen finner vi att oavsett kulturell, geografisk eller historisk kontext så kan man finna vissa sanningar i de flesta olika andliga åskådningssystem. Detta är en inställning som är både intellektuellt ärlig och en hedervärd uppfattning då man lättare kan finna överblick och respekt till civilisatoriskt åtskiljda värde- och normsystem. Med denna form att överblickande traditionalism kan man analysera och har möjlighet att erkänna att inte endast ett enda traditionellt åskådningssystem hyser, och har ensamrätt, på universala sanningar: Alltså det är fullt möjligt att finna sorts själslig gemenskap och överkulturell förståelse mellan starkt åtskilda historiska traditionella kulturer: Det kan röra sig om bushido, det romerska förkristna sakrala imperiets anda, den helleniska kulturen (eller kulturerna), den indoariska kulturens inverkan över den ursprungliga europeiska kulturens olika uttrycksformer osv. Detta sätt att blicka över kulturer och traditioner är i sin grund etnopluralistisk, men också om den dras till sin överbetoning med att endast finna mindre gemensamma nämnare förlorar blicken över det som inte är gemensamt och faktiskt åtskiljande. Jag är inte ute efter att definiera en ”ny ism” men det lättaste sättet att sätta ord på mina tankar om detta är att man kan kalla detta för en etnopluralistisk syn på traditionalismen och skulle kunna kallas för ett positivt och kulturellt och realistiskt baserad syn på Tradition utan att för den sakens skull göra avkall på den egna metakulturella nationalitetstillhörighetens kontext.

Som motsättning till denna etnopluralistiska traditionalistiska syn finner vi en motpol i den strikt monoteistiska traditionalismen som ej är öppna för varken den organiska identiteten som grundläggande värde eller möjlighet till samförstånd, då dessa inte utgår från en organisk folklig gemenskap, utan tillhörighet i en universalt artificiell tillhörighet där traditionalism i sig endast kan definieras som tillhörighet inom den egna traditionen utan nationell kontext. Dock kan det inflikas att det finns monoteistiska traditionalister som försöker inflika etnisk tillhörighet i sin ideologiska världsbild med kvalitativt och logiskt varierande resultat, dock måste detta ses som undantag och ej representativt för varken de grundläggande lärorna i sig eller dess medlemmar utan en individuell kompromiss av motstridiga principer.

Traditionalism, med stort T, kan lik väl urspåra i en sorts mystisk kosmopolitism utan någon egentlig relation till någon form av organisk kultur där man efter ett new-age mönster plockar till sig och upplyfter valda individuellt tilltalande delar i en multikulturell osammanhängande röra utan egentlig grund i någon reell tradition alls. Vi kan här finna en uppsjö av helt individuella värdesystem bland sökare, ett interkulturellt och postmodernistisk lånande kors och tvärs där vi kan tala om allt mellan sufism, hinduism, kristendom, satanism, buddhism, europeisk eller nordisk religion och i princip vilken form av spirituell tillhörighet som helst under den abstrakta etiketten ”traditionalism”. Detta är något som man måste seriöst ta i beaktande då vi kommer in på ämnet politik och speciellt kulturellt och identitetsbetingad politik där en sådan traditionalism måste ses som ett uttryck för ett individuellt andligt sökande i avsaknad på en genuin organisk kultur (såsom fallet med den moderna mångkulturella västerländska eran) men i praktiken ickerelevant ur ett allmänt perspektiv när det kommer till att försöka lansera en sorts ny alternativ till den mångkulturella det etniskt alienerade Nordeuropa.

Här av också vart den nationalistiska kritiken av traditionalism kommer till uttryck. För nationalisten är det inte tillhörigheten i en abstrakt religiös princip som är det grundläggande fundamentet utan just tillhörigheten, gemenskapen och lojaliteten till en nation, en transcendent tillhörighet till ett specifikt, inte generellt, ursprung. Den praktiska politiska och individuella lojaliteten mellan nation, tradition och ursprung förkroppsligas i den nationella staten, traditionen och folkgemenskapen (”the long memories”) så länge också denna styrs efter ett mönster som sammanfaller med själva nationens vitala intressen: Såsom livsintresse, livskvalitet, gemensam identifikation osv. I den gamla frågan om vad som kom först; hönan eller ägget; är det nationen som utgör staten eller är det staten som bildar nationen; så är svaret tvåfaldigt men varierande: Nationen kan betinga staten och staten kan betinga nationen och nationens identitet och tillhörighet. Den svenska nationen och den svenska gemenskapen vi kan tala om idag är betingad av det svenska rikets bildande. Så långt allt väl och utan denna skulle det bli väldigt svårplacerat att tala om någon generell svenskhet och svensk identitet, men staten har också växt fram kring en omfattande en specifik etnisk tillhörighet som i speciellt i nordisk kontext är unik till skillnad från många andra europeiska mer mångetniska statsbildningar. Därför är det också naturligt att en svensk inte endast är någon tillhörande den svenska statsbildningen utan också har en tillhörighet i den nordisk-skandinaviska metakulturella tillhörigheten.

För att summera min tankar: Som nationalist så är det fullständigt möjligt att integrera vissa former eller delar av traditionalism. En etnopluralisitsk traditionalism som erkänner väsentliga drag av perennialism; att eviga autentiska värden finns inte endast inom en tradition utan har kommit till uttryck på felrfaldiga sätt i vitt skilda kulturella tillhörigheter och civilisationer. Nationalismen är modern samtidigt som den är traditionalistisk. Eller snarare så eftersträvar nationalismen en transcendens mellan nutid, dåtid och framtid. Nationalismen är i sig varken ensidigt reaktionär eller progressiv för egenvärdet i sig av någotdera. Nationalismen är arkeofuturistisk. Tyvärr så är fallet med andra som kallar sig för traditionalister(eller ibland nationalister) att man talar föraktfullt och hätskt emot den nationella staten och dess transcendentala innehåll speciellt i vårt egna hemland. Nationalism i sig har redan en stor portion traditionalism om man ser ur en organisk-holistisk betraktelse. Vi måste här skilja på den folkiga nationalismens och den republikanska nationalism som man kopplar till revolutionen 1789, något om flera reaktionärer, oftast tillhörande någon monoteistisk tradition förkastar och menar på att all som kommit efter 1521 är att styggelse och borde självklart bortses från som ”icke-europeiskt”. Denna inställning är exempelvis ej särskilt förenlig med svensk eller nordlig identitet (med dess folkligt-monarkiska tradition som grundpelare och historiska konflikt med papismen och den kosmopolitiska adelns oligarki. Något som gjort att svensk monarki historiskt sett innehaft mycket unik särställning och roll).

En annan infallsvinkel ligger mellan realitetens omständigheter och viss form av “radikaltraditionalism”. Nationen kan vi följa, vi kan känna den och är en politisk och kulturell realitet och som vi faktiskt kan länka till ett nationellt sammanhang. Traditionalism av exempelvis den esoteriska skolan med dess mytologiska kopplingar och övertolkningar av forntida myter av olika kulörer till en grund för objektiv till sin verklighetsuppfattning på en mycket bräcklig grund: Utgångspunkter i rent mytologiska föreställningar, om exempelvis teosofin eller den bibliska världsbilden, som grundläggande utgångspunkter i fastställande och teorier gällande ursprung, etnicitet och reell historia kan inte i sig ses som någon fast grund för någon okränkbar historisk uppfattning. Intressant ur sitt mytologisk-kulturella sammanhang kanske, men aldrig något värt att blanda in i seriös identitetsfilosofi som sträcker sig utöver den egna subkulturella gruppen och absolut inte politik.

Vilket samhälle vill vi svenska nationalister ha?

Eftersom att det inte är en fråga om utopier utom om grundläggande etik och karaktärsdrag så är det snarare en fråga om vilka värden samhället och staten betraktar som grundläggande och impregnerar i samhället som eftersträvansvärda; till dom hör inte förtryck av den egna befolkningen och totalitärism såsom mördande av religiösa dissidenter såsom inom den historiska kristendomen och islam (och innan någon hunnit påpeka:”Men kejsar Nero”… så hör det till en helt annan diskussion). När det kommer till religion så väljer man eller föds var man in i sin egen religion och men medborgaren har inga skyldigheter att bekänna trohet till någon kyrka eller trosform. Trossamfund som tjänar världsliga politiska intressen som står i motsättning till vår nations integritet, historiska grund och självintresse av etniskt bevarande; såsom islam kan självklart inte anses vara något som sätter agendan på svensk dagspolitik. Så även kan vara med flera andra grupperingar som har andra aspirationer med utrikespolitiska särintressen och lojalitet mot sin av öst- och sydeuropeiska gemenskap, men dessa skall ändock kunna verka och existera men inte ges några speciella rättigheter än andra samfund om nu inte det skulle finnas någon folkligt dominant grund för annan status (vilket inte finns).

Finns det svenskar som fortfarande vill vara, exempelvis muslimer, efter mångkulturens avskaffande så får dom vara det, men de ska inte förvänta sig stöd eller ekonomisk draghjälp från staten eller statligt stöd till moskébyggen osv. Om det rör sig om främmande sponsorar så måste dessa granskas av staten och därmed finnes dessa ej godkända då det inte ligger i nationens, folkets eller statens intressen eller rättigheter att en främmande ockupationsmakt upplåter en bastion inom rikets gränser genom det internationella kapitalets försorg.

Men om  man nu undrar vilket politiskt system jag förespråkar så är svaret en bladning av nationaldemokrati och korporatism med decentrialiserad beslutfattning ända ner till orts- och kommunnivå och återförande den politiska makten närmare svenska folket/nationens medlemmar. Samt införande av ansvarsprincipen som grundläggande för demokratisk medverkan då med politiska rättigheter följer också skyldigheter, såsom förtjänande av rösträtt och aktiv del i beslutsprocessen som en del av att man tar aktiv tjänst för samhällets väl och uppvisar en grundläggande nivå av politisk kunskap.  Dessa rättigheter kan naturligtvis även dragas in på samma sätt som ett körkort eller någon annan form av certifikat efter väl formulerade regler.

Vissa monoteistster som brukar omtala sig själva som traditionalister försöker ibland slå mynt av att hävda att om deras specifika trosinriktning inte skulle så ha särrättigheter så är det att jämföra med”tvångsateism”.  Det är givetvis absurt att tro att nordfolken någonsin till någon större del skulle återvända till tvånget av totalitär monoteism eller att någon sådana föreställningsr har något att tillföra nordfolkens utveckling och fortsatta existens. Kristendomen lär inte dö ut än på ett tag, men att exempelvis tro att den i Sverige någonsin igen skulle kunna utgöra någon som helst grund för en nationell folkgemenskap är tyvärr grundat på verkligheten. Speciellt inte dess papistiska eller patriarkala förgreningar har knappast någon som helst relevans ur ett svenskt metapolitiskt och realpolitiskt perspektiv utom för en marginell minoritet.

Vissa korporativa element kan ur ett utopiskt perspektiv kunna ersätta parlametarismen genom genom en korporativ demokrati som står inom den svenska riksbildningen och svenska nationen som grundläggande fundament, samt rättsobjektivitet och brytande av motsättningen mellan arbete och kapital. Men detta är utopiskt och det är den pragmatiska verkligheten som måste komma i första hand. Däremot skulle den korporativa företagsreformer kunna praktiseras även om parlamentarismen skulle bibehållas.

 

 Ett utdrag ur Are Waerlands bok “Vår Urgrund: Vikingatidens Livssyn”.

 

 

 

Den starkaste kopplingen mellan den folkliga nationalismen och konservatismen är att båda kan definieras som reaktioner mot den franska revolutionens universalism och abstrakta egalitära värden.

Om man går tillbaka till den klassiska konservatismens fader Edmund Burke så finner man exempelvis tesen om nationalitetens relativisering av statsformen: alltså, ett statsfördrag passar nödvändigtvis inte alla nationer efter deras förutsättningar och motsäger den franska revolutionens universala liberalism.

Dock så är inte nödvändigtvis konservatism nationalistisk men dock så går det sällan att bortse från den grad konservatismen har inverkat på nationalismen: Speciellt värdekonservatism är något som berör de flesta nationalistiska åskådningar: Familj, hembyggd, fosterland, traditionens bevarande osv.

Däremot så har de klassiskt konservativa rörelserna och partierna fått vika för liberalismen. Idag är högern liberal, inte konservativ, och i Sverige förpassad till borgliga studentföreningar och tink-tanks. Konservatismens sammanflytande med liberalismen har gått så långt att den svenska “högern” egentligen är liberal medan vänstern är socialistisk (eller liberalsocialistik) vilket sprängt den klassiska begreppsskalan grundad på den franska nationalförsamlingen där de moderata konservativa satt till höger och liberalerna till vänster.

Konservatism kom också under 1800-talet att associeras med den europeiska imperialismen. Dock så är det snarare frågan om en ihopbuntning och förenklad bild utbredd genom vänstersocialisterna och vänsterliberalerna vilket är ett ganska grovt överslätande av dessa båda ideologiska lägers förehavanden. Kapitalistisk utsugningen i modern industrialiserad bemärkelse följde frihandeln var i långt högre grad en produkt av den borgliga liberalismens frihandelsdoktriner.

För vissa så är ordet nationalism ett väldigt klart begrepp med en självklar innebörd. Nationalismen har manifesterats politiskt i olika grader i de flesta stater och nationalstater. Problemet är att vad som är nationalism beror ofta helt på vad individen sätter in i begreppet. Som jag tidigare tagit upp så finns det en stor skillnad mellan en form av nationalism och en annan. Ta exempelvis begreppen nationalliberalism och nationalsocialism. Både är att betrakta som ideologiska åskådningar vilka båda definierar sig själva som nationalistiska men rymmer två totalt olika ideologiska världsåskådningar. En nationalist lika gärna också kan definiera sig etnopluralist, germanist, identitär, rasmedveten och dyl. Begreppet ”nationell socialism” kan röra vid allt mellan nationalsocialist, nationalbolsjevik eller korporatist. Konservatismen; eller snarare dess aspekt värdekonservatismen; är generellt en grundläggande utgångspunkt i nationalistisk världsåskådning. Det är härigenom som nationalismen i sig finner sin traditionalistiska grund: Värna familjen, respekt för tradition och historiska institutioner, folkloristik osv.

Just denna traditionalistiska ådra av nationalismen brukar härledas till den tyska romantiken med Johann Gottlieb Herder som en av dess viktigaste filosofer. Ur denna nationalism var i sig differentialistisk eller etnopluralistisk och kulturellt betonad men också en stark reaktion emot Napoleons erövringar av tyska regioner. Mot detta restes rösten för rätten till kulturell skillnad istället för assimilering i det franska världsmedborgarskapet. Ur denna traditionalism finner man flera av nationalismens rötter delvis i den historiska patriotismen, lokalidentiteten och den den övergripande eller civilisatoriska kulturella identiteten. Frågan kvarstår dock: vad är då nationalism i sin “rena” form avskalat från diverse pålagda ideologiska doktriner såsom socialism, konservatism, liberalism, korporatism etc. Frågan är i princip lika svårdefinierbar som andra överideologier såsom exempelvis demokrati; det finns inga självklara utstakade former utan ett visst rådande ideal som man utformar politiska visioner kring. Nationalism är en ur en statsvetenskaplig utgångspunkt en princip om fördelningen av makt. Därefter måste man finna vägarna till själva administreringen eller vilka roller staten har och därmed kommer ”de tre stora” ideologierna för att definiera vilken vägt nationen måste gå. Nationalism som princip för maktfördelning sträcker sig till att en nation borde ha en egen stat med egen administration: Nationalstaten. Folkens rätt till självstyre kan i till stor del här kopplas ihop med idealen från 1789s (och även Jean Bodin) teser om suveränitetsprincipen. Har snuddar vi direkt på folkrepresentationen. Ur den modernistiska nationalismens teori finner man utgångspunkten i folkets suveränitet gentemot de styrande i staten då de styrande måste ta hänsyn till folkviljan. I denna teoribildning sammanfaller också med senare tiders sociologiska betraktelser att en fungerande parlamentarisk demokratisk stat fungerar bäst genom en homogen befolkning, hög folkbildning, och inre solidaritet. Den homogena befolkningen blir en grundläggande förutsättning för demokratin genom att det är genom gemenskapen kring språk, värdegrund, stat som den liberaldemokratiska toleransen kommer till sin rätt. Denna modernistiska nationalism är den man brukar definieras som medborgarnationalism. Organisk nationalism, jämnförbar med traditionalism, hämtar identitet och rätten till självbestämmande genom det historiska arvets förvaltande och organiska framväxande.

Organisk nationalism, ovan refererad till genom Herder och romantiken är född snarare i konservatism, idealism och traditionalism men i princip så finns det inte alltid en motsättning mellan denna och medborgerlig nationalism. Nationalismens konservativa roll är snarare av en kulturell och traditionalistisk karaktär än politisk, till skillnad från den franska medborgarnationalismen. Den organiska nationalismen är vitalistisk, atavistisk och aktivistisk i den modernistiska eran framför reaktionär. Den har klara kopplingar till den tyska idealismen och senare romantiken. I den franska revolutionen och den franska nationen möter vi här nationalismen i en annan aspekt: den modernistiska nationalismen.

För de franska identitärerna har just detta perspektiv varit viktigt i deras kritik av liberalismen, att nationalismen/nationalstaten är en ren konsekvens av år 1789. Detta kan i viss mån bero på de nyare postmoderna perspektiven som införlivats i en identitär analys. I den mer politiskt korrekta nationalismforskningen så utgår man från att nationalism i sig är en konsekvens av framväxten av det industriella samhället, dock med anor tillbaka till de tidigmoderna staterna (vilkas uppkomst skedde nära eller under reformationen).

Ernst Gellner, judisk nationalismforskare som anses ha varit en av de största auktoriteterna på området (i nationalismkritisk form dock), formulerade teorin att nationen var något omöjligt att sammanlänka utan exempelvis moderniteter såsom tryckpressen vilken genom man på riksomfattande nivå uppifrånnivån formulera den nationella identiteten till befolkningen. Trotts Gellners giftiga och på många sätt slagkraftiga nationalismkritik (som på många sätt verkar ha sina utgångspunkter i historiematerialismen) lägger också fram flera förvirrande utlägg och antydningar till nationalismens berättigande. Exempelvis framlägger han att människans stora adelsmärke jämfört med djurriket är dess förmåga att skapa kultur. Kultur, menar Gellner, är allomfattande och existerar i mer eller mindre alla mänskliga sammanhang. Han framlyfter även att kultur växer fram olika och alltid varierande och kulturell särart är också konsekvensen av människans kulturutveckling, något som inte går att undvika. För en identitär, nationalist eller etnolog är detta självklarheter. Vad Gellner inte helst verkar vilja kännas vid är att det är just dessa insikter som kan vara pådrivande även i (och nuförtiden oftast centrala) för någon av nationalistisk världsåskådning. Vad jag huvudsakligen vill komma till är att den officiella nationalismen, förkroppsligad i nationalstaterna inte nödvändigtvis förkroppsligar det nationalister av dagens datum eftersträvar. Den liberaldemokratiska staten är i sig byggd på nationalistiska politiska maktfördelningsprinciper utifrån det den franka nationalprincipen i viss mån, men inte nödvändigtvis på den organiska traditionalistiska eller sociala grund. Dock ska det betonas att i många fall är fallet det omvända (Sverige och de nordiska länderna kan vara exempel då detta). Nationalismen rymmer både delar av organisk traditionalism och den modernistiska staten. Den kritik som även kan riktas mot nationalism från höger eller högerradikalt håll tar sin utgångspunkt i samma uppfattning som vänstern: Nationalstaten som en artificiell konstruktion. Men i denna form av analys är det också viktigt att ta hänsyn till faktumet att även nationalstaten grundar sig på historiska identiteter: Inom den nationella staten ryms de äldre lokala och regionala identiteterna; Östgöte, västgöte, norrlänning eller varför inte skåning. Den nationella statens princip är inte och måste inte bygga på ett totalt överslätande av nationella lokala säregenarter i ett traditionellt homogent nordiskt land som Sverige. Den franska revolutionens “nationalism” var en likriktning av ett stort antal språkligt, kulturellt och till viss del etniskt åtskiljda grupper och regioner vilka sammanfogades från att vara regionala delar av det franska riket till den “franska nationen”. I detta sammanhang kom “nationen” att bli ett instrument för revolutionens “humanistiska” strävan efter andlig och kulturell likriktning där nationen skulle binda samman ett flertal olika grupperingar. Det sammanhållande klistret i en sådan konstruktion är inte det organiska sammanväxandet till en helhet utan ett instrument för utjämning. Det mest tydliga exemplet på denna artificiella utplånande “nationalism” har vi sett i Sovjetimperiet där de etniska säregenheterna med våld skulle förtryckas och utrotas för att ge liv åt den kommande kulturlösa och jämlika supermänniskan: Sovjetmedborgaren. Dock så borde även nationalist som traditionalist som identitär förstå skillnaden mellan denna “jämlikshetsnationalism” och kulturidealismens pluralistiska nationalism. Därför är det alltid av vikt att se till den egentliga nationella bakgrunden till olika nationalstaters historik innan man börjar kritiserar nationalismen som “otraditionell” eller “modern”.

Ett allomfattande europeiskt imperium som i vissa identitärers åskådning är mer legitimt än nationella stater måste även den bli lika artificiell som något annat. Vi nordbor har under tusen år präglats av våra nationella statsbildningar, de är lika gamla som vår dokumenterbara historia i någon form. Idén om ett nytt europeiskt imperium grundat på samma suveränitetsprinciper som det tyskromerska riket finner ingen större legitimitet i Norden än vad det skulle ha i Förenta Staterna. Detta inte menat som att de nordiska länderna skulle ha mer gemensam historisk grund med USA men att det finns helt enkelt ingen historiskt eller identitetsbaserat skäl för något sådant.

I sin grund är inte nationalismen inte ett barn av den moderna staten, utan en reaktion på den (ibland mot den). Nationalismen är en traditionalistisk och identitetsbevarande aspekt som sammanlänkar den nationella staten till transcendens med “de gamle göter” och svear, till teutoner, saxare och cherusker, till franker, normanner och västgoter. Moderniteten är oavsett hur man vill se det ett faktum, Europa gick inte under på grund av reformationen eller renässansen. Tvärt om kom eran 1500-1900 att känneteckna en storhetstid för nordfolken då vår då vår inre potential släpptes kom att föra den civilisatoriska och tekniska utvecklingen till oanade höjder, med alla dess för och nackdelar, likt en mänsklighetens Promotheus.

För att förstå hur moderniteten också kunde bli nordfolkens gissel måste man också förstå särarten hos de europeiska folken och nordfolken i sig. De egalitära parollerna har aldrig slagit ett så djupt ackord hos något annat folk än vårt eget och speglar något i det vi kallar för folksjäl och kultur något unikt. Den sensibilitet och emotionella förfining som präglat nordfolken mot världens andra folk har blivit ett adelsmärke vilket vi mycket väl skall vara stolta över. Men också har den genom åratal vänts emot oss. Det som gjorde den nordiska och europeiska kulturen storsint har också nu vänts emot oss själva genom kulturrelativismen, materialismen och den själsligt dödande dominanta kulturmarxismen: Vi känner den som politisk korrekthet eller etnomasochism, valet är fritt. Förnekande av vår trancendens är sammanbunden med vår förnekan av vår kultur och identitet. Det är den nutida nationalismens innersta strävan: Att ta tillbaka denna känsla av identitet, kontinuitet och transcendens. Denna känsla, denna förnimmelse av det mystiska, det eviga viskar i än i vårt kynne hos ett fåtal personligheter, oavsett vilken ideologisk eller politisk benämning man valt åt sig själv:

Upp männer, till striden!

Den kommer ej mer

Idag fäster Tiden sitt öga på Er

Se hur I fäkten - Den bortdöda värld

De ofödda släkten anropa Ert svärd!

………………………………………….

Rätt ofta tror jag Eder stämma höra,

då jag tyst och rörd blickar till Er opp

Hon hviskar sakta uti Nattens öra,

Om forntids ära och framtids hopp

…vi menar med (omoralisk) kapitalism i ett samhälle är ett tillstånd där den stora massan av medborgarna, eller en oproportionellt stor del av dessa, inte är i bestånd att genom egen självproduktion säkerställa sin ekonomiska levnadsstandard och att dessa därför måste leva på löner av dem som äger tillräckligt stora materiella eller ekonomiska tillgångar vilka man använder till att dra fördel av det större antalet medborgares sämre ekonomiska situation: Proletariatet.

Märk väl att ”kapitalism” i sin negativa betydelse här syftar på den process som hotar existensen av vår kultur och välfärd inte betyder samma sak som äganderätten, utan snarare utnyttjande och missbruk av äganderätten; Tillgångar vilka utvecklats på ett onaturligt sätt att dessa tillgångars användning av enskilda individer blir en börda för folket och samhället snarare än en tillgång, då dessa tillgångar används för att undertrycka eller missgynna det egna folket från ekonomisk frihet och välfärd. Vilket kan hota ett samhälle och kultur med katastrof. Äganderätten är inget ont i sig, speciellt inte vid dess naturliga livsnödvändiga bruk. Exempelvis en familjs rätt till sitt hem, maskiner, landområde, kläder, sparkapital osv. Kapitalismen är inte ett ont för att den försvarar äganderätten, utan för att utan för att den igenom sin natur kan använda dessa privata äganderättigheter genom ett fåtal privilegierade mot det större antalet av medborgarna, som trotts ändå innehar jämställda politiska rättigheter men står utan självständig ekonomisk försörjning. Därför är det negativa i det slarvigt använda ordet ”kapitalism” snarare att betraktas som ”proletarianism”; då det destruktiva vi idag kallar för det kapitalistiska samhället inte är att det finns fåtal som är rika, utan för att den större majoriteten inte kan åtnjuta en högre form av ekonomisk självständighet. I stället för att skapa medel för att slippa oroa sig för sitt uppehälle så har det anonyma lönearbetet blivit det centrala i den moderna människans liv.

Det är existensen är våra moderna proletärer, löneslaveriet, som har givit nyansen till hela vårt samhälle, vilket gör det kapitalistiskt i sin själsligt och kulturellt destruktiva form. Det är inte lönearbete i sig som utgör det negativa, utan att medborgaren i sig inte längre utgör något annat än en lönearbetare i ett system som inte uppmuntrar till något annat (utom övrigt tillfredställande av lustar/behov vilka även dessa stimuleras/skapas och underbyggs artificiellt genom psykologiskt utstuderad markandföring, normer och reklam).

Det är inte den naturliga halvt oundvikliga tendensen hos ”kapitalisten” att utnyttja en ekonomiskt gynnsam situation till sin fördel som är grunden till det onda i en kapitalistisk ekonomi. Det är däremot det stora antalet som är försvarslösa mot exploateringen. Att kapitalismen arbetar för vinst pekar marxister/socialister snabbt ut som det huvudsakliga onda med det kapitalistiska systemet. Det är inte så det förhåller sig dock. Det finns inget omoraliskt eller oetiskt att arbeta för vinst eller med vinst som drivkraft föra produktion, distribution och utbyte av kapital. Exempel: Småföretagaren som exempelvis reser med flyget för att kunna inhämta nya varor, flyget som ägs av ett vinstupptagande flygbolag gör en vinst på detta- eller borde göra det om det drivs produktivt. Aktieägaren i flygbolaget köper företagarens varor vilket gör att företaget går med vinst och gör resan värd. Båda dessa transaktioner är helt mänskligt normala och normala för det mänskliga samvetet. Vinsten som i detta fall tillfaller småföretagaren så denna kan klara sin försörjning för familj, hus osv är fullt legitim och följer en självklar handelslogik.

Roten till det onda med det vi kallar kapitalism och det destruktiva i dess innebörd ligger inte i dess funktion som vinstgenererande genom vinstinbringande transaktioner genom bruk av äganderätten, utan i existensen av ett löneslavsamhälle med en övervägande del proletära (egendomslösa) arbetssäljare där det stora antalet berövats sin ekonomiska frihet trotts att de omfattas av frihet och jämlikhet i politisk (och juridisk) mening och att detta har blivit det dominerande mönstret i hela samhället. När den stora massan av individer och familjer ser på sig själva som beroende lönearbetare och även anses vara detta av de som betalat ut deras löner men själva gör en vinst på det, kan samhället definieras som kapitalistiskt. Det är inte kapitalistiskt (i negativ mening) för att vissa proportioner äger kapital och använder det, utan för att hela samhället är lönearbetande (och därmed proletärt).

Låt oss nu begrunda de onda ting som blir en del av ett sådant samhälle och uppskatta dessa efter dess proportioner. Här, likt in allt mänskligt, överväger det andliga det materiella. Det är den andliga defekten medföljande proletarianismen som är den huvudsakliga anledningen till ökande instabilitet, och av denna negativa andlighet är två ting huvudsakligen dominanta: 1) Känslan av orättvisa genom att människor åtnjuter (i teorin efter moderna omständigheter) politisk frihet men är berövade sin ekonomiska frihet; 2) Harmsenheten över vetskapen om att vara en fullvärdig medborgare, men än dock tvingas utnyttjas av en annan som varit mer framgångsrik, men som i praktiken inte har med några andra skäl att göra så utom faktumet att denne besitter mer kapital/tillgångar än den förste som berättigande för att utnyttja denna sorts makt. Det finns en frånvaro av egentlig moralisk rätt att utnyttja denna makt (som för den besuttne handlar om materiella tillgångar och inte ledarskap, auktoritet, suveränitet eller respekt) som blir oacceptabel.
(Ur den arbetssäljandes känslostämning blir den blir fullständigt självklar och naturlig ur den partens ögon vilken anser sin egen insatts, som att driva och utveckla företaget, borde ha rätt vilket i sig inte är fel men att proportioner måste tas hänsyn till. Detta exempel verkar främst vara något som idag passar mer i på stora företag/arbetsplatser där den anställde och arbetsgivaren är långt mer alienerade från varandra än på en liten firma eller företag).
En annan själsligt negativt ofrånkomlig sida i den proletära staten, genom ”kapitalism” (ur dess destruktiva sida) är den ökande kontrasten mellan lyx och överflödighet hos dem som äger den ekonomiska makten, och den ”kastbundenhet” och minilevnadsstandard som särpräglar de som är beroende av dessa.

Ett annat andligt nedbrytande fenomen är som borde tas hänsyn till är den opersonliga (alienerande) som särpräglar det hela: Borttagandet av det mänskliga skapandet (det kreativa särpräglandet) från produktionen, bristen på en mänsklig gemenskap mellan dom som arbetar och de som tjänar på dessas arbete; Anonymiteten i storföretagen som de lönearbetande är anställdas hos; avlägsenheten mellan de ledande och de ledda (i dom fall det är en individuell kontakt över huvudtaget).

På ett annat lägre plan men grundläggande för förståelse för situationen är den destruktiva materiella aspekten av systemet. Det involverar den oundvikliga återkommande/återupprepande utblottningen, eller risken för utblottning, även för dem som för tillfället inte är drabbade av den. Sådan utblottning kan bli lättad genom understöd/bistånd, men det ligger i saken att denna lättnad måste bli otillräcklig för en god levnadsstandard. I alla fall för den levnadsstandard kännetecknande för ett civilt liv i ett samhälle som är menat att bestå at fria människor (alltså i jämförelse mellan de arbetande och ickearbetande måste det automatiskt bli ekonomiskt kännbart för att systemet och samhället ska funka). Även övertaget att lönebetalaren ska betala så lite som möjligt gör att även den välbetalde arbetaren ofta även åtnjuter en levnadsstandard motsvarande en nivå som i det specifika samhället skulle anses ligga under dräglig livskvalitet (Exempelvis det tidiga 1900-talets England som Belloc analyserar, men det kan dock ses annorlunda med ett modernt svenskt perspektiv då moderna västerländska ”proletärer” i sig kan erhålla en mycket högre materiell levandsstandard, ändock mindre ekonomisk frihet än övriga samhället om proletärer som Belloc beskriver innefattar alla som är beroende av att sälja arbetskraft). De längre skikten i samhället kommer i allmänhet, oavsett även om sociala hjälpmedel kan ges upp till den nivå av de lägst betalda arbetena, inte kunna tävla  med de bättre förutsättningarna för levnadsstandard i tävlan på arbetsmarknaden. I så fall skulle arbetets värde i sig minska genom att kunna bibehålla en god levnadsstandard och god livskvalitet skulle allt mindre välja att arbeta (man kan relatera till vår tid gällande debatten om ”arbetsskygghet” och ”förslappning” vilka moderna borgliga politiker gärna använder i sin vokabulär för att göra enkla politiska poänger och därmed släta över systemets brister och vår tids andligt krävande klimat, medan “arbetarpartierna” helst undviker erkänna att någon sådant överhuvudtaget har någon betydelse i verkligheten).

(Märk väl att detta är en fri översättning som ej fullt ut överstämmer med ursprungstexten ordagrant genom språkliga, tidsenliga begrepp eller uttrycksformer men i sin helhet är menad att lyfta fram andemeningen ur det perspektiv som jag uppfattat det. Jag har även placerat in kommenterar om mina egna funderingar kring Bellocs analys och hur den kan vara aktuell idag)

 

Hilaire_Belloc är inte ett särskilt känt namn i våran krets av Europa och har sällan tagits upp av traditionalistiska eller nationella aktivister eller ideologer i vårt land. Dock är Belloc för oss nationellt sinnade en högst intressant filosof och samhällskritiker vars ekonomiska och strukturella vision, kallad distributismen, som i sin helhet var ett uttryck för en sorts nyagrar korporatism, en tredje väg. Det finns ett nära intellektuellt och ideellt släktband hos Belloc till vår egen Per Engdahl, som lät sig inspireras av Bellocs skriftställarskap som stod nära den svenska korporativa tanken och både inspirerades av- och delade dess kritik av den liberala återvändsgränden med kapitalism i den ena änden och kommunism i den andra.  

Hilaire Belloc var en av det tjugonde århundradets tänkare som sökte efter en väg bortom kapitalism och kommunism (socialism). I ”Crisis of Civilization” undersökte Belloc de historiska rötterna till de två ändarna av den liberala världsåskådningens anstormning mot det traditionella europeiska samhället. Han bevisade att dessa delar långt mycket mer gemensamheter är vad de etablerade försvararna av etablissemangets båda motpoler gärna erkänner. Belloc lät först höja en varningens röst i hans profetiska bok, ”The Servile State”, publicerad 1912. Den beskrev hur kapitalismen och socialismen (marxismen) endast båda kan sluta med ekonomisk och andlig förslavning av mänskligheten. Hans tes var att kapitalism ”blir mer ostabil ju mer den fulländas”. Dess bieffekt var den ökande interventionen av en allsmäktig stat för att stävja konsekvenserna av ett samhälle grundat på de fria marknadskrafterna, och på så vis understödjer utvecklingen av den totalitära staten som begräningar och i lag försöker kontrollera/strypa den mänskliga alldagliga livet in i minsta detalj, vars slutdestination leder den totalitära kollektivistiska staten (kommunismen) för att lagföra all form av mänskliga relationer och materiell hantering av tillgångar och resurser. Bellocs fjärrskådande teorier kan sägas ha besannats i utvecklingen av den globala ”Nya världsordningen”, en konstruktion vars värden och världsbild hämtar sin näring både ur de ur liberal-kapitalismen syn på “progressiv” världsekonomisk utveckling och kommunistisk dogma och värdegemenskap. Dock så har världen och förutsättningarna som skapade Bellocs teorier flyttats flera steg och kan inte helt passa in i vår egen tids utveckling, men teorietiskt och praktiskt sett stämmer de tilräckligt bra för att utgöra en träffsäker kritik av vår egen era. Europa har tagit steget bort från industriellt centrerad produktion och manifaktur och gått in i det man kan kalla ”servicesamhället” eller serviceekonomin. Vår tids lönearbetande ”proletärer” i vitskjorta är minst lika beroende av marknadskrafternas nycker och utsatthet i sin försörjning som deras blåställklädda kolleger och står i hög grad utom personlig kontroll av förutsättningarna för sin personliga försörjning. Proletären är den utan möjlighet till att genom egna tillgångar klara sin försörjning självständigt från det marknadsorienterade samhället. Oavsett anställning i privat eller offentlig sektor kan inte den moderna arbetaren i generellt snitt lita på att kunna försörja sig långsiktigt på egna tillgångar och egenproducerande förmåga och därmed, oavsett yrkeskategori, är vi i ordets sanna mening det nya proletariatet, då vi alla oavsett sifferantal på lönekontot, är i vårt servicespecificerade snabbtjänst-samhälle helt beroende av att sälja vår arbetskraft till arbetsköpare. Må det vara staten eller ett multinationellt företag (gränsen där emellan har sedan länge börjat blekas bort) utom den som tar på sig rollen som den ”frie” företagaren, insnärjd både från statlig intervention eller finansmonopol i darwinistisk konkurrens. Den fria yrkesutvecklingen och kreativa skapandet i produktionen är i princip endast tillgänglig för ett litet privilegierat skikt av ”kulturarbetare” under allt annat än fria former (då kulturradikalismen strypt så gott som allt orginelt kreativt skapande) eller den enda andra reella frihet är att själv rätta sig efter den starkes rätt i konkurrenskrafterna för att etsa fast en plats i solen hos samhällets övre skikt av framgångsrika konkurrenskraftiga finansliv. Bortom dessa ”fria” positioner finnes endast en ranglista av förmånliga tjänster i någon nämnd sektor. En ”friare person” så länge ”friheten” inriktar sig på den strikta ramen inom verksamhetsområdet. Det har växt fram ur denna kultur, eller antikultur, en samhällsordning strikt centrerad kring lönearbetandet vilken byggs upp av två dimensioner: Arbete och rekreation från ickearbete. Den moderna världen har skapt ett utrymme där det blivit tvunget för lönearbetaren att skapa en egen autonom bubbla av, kalla det ”lek” eller verklighetsflykt av det infantila slaget (dokusåpor, missbruk av elektroniska tjänster eller ting, promiskuitet, alkoholkonsumtion, sensationslystenhet, infantil narcissism, alienation, sökande efter lättköpta ”kickar”) allt under namn som ”hobby”, avslappning eller ”fritid” osv… då i det moderna samhället skapats både av kulturella (eller antikulturella) och strukturella omständigheter ett behov hos merparten av vår vuxna unga och befolkning att ”leka av sig”.

 

Jag hade därför tänkt att ett par framtida inlägg kommer behandla skilda avsnitt av Bellocs skriftställarskap.      

 

Vänsterradikalen och tillika författaren Bim Clinell, med flera kopplingar till det den statligt understödda åsiktskontrollerande underrättelsetjänsten Expo, gav under svallvågorna av det franska presidentvalet 2002 ut boken ”De hunsades revansch” (En resa i fascismens Frankrike). Boke är tryckt av Ordfront 2003 och försedd med förord av den antisvenske aktivisten och Expomedarbetaren Stig Larsson. Boken, trotts författarinnans tveksamma politiska och irrationella böjelser åt extremvänstern och kommunisterna (Clinell har även skrivit en bok om den militanta vänsterextrema rörelsen ATTAC) så inger faktiskt ”De hunsades revansch” ett hyfsat seriöst intryck om att faktiskt vilja objektivt granska bakomliggande Nationella Frontens framgångar ur ett samhällsorienterat och perspektiv från vänsterradikal synvinkel. Tyvärr så brister större delen av Clinells analys genom det snäva vänsterradikala perspektivet utan utrymme för sakligt granskande och hellre faller tillbaka på 68-västmarxistisk dogmatik. Nationalister, oavsett om de stödjer assimilation eller helhjärtat stödjer parlamentarisk liberaldemokratisk statsgrund skall alltid bemötas och bekämpas som ”fascister”. Bilden som Clinell uppmålar skulle rent stilistiskt sett kunna beskrivas som ett Frankrike under ockupation av Vichyregimens hantlangare och landet håller på att ätas upp inifrån av en rasistisk/fascistisk/nynazistisk konspiration med Jean-Marie Le Pen som Hitlers arvtagare och uttolkare av den generiska fascismen. Begreppet ”fascism” klargörs dock aldrig tyvärr, vilket hade varit mer intressant för att ta Clinells skildring mer på allvar, men låter det hela stanna vid att kritiserande eller tvivel på det mångkulturella samhällets legitimitet skall definieras som ”fascism” och därmed antidemokratiskt.

I längden så finns det inget utrymme för någon egentlig kritik så länge den inte kommer från författarinnans egna ideologiska paradigm, vilket tyvärr visar sig väldigt snävt. Någon som helt acceptans eller förstående för det franska demokratiska systemets legitimitet framförs inte, ”fascister” skall bekämpas, mobbas och utfrysas och trakasserier, smutskastas och organiserat bekämpas på alla plan för att förhindra demokratiska valda företrädare att utföra sitt arbete. Men dock så ger boken en hel del intressanta inblickar i det franska samhället som Bim Clinell motvilligt inte lätt kan överstryka.

De inhemska fransmännen, de ur vad vi kallar socialgrupp III, är den grupp som den franska nationalismen främst verkar attrahera. Som efterföljd av Maastrichtomröstningen 1992 reagerade flera franska fackförbund mot anpassningen efter utländska mått i både sociala rättigheter och arbetsrättigheter. Det kom att bli den fattigaste delen av befolkningen, som kom att visa hårdast motstånd mot det nya gemensamma Europa under EU och stegrad internationalisering. Som räknat blåstes det snart nytt liv i både den militanta politiska korrektheten och fackföreningar, religiösa organisationer, humanitära o.s.v. till protest mot den allt mer oreglerade markandsliberalismen. Det irriterande och det mest svidande för vänsterkrafterna var att de franska arbetarna också var fullt medvetna om hur fransk politik förs, både av liberala/konservativa och marxistiska/liberala regeringar och att valet mellan borgligheten eller vänstern är ett val mellan ökad mångkultur och snabbare stegrad globalisering, eller snabbare stegrad mångkultur och ökad globalisering. Man skådar här hos Clinell en underliggande frustration, en medvetenhet om att det är de mest utsatta, den nya franska inhemska arbetarklassen, oftast arbetande i småföretag utan några direkta skydd av få arbetsrättsavtal och vars vardag ständigt präglas av allt större grupper av etniska främlingar kolonialiserar deras stadsdelar vilket i rask takt även radikalt förvärrat (eller multikulturaliserat) en redan svår och osäker tillvaro, som kommit att bli basen för stödet av det nationalistiska motståndet mot mångkulturen och globaliseringen. Franska medier har fått bita i det sura äpplet och erkänner öppet nu: Fronten är Frankrikes största arbetarparti.
Att arbetarna tappat förtroendet för vänstern, som även i Sverige främst drivs av kulturradikalism, multikulti, dogmatiskt feminism, HBT-frågor och ökad invandringsmottagning har i den inhemska arbetarklassen förlorat sina traditionella bastioner. Detta är inget unikt utan är en typisk del i den utveckling som fortgått i Europa i.a.f. 40 åren vilket har snabbats på dels genom det statligt påtvingade kravet om mångkulturalisering, markandsliberalisering och globalisering där den vita inhemska underklassen hamnat i en situation som den nya pahria i en alienerad tillvaro ( http://oskorei.motpol.nu/?p=406 och http://oskorei.motpol.nu/?p=226 ). Kulturmarxismens samhällsexperiment påtvingat ovanifrån blev här tvungna att lämna sin självpåtagna styvföräldersroll över den nationella arbetarklassen för att nedprioritera den inför andra mer ”progressiva” spörsmål.

Clinell framlyfter att det är en ny vit arbetarklass som vuxit fram som störst visat sitt stöd till Fronten. Den ”klassiska” proletärromantiserande arbetarna, anställda i stora företag, aktiva eller företrädda av starka fackföreningar, kollektivavtal och lojala socialistisk partidoktrin av konservativa skäl som snarare är en del av samhällets mellanskick har präglats av de vänsterinriktade trygga medelklassidéerna, är inte den arbetarklass som här avses. Det är den nya ekonomins alienerade underklass som lockas av de nationella och traditionalistiska budskapen och solidariteten: Isolerade underleverantörer, chaufförer, anställda vid småföretag utan fackligt inflytande, servicepersonal, korvkioskens personal osv… De som tar ”skitjobben” helt enkelt. Denna grupp är en socialgrupp vars själva livsvillkor kan ruineras snabbt och obarmhärtigt, de strandsatta fransmännen i ständigt växande och otryggare mångkulturella områden i landskap av betong, ett folk i sitt eget land framväxande proletariat utan hopp om framtidsutsikter. Jag tror, utan att vilja framstå som pompös eller melodramatisk, att det är just detta som varje ärlig nationalist tänker på och motiverar kampen för Europas länder och folk. Trotts årtionden av försök att sammanbinda nationalism med orättvisa, överklass, borglighet så framväxer den nationella och sociala tanken fram för att bilda en enhet det uppenbaras självklarhet: Folkgemenskapens som en naturligare gemenskap och solidaritet än en från verkligheten avskiljd abstrakt ideal om världsmedborgarskap (en företeelse ursprungligen hemmahörande i den kosmopolitiska överheten). Clinell medger, om än motvilligt, att Nationella Frontens aktiva anhängare skapar näst intill familjära band i en miljö där alienationen växer sig allt starkare.

                  

I Frankrike så har chocken över FNs framgånger helt klart överdramatiserats till enorma proportioner. Så pass attett löjligt skimmer direkt infaller när journalister mer eller mindre lika gärna kunde tala om en ny ockupation av Hitlertyskland, vilket faktiskt Clinell mer elelr midnre menar genom att framhålla att det finns/funnits partifunktionärer som arbetat för eller sympatiserat med Vichyregimen.

 Clinell beskriver skolor där lärarkåren tillåter skolk för att demonstrera mot FNs kommunalråd, att det bildas ”motståndsgrupper” som slagit samman autonoma vänsterextremister och ”rara kvartersbor”-förbund för att på alla sätt störa, trakassera, demonstrera dagligen, utföra blockader, arrangera strejker, sätta press på servicefirmor och allt annat tänkbart för att öppet visa att man inte kan acceptera att felaktiga kandidater ska få tillträde till stadsfullmäktige eller andra beslutande organ. I princip alla franska partier är i stort sett eniga, mångkulturen detsamma som frihet, jämlikhet och broderskap så medborgerliga rättigheter, integritet och demokratiskt beslutsfattande och parlamentarismen får maka på sig till ”demokratins försvar”. För den bredvidstående betraktaren ges här ett praktiskt exempel på de politiska mekanismer och definition av det man kallar demokrati: Skiljt från begreppet folkstyre och representativt styre så ska ”demokrati” snarare uppfattas som en radikal socialistisk/liberal värdegrund vars uppgift är att förneka och motarbeta traditionella, nationella, individuella värderingar. Mångkultur och demokrati anses ur denna synvinkel vara begrepp omöjliga att separera och kritik mot dess effekter socialt, ekonomiskt, kulturell, etniskt och på långsiktig civilisationsnivå är en attack på ”demokratin” i sig.

Fronten har under flera år arbetat med att bygga upp ett socialt kapital lokalt på den ort man inriktar sig på att företräda. En klart utarbetad folkrörelsestrategi och långsiktigt arbete, företagande, arrangerande av folkliga aktiviteter, opinionsbildande vid arbetsplatser, fackligt och facklig engagemang ända sedan 1970-talet har skapat förutsättningar för den position partiet hamnat i idag. Klassiskt folkrörelsearbete tänker man, men de paniska ”antifascisterna” skriker ut sin frustration om infiltration, lobbyism, antidemokratiskt underminerande av institutioner o.s.v. för all sin kraft. Relaterat  
http://aequitasetlibertas.motpol.nu/?p=159

Front National är enligt sin egen beteckning ett nationalistiskt högerparti, och flera mindre grupperingar och partier har brutit sig ur Fronten. Ett exempel är den nationalrepublikanska rörelsen under Bruno Megrét. Jean-Marie Le Pen har flera gånger fått kritik från såväl nationalister som det politiskt korrekta lägret att vara en karriärist och opportunist utan egentlig ideologisk förankring. En stående kritik från nationellt håll är att partiet liberaliserats allt mer och ska ha accepterat att Frankrike är en multietnisk stat så länge den franska kulturen bevaras och att Fronten numera förespråkar assimilation framför repatriering.
Relaterat: http://www.nd.se/nyheter/dokument.asp?dokID=262&q=david+duke&x=0

 

Hur det verkligen förhåller sig kan jag inte direkt uttala mig om (men dock så verkar partiet inte gått lika långt som exempelvis SD, ytligt sett), men Frankrike har med sitt exempel FN visat att hårt och tålmodigt arbete också kan löna sig i det långa loppet i kampen för Sveriges och Europas framtid. Det är inte utan en viss ironi man inombords drar sig till minnes en av franska revolutionens slagord vilket ur ett modernt perspektiv har tvingats in i en motställning till det ofta irrationellt och dogmatiskt skanderande frihet, jämlikhet och broderskap: Viva la Nation!

 

Detta stycke följer en nästan prosaisk betraktelse skriven av Per Engdahl om hans syn på och berättelse om den svenska statens utveckling i romantiska och ofta generaliserande, men inspirerande och eggande, ordalag och ger en mycket intressant och idag mycket annorlunda formulering av den svenska historien. Dock så avviker den föga från moderna fakta i sin helhet, men ur ett perspektiv grundat på kärlek och inte endast kritiskt tillrättaläggande. I dagens historieforskning, präglad av politisk korrekthet, ifrågasättande och bortförklarande till allt som skulle kunna grundas för en historisk nordisk svensk identitet och ofta i den hånfulla revisionismens tecken, är det skönt att än dock få höra vårt lands och folks historia utan eftermoraliserande självursäktande. Ett folk, identitet, en kollektiv eller individuell identitet, en stat, en gemenskap, organisation, o.s.v. är alltid beroende av dess historiska uppfattning och syn på sig själv. Utan historia finns ej heller en levande samhörighet för framtiden. Trotts flera detaljer som framgår i texten i mer uppdaterad forskning kan ses som inte längre helt korrekt, är det ändå en stimulerande läsning och ett av Engdahls mest lysande verk och en bragd för hans skriftställarskap, hämtad från hans största idéhistoriska och visionära verk ”Västerlandets Förnyelse”. 

Den europeiska etatismen har haft sitt huvudfäste i Tyskland och i någon mån Italien och Frankrike. Där blommade den medeltida kejsartanken, där byggde medicéerna sin furstestat i Florens, där murade hohenzollrarna mödosamt och segt den preussiska militärmonarkien, där skapade Habsburgarna kring sin kejsarkrona den nationellt mångskiftande, Donau-monarkien, där samlade kung sol och kejsar Napoleon det franska folket kring en statlig järnvilja, där bygde Bismarck sin starka tyska riksledning mitt framför den för fullt pågående demokratiseringsprocessen i väster, och där reste Hitler och Mussolini den nationella diktaturen. Den europeiska demokratien kom västerifrån. Den engelska parlamentarismens gradvisa utveckling från aristokrati till demokrati har ackompagnerats av en idédebatt, som mer än de flesta stimulerat den europeiska demokratiska utvecklingen , som mer än de flesta stimulerat den demokratiska utvecklingen i Europa, och den franska revolutionens jämlikhetsdoktriner ha gått ut som tändande gnistor över världen, samtidigt som de inspirerat den tredje republikens sjuttioåriga franska utveckling i tecknet av en följdriktig demokrati, medan de lilla schweiziska alpfolket skapat den mest fulländade formen av för ett demokratiskt styrelsesätt i sina fjällskyddade dalbygder. När vi en dag under trycket av från öster se fram mot en syntes mellan de livsdugliga i de skiftande europeiska traditionerna, är det därför naturligt, om vi vända oss mot det väderstreck, från vilket ingen skapande insatts på det författningspolitiska området gått ut över Europa, trotts att vi där bevittnat en av de orginellaste utvecklingslinjerna i europeisk historia mot norr.

Sveriges historia är historien om folkstaten, förkroppsligad i färgstarka och kraftfulla ledarpersonligheter, stödda på böndernas och borgarnas grund i målmedveten försvarskamp mot aristokratiska klassintressen. Det är samtidigt om ett litet tappert krigarfolk, som trotts sin avlägsna läge i ett hörn av Europa och trotts sin blygsamma folkmängd gjort världshistoriska insatser i lysande vapenskiften på ryska och europeiska krigsskådeplatser, en gång byggt upp en stormakt i norr, stödd på en stram förvaltning och en segerrik försvarsmakt , men som under omständigheternas tryck trängts tillbaka i ställningen som småstat utan att därför förlora sitt självförtroende. Det är historien om ett folk, som förvandlat sin krigiska nationalism till en fredens expansion, och ett litet fåtal, som i konst och vetenskap, i folkbildning och social standard marscherat upp i främsta ledet bland världens nationer, som gjort produkterna av sitt arbete kända runt jorden, och som vetat att genom två världskrig i fred och oberoende g¨sin egen väg genom en brinnande värld, trotts att lågorna från branden bokstavligt talat svett knutarna.

Sveriges historia rymmer i sina skiften den stora syntesen mellan de tre huvudfaktorerna i europeisk utveckling, etatism, demokratism och solidarism, och den är samtidigt vittnesbördet om hur krigets utåtriktade nationalism förvandlas till en inåtriktad fredens nationalism, en nationalism, som i överensstämmelse med sin inneboende kraft känslokraft strävar efter att växa över gränserna till en idé om en mellanfolklig solidaritet kring de andliga värden, för vilka svenskarna i forna tider i forna tider kämpade för med vapen i hand. Det är självfallet, att en människa formas av sin miljö, att man lätt romantiserar sitt eget folk och dess insatser, att man aldrig kan nå en fullt objektiv bild av sitt eget folks insatser i jämförelse med andra folks. Och det är därför tillbörligt att här framhålla, att när Sveriges historia skrives av en svensk patriot, känslofärgen måste bli starkare än om den skrivits av en fullt opartisk bedömare. Fakta är dock ofrånkomliga, och dess språk gäller för alla.

Sveriges historia börjar, när den stora nedisningen omkring 10 000 år före Kristus började gå tillbaka och de första renjägarna vandrade in över det område , som idag utgöres av Danmark, till det tundreliknande landet längre i norr. Under långa årtusenden levde de svenska bebyggarna på den äldre stenålderns primitiva stadium, till dess att omkring 3000 år före Kristus den första egentliga kulturen börjar blomma upp. Den är begränsad till västra och södra Sverige, det senare nära anknutet till det nuvarande danska området. Man har i denna s.k. megalitkultur sett en yttersta svallvåg av den kulturella eruption, som kulminerade de egyptiska i de egyptiska pyramiderna. Möjligen har den samband med en ännu obekräftad invandring av jordbrukskunniga människor från Västeuropa. Tusen år senare kom i varje fall en invandring, som skulle få avgörande betydelse för Sveriges historia. Det var båtyxefolket, som kom in över Bornholm till Skåne och sedan följde ostkusten norrut och skapade en egenartad kulturbygd i Mälardalen. Det var detta folk, som bildade kärnan i den mellansvenska bronsålderskulturen, som enligt vittnesbörd av gravhögar från omkring 1000 före Kristus grundade ett mellansvenskt rike, som hade vidsträckta handelsförbindelser österut ända till Volgakröken. Detta välde är själva upprinnelsen till det svenska riket, Europas äldsta. Fem hundra år senare gick bronsåldern under genom den klimatförsämring, som i svenska sagor och myter går under namnet fimbulvintern. Men i Mälardalen synes traditionerna från den förfrusna storheten har dröjt kvar, något som framgår i Tacitus skildring av svearna i motsats till övriga germanfolk vara en militärmonarki; som främst stödde sig på flottan, och som hölls av samman av en i förhållande till grannstammarna osedvanligt stark kungamakt.

 Ytterligare några hundra år, och det mellansvenska riket börjar åter expandera. De västsvenska områdena infogas i riket. Söderut flyttas gränsen ner mot Skåne. Gotland uppgår som en måhända självständig enhet i Sveakungarnas välde. På andra sidan Östersjön återupptas baltiska kolonisationen, liksom södra Finland också blir en svensk intressesfär, något som inte heller torde vara nytt för denna period. Den svenska riksgrundningstiden torde vara avslutad framemot 800. Denna utveckling finansierades genom export av pälsverk från de stora skogarna i norr och slavar från områdena i öster. Pälsverket gick via Danmark ner till kontinenten, slavarna fortsatte i samma väg till det muhammedanska Spanien. Den svenska handeln med orienten tvingades i stället österut och tog vägen via de ryska floderna till Svarta havet och Konstantinopel. Därmed är vi framme vid den svenska vikingatiden. Överallt på handelsvägarna grundade svenska vikingar små furstendömen, vilka tjänstgjorde som militära stödjepunkter utmed handelsstråken. Det persiska silvret, som just nu började flöda i en aldrig sinande ström, gick i utbyte mot skinn och slavar mot norr. Det var väldiga rikedomar, som på detta sätt hopades i Sverige, och genom den svenska kolonin i Hedeby i Slesvig sökte man också trygga en förbindelse västerut., genom vilken transitotrafiken mellan kontinenten och den muhammedanska världen, som förut gått över Medelhavet, nu länkades över Norden.

Man skulle ge mycket för att få något närmare, om hur detta sällsamma svenska rike i själva verket var konstruerat. Vi ärp hänvisade till ytterst knapphändiga uppgifter från missionärer, som med Ansgar i spetsen besökte Sverige på 800-talet, till de lapidariska runinskrifterna och till de isländska källornas delvis romantiserade och delvis efter vissa önskemål tillrättalagda framställning. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att de sammanhållande bandet inom svenska väldet var den gemensamma hedniska kulten, vars främsta företrädare var konungen i Uppsala. Huruvida kungen under vikingatiden hade en verklig betydande makt låter sig icke avgöra. Hans ställning som offerkung tycks i varje fall ha varit den enande symbolen inom riket.
Han representerade den främsta ätten i riket, ett rike, som till sin sociala struktur var ett typiskt ättesamhälle. Man urskiljer tre samhällsgrupper, trälarna, den fria medelklassen för att använda, som i detta sammanhang är något anakronistiskt, och de förmögna stormännen.

Trälarna utgjordes mestadels av importerade slavar och hade inga sociala rättigheter. De fria bönderna, medelklassen, torde ha haft en levnadsstandard, som icke i fråga om lyx och förfinig föga skilde sig från trälarnas. Men de hade rätt att möta upp vid tingen och delta i rättskipningen och handhavandet av allmänna värv. Stormannaklassen fick ett mäktigt uppsving under vikingatiden. Det var de, som höstade in de stora rikedomarna, och med all sannolikhet torde det ha varit stormännen, som behärskat tingsmenigheten.

Omkring år 1000 började det persiska silvret att ta slut. Därmed förlorade östhandeln sin dominerande betydelse för den svenska utvecklingen. Vi möta i detta sammanhang en konflikt, den första mera kända i den Sveriges historia, som kan förstås av den utrikespolitiska utvecklingen. Olof Skötkonung, den förste svenske monark, som varit kristen, ville vid Uppsalatinget begära medel för ett krig i Norge.

 

 Men bönderna fordrade förlikning med norrmännen och tvingade konungen att böja sig. Man har i denna tavla, tecknad av isländaren Snorre Sturlarson, velat se ett första bevis på de svenska böndernas politiska frihet. Sannolikt är denna tolkning missvisande. Det är nämligen föga troligt, att denna konflikt rörede kungen och bönderna. Det var fast mer ett konservativt stormannaparti, som på tinget dikterade sin mening. Stormännen höllo fast vid östpolitiken, som gjort dem rika, medan konungen ville orientera sig västerut och genom svensk hegemoni i Norge skapa en svensk kontroll över den nordiska expansionen västerut. Hans övergång till kristendomen är typiskt uttryck för denna västorientering. Det är höjt över varje tvivel, att konung Olof sett läget betydligt klarare än hans motspelare på tinget. Att han förlorade dragkampen skulle för århundraden framåt förvandla Sverige till en bortglömd vrå av världen, medan i stället Knut den stores Danmark och senare konung Sverres Norge övertog rollen som nordiska stormakter. Stormannapartiet vann och sökte nu i en sista heroisk kraftansträngning fullfölja traditionerna från östväldets glansdagar. Man skickade förstärkningar till det svenska Novgorod och slog tillbaka angrepp från den bysantinske kejsaren. Man planerade en ny handelsväg över Kaspiska havet och kirgisstäppen för att ännu längre österut hämta produkter, som sedan kunde avyttras på den europeiska marknaden. Men man spände bågen för högt, och sannolikt omkring år 1040 stupade den siste store vikingahövdingen Ingvar i en strid, som förlagts till stäpperna norr om Kaukasus, en forntidens karl XII i en sista förtvivlad kamp för upprätthållandet av ett välde, som förlorat sin ekonomiska ryggrad, och som översteg Sveriges krafter att regenerera.

Sveriges historiska glider nu definitivt in på de inre linjerna. Östväldets sammanbrott öppnade slussportarna för kristendomen, som under seg brottning med den hedniska tron kämpade sig fram till herravälde i landet. Danmark, som nu gick mot sin egentliga storhetstid, hade beslutsamt gått i spetsen. Ett ögonblick fanns det en möjlighet för svensk anknytning till den grekiska kyrkan, något, som om det blivit mera än en episod, kunde fått oöverskådliga konsekvenser för hela utvecklingen. Men denna kontakt var blott ett sista återsken av den sönderfallande stormaktställningen. Samtidigt som kristendomen segrade över Oden och Asa.Tor, genomgick det svenska samhället en social omvälvningsprocess, i det att forntidens ättesamhälle började omvandlas till medeltidens ståndsamhälle. När Birger jarl på 1200-talet fastslog, att syster skulle ärva hälften mot broder, hade denna utveckling definitivt stabiliserats. Manslinjen var icke längre dominerande på samma sätt som tidigare. Detta möjliggjorde en konsolidering av stormannaklassen på en helt ny grund. 1200-talet är uppfyllt av inbördesstrider mellan konkurrerande släktkonfederationer, samtidigt som de olika provinsernas urgamla traditioner åter började göra sig gällande i form av separatiska tendenser, som understundom hotade att äventyra riksenheten. De till Uppland knutna konungarna av den erikska ätten företrädde ett nationalkyrkligt program i motsättning till de släktgrupper, som tagit arv från 1000-talets konservativa östparti, medan de i Östergötland residerande sverkrarna företrädde en universalkyrklig linje. I slutstriden kastades rollerna om. De nationalkyrkliga synpunkterna förenades med bygdeseparatismen kring de s.k. folkungarna, det börjande 1200-talets mäktigaste stormannagrupp, medan monarkien i den universala kyrkan sökte stöd för en centralistisk maktpolitik. Det var den kungliga folkungarnas seger över den egentliga folkungagruppen och Birger Jarls rikslagstiftning, som definitivt säkerställde rikets enhet.  Hans son, Magnus Ladulås, fullföljde verket och byggde kring folkkungarnas kungadöme upp en riksaristokrati, som skulle bli det samlade elementet tvärs över de gamla provinsgränserna och som i början av 1300-talet fick sitt sammanfällande organ i riksrådet. Brödrakampen inom folkungaätten efter Magnus Ladulås död försvagade kungamakten ställning och möjligtgjorde riksaristokratins första storhetstid under Magnus Erikssons förmyndarregering ( från år 1319). När den siste konungen av folkungaätten nått myndig ålder och började föra en egen politik, djupnade emellertid konflikten mellan honom och aristokratien. Konung Magnus hävdade den svenska monarkiens ställning som riksenare genom utfärdandet av Magnus Erikssons landslag, den första svenska sammanfattningen av de tidigare landskapslagarna. Dess kungabalk blev Sveriges första skrivna författning. Motsättningen till aristokratien blev emellertid än värre efter utrikespolitiska motgångar.

Kung Magnus hade i början av sin regering lyckats förvärva de nuvarande sydsvenska landskapen från Danmark men förlorade både dem och Gotland, sedan Danmark pånyttfötts av den kraftfulle Valdemar Atterdag. Kung Magnus drev i landsflykt, och aristokratien inkallade den tyske Albrecht av Mecklenburg, som den ville göra till sitt lydiga verktyg. Magnus Erikssons son Håkan, som han flytt till, var konung i Norge och gift med Valdemar Atterdags dotter, Margareta.

 Redan förut hade ett västskandinaviskt hertigdöme med områden från alla tre länderna under några årtionden spelat en stor roll i Nordens historia. Håkans och Margaretas son Olof var ättling till de svenska folkungarna på fädernet, till den danske Valdemar Atterdag på mödernet och själv kung i Norge. I honom förkroppsligades en nordisk enhetstanke, som länge lekt de svenska folkungarna i hågen. Olof dog emellertid tidigt, men som den dödes mor övertog Margareta hans norska krona liksom hon samtidigt fick sin faders danska. Den tyske kung Albrecht i Sverige kom snart i delo med aristokratien, han som sina föregångare, och det dröjde inte länge innan de svenska stormännen inkallade Margareta. 1389 avgjordes slaget vid Falköping Nordens ödde. Norden blev tre riken under en drottning, och detta faktum stadfästes åtta år senare genom Kalmarunionen, då Margaretas systerdotterson, Erik av Pommern, blev erkänd som tronföljare. Den nordiska enhetsdrömmen var nu förverkligad, och Margareta sökte nu målmedvetet svetsa samman dansk, norsk och svensk aristokrati till en enhet, som skulle hålla samman det hela på samma sätt som Magnus Ladulås i Sverige erövrat provinserna genom att skapa en nationell aristokrati.

Ur hela denna tid märker man i det yttre föga av de svenska bönderna. Det är kungar och aristokrater, som kämpa om makten och inflytandet. Som en tyst faktor fanns bönderna dock där i bakgrunden. Deras från forntiden nedärvda självstyrelse, deras rätt att utse representanter landskapsvis för att på Moras stenar välja kung, hade aldrig avskaffats. Men det är först på 1400-talet, som de bli en aktiv maktfaktor i svensk politik och därmed skapa förutsättningen för den svenska folkstat, vars rötter gå tillbaka till konung och menighet på forntidens ting, men som i sin moderna form grundlades på 1400-talet för att under nästa sekel få sin administrativa utformning under Gustav Vasas ledning.

Den svenska medeltidsaristokratien utvecklade sig aldrig till en feodaladel av kontinentalt snitt. Detta hängde samman med två orsaker. Dels sakande Sverige förutsättningar för de inre tullsystem, som blev en av de tyska och franska adelns förnämsta inkomstkällor. Det gick inte att upprätta några vägstationer i det långa och skogrika Sverige, där ödemarkerna lågo vidsträckta mellan den här och var hopgyttrade tätbebyggelsen. Man kunde lätt passera förbi en vägspärr, särskilt på vintrarna, då de frusna vattendragen utgjorde briljanta kommunikationsleder. Och de långsträckta kusterna med sina många vikar och öar omöjliggjorde varje effektivt tullsystem. Stormännen innehade en ställning som kommendanter i de av konungen upprättade fästena till försvar för olika landsdelar. De hade rätt att uppta vissa avgifter, som formellt skulle gå till försvarsändamål, men som givetvis även användes för privat bruk. Då ett fäste efter kommendantens död måste återlämnas till riket och fick en ny kommendant, då alltså dessa poster aldrig blevo ärftliga, blev aristokratien för sin makt beroende av inre sammanhållning, som möjliggjordes och organiserades genom riksrådet. Här samverkade de världsliga stormännen med kyrkans biskopar, som även i Sverige voro det till rangen främsta ståndet under medeltiden.

Bönderna voro däremot bundna till de olika bygderna och företrädde i ganska stor utsträckning deras speciella intressen. Därigenom kommo de på sina håll, särskilt i Mellansveriges gruvområde, att stå nära den fåtaliga men inflytelserika krets av bergsmän, som handhade den svenska järnhanteringen, och som genom sin järnexport utgjorde en väsentlig faktor i det svenska näringslivet. Det var denna kombination av bönder och bergsmän, som skulle bära upp den stora folkresningen under Engelbrekt.

Drottning Margareta hade i klok insikt om lägets krav koncentrerat sig på en inre konsolidering av den nordiska unionen. När efter hennes död 1412 Erik av Pommern blev regent, förändrades situationen. Kung Erik var en romantiker, som drömde stora drömmar om ett nordiskt Östersjövälde. Han ville återupptaga de danska kungarna politik från medeltidens äldre epoker och frigöra de nordiska köpstäderna ur beroendet av den tyska Hansan. Detta medförde emellertid en långvarig konflikt med de nordtyska städerna, och detta krig band hans krafter kostade åtskilligt med pengar. Många städer i Sverige, Norge och Danmark ha Erik av Pommern att tacka för sin uppgång. Dit hör bl.a. Malmö, som fick sitt vapen med den krönta gripen av kung Erik. Men de mellansvenska bergsmännen, som sålde sitt järn till direkt till tyskarna, fingo hela exporten stoppad på grund av kriget i Östersjön, och bönderna pressades av allt hårdare skatter och finansieringen av ett krig, vars orsaker och mål de aldrig förstodo. De svenska intressena gingo mera österut än söderut, de norska löpte i större grad åt väster. Erik av pommern började pressa unionens krafter, innan dessa svetsats samman. Detta blev i längden både hans och unionens olycka. 1434 vid midsommartiden reste sig bergsmän och bönder i Dalarna och Västmanland under en man ur bergsfrälset, Engelbrekt Engelbrektson, och denna resning svepte snart fram som en stormvind över hela landet.

 Överallt stodo fogdeborgarna i lågor. Riksrådet sökte först medla. Men de krafter, som lösgjorts, voro för starka,  och rådet tvingades övergå på resningens sida. Sedan konungen avtvungits en för rådsmajoriteten fördelaktig uppgörelse, lugnade sig stämningen. Men blott för ett ögonblick. Engelbrekt märkte snart, att rådet sökte skjuta honom åt sidan och snart stod han åter i vapen med allmogen. Rådet sökte spela bort honom genom att göra en representant för högadeln, karl Knutsson Bonde, till rikshövitsman. Engelbrekt opponerade sig med sådan kraft, att man måste kompromissa och låta Engelbrekt få samma befogenheter. Åter svepte bondehären mot söder, tvingade skåningarna till en uppgörelse, intog Halland och böjde upp mot Västergötland, där Axvall var det enda fäste, som ännu inte givit sig. Då insjuknade Engelbrekt och fördes till Örebro slott, som han erhållit i län. Rådet utnyttjade situationen och kallade till rådsmöte. Engelbrekt begav sig emellertid dit, fast hans krafter ej återvänt. På vägen träffades han på en holme i Hjälmaren av sin mördare, en ung representant för högadeln. Framstående rådsmedlemmar togo därefter mördaren i sitt beskydd.

Den stora bonderörelsen hade därmed förlorat sin ledare. Den hade även mot slutet spritt sig till Norge, och den skulle sedan utan svenskt stöd fortsätta i Danmark. Men utan Engelbrekts politiska geni var den dömd att misslyckas. Det var på Engelbrekts tid, som en församling i Arboga, dit adel, präster, borgare och bönder kallats, kom att bli förebilden för Sveriges riksdag. Med Engelbrekt hade bönderna visat sig vara en faktor av första rangen i svensk politik. Efter hans död tog rådet åter ledningen, men dess krafter voro splittrade. Andan från resningen levde vidare, kampen mot Erik av Pommern fortsattes, Karl Knutsson gick över till den folkliga linjen och ur den moderata kretsen kring Engelbrekt föddes år 1438 den sång, som blivit kallad det svenska 1400-talets marseljäs, den första nationella hymnen i vår litteratur, biskop Thomas frihetssång.

Sedan även danskarna fått nog av Erik, inkallades hans frände Kristofer av Bayern, som nu i alla de tre rikena. Kristofer tog upp drottning Margaretas politik. Han stödde sig på de kretsar, som tillhört Engelbrekts moderata anhängare, främst de reformvänliga svenska biskoparna och den begåvade och statskloke ärkebiskopen i Lund. Efter att ha slagit ned det danska bondeupproret, varvid han visade sig som en man med fältherreegenskaper, sökte han vinna bredast möjliga stöd i de tre rikena och strävade målmedvetet efter att icke gynna någotdera av dem. De allt mera tilltrasslade förhållandena vid den svenska östgränsen i samband med Tyska Ordens sammanbrott gjorde honom benägen för en framstöt mot öster för att där skapa säkerhet och samtidigt skydda handelsvägarna till den ryska marknaden, då plötsligt en blodförgiftning i ett finger den 7 januari 1448 satte stopp för hans planer. Kristofers historia har delvis skrivits av hans svenska avundsmän, främst Karl Knutsson, vars ärelystna planer tvingade konungen att skjuta honom åsido, men modern forskning har intygat, att vi i denne mänskligt mycket högtstående man hade en av Nordens bästa och mest sympatiska regenter. Han död är dubbelt tragisk, ty denna oansenliga lilla blodsförgiftning skulle medföra hela den nordiska enhetstankens sammanbrott.

I Sverige utnyttjade Karl Knutsson situationen och lät utropa sig till konung. Danskarna valde Kristian I av Oldenburg, som även erkändes i Norge. Unionen var sprängd. Men Kristian gjorde sina anspråk gällande även Sverige, och snart finna vi danskar och svenskar i blodig fejd. Den svenska aristokratien sympatiserade med unionen, då den hoppades få större makt och bättre privilegier under en konung i Köpenhamn än en egen nationell monark. Bönderna däremot hade mot herrarna stridande sociala och ekonomiska intressen och stodo därför för det nationella kungadömets sida. Karl Knutsson utvecklade nu hela den nationella propaganda, som sedan skulle bli karaktäristisk för Sverige. Han vädjade till böndernas motsättning till herrarna, till svenskarnas patriotiska känslor mot främmande fogdar och han gjorde det icke utan talang. Tre gånger fördrevs han av danskar och svenska stormän, tre gånger kom han tillbaka. De svenska stormännen voro splittrade, och när Karl Knutsson, den store opportunisten, som blev den svenska nationalismens grundläggare och Nordens olycka, gick ur tiden, stod en ny adelsman av helt annan personlig resning beredd att ta arvet. Det var Sten Sture den äldre, som i slaget vid Brunkeberg1471vann en lysande seger över danskarna och deras svenska bundsförvanter, en seger, som är desto märkligare, som den visade, att den svenska bondehären nu var i stånd utan inspiration utifrån genomföra den omfattande förintelsetaktik, som kontinentens krigshistoriker lärt sig beundra hos Hannibal och Caesar. Sturepartiet i Sverige kallades ”bonnavänner”, vilket klart ådagalägger anknytningen till de breda lagren. Det slutande 1400-talet liksom de två första årtiondena av nästa sekel blev en förvirrad kamp mellan aristokratiska unionsvänner och nationella grupper med bönderna som kärna och vissa adelskotterier som ledare. Till sist tycktes unionstanken definitivt segra genom Sten Sture den yngres nederlag och Kristian II:s triumf.

 Men när den danske konungen genom sturepartiets likvidering i Stockolms blodbad skulle sätta inseglet på sitt verk, sådde han det frö, som definitivt gjorde unionen omöjlig. Vägen låg klar för Gustav Vasas nationella kungadöme.